Men är inte det bra att du fått vänner tack vare dina hundar? Då har ni ju ett gemensamt intresse och det är väl mycket viktigare än att man är jämngammal.

Jag har fått många vänner tack vare mina hästar och i de flesta fall är det mycket större åldersskillnad än mellan dig och din vän. Vissa är faktiskt mer jämngamla med mina föräldrar ;) Men jag tänker som så att det viktigaste är att jag trivs med mina vänner och att man har en sund vänskap där inget utnyttjar någon.

Jo det är jätte bra ! Men jag tycker det är lite underligt att ingen är jämngammal… Ja alltså.. hon är den yngsta vän jag har 😎 Den äldsta är nog 60 + tror jag.. Fast vi är mer "fika kompisar" . Min allra bästa vän är 31 respektive 30 .

Ja men precis, sund vänskap är det viktigaste. Jag älskar mina vänner 🙂

Om du är mogen för din ålder kanske du har vuxit ifrån dina jämngamla vänner, medan du är jämnbördig med de som är lite äldre än dig.

Jag tror inte du skall oroa dig, umgås med de du trivs med och mår bra av 🙂

ja så kanske det är ? .. Har aldrig tänkt på det 🙂

Ja men absolut, skulle aldrig vilja umgås med någon som får mig att må dåligt. 🙂

Min bror som har AS är 28 år, hans umgängeskrets har nog alla gått i pension redan. Men han är nöjd och glad med det, alltså spelar det ingen som helst roll vilken ålder de är i.

Känner mig dum som påpekar men en indikator på autismspektrumtillstånd ) även om det inte ingår i själva diagnosen) hos yngre är just oförmågan att umgås med personer i samma ålder. Äldre är erfarnare socialt vilket faktiskt för ( de flesta) lite mer sympatiska. Hos barn syns ju mognadsskilldnaden tydligare men visst kan man se en skillnad mellan generationer vad gäller ödmjukhet för livet och oliktänkande. Många blir nog behagligare att ha å göra med med åren. Du är runt 20 och många i din ålder är nog fortfarande ganska egocentriska och onyanserade i sitt synsätt. Det är naturligt men kan nog vara ganska jobbigt för en person som inte alltid kan hävda sig o sociala sammanhang. När du är 25/30 kommer det nog att suddas ut lite granna för 20- årsåldern är lite speciell. Jag har liknande erfarenheter och idag är jag vuxen och kan äntligen umgås med jämnåriga. Men trivs med personer som är betydligt äldre också. Min son har renodlad autism och hans handikapp märks inte när han umgås med vuxna. Nya bekantskaper brukar inte se att han har autism. Men när han träffar rn jämnårigjnar han i underläge direkt och får inget utrymme att vara sig själv. Jag tycker du verkar vara något på spåret som misstänker AS. Men visst kan det var så att du bara är ovanligt mogen. Eller både och!

#5 det spelar absolut ingen roll ! Jag älskar mina vänner som jag har nu, men ibland vet man ju inte om man kanske kan samtala med dom om "vad som helst" som man kunde med sin BFF när man var 12 (du förstår säkert hur jag menar) Känner i och för sig inget behov av det, men hade varit roligt. Eller ja, 2 st kan jag nog snacka med om vad som helst.

6# Jag känner igen mig mycket. De andra som är i min ålder ser jag lite som omogna.. Kanske lite "för mycket" också ..

Mina vänner är oxå äldre än mig:) Dessutom har jag alltid tyckt att det är lättare att vara kompis med killar:) De tjejkompisar jag har är inte så komplicerade;)) Så kör på du, vänskap sitter inte alls i åldern!

Du får jättegärna umgås med mig!! är ju helt själv typ 😕

#9 jätte gärna !  Komsi Andrea :D

Jag har Aspergers syndrom och har ALLTID haft svårt för vänner i min egen ålder. Min bästa vän är min moster, som är 35 (jag själv har nyss fyllt 20), lika barn leker inte alltid bäst. Fast det hade varit skönt med nån vän i min ålder iallafall..

Vad glad över dom vänner du har, åldern är inte allt ;) Jobbigare att ha inga vänner alls -.-

Har inte längre vänner.. De har flyttat.. Sista vännen flyttade iförrgår till stockholm.. Sån jäkla otur..

Vet känslan :/ Alla mina vänner försvann när min mamma blev sämre i sin cancer. Min bästa och enda vän bor i skyddat boende så får inte ha kontakt med henne eller ens veta vart hon är :/ Jag har min katt iaf :D

Jo detta känner jag igen. Har en vän som är lika gammal som mig 25 år. resten är över 35 år. Och alla som möter mig undrar varför jag bara umgås med gamlingar. Men vad ska jag göra då? Jag är för mogen och gammaldags för de i min ålder och liten snorunge bland de äldre….

Min dejt jag dejtar nu är mycket mer ungdomligare än jag och festar och har sig men jag är ingen sådan. Så det här problemet är nog vanligt bland alla de som fått lov att bli vuxna lite extra tidigt. 

Samtidigt finns det någon sida inom oss som vill sprattla loss . Men vi har ingen att göra det med. Och hur du . jag . andra ska göra för att komma loss detta är en väldigt bra fråga.

#14 gud vad elakt, det är ju då dom ska finnas där för dig !!!!! beklagar att hon fick cancer btw.. :/ 🌺 finns om du skulle vilja prata.. Min mamma blev diagnoserad vid Maligt Melanom för några månader sen (hud cancer), så hon fick opereras. Dock har jag inte haft kontakt med henne på några månader för att hon beter sig som en skit stövel..

#15 Förstår exakt vad du menar ! Kunde inte sagt det bättre själv.
Jag längtar till den dagen jag möter en vänskaplig soulmate, som får sina ryck och vill göra galna saker med mig ! De som är fööör vuxna vill ju inte göra det oftast.. Och känner inte att jag "hör ihop" med yngre för dom är för omogna för min smak.. Komplicerat…

#16 tyvärr är jag van att vänner försvinner. Alla vänner räknas, spelar ingen roll vad för ålder. Det är som kärlek, finns inga siffror (lagligt alltså). Man ska hålla så hårt man bara kan i sina nära. Ursch.. Hemskt.. Du vet att anhörig.ifkous och cancer.ifokus finns?

Nemen förstår med det dära med mognaden men det kan va så olika ju, min kille är 11år äldre än mig så han fyller 33år snart och han kan få fnatt anfall ibland o va skit töntig :P Men oftast är det han som skämms över mig :P Det här med vänner är svårt. Jag är den sista man ska prata med vänner om för att det är inget jag är så världsvan med. Du får testa dom du har och se om dom har något som döljer sig under ytan helt enkelt :P

#17 ja jag vet att det finns.. Men inget jag vill prata om ingående 🙂
Jag förstår var du menar, känner samma sak. Min kille kan också var jätte töntig men vi är inte töntiga på samma sätt 🤔(eh… haha)
Ja, nu har som sagt min sista (och bästa) vän flyttat till stockholm, tur att "kaffe grannen" (som jag fikar med då och då)  är kvar ett tag innan hon flyttar till andra sidan Göteborg..

Vad spelar åldern för roll? några av mina bästa vänner är 40,50 års åldern :) jag är 26, min senaste kille tex var 49..

#19 spelar väl ingen roll så sätt.. Men kan ju vara kul att ha en vän i sin egen ålder också..

Neä.. Jag tycker inte att det ger mig nått. Folk i min ålder är ofta så barnsliga eller för över vuxna att det blir löjligt. Men smaken är som baken :-)

Varför tror du att du har Asperger?

Jag har nyligen fått Asperger diagnostiserat. Fyller snart 19 och jag är socialt handikappad, har inga vänner egentligen. Eller, jag har två bästavänner från en gammal klass som är väldigt mogna för sin ålder, men jag träffar dem inte längre då jag helt tappat intresset för att umgås med folk. De kan smsa eller höra av sig till mig och vilja träffas men jag hittar på ursäkter för att slippa.

Över internet så kan jag tycka om att prata med personer i alla åldrar men då främst om mina specialintressen.

I övrigt så kommer jag bäst överens med antingen yngre personer, små barn (t ex min 8 åriga lillasyster och hennes vänner) och yngre tonåren, eller äldre vuxna. Det är personer i dessa åldrar som jag klarar av att umgås med och vara mig själv.. lite i alla fall.

Jag vet inte alls hur jag ska bete mig bland personer i min egen ålder och uppfattas bara som konstig om jag inte anstänger mig jättemycket för att vara så social som möjligt (vilket jag jämt misslyckas med då jag är jätteblyg) och låtsas som jag delar ytliga intressen med de andra, det är som att spela teater och låtsas vara någon annan.

Det är omöjligt för mig att få nya vänner eller behålla vänner oavsett ålder.

#22 har gjort ett annat inlägg lite längre tillbaka om alla saker om mig som tyder på aspberger. Dom har nu skickat mig till utredning inom BUP/vuxenpsykiatrin.
Känner igen mig en hel del i det du skriver.