Exakt LIKADANT för mig.

Inom psykiatrin finns ett test som fastställer om du har eller inte har någon diagnos. Det är absolut inte fel att göra en sån test. Du behöver ju faktiskt inte ens berätta det för din omgivning (förutom din kille). Säg ingenting till någon förrän det är klart - om ens då. Det väljer du själv!

Att få en diagnos om man har en, är alltid en lättnad för då vet man varför vissa saker är som de är. Behöver du en stödperson så har du också rätt till via LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Funktionshinder kan låta mäktigt, men är inte så farligt.

Jag känner en man som till slut, efter ett liv i lidande, fick diagnosen Asperger syndrom. Idag är han en lycklig man. Han har fått sjukbidrag, han har stödperson och framför allt kan han ägna sig helhjärtat åt sitt stora intresse (som är fotografering).

Du ska absolut inte gå omkring och må som du mår. Klarar du inte ett vanligt arbete, så kommer utredningen att visa det.

Det är väntetid, så dra inte ut på det. Ring direkt till den psykiatriska mottagningen och fråga hur du ska göra för att få en tid.
Lycka till 🌺

#2 Då ringer jag den psykiatriska mottagningen direkt imorgon bitti.
Att berätta för andra har jag inga problem med, känns bättre att andra vet varför jag är som jag är. Men vi får se, skäms inte över att jag mår dåligt men skäms över att inte klara av att börja jobba..

Blev väldigt lättad / glad när jag läste det du skrev om mannen du känner, att han kan ägna sin tid åt hans stora intresse! Måste kännas fruktansvärt skönt för honom!

Tack så hemskt mycket för ditt svar och ditt förstående! ❤️

Har man utrett din ångest? om inte så är det en väldigt god idé 

om du har en läkarkontakt så visst kan du diskutera med denna om hur du mår och att du kanske inte orkar jobba 100% 

men ett litet varnings ord man får inte bara vara hemma för man istället vill ägna sig åt sina intressen jobb är alltid ett förstahandsval 
reglerna har dessutom skärps och det krävs utredningar på arbetsförmåga utredning av läkare troligtvis även utredning av Arbetsförmedlingen m.m 
detta tar tid lång tid…..

om man är över 30 år så är det sjukersättning som gäller om man inte kan jobba och reglerna är stenhårda det är i stort sett omöjligt att få när man är 30 år…….

#4 Ingenting är utrett ännu men på tiden att det bör göras. 
Nej självklart vet jag det. Tror att de flesta skulle stanna hemma och bara göra deras intressen om det var möjligt och inte jobba 100%.
Det jag menar är att jag har ingen livsglädje, jag orkar inte vara bland andra människor hela dagarna, känner en sådan press, ingen motivation eller liknande och mår psykiskt dåligt. För några år sedan hade jag självmordstankar, dom försvann tillslut efter mycket om och men. Men livsglädjen har jag inte fått tillbaks dessvärre.
Jag hade hellre börjat arbeta med någonting jag verkligen tycker om att göra, så som fotografera, arbeta med djur, sjunga, skriva osv. 
Men visst skulle det kännas bättre att arbeta hemifrån och vara på en arbetsplats någon gång i veckan. Iallafall till en början, allt känns så tungt..

Självklart tar det lång tid, vilket är synd.. Är 19 år gammal, vet inte hur det kommer kunna se ut då.

Som 19-åring heter ersättningen aktivitetsersättning och det har man till man fyller 29 år. Det är alltså en sjukersättning för ungdomar! (Aktivitetsersättning ska inte förväxlas med arbetslöshetens aktivitetsstöd.)

Det viktiga i en sån här situation är att bara ge stöd och berätta var hjälp finns. Sedan är det upp till psykiatrin att göra resten. Mångårig djup depression kan räcka för att få en paus från samhällets krav på produktivitet. Efter ett långt lidande är det skönt att få ägna sig åt det som fungerar och det som fungerar är i regel det vi är intresserade av.

Lycka till, Molosser och även #1 decembercelsius ❤️

Åh, allt försvann som jag skrivit.. 😕
#6 Tack så mycket ännu en gång! Känns skönt att inte bli dömd och / eller dumförklarad! ❤️

Jag kom precis hem från samtalet med kuratorn, hon var inte alls duktig, totalt värdelös.
Jag berättade om mina tidigare självmordstankar. Att jag i dagsläget mår psykiskt dåligt, det om ADD, panikångest-attackerna, min oro, nedstämdhet och depression, ALLT!
Det som jag fick till svar var: ''Jag tror att allt egentligen ligger i att du inte vill jobba, du måste ändra din inställning, någon gång måste du börja arbeta''. Kände mig så otroligt kränkt och dumförklarad så jag nästan började gråta. Visst har hon rätt i att jag inte vill jobba, FÖR att jag MÅR DÅLIGT och det handlar inte om någon huvudvärk eller att jag brutit av en nagel. Jag gråter dagligen, har svårt att somna på kvällarna och det enda jag tänker på är: om 2 veckor börjar jag jobba.
Ringde för att boka tid hos en psykolog, men personen jag ville ha tid hos är tillbaks på måndag, då hon jobbar deltid.  Känner att all press börjar komma tillbaks. Snart har det gått 2 veckor, tänk om jag inte fått hjälp tills dess? Jag lär nog inte få det, kön är antagligen lång. 
Jag lär inte kunna skjuta upp praktiken / arbetet hur länge som helst. Ska prata med personen som hjälpt till med arbetet på måndag och berätta hela situationen (en viss del vet hon redan), men tänk om hon inte förstår!?
Min fästman säger att jag först bör ta hand om mig själv och få hjälp, medans min mamma undrar om jag inte istället kan börja lite ''lungt'', inte lika lång tid på dagarna. Hon och pappa skulle nog bli rasande om jag skjuter upp allt längre fram och bli riktigt besvikna. TROTS att de vet att jag för några år sedan hade självmordstankar. Men varför känns det inte som om att de förstår nu!?

Din omgivning låter väldigt Sverige 2013. Ett Sverige där Arbetslinjen är överordnad alla former av medmänsklighet. Med det sagt, bör påpekas att bemötandet man får alltid hänger ihop med hur man formulerar sina problem. Du bör t.ex. ALDRIG säga att du inte vill arbeta. Om ordet "vilja" dyker upp, fokuseras samtalet genast på att man är en lätting som inte vill dra sin del av lasset. Du ska bara tala om att du inte KAN. Det bästa är om du kan övertyga om att du verkligen vill, men inte kan, då flyttas fokus till till att faktiskt hjälpa dig. Att man kan ha ett funktionshinder som förhindrar en från att faktiskt ens vilja något, är svårt att ta till sig för folk som är grundindoktrinerade med luthersk arbetsmoral, toppat med Alliansklimat.

#9 Men fy tusan vad bra det där faktiskt stämmer in! Som när jag var till den där kuratorn så berättade jag om hur dåligt jag mått, speciellt de senaste åren och inte klarade av att börja arbeta. Så frågade hon om jag vill jobba, och såklart svarade jag ''nej, jag varken kan eller vill för att jag mår så pass dåligt'' -och så handlade allt om vilja helt plötsligt, och allt jag berättat om mina tidigare självmordstankar, mina senaste panikångest-attacker och allt, det var inget mer snack om det. Hon drog den slutsats om att ''det handlar nog om att du inte vill jobba, någon gång måste du börja''.  Min pappa däremot blev skitförbannad när jag berättade det här. Det kändes som om hon kränkte mig på något sätt.

Det du skrev var inte något jag tänkte på då just men ska göra det tills nästa gång. Har fått tips om två bra psykologer, så ringer ena imorgon 🙂

TILLÄGG: Mina föräldrar har iallafall börjat visa förstående och börjar inse att det inte är så jäkla lätt alla gånger, iallafall min pappa. Mamma vägrar fortfarande inse att det faktiskt kan vara någonting och att jag eventuellt behöver medicinering.

Det är min erfarenhet att föräldrar inte gärna vill se att barnen har psykiska problem, av någon anledning är det stigmatiserande, något man som förälder skäms för. Föräldrar är däremot snabba på att fördöma sådant som ser ut som moraliska fel. Jag vet det dubbelt, både som son och som far till egna barn. Det är inget fel på mina barn, de är bara lata.

#12 Jo det må så vara i så fall. 
Självklart finns det lata barn också, men det är någonting som mest troligtvis kommer över med tiden och är någonting man bara får tvinga sig igenom, vare sig man vill eller inte.
Jag skulle inte alls beskriva min situation som lathet, jag har snarare ingen ork, livsglädje. Ett jobb behöver man för att tjäna pengar, försörja sig och sin familj och om det bara vore ren lathet jag hade så hade jag varit på jobbet nu och slutat om en snart en halvtimma. 
Känns lite som om att om en person ska förstå, så måste de ha erfarenheter / kunskap själva om ''problemet''. Som min fästmans mamma är personlig assistent och utbildad undersköterska /sjuksköterska eller vad det nu är, hon förstår mig mycket bättre än min egna mamma. Kanske för att min mor inte är så påläst och ser allting som ett ''fel'' och som du säger, kanske på något sätt skäms om något skulle vara fel.

Lyssna ordentligt på Fluffymind med #9:

Jag hade tänkt skriva ett privat meddelande till dig, Molosser, men ser att det inte behövs. Så jag bara upprepar Fluffyminds ord "säg ALDRIG att du inte vill arbeta" för då hör en del människor ingenting av vad du EGENTLIGEN säger. Det gäller tyvärr också en del av dem som jobbar med försvagade männisor. Tragiskt, men likväl sant!

#14 Tar in allt ni säger, det uppskattas verkligen! Ska tänka på det tills nästa gång! Men om psykologen frågar: Vill du jobba? Vad ska jag svara? För jag vill ju inte av den anledning av att jag mår psykiskt dåligt, dagligen. Ska jag då säga att jag inte tror jag klarar av att arbeta, iallafall inte på heltid?

Du ska svara att ja, jag vill jobba och känna mig som en hel människa. Jag vill jobba och känna att jag bidrar till det samhälle vi lever i. Jag vill jobba för att känna mening med livet. Jag vill jobba för att kunna försörja mig och min hund. Jag vill jobba och utvecklas. Öva in några nonsensfraser där du poängterar din orubbliga vilja till att jobba. Och du kommer bemötas med en större förståelse och kanske tom respekt. Du skriver ovan att du tror att alla, om de fick chansen, skulle sluta jobba och i stället ägna sig åt sin hobby. Men det tror inte jag. Jag tror att den absoluta majoriteten vill och ska arbeta på ordinära jobb. Jag tror vidare att den absoluta majoriteten saknar en hobby och egen initiativförmåga. Cyniker som jag är :) Du verkar kreativ och uttrycker dig nyanserat, särskilt för att vara så pass ung som du är. Jag tycker det är inspirerande och tror uppriktigt att du, om inte i morgon så snart, kommer finna en plats som är din i livet. En plats där du kommer må bra och frodas och ge betydelse till fler omkring dig. Du har inte funderat på folkhögskola? Där finns ju flera inriktningar som skulle kunna intressera dig. Som en bonus brukar eleverna på fhsk vara av den mer intressanta sorten också:) En npf-utredning är nog inte heller helt dum att göra för dig. Stor kram till dig

#9 spot on!

#16 Jag vill jobba innerst, innerst inne, men känner inte att jag skulle klara av det, inte nu. Jag hoppade av skolan, det gick bara inte, jag kunde inte koncentrera mig förutom i engelskan, bild, musik och de ämnen jag har ett intresse för, annars hamnade jag i andra tankar och förstod inte de kommande uppgifterna. Jag kunde inte vara en hel dag i skolan, slutade alltid med att jag gick hem och grät (blev ej mobbad). Jag kunde heller inte vara i skolan en hel vecka, de blev för mycket. Så tillslut valde jag att hoppa av. 

Tack så mycket för dina fina ord!
Jag vet inte om folkhögskola skulle kunna vara ett alternativ. Mina betyg från grundskolan ser heller inte så bra ut och har fortfarande inte godkänt i grundskolematten. Kanske kan vara ett problem där.   Just nu går jag en hunddagis-utbildning på distans, då utbildningen är i Stockholm. Känns jobbigt med arbetsplatsen också, det är ingenting jag har intresse utav och jag har ingen utbildning och inga referenser förutom att jag har praktiserat på två dagis och en djuraffär tidigare. Snart har det gått 2 veckor och jag känner att ångesten närmar sig mer och mer för varje dag, -vad gör jag om jag inte hinner få hjälp!? Många tankar som snurrar runt i huvudet, mår skitdåligt..

Kram 🌺

Min pappa ville heller inte tro att jag hade ADHD när folk runtomkring mig tyckte jag skulle utredas (var hemsk som barn och tonåring). Han ville inte tro att det var något "fel" på mig, och att jag skulle behöva medicin för att göra min vardag enklare.
Idag är både jag, min pappa, min bror och min lillasyster diagnotiserade med ADHD och alla käkar medicin för det!

#19 Men oj, sedär! Kan säga att jag också var hemsk som barn och tonåring, och blev det bråk så blev jag verkligen arg -För småsaker. Skulle ej bli förvånad om min mamma också kan ha någon diagnos faktiskt, men att få henne att ''kolla upp'' det är lättare sagt än gjort 😐..

Har inte läst igenom precis allting, men av vad jag har sett så verkar du ha fått bra tips av dom andra. Jag ville bara säga att jag håller tummarna för att du får en utredning snart och får veta vad det är.

Lycka till 🌺

#21 Tack så hemskt mycket!! Har fått tag på en psykolog som verkar riktigt duktig, ska ringa henne imorgon och boka tid. Hoppas på att hon är lika duktig som hon låter :-)

När man läser socialstyrelsens rekommendationer för sjukskrivning för Funktionshindret ADHD. Så avrekomenderar socialstyrelsen att man sjukskriver personer med ADHD med motiveringen att personer med ADHD mår bättre av att bli aktiverade  i stället för att bli inaktiverade.

Undantag kan göras om ADHD problemen med kombination med andra diagnoser som skapar utbrändhet och sömnproblem i kombination  i lindrigare fall då kan man rekommendera en kortare periods sjukskrivning.

Vid mer omfattande besvär rekommenderar man i stället sjukbidrag i stället för sjukskrivning.

Finns en hel del info om detta på FK hemsida o  det är mycket svårt att få en sjukskrivning för ADHD beviljad .

Lasse