Varför får han inte äta om han är hungrig?

Känner så med din son och er! Jag varken kan eller vill sätta diagnos men det låter inte som att han enbart har ADHD utan något annat. Kan vara autism. Hur som, jag hoppas ni slipper vänta länge på utredningarna så att er gulsklimp kan få den hjälp,han både behöver och förtjänar. Varm kram!

Klart han får äta! Det är inte det de handlar om, utan han äter när han ska sova. Mat får han som vanligt. Han går upp varje natt för att äta vilket inte är bra speciellt inte kl.03-04 på natten

Skogshumblan Vad får dig att tänka på Autism?

#3 Han kan ju ha en väldigt snabb metabolism, varför inte prova ett sent kvällsmål samt att ställa en smörgås vid sängen som exempel.

Det är svårt att sova som hungrig och sömnbrist påverkar koncentrationen. Ser du var jag är på väg?

#5 Vi äter ofta sen middag och och brukar äta någon frukt innan han lägger sig. Att han är hungrig tror jag inte på för på morgonen vill han bara ha en smörgås och han vill knappt ha den.

Jag har hört från annat håll att barn med ADHD äter gärna sött på nätterna vilket han gör om vi inte låser. Vet dock inte vad han har just nu men jag ser det inte som att han är hungrig. Men visst jag kan ha fel.

Ja du, det var bara en känsla jag fick efter att ha läst din berättelse. Jag är lärare och har mött barn som har autism, en del av det du beskriver om hans svårigheter i skolan, att han gärna pillar med saker som du skrev och att han är orolig *min tolkning* när ni ex byter miljö (affärer och museum som du skriver) stämmer så väl med de erfarenheter jag har i mitt yrke men,också med det ett av mina egna barn har. "Något inom autismspektrat" heter det nu under utredningsfasen. Se inte min "gissning" som något diagnostiskt korrekt utan det är min gissning/tolkning. Högst ovetenskaplig.

#7 Ok Tack då förstår jag. Förstår även att du inte kan ge oss diagnosen. Men tänk om det vore så snabbt och lätt …

Han sitter numera längst fram i klassrummet för att läraren ska kunna förklara bättre för sonen vad han just kanske visat på tavlan osv. Sonen har även fått ett eget litet schema på bänken så han ska kunna se vad som ska ske näst osv.

Han får redan lite extra hjälp men måste då lämna klassrummet varje gång vilket han tycker är jobbigt. Dels för att han är rädd för att missa något och dels för att han vill inte urskilja sig från dom andra.

Han är medveten om sina svårigheter men fattar inte varför och ser då sig själv som korkad och dum. Vi försöker självklart få honom att inte säga så om sig själv och att man inte kan vara bäst på allt för det är ingen.

Han älskar teatern och älskar att få vara någon annan än den han är.

Min son äter sällan frukost. Jag är glad de gånger jag får i honom något alls. På eftermiddag och kväll är han periodvis som ett svart hål. Äter ofta ofta och ibland helt otroligt mkt. Vi ger honom mat men drar också en gräns för att nu har du ätit nu ska du sova. Inte helt lätt att veta om man gör rätt men man måste någonstans lita på sin förmåga att göra det som är bäst för sin unge och familj.

Ja sonen äter bra under dom andra måltiderna där oroar vi oss inte. Men frukosten är svår men det var lika svårt för mig som inte åt någon frukost alls. Lärde mig äta frukost som vuxen.

Tack Skogshumblan för ditt första inlägg i tråden då dom orden värmer. Min sambo som läst dom nu med känner som jag. Tack det värmer. :-)

Så lite så, ibland är man inte så ensam som man tror och det är en trygghet för oss. Kram på er.

Känns som att impulskontrollen hos din son inte är på topp. Personer jag pratat med som har något inom autismspektrat har oftast inte förstått som barn att det de gör är fel eller konstigt, medan barn med ADHD märker att det de gör blir fel och att andra blir arga MEN de vet inte HUR de ska sluta göra fel vilket oftast leder till en stor frustration även från deras sida.

Min son med ADHD kan äta och äta och äta på kvällarna och speciellt när han har tråkigt. Nu går han på medicin och har inte samma aptit på dagarna. Innan han började med medicinen kunde han äta hela dagar om han inte hade något speciellt att göra. Ofta blev han dålig och spydde på natten då han ätit för mycket. Då fick vi plocka bort allt han tyckte om och sen satte vi upp väldigt tydliga regler kring ätandet. Funkar bättre idag. Ni måste ligga på BUP och även be skolan larma om att han kanske inte når målen. Ge er inte. Bättre han får diagnos nu än i tonåren, då utvecklas ju hela ens identitet o då kan det vara extra svårt att få veta att man är annorlunda. Tycker så synd om er och hoppas ni får snabb hjälp, för tro mej, närbild väl får veta vad allt beror på kommer allt bli lättare. Ni får(och kan själva ta reda på) verktyg för att veta hur ni hjälper på bästa sätt. Vår son hade det hemskt i skolan tills han fick sin diagnos. Nu får han medicin och har en assistent och allt funkar så himla bra. Efter 4år av oro och hopplöshet är det nu nästan för bra för att vara sant. Önskar er all lycka till o uppdatera gärna så vi får veta hur det går!

Om ni har möjlighet går det att betala för att få en privat utredning och då kan det gå fort. Jag är medveten om att det kanske inte är så lockande att betala för något som annars är kostnadsfritt, men ibland är tiden mer värd.

#13 & #14

Hjälpen är igång och det kommer att göras 3 olika utredningar och det är den sista med skolpsykologen som kan ta tid, tyvärr. En pedagog har påbörjat sin utredning och sedan kommer det även en medicinsk. Kuratorn är inblandad och även den skolpersonal som har  med sonen att göra.

Vad kostar en sådan utredning? Sedan när bollen redan börjat att rulla lite smått så känns det inte bra att röra till det med en utomstående person som inte samarbetar med skolan redan. Men hade skolan inte varit på samma linje som oss nu så hade vi nog tagit till att betala och får vi vänta alldeles för länge på skolpsykologen så kan vi nog ta till den möjligheten.

Jag kommer nog att skriva här om det hela fler gånger om hur det går och så.

Men har ni något tips på hur man kan hjälpa sonen redan nu? Skolan börjar ju snart igen och då får han ju sina matteläxor. Som jag nämnt tidigare så har han fått världens bästa lärare nu som gör allt för att underlätta. Strax innan jul så fick sonen en matteläxa som inte fungerade alls så läraren gav genast en ny som sonen fixade bra med hjälp.

Tack alla!

Se bara till att uppmuntra honom. Ingen tjat och inget skäll för allt som blir fel. Prata med skolan om att reducera läxorna, som ofta är en källa till bråk hemma. Tycker sonen det är jobbigt att följa med på saker ( typ museum) så låt han slippa. Kör sedan stenhårt med rutiner, vilket är bra för alla barn, men speciellt för barn med nån form av NPF . Viktigast är att reducera alla källor till bråk, så hela familjen får ett lugn.

Håller med Sstar. Lyft er son, hjälp honom lyckas. Och när det gäller skolan så verkar ni ju ha en bra och förstående fröken, prata med dem och våga be om hjälp. Att slippa läxor helt tror jag inte är en bra lösning på lång sikt, men det kan absolut vara något att ta till nu när ni alla är så tärda på. Ni ska ju må bra också.

#16 & #17

Tack för era råd! Vi uppmuntrar honom redan så gott vi kan och vi har numera mindre bråk med läxorna än tidigare. Visst han kan fortfarande skrynkla ihop allt innan vi hinner stoppa honom och då brukar vi ta en paus och så går det lättare sedan.

Vi berömmer honom så mycket vi kan och är snabba på att säga ifrån när han ser ner på sig själv. Lyfter honom i alla saker han är bra på och säger att han kan inte vara bäst på allt. Han är medveten på att vi gör vårt bästa för honom och att han utreds för att han ska få bättre hjälp.

Museum undviker vi numera pga honom då vi ändå inget får ut av det.

I detta fallet är fröken en magister, en ganska ung kille som har en hel del förståelse för sonen. Sonen ser upp till honom väldigt mycket och det är ett stort plus.

Om ni bestämmer er för en privat utredning så var då noga med att kolla upp stället ni väljer så att sonen hamnar hos någon som verkligen kan NPF. Tyvärr gör inte alla det och då kan det bli helt fel.

Ni låter som kloka föräldrar. Säker på att det kommer bli bra för er son:) Men det ni går igenom just nu är superjobbigt. Alla är vi olika och tur e ju det. Med min dotter som är normtypisk går liksom allt av sej själv, hon lär av att liksom göra som vi gör, men med sonen funkar det inte så. Men dom e så häftiga på sina sätt!

#19 Tack för tipset! :-)

#20 Ja vi försöker så gott vi kan.

Jag har mina egna problem och har dessvärre blivit väldigt stresskänslig och det fungerar inte alltid så bra när det gäller sonen. Som tidigare idag så var hans syskon inte hemma och hans pappa gick till affären och jag la mig i badet. Sonen satt lugnt och kollade film i sitt rum. Jag hann knappt lägga mig i badet förrän han springer runt med damsugaren, vips så kom stressen i mig. Han vill väl men ibland så blir det inte bra och när man då inte ser vad han sysslar med så blir jag så stressad. Det slutade bra denna gång i alla fall men andra gånger är det mindre bra. Det är väldigt synd att jag har min stresskänslighet för jag orkar inte alltid vara med honom helt själv, det är hemskt att det är så. Vi hade det tuffare med det för några år sedan men nu har vi båda kommit in i hur vi fungerar. Han har en liten bättre förståelse för mig och jag försöker att inte stressa upp mig. Men det är tufft och vi kämpar på.

Hur gör ni med släktingar som vägrar förstå och inse att barnet har svårigheter? Sonens farfar vägrar inse att sonen har svårigheter och sonen fyllde 10 år nu alldeles innan jul och farfar gav sonen en bok med korsord som är från 10 år. farfar sa att här kan han öva sig att läsa och skriva. Han vet om svårigheterna men vill inte lyssna på dom. Och sonen försökte ge sig på ett korsord men förstod inget alls så han hittade på egna ord först och sedan kollade han på svaren och skrev av. Man blir ledsen för sonen som vill försöka men arg på farfar som kunde ha gjort valet att köpa för yngre barn istället så sonen har en chans att klara det. Vad gör man för att få honom att förstå sonens svårigheter?

#21: Det är inte alla som kan förstå. Det bästa är nog att acceptera det och anpassa sig själv i stället.

#21 Ja du har väl rätt

Jag åt om nätterna, kan jag tillägga. Det handlade om matskam, som jag fått på mig efter mobbing om min övervikt. Jag skämdes för mycket för att äta kring andra människor, alltså åt jag när ingen kunde se. När kan folk inte se? Jo när de ligger och sover. Tyvärr sitter det mycket kvar fortfarande men jag jobbar på det. Jag har Asperger och känner inte igen mig i något av din text förutom då att din son åt om nätterna. Tycker det låter bra att det blir utredning dock, så att ni kan få hjälp med vilka verktyg ni och er son måste använda för att få ordning på tillvaron.

#21 Det där med stresskänsligheten känner jag så väl igen o inget kan stressa mej så som sonen gör. Som Niklas säger så är det tyvärr inte alla som vill förstå. Det kan man tyvärr inte göra så mycket åt. När vår son fick diagnos och jag själv hade blivit kvitt mina egna fördomar efter att läst på inom området, kände jag ett stort behov att förklara för alla. Men med tiden har det behovet lagt sej och jag gör helt enkelt det jag ser är bäst för sonen. Ibland märker jag att folk tycker saker, men det bryr jag mej inte ett dugg om längre. Vi föräldrar vet bäst o gör precis som vi tycket. Ibland kan jag tom gilla att det kan provocera vissa. I min släkt är alla såååå förstående och tror dom vet allt, men de vet inte ett smack egentligen. Hade varit skönt om någon nån gång kom med en fråga om vad det innebär att ha ADHD. Nu vet vi ju inte vad din son får för diagnos än, men kanske kan va bra för dej att höra hur andra har det i olika situationer.

Det är jag som är trådstartaren fast nu med nytt alias och profilbild.

Kan berätta att det inte har hänt något alls egentligen. Den pedagogiska utredningen är klar men inte den psykologiska men efter påtryckning från både oss föräldrar och läraren har vi nu fått en folder att kryssa i om sonen. Vi ska sitta ner med det nu i eftermiddag där även hans äldre systrar ska vara med då dom kan ha upplevt något som inte vi har vuxna har. 

Varför det tar sådan tid är att dom är för få skolpsykologer och för många barn i kön. När vi nu fick papperna att fylla i så blev jag faktiskt nervös. Är så rädd att jag uppskattar det hela fel och han får fel i utredningen. Vill ju inte att ha ska ha någon diagnos men har ju insett att något är det och jag vill ju att det ska bli rätt så han inte får fel. Men det är ju min oro.

Jag kom nu i dagarna på att när jag slutade med min terapi för 1 år sedan så sa min teraput något om att hon tror att jag har någon fprm av ADHD. Har inte tänkt så mycket på det förrän nu och jag undrar i sådana fall om det är ärftligt?

Samtidigt som det ska bli skönt att vi närmar oss utredningen så är jag så förbannad på skolpsykologenheten för att det inte gjordes en fullständig utredning på honom när han gick i 1:an. Då fick dom bara fram att han var omogen och oälskad. Han är 10 år (blev i dec) och ska börja i 4:an efter sommaren, han gick om 1:an. Men enligt mig så är han en 2:a då han inte klarar målen i 3:an heller. Han har förlorat så mycket och jag är så orolig över om han ens kommer att komma ikapp.

Han har nu en syster som ska ta studenten för att läsa vidare, en annan som slutar 9:an för att börja gymnasiet. Själv pratar sonen om när han tar studenten och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Visst jag säger ju att han kommer ta studenten en dag men jag tänker annat, är livrädd för hur det ska gå för honom.

För några veckor sedan hade sonen varit med sin pappa och farfar på något bilmuseum och när dom kom hem igen var sonen helt förstörd. Han hade frågat sin farfar om en bil dom kollade på och fick då till svar att han kan ju läsa på skylten. Farfar tjatade på sonen att läsa och sonen var så rädd för att läsa fel. Tyvärr hade inte hans pappa mer vett den dagen och hjälpte till att tjata på sonen. Sonen hade sedan inte varit kul resten av dagen och fått höra att han var bråkig. När dom var hemma igen så var ju sonen helt förstörd och sa själv att kan ni inte berätta för farfar att jag har svårigheter? Jag höll med och efter att fått veta allt så skällde jag utan hans pappa som vet att sonen inte klarar något under tvång och att han mådde dåligt av det. Hans pappa insåg att det var fel att stötta farfar i detta, men han vägrar att få farfar att inse sonens problem då han inte vill det förrän utredningen är klar. Så även där gör det ont i mig, då jag vill att sonen ska kunna känna att han har sin farfars stöd. Han har nu vägrat att träffa sin farfar.

Förstår dock min sambo, sonens pappa att farfar har svårt att inse sådana saker och det är väl därför min sambo inte vill säga något förrän det är klart. Själv så har jag berättat allt för morfar som själv säger att han hade svårt i skolan. Mer vet jag inte där.

Ja det blev ett himla långt inlägg men dock en uppdatering om det hela.

Just det min fråga om ADHD är ärftlig är för att en teraput förmodar att jag har det och sedan så har min son en syssling som har ADD. Sysslingen är min kusins dotter.

Har man tagit blodprover på ex sköldkörteln? Tycker man ska på vårdcentralen göra en basal utredning ang att han både är smal och ständigt verkar jättehungrig. Tex kan man ha fel på upptaget av mat. det sägs att fet fisk (omega) är bra för hyperaktiva barn. Vissa menar att mjölk och mjöl inte är bra. Vissa menar att man ska ge laktobaciller som tillägg exv i yoghurt, proviva el kapslar. jag tror kost skulle kunna påverka lite grand. på tv sändes ett avsnitt om en skola där alla hade olika neurodiagnoser. De hade ett programm med bla sjukgymnastik(ex balansträning) som efter några veckor gjorde att det var mycket lugnare i klassen och i försöket fick alla sluta med sina mediciner. prova därför olika typer fysisk aktivitet. Utredning är ju viktigt. Ring och tjata. Om behövs gör det dagligen. I vårat samhälle får den som skriker hjälp först.

Förstår inte varför ni hänger upp er på att han är hungrig. Han är smal men inte för smal, men är lång för sin ålder. Han äter det han behöver och med köket låst om nätterna så har han inte klagat på att han är mer hungrig än innan. Förlåt om jag regerar på det men det är inte maten som är det största problemet och vad jag har läst någonstans så finns det barn med ADHD som har ett stort sockerbehov och gärna äter det om nätterna. Nu vet jag inte om vilka slags ADHD barn det gäller om dom har annat med. Det var så länge sedan jag läste det. Och det var det det började med sonen och när det inte fanns så blev det korv en natt. Sedan har det varit låst och han är inte mer hungrig än något annat barn som äter bra under alla måltider. Han är normal smal till sin längd.

Men jag har för mig att det kommer att göras en medicinsk utredning med men om det innebär provtagning vill jag ha osagt.

Ok. Jag gav olika tips utifrån att det är svårt att veta vad din son lider av. Du måste ju inte ta emot tipsen som inte passar. Jag har ju aldrig träffat din son. Jättesvårt att då ge perfekta tips. Är det inte bättre du ställer dessa frågor till skolpsykolog, kurator, bup el vårdcentralen? Då kanske du får bättre svar?

#30 Jag tar tacksamt emot tipsen men blir lite upprörd när det ifrågasätts om att han är hungrig. Tråden handlar ju inte om det utan om hur han är och hans utredning. 

Och kommer dom vilja ta prover på honom så absolut så kommer jag inte säga nej till det.

Trodde att det var ok att skriva och fråga sådana här saker då det är ett forum om och för Bokstavsfolk vilket jag tror att min son kommer att inräknas i.

Och idag ville jag bara uppdatera om hur det går …

Många forskare tror att ADHD är ärftligt.

#32 Ok tack då vet jag 🙂 

Så är det vad sonen har så har säkerligen jag det med då det verkar stämma på mig. Vilket kan förklara många saker när det gäller mig. 

Men nu är det sonen som är viktigast, jag har överlevt tills nu och sonen är den som har mer av livet framför sig och behöver hjälp och stöd vad det än må vara av det som han har.

Snuttgrodan Din son har tur som har en så engagerad mamma Lycka

Tack, jag försöker så gott jag kan 🙂

Du verkar va en så sjukt bra förälder!

Har ni någon kontakt med bup eller liknande? Isf. borde det ju gå att få en remiss därifrån, istället för att förlita sig på den så ofta sega och ineffektiva skolhälsan… oberopar ni sedan vårdgarantin så borde en utredning inte ligga allt för många månader borta.

Ang. detta med sköldkörteln så kan jag (helt utan att vara en expert) hålla med om att det kanske vore en god idé att kolla upp? Inte bara för att han äter på nätterna (det gör ju många med ADHD, inte minst jag själv.. haha) eller är smal, utan även för att rubbning i sköldkörteln kan ge snarlika symptom dom ADHD, om jag inte missminner mig helt fel. Så det skulle ju kunna vara något att kolla upp, om inte annat så för att utesluta och på så sätt kanske kunna få remiss till ytterligare utredning kring hans problematik, och på så vis påskynda en NPF-utredning.

Alla lyckosparkar på er! Med tanke på hur engagerad du är, och hur många fina perspektiv och insikter du har så kommer det med all sannolikhet lösa sig till slut!! Det som är jobbigt är ju vägen fram till lösningen <3

kram! :)

Jupp, i princip all seriös forskning kring ADHD visar på en ärftlighet, att det finns en rad genetiska bakomliggande komponenter. Du beskriver din stresskänlsighet, vilket inte alls är ovanligt för ADHD.

Jag håller med dig angående det överdrivna matfokuset här… Om han har ADHD finns det en rad saker som kan förklara hans natträder mot skafferiet. Många med ADHD har lättare att bli sockerberoende, många får perioder av låg energi som de försöker kompensera med sockerenergi. många sover dåligt/oroligt, vaknar han upp orolig och rastlös så - jag gjorde det själv gärna som grabb smög till skafferiet på jakt efter nått gott (inte mat utan sött såklart). Socker är väl alltid bra att dra ner på, särklillt för ungar som är mer känsliga för blodsockerkurvan, ett barn med ADHD och som på det får en massa sockerkickar så blir det ju knappast bättre. Ett grundproblem för ADHD är ju impulskontrollen, det är svårt att låta bli även för "normala" barn, för ett med ADHD blir det på gränsen till omöjlighet att hålla sig borta från skåpet. Du gör helt rätt i att låsa det, att se till att han har regelbundna måltider etc (tvinga i honom frukost!)

Skolpsykologenehten - va f-n! Hoppas du inte tar dem på allvar. Bara av det du skriver här framgår det ju att du är extremt engagerad och kärleksfull. Sen - jag ju har ingen aning om hur det gick till - men det finns en del av det du skriver som påminner om autism (ganska vanligt med dubbeldiagnos för ADHD) så kanske r han upplever och beskriver känslor på ett annat sätt än vanliga ungar. Så är det en kass psykologa så kan den kanske får för sig utifrån det.

Självskattningsformulär är ju alltid knepiga "upplever du att du ofta glömmer var du lagt …" ordet "ofta" är ju väldigt personligt, ofta för mig kan vara tre ggr per dag, för en annan en gång i halvåret. Men det ska inte vara några problem tror jag, du hade ju inte drivit på den här utredningen om du inte var säker på att något inte stämde, så du kommer inte svara i underkant, inte försöka får han att framstå som "min son är minsann väldigt normal" i frågorna. Det kommer inte bli några problem. Och en undersökning faller på att en förälder svarar "fel", det finns en mängd saker de går på.

Kämpa på! Det är värt det. Det är så mycket lättare att få hjälp om barnet har de "rätta" papperna (tyvärr, allt för ofta: ingen diagnos ingen hjälp). Och tror jag ofta en lättnad som förälder, det minskar på skuldkänslan som många många föräldrar tyvärr har att det är deras "fel" att deras barn har det kämpigt. ADHD som alla andra npf  ju till största del  anses bero på genetiska orsaker, dvs ngt man föds med. Det är imponerande att du orkar kämpa på som du gör. Det ingen lätt sak. Kom ihåg att känna stolthet för det du gör!

Du är mycket stark och en super mamma!!! Jag tänkte på en sak med skolan, kan inte din son få en typ personlig assistent ?!? Någon som hjälper honom i skolan med ämnena och gör dagen lugn och fin och kanske har honom utanför klassrummet?!? Är det inte skolans skyldighet att se till att varje barn klarar sina mål och utveckling i skolan?!? Och med läxor skulle jag väl oxå tycka att man inte behöver få så mycket om man lär sig det man ska i skolan!!! Vet inte hur det funkar med personliga assistenter med kostnaden, men anser att det är skolan som ska!!! tillhandahålla det! Är det någon som pratat om sk särskola!?! Ett år extra och man går ett extra år både i grundskola och gymnasium! Och!! Studenten !!! Bara lite tankar!!! Och jag hoppas hjälpen och utredningar kommer snabbt!! Och bra kämpat!!!!

#36, #37 & #36 Får säga tack så mycket för er beröm om mig som förälder. Fast i mina ögon känner jag mig inte sådan .. men så säger väl alla…. 🙂

#36 & 37 Tack för att ni beskriver att även ni äter på nätterna. Började nästan undra om jag hade misstagit mig. Samt låter min stackars son svälta …  tar lätt åt mig vad som sägs. Men det ni beskriver styrker ju vad min son går igenom och han kan tyvärr även gå in till sina äldre systrar och äta deras sötsaker när dom sover. Dom gömmer det men tyvärr lyckas han hitta det. Så oftast nu låses även deras godis in. Men det kan ju nu förklara lite varför han gör det, han kan antagligen inte hjälpa det och när utredningen är över så finns ju antagligen en förklaring till det. Jag tänker på alla dom gånger han har fått skäll för att han har stulit från systrarna (godis), men nu kan det ju vara så att han kan bara inte hjälpa det. När man frågar honom varför så svarar han alltid att han inte vet.

Jag själv är sjukt sockerberoende och när min värld rasade samman så började jag att tröstäta och det med sötsaker. Nu efter att ha tröstätit i 10 år är det äntligen dags för mig att få hjälp med att gå ner i vikt från Sahlgrenska sjukhuset och då kommer sötsakerna i det hem dras ner drastiskt vilket kan hjälpa sonen att inte följa mina fotspår.

#38 Han får extrahjälp 3 gånger i veckan med då i en annan byggnad, vilket han avskyr då han egentligen inte vill lämna klassrummet och känna sig annorlunda. En egen assistent har han tyvärr ingen men jag hoppas att det kommer att ändras på när hans utredning är klar för det känns som att han nästan ligger 2 år efter och nu är det dags att sätta fart att satsa på honom.

Detta med särskola pratades det lite om på senaste mötet och då att utredningen kan leda till att han ska få en särskoleundervisning fast i den vanliga skolklassen. Så vi får se vad det blir när utredningen blir klar.

Tack för era stöd, det värmer verkligen tack 🙂

Hej! Ett par kommentarer bara- jag har inte lusläst tråden så det kanske har nämnts förut men: -Jag tänker ochså direkt på både ADHD och autism: Du beskriver att han "försvinner" ofta och ni får ropa och ropa. Svarar han? Det är annars en klassiker när man har ett autistiskt barn; man ropar men får aldrig svar. Vi gjorde t.o.m. ett hörseltest på vår grabb innan han fick sin diagnos (autism/adhd) och jag fick då svaret av en barnpsykolog att "han kan lika gärna tro att du står och ropar för skojs skull; han förstår inte att man förväntas svara när man hör sitt namn. Sorgligt att skolan inte tar detta på mer allvar; varför hjälper inte BUP till med utredningen?? Att han halkar efter med inlärningen visar ju TYDLIGT att skolan misslyckats med att anpassa hans arbetsmiljö! Det är TUFFT för barn med ADHD att hålla fokus; särskilt i en stor klass där de hela tiden avbryts av olika impulser; ljud, ljus, rörelse osv. Ju tidigare man sätter diagnosen desto större chans har barnen att "komma ikapp" och få rätt förutsättningar! En sak till bara; det här med maten: barn med ADHD är ofta så stressade på dagarna av alla intryck runt om sig att de "glömmer" äta eller helt enkelt inte hinner känna hunger. På kvällarna/nätterna då det är lugnare kommer då denna hunger tillbaks med hämnbegär! Jag var (och ibland är) likadan. Det där med chokladkalendrarna känner jag igen… Min storasyster fick SÄLLAN ha sitt godis ifred; jag bara KUNDE inte hejda mig själv! Lycka till och kämpa på- Du har redan kommit långt!!

"kan bara inte hjälpa det" -just här ligger ju en av det mest problematiska med en diagnos - oavsett om diagnosen gäller en själv eller en annan, vad kan man kräva? Kan man ställa krav på beteenden som till stor det kan förklaras med en NPF, eller hur stora kan man ställa? Vad kan man själv eller den andre hjälpa?

I korthet oavsett om det gäller ADHD eller autism så är det viktigt med tydliga gränser, tydliga rutiner. Barn med NPF, särskillt autism behöver ibland extra tydliga förklaringar om varför saker är som de är, om vad som hände om man gör som man gör, ibland krävs det man är  övertydligt (men tänk på att det som är övertydligt för mig är inte det för den andre, autism innebär ju en svårighet att förstå hur andra tänker och känner). Så exempelvis (ursäkta att jag drar upp maten igen…) Har han förstått varför det inte bra att leta godis mitt i natten? Både varför det inte är bra för honom men också vad det gör för dig -förklara hur du känner och varför du känner som du gör när du upptäcker det på morgonen. Kanske gå in på det där med impulser, varför i hela friden ska jag låta bli känslan som skriker i hela kroppen efter godis? Och det är så underbart att äta det så där mitt i natten tyst och lugnt, bara jag och "belöningen" varför ska jag låta bli det? Det verkar ju helt ologiskt…

Har du testat eller om inte vad skulle hända om ni kommer överens om att ni tillsammans gör några mackor och lägger i kylskåpet som han kan ta om han vaknar rastlös och hungrig mitt i natten som alternativ till att jaga sötsaker? Och jag tror det är värt att arbeta med enkel beteendeförändringspsykologi, dvs med förstärkningar, belöningar när han gör bra saker: "Om du låter bli att … i tre dar så kan vi gå på …". "om du gör färdigt … så kan du få …" Är du med? Om man går upp mitt i natten och hitta godis så blir det en väldigt stark förstärkare, godis är en superbelöning för att  gå upp mitt i natten och leta i skåpen. Så att försöka hitta en förstärkare som som stärker/motiverar beteendet att inte göra det. Du kan säkert hitta en rad bra information om dessa saker om du söker på nätet ex googla "positiv förstärkning autism "

#40 Detta med att han försvinner det är att när han är ute så sticker han och vi får leta efter honom så han går inte ut själv. Vi försöker lite då och då och det går bra en dag men nästa dag så försvinner han.

Han kunde gå ut med soppor och även då försvinna iväg.

Men detta med att inte svara stämmer bra på honom då det ofta känns som att han nonchalerar en. Är vi i affärer så sticker han och när man hittar honom igen så får man be honom att komma flera gånger innan han kommer med en, men plötsligt är han borta igen …

#41 Med den förra utredningen så fick vi veta att vi skulle vara övertydliga mot honom. Speciellt om vi inte gjorde som vi sagt. Tex. Att vi sa att vi skulle till en affär men sedan kanske gick till två utan att säga till om det först, kunde ju få honom att flippa ut.

Men igår sa sa min sambo att vi skulle åka iväg till en butik lite senare. MEn det ändrades sedan så vi skulle inte åka trots allt. Jag fick då påminna sambon om att säga till sonen att vi inte ska åka så han inte skulle flippa ut för det. Sambon sa till och sonen bara: - Det skiter väl jag i …. Så det är lite balans när man ska vara övertydlig och inte.

Vi har sagt det så många gånger till honom att man kan bli tjock om man äter på nätterna. Och jag tror han har förstått det men det verkar ändå inte hjälpa. Nu har vi det låst och har inte testat att ha det upplåst på ett tag nu. Dessvärre har jag och sonens pappa inte riktigt levt som vi lärt direkt då vi båda är överviktiga. Men jag ska börja en stor dietkur från imorgon med hjälp av Sahlgrenska sjukhus så inga sötsaker kommer att komma innaför dessa dörrarpå väldigt länge, så den lockelsen kommer att försvinna. Men att lära honom att äta en smörgås på natten lockar inte, då jag inte vill att han ska få en dålig vana och gå upp i vikt. På dagarna äter han mycket mat och vill inte att han stoppar i sig på natten. Men jag förstår vad du menar och vi har under dom senaste åren vänt på steken om man säger så. Innan var det mycket skäll men nu är det mer beröm för det han gör bra och vi förstärker det, vi förklarar mer om vad han har gjort för fel. Vi diskuterar mer med honom nu än att bara skälla.

Hela familjen är mer i en harmoni nu än vad den har varit, detta med sonen och mina egna problem och svårigheter gjorde familjen oroliga. Men nu är det riktigt lugnt, vi förstår mer vad sonen går igenom och jag har fått mer hjälp med mitt.

#40 ett tillägg till #42 Så Stack sonen ofta från skolan så fort när det var något som inte var bra men det fungerar bättre nu. I tisdags ringde dom från skolan och berättade att han hade varit inblandad i ett bråk och att han stack ifrån. Men denna gång kom han ganska snabbt tillbaka till skolan. Så det går framåt med det. Men är han ute här hemma så sticker han fortfarande iväg och vi vet aldrig var, det är olika varje gång. Vi har försökt att få honom att förstå att det inte är bra och att vi måste veta var han är ifall om något händer. Han har lyckats skrämma upp sig själv en gång då han stack och det blev mörkt, han kom senare hem helt förtvivlad då han var mörkrädd. Men det tog inte lång tid tills han började sticka igen.

En liten uppdatering ….

Min son är 10 år har gått om ett år så han går i 3:an, igår fick vi veta att han inte klarar målen för klass 3. 😢Han blev så ledsen för det och i mig gör det så ont över att se honom ledsen och för att det inte fungerar för honom. Hans pappa är med ledsen för det så klart.

Men du, Är inte det skolans uppgift att se till att han fixar målen!!?? Nyfiken på vad de sa och hur!! Ni har väl oxå utvecklingssamtal ?? Där man oxå skriver ner mål inför terminen??!!! Jag tycker skolan borde hjälpa till mer och ge mer stöd! Är det vissa ämnen lr något speciellt han inte klarar målen i??? Usch, tråkigt, men det måste ju finnas hjälp eller iaf något man kan göra!!! Det va ju lite så oxå jag menade med särskola, att man inte behöver känna sig annorlund! Alla som går där är ju unika på sitt sätt, och alla behöver egna stöd och har egna besvär som inte den vanliga skolan kan erbjuda! Alltså är man inte annorlunda så…. Ja, jag vet inte… Skriv gärna mer , kanske någon av oss kan hitta nån hjälp! Och igen, bra kämpat!!!!

#46 Läraren är maktlös så länge man inte vet hur man ska hjälpa min son då vi väntar på att få slutföra utredningen förhoppningsvis innan nästa termin. När vi får det på papper endast då kan vi kräva det som behövs. Tråkigt men sant …

Det med matten kan vara Dyskalkyli.  Har själv den diagnosenñ

Vill bara uppdatera om hur det går. Min son är på sista fasen av sin utredning och det fungerar jättebra då han har varit riktig orolig för det hela. Nu har han insett att det är inget farligt och att det bara är för att hjälpa honom. Så äntligen är denna resan snart slut och vi ska kunna göra vårt bästa för honom. Som att ta emot all information om den diagnos han har så vi kan hjälpa honom på bästa sätt. 😃

Vad min son än har så passar denna bild in i fler diagnoser än ADHD så jag tycker den passar in här.

En ny uppdatering om min son, ser nu att det är över 1 år sedan jag startade tråden och han har fortfarande inte fått någon som helst diagnos ännu och det för att jag trodde att skolpsykologen kunde sätta diagnos men icke. Så nu är vi i alla fall på BUP och det hela ska väl vara klart i April. Skolpsykologen tror att han kan ha ADHD och Autism, men vi får som sagt se. Det jobbigaste just nu är att skolan vägrar ta rådet om att sätta in en extra personal enbart för min son. Det finns nu en extra för klassen vilket inte verkar hjälpa min son alls. Inte för att jag vill att min son ska ha en diagnos men jag hoppas att dom sätter en på honom så skolan förhoppningsvis kan ta det hela på större allvar. Vi är ganska trötta och slutkörda av denna långa resa som aldrig verkar ta slut.

Jag som själv är sjukpensionär sitter hemma hela dagarna då min son plötsligt kan sticka hem från skolan då han har fått det tufft. Som idag var han helt uppriven över en händelse på gympan och extrapersonalen fanns där men inte för min son.

Så jag är helt låst kommer inte ut och träffar folk då jag bara har familjen att umgås med. Borde gå till ett aktivitetshus med likasinnade som mig men min oro för sonen får mig att stanna hemma ifall om han kommer hem och är upprörd eller ringer om att han vill hem då han mår skit i skolan. 

Jag står inte ut med detta så länge till. :(

Kan ni inte prata med skolan och fråga vad de tänker göra för att tillgodose hans behov? Det är de ju tvungna att göra oavsett om han har någon diagnos eller inte. Lägg tillbaka deras ansvar på dem.

#51 Jo det är ju det vi försöker göra. Innan jul så vägrade den då tillfälliga rektorn att göra något alls. Så vi gick till dennes chef som flyttade på den rektorn och satte dit en ny efter jul. Vi trodde att den nye lyssnade på oss då förändringar skedde men idag kom sonen hem upprörd då han inte fått stödet han behöver. Så det verkar ske saker i någon vecka och så är det samma visa igen. Har pratat lite med läraren idag och vi får se vad som sker. 

Sedan så verkar dom ge mer stöd till andra barn som visserligen behöver det men behöver det mer för att annars plågar dom andra barn bla min son. Då en kille som gav sonen ett helvete under hösten. Det barnet får mer stöd än min son som har behövt det i flera år nu. 

Sonen har problem med den sociala kontakten med andra barn och han hamnar ofta i konstiga situationer som han inte vet hur han ska handskas med.

Vi är så trötta så vi kräks på detta. Men vi får se om det sker en förändring snabbt nu. Annars vet jag inte vad vi ska göra snart.

Boka veckoavstämningar med skolan tills det fungerar och ta varje gång upp det som behöver bli bättre. Det är de barn med mest ihärdiga föräldrarna som får bäst hjälp.

#53 Jo jag vet. Men det mest dumma just nu är att i måndags hade vi möte med den nya tillfälliga rektorn och sa hur nöjda vi var. … Men idag kläcker ju sonen ur sig hur lite stöd han får … men vi ska se vad läraren gör nu annars får vi se till att prata med rektorn igen. :)

Jag vet hur det skär i föräldrahjärtat när barnet blir helt upprivet över mindre gräl på skolan, och då väljer att skolka.. Jag vet hur det är med oförstående lärare och personal. På min sons förra fritids sa de att han fick skärpa sig och sluta säga dumma saker, för de andra barnen tar illa vid sig och börjar reta honom (som att han fick skylla sig själv att han blev retad och utsatt av sina klasskompisar..).

Nu går han på en annan skola sen 2 år tillbaka, tack och lov! Mindre skola, mer personal och bättre förståelse. Han har också hunnit få en diagnos nu, atypisk autism. Det var psykologen på förra skolan som startade utredningen, och sen gav oss remiss till sjukvården för vidare utredning. Den enda personalen på den skolan som i alla fall var vettig.

Ville mest visa att jag vet hur jobbigt det är, hur ledsen man blir för sina barns skull!

#55 Skönt att det är bättre för din son, och tack för att du berättar. 🙂 Alltid skönt att veta att det finns fler som har det så här och gärna pratar om det. Inte för att man önskar andra detta men du förstår nog vad jag menar. 🙂

Sonen går på en liten skola och hans klasslärare är ett bra stöd för honom. Men det är dessvärre dom högre upp som inte verkar vilja ge min son det han behöver. Det finns nu ett stöd i klassen men det räcker inte för min son då dom går till en annan skola som är större för att ha gympa och slöjd. Extra stödet följer med men verkar inte riktigt finnas till hands för sonen. Vi har pratat med läraren nu och vi hoppas att det är bättre nästa vecka. Om inte så får vi se till att få ett möte med den tillfälliga rektorn.

Ts har lämnat ifokus

#57 TS har bytt användarkonto, till Snuttgrodan 🙂

Japp jag är Ts .  :)

Varje gång din son kommer hem ifrån skolan och tycker att det varit hemskt, så ska du mejla skolan om det, och sen sparar du varje mejl själv också. Tillslut kan de inte blunda för hur jobbigt det är för honom och att han inte får hjälpen han behöver om du kan ha med 10 mejl om hur han inte fick hjälp den dagen heller. Samla bevis helt enkelt! Det är svårare att ignorera problemen när de är på ett papper framför en! Det kanske inte hjälper direkt, men det är en bra grej att göra ifall skolan inte skärper sig, då kan du faktiskt höra av dig till skolstyrelsen

#60  Tack för tipset! 🙂

#61 ingen fara! Jag fick inte den hjälpen jag behövde i mellanstadiet, trots att både föräldrar och läkare och psykologer sagt att jag borde få det… Låg efter extremt mycket (den skolan hade något märkligt system där vi fick lägga upp våra scheman för vevkan själva och sen var det upp till oss att följa det… Inga riktiga lektioner heller, vara jobba själv) och jag blir ledsen när jag hör att någon annan råkat ut för samma sak! Du är en jätte bra mamma TS!

#62 Det lät inte bra det du har varit med om. :(

Tack, jag försöker i alla fall. :)

Jag känner igen in son i flera saker som du beskriver,bl.a som att om han får för sig att gå så går han. Mer när han var mindre än nu, han fyller 7 nu snart. Farfar förstår inte Heller alltid o tycker barn ska lyssna och göra som man säger åt dem. Jag lackade ut totalt en gång o var på väg att slänga karln för han satt och sa massa "dumheter" inför storebror. vi har nyligen fått diagnosen ADHD med autistiska drag. Tyvärr vill ju BUP att om barn är i skolåldern skall utredning gå först genom skolvården. För att kunna få den hjälp barnen behöver i skolan så krävs ofta en diagnos och ofta verkar inte det hjälpa Heller. Någon nämnde veckoavstämningar och det har vi m sonens fröken genom mail. Funkar jätte bra, då får vi veta saker han gjort bra samt saker vi kanske ska "träna" på som han behöver hjälp/stöd med eller som vi+fröken kanske kan hitta en lösning på för att hjälpa honom. Jag fick tipset från en inom vården att ringa och fråga med jämna mellanrum till för oss BUP och får hur det gick om vi fått någon tid ännu det var snart akut behov. För som hon sa …. "den som hörs mest…. hoppas hoppas din son får hjälp snart ♡ man önskar ingen en diagnos, bara för att man söker till BB. Man vill ju bara hjälp, tips o råd o förhoppningsvis den hjälp barnet har rätt till

Kontakta skolinspektionen om din son inte får tillräckligt stöd, vilket han har rätt till oavsett om han har diagnos eller inte. http://www.skolinspektionen.se/sv/Om-oss/Kontakta-oss/