Aspergers Syndrom förstör min familj
Jag heter Caroline och jag är 18 år gammal. I maj det här året fick jag veta att jag har Aspergers syndrom, drag av D.A.M.P. och även Tourettes syndrom. Touretten var ingen nyhet för den fick jag diagnostiserad redan när jag var 9 år.
Visst finns det fördelar med att ha Aspergers syndrom och allt det andra som att jag kan memorera namnen på över 400 Pokémon, kan låttexter på närmre 100 låtar och kan ett dussintals tv-spel utantill, men jag tycker inte att det väger upp nackdelarna.
Jag klarar inte av att vara i stora folkmassor under längre tider, så som att gå i skolan eller spendera en dag på tivoli, marknader etc. Därför så har jag misslyckats med att börja på gymnasiet tre år i rad nu. Skolproblemen började redan i åttan, men jag lyckades åtminstone gå klart grundskolan med minst G i alla ämnnen utom religion.
På grund att att jag inte har något annat att göra så går jag nu bara hemma och slappar, spelar dator, skriver, går ut med hunden och tränar hunder varje dag vecka ut och vecka in. Tidigare så åkte min pappa och jag in till BUP i Enköping en gång i månaden där jag fick prata med en vuxen som hade erfarenhet av barn med Asperger och Tourette om hur jag mådde. Det var trevligt och jag trivdes, men det ledde aldrig riktigt någonstans. Jag har ätit flera olika sorters antidepressiv under dessa tre år och äntligen hittat ett som funkar någorlunda. Jag skar mig ett tag under min deprission, men lade av med det eftersom jag mest gjorde det för att jävlas med mina föräldrar och inte för att jag hade lust att ta livet av mig själv.
Nu ska jag flyttas över till Vuxenpsykiatrin och Vuxenhabiliteringen här i Bålsta och jag har väntat hela sommaren utan något större resultat. Jag fick komma till Vuxenpsykiatrin den här veckan bara för att möta en extremt ointresserad psykiatriker som i stort sett sa att dom inte var intresserade av att ha med mig och göra här. Ytterligare en återvändsgränd i vårt sökande. Nu ligger allt hopp hos habiliteringen istället, men jag orkar inte få några större förhoppningarr om hjälp eller stöd någonstans ifrån. I tre år har jag mått uselt och inte kunnat leva ett vanligt liv eller gå i skolan och ingen hjälp har jag fått.
Jag och min familj bråkar konstant. Mest bråk blir det mellan mig och mina föräldrar, eftersom min två år yngre lillebror är ett stort stöd för mig. Bråken grundar sig mest i mina problem, så som att jag avskyr stora folkmassor och inte klarar av gymnasiet. I nuläget har mina föräldrar i stort sett börjat ge upp på mig och jag kan inte klandra dom. Mitt syndrom tär något så oerhört på familjen och många gånger har jag hört någon av mina föräldrar hota med att separera eller skicka in mig på ett behandlingshem. Ett par gånger har jag även blivit hotad att bli omhändertagen av polisen under raseriutbrott.
Min familj kommer inte att hålla ihop länge till och alla i min familj, inklusive mig, lider något så fruktansvärt. Allt detta på grund av att jag har Aspergers syndrom som ingen kan hjälpa mig med någonstans. Jag blir bara sämre och sämre med tiden och hur många mina föräldrar och jag än tar kontakt med så får vi ingen hjälp någonstans.
Därmed anser jag att Aspergers syndrom förstör min familj, mitt liv och mina familjemedlemmars liv. Jag hatar att ha det eftersom att det går ut över andras liv. Om jag bara hade mig själv att bry mig om så skulle jag strunta i det, men jag är trött på att förstöra familjen och särskilt förstöra för min lillebror.
Det enda jag gör är att svika andra. Jag önskar att allt hemskt kunde ta slut någon gång…
Sajtvärd för Pokémon iFokus och The Sims iFokus 🐺
"Hark, hear the howl that eats the moon alive" - Tell Me What the Rain Knows
Jag har skickat dig ett PM.
/Cattis
.:. www.shetlandsponny.com .:.
Tack för din berättelse!
Jag beundrar din klarsynthet. Samtidigt tror jag kanske inte att allt som är problem i din familj beror på dig.
Av vilken anledning bråkar ni om att du avskyr folkmassor, om jag får fråga?
Vänliga hälsningar
Niklas
Mina föräldrar tycker att jag ska bege mig ut mer i stora folkmassor så att jag vänjer mig, men det vill inte jag. Är jag för länge på en plats med mycket folk så blir jag trött, slapp och får huvudvärk. Sen tar det mig med allt mellan åtta timmar och två dygn att återhämta mig.
Därav min stora motvilja att vara med mycket människor, men mina föräldrar tror att det försvinner om jag vänjer mig och vill inte ha mig sittandes inne. Dom försöker skaffa fram en praktikplats åt mig i en affär några dagar i veckan, vilket jag inte är så road av.
Sajtvärd för Pokémon iFokus och The Sims iFokus 🐺
"Hark, hear the howl that eats the moon alive" - Tell Me What the Rain Knows
#3 Social fobi (som det ju är) botas inte av att man tvingas ut i sådana situationer man fruktar. I värsta fall tvärtom. Man måste göra det i sin egen takt, när och om mn orkar. Annars låser det sig. Kanske skulle dina föräldrar behöva mer information av ngn med erfarenehet av detta?
/Cattis
.:. www.shetlandsponny.com .:.
Finns det något bra sätt att bota social fobi?
Det vore skönt om åtminstone en av orsakerna till bråk i den här familjen kunde upphöra…
Sajtvärd för Pokémon iFokus och The Sims iFokus 🐺
"Hark, hear the howl that eats the moon alive" - Tell Me What the Rain Knows
#5 Näe inte vad jag vet. Men lugn och ro, sinnesro hjälper till att bli mer stabil. Man kan åtminstone bli väldigt mycket bättre och lära sig hantera det ganska bra. Men helt botad kanske man inte blir.
/Cattis
.:. www.shetlandsponny.com .:.
Läste för många år sen en del om social fobi. Nu googlade jag och hittade den här sidan: http://www.sps.nu/socialfobi/
Bra länk!
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Till dig Mitchika…Jag skrev till dig under "hur gammal är du", kika där.
jag vill ge dej min syn från livet där jag är…jag har en dotter som eventuellt kan ha aspergers….det blir en del påfrestningar i alla led på olika sätt… även om det inte blir en aspergersdiagnos eller annat så kan jag inte lasta min dotter för det som händer…..alla i familjen behöver stöd och hjälp en sådan här gång….ibland så tror jag att det kan ta rejält med tid innan man fattar vad det hela innebär….för mej så är det viktigaste att min dotter mår bra… sen att hon är jätteduktig i skolan spelar mindre roll för mej.. men för hennes pappa låter det ibland som att en bra utbildning gör att man blir lyckligare….tror inte att han hör hur han själv låter alla gånger….jag tycker det är svårt att fatta att andra kan tänka annorlunda…. saker jag tar för givet….och själv har jag säkert en massa saker för mej som jag har svårt att ändra på…
känn det inte som att det är du eller Aspergers som skapar en massa problem….det gäller att kunna få den hjälpen hela familjen behöver för att sen göra det bästa möjliga utav det hela.. tycker du är väldigt klarsynt över situationen…
det jag håller på att lära mej just nu är att istället för att se dit JAG vill att min dotter ska vara så ser jag istället alla framstegen hon faktiskt gör… och sen att dela upp allt i småsmå delmål…
lycka till!… jag vill jättegärna höra mer!
våga vägra golf o fiskbullar o håll dej in i det längsta med facebook
http://juliafnulia.blogspot.com/
Att inte vilja vara i stora folkmassor hör ofta till AS utan att det behöver vara social fobi, visst det går att träna till viss del.
Själv har jag inga problem att vara bland mycket folk, men tycker inte det är särskilt trevligt heller, går hellst på conserer och annat ensam, det är lättare att vara bland mycket folk när jag känner att jag har kontrollen, har jag någon med mej måste jag ju ta hänsyn 
Till helgen skall jag på ett bröllop både kul och inte, är därför lite småretlig just nu.
Tycker lite att det låter som om din familj också skulle behöva lära sig mer om AS, det är så lätt att göra fel när man utgår från att alla är lika och man kanske inte vet/förstår en del konsekvenser av AS.
Starta ny diskussion