Utredning för ADD
Hela mitt liv har varit ett konstant kaos. Jag är den där flickan som tittar på dig med ett tomt uttryck i ansiktet och hoppas att du fortsätter prata så att hon kan lista ut vad du har pratat om de senaste 30 sekunderna. Jag är den där flickan som aldrig har koll på något och är konstant tankspridd. Framför allt är jag den där flickan alla tror har det jätte lätt i skolan därför att hon faktiskt är väldigt smart och även superduktig i ett av skolämnena. Ingen vet dock hur mycket energi jag slösar på att hänga med i skolan, att försöka fokusera. Min mamma har alltid sätt mina problem som baserat på ett ungt nonchalant tänkande att jag kan göra vad fan jag vill eftersom jag inte har nå riktigt ansvar och är något som försvinner när jag verkligen får en bitter smak på vuxenlivet.
År efter år har jag försökt förklara för henne att jag gör mitt bästa, att jag är ledsen att det inte räcker till för att komma ihåg saker hon har upprepat 15 gånger de senaste timmarna. Hon är ett kontrollfreak, en perfektionist och en arbetsnarkoman. Hon pluggade på högskolan på heltid med ett krävande jobb på sidan om. För henne är allt så lätt, därför är mina problem oacceptabla och osynliga för henne. "Sluta gnälla eller gör något åt saken!" har hon alltid sagt till mig. Jag tog hennes råd och tryckte in allt inom mig medan jag konstant fick lösa tiotusen-bitars pussel i hjärnan. Med åren har det blivit värre och mina problem gör henne arg och frustrerad. Jag har försökt att förklara för henne men hon viftar bara bort mig och säger att det enda jag behöver är meditation för att bli av med mina "stressproblem" och mer ansvar i livet.
Det är omöjligt att förklara när ingen vill stanna upp och lyssna. Jag gick till skolkuratorn och bad om hjälp med studieteknik. Efter en halvtimme av försök till förklarande om studieplanering medan jag skakade intensivt med benet och pillade med mitt hår så frågade hon mig en sak som verkade så självklart för henne..
- Har du möjligtvis en diagnos om jag får fråga?
- Nej, svarar jag.
- Okej.. För jag är rätt säker på att du skulle kunna ha ADHD/ADD, skulle du vara okej med att vi ser till att du får genomgå en utredning?
Så vi fortsatte att prata och hon blandade in skolläkaren och skolsköterskan. Nu sitter jag här och försöker ta in all sorg som kommer med det faktum att jag med all förmodan har ADD. Att efter alla år av att inte kunna klara av simpla saker som är helt självklara för alla andra, inse att det fanns en anledning bakom det. Jag är inte trög, jag är inte dum eller otillräcklig. Jag har blivit sedd, blottad och knäckt. Jag är rädd för vad det innebär att få en diagnos officiellt och kanske se världen på ett annat sätt. Framför allt är jag livrädd över att se min mammas blick när jag förklarar detta för henne då hon kommer se det som att jag endast kräver uppmärksamhet och därför antar att jag har alla funktionsnedsättningar/sjukdomar i hela världen. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till och jag står nu ensam inför utredning utan stöd från min familj.
Hälften av er som klickat in här har säkert klickat bort inlägget efter att ha sätt längden på texten.. Men det är lugnt, jag kände bara att jag var tvungen att rensa tankarna i huvudet för att få plats med allt annat som finns därinne. Kanske förstår du exakt vad jag menar..
Försök att inte bry dig om vad andra tycker och tänker om dig. Det viktiga är vad du tänker. En diagnos ändrar inte dig och din historia men den kan hjälpa dig att förändra din framtid.
Känner igen mig precis i din situation. Jag är den tjejen som kan räcka upp handen för att ställa en fråga och när jag får ordet fem sekunder efter så har jag ingen aning om vad det var för fråga jag ville ställa. Jag är också den som kan fråga läraren om hjälp och när jag får hjälp så lyssnar jag med spänning och sen kan det bara helt plötsligt vara ett ord jag fastnar på, "hihi, rosa. rosa elefanter. fem elefanter promenerade på en liten liten… Oj! Vänta nu här, lyssna!" och be läraren att spola tillbaka lite, för jag försvann för några sekunder. Inte alls ovanligt faktiskt, och lärarna blir lika fundersamma varje gång. Jag är också den tjejen som kan ta 1 timme på sig att läsa fyra sidor för att jag inte kan fokusera. Men samtidigt är jag den tjejen som alla tror har lätt för allt i skolan, bara för att jag briljerar på mattelektionerna.
Jag har också en mor som din, min mor var också väldigt emot att jag skulle ha en utredning. "Det är ju inget fel på dig!" sa hon alltid. Men så kan du ju lätt verka, ADD märks sällan utåt. Om man blir okoncentrerad så stör man ingen, utan det är bara en själv det drabbar. Ens hjärna är ju alltid på högvarv och försöker jämt och ständigt dra ut dig på andra vägar som är strax mer spännande. Den försöker t.ex. snappa upp ord som du hör som du sedan kan associera med något annat som sedan leder till något mycket roligare än det som händer just runt omkring dig.
Det krävs mycket av en själv för att orka ta tag i en utredning när man inte får stöd utifrån, men va stark. Jag ångrar inte en sekund att jag satte igång min utredning, för nu vet jag mina begränsningar och kan få hjälp att jobba med dem och förstå dem och bli bättre på att hantera situationer. Kan även tilläga att min kära mor har till slut, lite motvilligt, gillat läget.
Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋
#2: Om inte din mamma såg dina problem, kunde hon bidra till utredningen? De brukar väl kräva att man kan visa att problemen har funnits hela tiden exempelvis genom att en förälder vittnar om det?
Mina föräldrar kan dessvärre inte säga om problemen funnits tidigare eller inte. Jag tror mycket säkert att de funnits men att de var för upptagna av min äldre bror och allting de anklagade honom att ha, ADD, ADHD, Asperger och så mycket mer, skolorna misshandlade honom fysiskt och mina föräldrar kämpade hårt med min bror som också då under denna period vart våldtagen och då vart det något ytterligare att kämpa med, men efter flera år visade det sig att han utagerade sig för att han var för smart för det som dom höll på med i skolan.
I alla fall, så har jag jämt undrat vad det är för fel på mig, jag glömmer saker konstan, har ingen ordning i mitt rum men vill jag ha ordning så kommer jag knappt till skott eller så avslutar jag det inte, jag kan aldrig asvluta en enda skoluppgift jag gjort och har alltid fått det påpekat att de aldrig varit klara. Jag kan inte sitta still i klassrum, minsta lilla ljud stör, minsta tystnad stör, ALLT stör! Jag försvinner lätt in i min egna värld, fastnar på ord och tänker på det ordet och vips så har jag missat nått. Jag glömer jämt det jag ska säga, kanske om jag har tur kommer jag på det senare.
Men jag gjorde en utredning på Dyslexi 2012, nått var ju fel tyckte jag men jag visste ju inte vad, vsade sig att jag har långsam inlärnings tempo samt mildare typ av Dyslexi. Min mamma trodde inte att något skulle komma fram.
Nu i höstas gick jag för att göra en utredning för ADD/ADHD så vi får se vad detta ger. Min mamma säger hela tiden "Ja men du som alltid har varit så duktig på det och det och alltid varit med på det och det" Bara för att man kan jobba sig fram fort betyder det ju inte att det man gjort är rätt, jag har alltid haft tex fel beräkningar i matte, nått är ju fel, så just nu väntar jag bara på att få börja min utredning och se vart den leder.
Sajtvärd på Hundparkour.ifokus & CockerSpaniel.iFokus
Underskatta aldrig värmen från en kall nos 
Ja grejen är ju att jag alltid älskat skolan, därför har jag kunnat grotta ned mig i det mesta och sedan blivit expert på ämne efter att ha läst runt på internet i 3-5 timmar streck. Problemet är att detta sker inte för än dagen innan och ju äldre jag blir desto jobbigare har det blivit att plugga in en hel termins läxor och ta igen det jag missat från lektionerna. Vad lärarna har sagt under genomgången har jag ingen aning om då jag flyter iväg varje gång de öppnar munnen. Precis som #2 så börjar jag tänka på någonting de sagt och sedan drömmer jag vidare och vidare tills jag hamnar i ett scenario ur min egna ihopkokta film i huvudet. Om någon typ blir hjärtekrossad i "filmen" som pågår i mitt huvud så kan jag känna mig nere och tänka "men fan va synd, dem som var så fina ihop.". Sedan kommer jag tillbaka till verkligheten och inser hur insnöad jag har varit i mitt huvud den senaste halvtimmen och att det där har ju faktiskt inte ens hänt haha.
Så även om det finns tusen grejer att nämna som är negativt med att vara som jag är så är jag ändå för optimistisk av mig för att inte låta det positiva överväga det. Tyvärr är detta + min mamma anledningen till varför jag inte försökt fått hjälp tidigare trots att jag misstänkte det redan i högstadiet. Men vi får väl se hur testerna går och om jag klarar av att göra dom utan att tappa tålamodet och vara på gränsen till ett vulkanutbrott. Någon som har gjort utredning som kan berätta om hur det har hjälpt att få t.ex. mer stöd i skolan eller hur medicin har påverkat vardagen?
Vill ge uppmuntrande ord. Med ADD har man ett fantastiskt detaljsinne så det finns jobb som man blir extremt bra på pga detta. Jag tänkte "Jag klarar inte skolan, jag kommer inte kunna jobba"
Men det finns hur många jobb som helst "där ute"! och även om du blir diagnoserad med något så kommer du inte bara ha möjlighet till medicinering, men även förstå dig själv lite bättre, relatera till andra, och hitta dina styrkor.
Jag jobbar/bor nu på en cattle ranch i USA och mitt detaljsinne hittar metall som kan skada deras fötter, tecken på att kalvning är på G, om någon ser sjuk ut, om någon saknas eller om staketet är trasigt nånstans… det är otroligt vad man kan programmera detaljer för att lära sig när något inte riktigt stämmer i helheten.
Jag märker om någon går lustigt (kanske haltar? magproblem? lunginflammation?) om de har ringorm eller något annat. Jag ser saker som håller på att gå sönder som måste repareras inför vintern och bara allmänt försöker komma på hur man kan underlätta och förbättra. Att ha en dagdrömmande hjärna med detaljsinne och tänka utanför lådan är ENORM hjälp här och jag är verkligen på rätt plats i MITT liv. Jag spenderar större delen av vintern inne och planerar vad som ska fixas under vår/sommar och planera inför kalvning.
Så även om du blir diagnoserad eller inte så kan man hitta sina styrkor och hitta det jobb som passar en. :)
Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning.
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur.
Starta ny diskussion