Mitt första inlägg här, är inte så bra på att skriva och mina tankar hoppar en del så kanske blir lite förvirrande men ville bara få ur mig lite tankar. "Ena stunden känns det som om jag skulle kunna ta över hela världen, en stund efter känns det som om jag inte har någon anledning att vara kvar" Hur ska jag formulera dessa tankar som finns i mitt huvud utan att det ska bli fel? Jag ska iallafall försöka så gott jag kan. Jag har allt, världens bästa familj, pojkvän, bästa vän och vänner. Varför känns det fortfarande som om så mycket saknas? Det finns så mycket tomrum som behövs fyllas, så mycket jag vill göra och så mycket jag vill säga. Men det känns som om jag alltid prioriterar mig själv sist. Eller känns och känns, jag gör det. För när jag gör det så behöver jag inte tänka på mina egna problem eller mina egna förbannade tankar. "En normal morgon i min hjärna"- Vaknar- Hinner tänka mer än vad en så kallad "normal" person hinner tänka på under en hel dag. Allt från : Hur ska jag klara mitt liv, hur ska jag orka när ingen förstår mig? Till: Undra vad jag ska ha på mig för kläder idag? Min största prioritet är att ta min medicin på morgonen för utan den skulle jag inte orka i huvudtaget. En dag utan medicin för mig är som en dag i helvetet. Alla tankar snurrar tusen gånger mer än vanligt och det är hemskt, riktigt hemskt. Skulle inte ens önska min värsta fiende det. Just nu snurrar det både så mycket negativa men även positiva tankar i mitt huvud. Det är som att ena halvan av hjärnan berättar det positiva och den andra allt negativt, det är som om dom har en fight dagligen om vem som ska vinna. Vissa dagar vinner den positiva, andra den negativa och vissa dagar så försöker dom bara överrösta varandra. För stunden så överröstar den negativa sidan samtidigt som den positiva kämpar för att hålla mig levande med ett hyfsat stort leende på läpparna. -" Du är värdelös, du klarar fan ingenting. Ingen bryr sig om dig eller dina jävla problem fatta det" -"Lyssna inte du har uppnått så mycket på så otroligt kort tid, du är så grym!" Blablabla etc etc… Låter nästan som om jag är schizofren eller något när jag försöker förklara men aja det är jag inte.. Har bara svårt att formulera mig. Jag har ju uppnått så otroligt mycket på sista tiden det är ju sant och det vet jag. För två år sen så vågade jag inte ens gå till affären eller ens åka buss själv. Att flytta till Stockholm fanns inte ens på världskartan för mig. Nu snart två år senare har jag hunnit bott på flera ställen i Stockholm samt äntligen fått ett förstahandskontrakt tillsammans med min pojkvän. Jag åkte dagligen tunnelbana, pendeltåg samt buss för att ta mig till skolan. Åh nu kommer dessa idiotiska tankar igen.. Vad var det för mening igentligen? Vad var det för mening med att ens åka till skolan? Jag kommer ändå inte klara den nu när jag ligger efter så mycket. Så jag har det stora beslutet framför mig som jag just nu är 99% säker på och det är att avsluta skolgången innan jag börjar årskurs 3. Men samtidigt finns det inborrat i mitt huvud " Du ska ta studenten!!" Ja jag vill det verkligen men jag klarar tyvärr inte av skolan, skolan hjälper inte mig med det jag behöver. Det finns endast en person på skolan inom personalen som försöker och han gör allt för att jag ska fixa skolan men han är inte ens en lärare och han har inte så mycket makt för att kunna göra det som jag behöver. Men det gör inget, det är endast pga av honom jag åtminstone har försökt. Han är den som aldrig har tappat tron på att jag kommer klara det här, det gör så ont i hjärtat att jag kommer svika honom. Jag hatar att göra personer besvikna, för jag vill så mycket men jag orkar inte längre tänka på alla andra, jag måste börja tänka på mig själv nu. Jag måste börja tänka på mina behov och vad jag klarar av och inte. Tyvärr så är skolan något jag måste prioritera bort för jag avskyr den skolan jag går i.. Nog med skolan orkar inte ens tänka på den skiten just nu. Ibland undrar jag om det är något riktigt allvarligt fel på mig. En status på facebook kan få mig att börja må så otroligt dåligt. Även om det inte ens har med mig att göra, jag vet det låter så sjukt men så är det bara. Jag önskar att jag kunde vara självsäker, ha ett bra självförtroende, må bra i mig själv och bara få njuta. Bara för en dag, det är allt jag ber om. Jag är konstant spänd i hela kroppen, kan aldrig slappna av, konstant orolig varje timme av dygnet till och med när jag sover då drömmer jag dom mest obehagliga drömmarna så jag vaknar mitt i natten av att jag inte kan få luft. När jag ändå är inne på sömn, när jag väl får den vill säga.. Jag äter så otroligt starka insomningstabletter och inte ens dom funkar. I börjar fick jag bara massa hallucinationer som jag förvisso tyckte var rätt kul sjukt nog. För då försvann min hjärna till en annan värld och jag kunde äntligen få slappna av och bara vara lugn en timme eller så. Men då började tankarna "imovane=pundare" döm mig inte nu men jag blev rädd för att jag kände mig så lugn när jag tog dom så trodde det var något fel.. Ååh det finns så mycket jag vill skriva men jag kan inte få ner det på rätt sätt. Jag vill bara få lugn i kroppen. Concerta fungerar, men inte tillräckligt bra längre. Har tagit det i ca 5 år nu och det känns som om min kropp har blivit resistent mot det eller något. Om 4 dagar ska jag träffa en ny läkare då jag har flyttat till ett annat län. Jag hatar att byta läkare.. Dom läser knappt ens journaler och säger både det ena och det andra som gör att jag bara vill spy galla över dom. Har ont i magen inför det, men tur nog så följer min älskade syster med mig. Hade aldrig gått dit annars, hade inte orkat det just nu. Sist jag bytte läkare så hade han pratat med mig i fem minuter så säger han - Du har inte ADHD.. Du låter mer som om du har något annat.. Jaha? Och det ska du säga efter att träffat mig i ett par minuter medan psykologen utredde mig i flera månader innan jag fick min ADHD diagnos och jag gick hos henne i 6 år. Jävla patetiska äckel läkare. Men jag måste ändå tillägga att jag innerst inne är stolt över mig själv och allt jag har uppnått. Jag har fått ett jobb som kräver minst gymnaiseutbildning men helst högskola med. Jag bor tillsammans med den personen jag älskar och beundrar mest i hela världen. Min älskade familj som alltid finns där och alltid vill mitt bästa och även min älskade bästa vän! Utan er så hade jag inte funnits kvar. Jag vill uppnå så mycket i mitt liv men jag måste förstå att jag inte kan göra allt, jag är ingen superwoman även om jag önskar att jag var det. Jag måste se mina begränsningar och vad jag klarar av. Men jag är fortfarande jag och jag har väl en anledning att finnas kvar antar jag. Något gott måste jag ju tillföra världen eftersom jag ändå lever? 10 minuter senare nu sedan jag skrev det som står över. Mina tankar nu är sånna tankar jag får 5 ggr om dagen men nu i en lite kraftigare form. Jag skulle vilja blanda alla jävla mediciner jag hitta och bara svälja en efter en tills jag fick somna in. Eller kanske inte somna in, nej verkligen inte dö men tillräckligt mycket så jag får åka ambulans, magpumpas och få läggas in ett par dagar och kanske äntligen få den hjälp jag behöver och så att någon kanske inser allvaret i mitt flaxande mående för snart brister jag totalt. Det är något som jag inte vill, jag vill vara stark och visa att jag kan själv, jag klarar mig själv utan några inkompetenta läkares hjälp.. Det enda dom har gjort är att ha läst sig till det dom vet, låt dom få gå med på något jävla experiment där dom ska ha sån galen ångest och flaxande självmordstankar en hel dag så kommer dom nog tänka annorlunda. Jag vill få lite uppmärksamhet och lite omtanke en stund, en stund där alla tänker på mig. Jag skulle vilja få dö för en dag och sen vakna upp igen för att se om någon egentligen brydde sig. Well, det var väl det. Men vill avsluta med att säga att någonstans i mitt huvud så finns det att jag aldrig tänker ge upp. För detta är ju "bara" tankar. Behövde bara skriva av mig lite. Kram på er!