Du är inte ensam KickanLilja. Cattis brukar rekommendera en bok som jag inte minns vad den heter - den har jag själv tänkt läsa så fort jag kommer över den.

#1 Tack =) Det är så svårt när jag inte vet vad som är AS och vad som liksom är han, om ni förstår vad jag menar… Vad för egenskaper han har fått från AS om man säger så…

#1 Den jag rekommenderar ofta är "En riktig människa" av Gunilla Gerland. Det är just hennes berättelse, men den ger ganska stor insyn i hur sådana som vi tänker/fungerar i mångt och mycket. Läs den!

#0 Att han säger saker som sårar är ganska typiskt. Inte för att han är elak, utan för att han kanske bara säger det som kommer honom för (i ilska tex) och han kanske inte förstår vidden av hur sårande vissa saker är. Det tar ganska lång tid av Träning för att lära sig hur andra känner. Iaf om man har svårt att känna så själv. I många lägen har jag haft svårt att ta till mig folks kommentarer. Om ngn säger att "du är ju fet" så tänker jag att "ja, det stämmer, so?" Man kan inte komma åt mig så lätt med saker som faktiskt stämmer. :-P 
Säger ngn att jag har fel, fast jag inte har det däremot, då tar det hus i helvete :-)  Då försvarar jag mig med alla vapen jag kan ta till. Blir jag kränkt har jag mkt svårt för att inte svara med samma mynt. Tyvärr. Jag vet att man inte ska det…
Att humöret svänger, det är också ganska typiskt. Låt honom läsa boken också!

#0: En annan bra bok om Asperger är "Om Asperger" av Tony Attwood. Den är bra därför att den beskriver Asperger på ett underhållande sätt genom att återberätta verkliga händelser. Det är lätt att känna igen en hel del om man har Asperger i sin närhet.

Försök att inte ta åt dig när han säger saker som han säger när han är arg. Det är viktigare vad han säger när han inte är arg. Tala om för honom ifall han säger saker som sårar då.

Vänliga hälsningar

Niklas

Han säger att jag inte ska lyssna på vad han säger när han är arg för att han inte menar det, men det finns fortf. kvar i minnet i alla fall.

Jag ska läsa de böcker som ni rekomenderade!

Tack för allt stöd!

#5 Han menar det säkert inte, och du gör klokt i att försöka låta bli att lyssna, men… han måste lära sig att behärska sig. Bara för att han inte menar det är det inte okej. Att man gör så när man har Asperger (exempelvis) är ingen ursäkt, utan enbart en förklaring. Han har ett jättestort ansvar i detta.

Men till dess att han klarar att tänka sig för, även då han är förbaskad, måste du försöka låta det rinna av bara. Inte lätt, men försök.

#6 Jag jobbar på det, och det är lättare ju mer jag vet om AS.

Han säger att han inte ser vad som behövs göras hemma, är det också AS? Det kan stå ett berg med disk men han fattar inte att man måste diska, eller är det bara ett knep från hans sida att slippa

Det är så skönt att det finns sånna här sidor!

hm, tror att det faktiskt kan vara så att han inte inser det, men det fråntar honom inte ansvaret att dela det med mig.

Varför inte göra en daglig check-lista, där han själv får ta ansvar för att kolla upp om saker är gjorda, om inte så får han då dela ansvaret för att det blir gjort.

På det viset så behöver inte du gå omkring och tjata om det.

#7: Jag tror också att det kan vara så att han inte ser det. Med bokstavshandikapp är det vanligt att man tar emot så många intryck att man inte kan hantera dem. Allt blir en stor sörja.

Vänliga hälsningar

Niklas

Ska göra en liten checklista åt honom på det lilla han har att göra innan han går och lägger sig. Eller lista, det räcker bara med en lapp "ge hunden mat och vatten" =) Han har blivit mycket bättre sen vi blev tillsammans, han försöker hjälpa till, men ibland kan jag bli så förbannad på honom när jag står och diskar för femtielfte gången….

Är Aspergers ärftligt?

Aspergers är väl en form av autism och vi har autism och ADHD i släkten på min mans sida. Dvs. flera fall, så det verkar ju så. Även om nu inte alla blir drabbade.

#10 Ja det kan vara ärftligt.

Lightseeker, det är jätteviktigt just som nära anhörig att vara så bra som möjligt informerad. Det skulle gäller alla sjukdomar. Men det kommer att underlätta mycket av samlivet.

Min syster är autistisk och vi vet och har lärt oss att leva med det. Hade jag inte en förklaring till hennes beteende skulle jag ofta bli mer än förbannat på henne.

Något som kunde göra mej skogstokig var när vi bestämt vad sonen skulle göra nästa dag och jag kom hem och det inte var gjort. Han deltar/gör det mesta utom att städa toaletten, så jag visste ju att han kan.

När vi började skriva upp vad som skulle göras så fungerar det bra. Nu har vi en stor white board i hallen och flera små på andra ställen, den vid datorn kan det tex bara stå "Kolla tavla i hallen" för det är där vi skriver vad som skall göras. För går han och sätter sig vid datorn så glömmer han att kolla tavlan i hallen.

#14 Jag skulle kunna skriva en lista till min sambo med, men han skulle strunta i det och skulle jag påminna honom om att han har glömt att göra sina sysslor så blir det ett helvetes liv och sen surar han resten av kvällen så det är lättare att göra allt själv.

Han är inne i en jättejobbig period just nu. Han har inte lust att göra nånting och ser ingen mening med något heller. Vet inte riktigt vad jag ska göra med honom…

#13 Såg att jag skrev fel namn där. Förlåt! inläggen var skriven till KickanLilja!

#15: Är det någon skillnad om du påminner honom att göra det i stället för att påminna om att han har glömt det? I det första fallet hjälper du och i det andra påpekar du en brist.

Vänliga hälsningar

Niklas

KickanLilja: Det enda sättet som fungerar i mitt liv är att ha en lista över vem som ska göra vad, och det som inte blir gjort blir inte gjort. Förr eller senare märks det, när alla kalsonger och grytor är skitiga och bilen inte har bensin. Då blir det gnäll över att det inte är gjort, och då tar man fram listan och säger "Detta var mina uppgifter, detta var dina uppgifter - om dina inte är gjorda beror det på dig, och om du får gå till byn med bensindunken så är det ditt problem." När det blir tillräckligt obekvämt så lär man sig. Fast den som inte har jobbet att tanka bilen får ju vara beredd att ta bussen tills tioöringen ramlat ned . Men om den ena alltid gör allt, så kommer den andra aldrig att lära sig, diagnos eller inte - för det är så bekvämt att låta bli.

Både jag och min Significant Other är lite "off" de vanliga skalorna, men vi bor (lyckligtvis) inte ihop, så det är inte ofta vi måste ta fram den där listan.

#15 Jag brukar påminna honom, men han tycker bara att jag tjatar fast jag bara sagt det en gång och då får jag skit för det…

#18 Ja, jag tror att det är ända sättet för honom att få något gjort, för gör inte jag något så måste han göra det själv förr eller senare. Dock har jag svårt att ha ett stort diskberg i en månad tills han kommer sig för att diska (vilket han inte gör så det brukar sluta med att jag gör det i alla fall). Men jag har slutat att tvätta åt honom i alla fall.

Det är bara det att jag blir så trött på att alltid behöva göra allting för att det ska bli gjort. Vi skaffade en hund för att både han och jag ville det och han lovade att hjälpa till. Vi har haft henne i ett halvår lite drygt nu och han har gått promenad med henne en gång och gett henne mat ett tio-tal. Det är inte det att han inte gillar hunden, han avgudar henne, men han vill/orkar/har ingen lust att göra något. Och gör inte  han det så måste jag göra det (inte för att det gör mig något när det är fråga om hunden, men han lovade att hjälpa till…).

Nu har vi i alla fall gjort så att han har ansvar för hunden en dag/vecka (ge mat, gå promenad och så vidare). Jag berömmer honom när han gör något, och sen om han glömmer t.ex. att ge henne vatten säger jag bara: "Du glömde ge Udda vatten, jag kan göra det nu, men om du tar med vattenskålen när du fyller på maten till henne så kommer du ihåg det nästa gång eftersom du var duktig och kom ihåg att ge henne mat idag". Typ.

Mycket av det jag stör mig på hos honom bottnar i min okunskap och oförmåga att förstå honom, det är jättesnällt att ni här inne hjälper mig att förstå honom bättre!

Morr…

Glöm det jag skrev om att ta hand om hunden 1 dag/vecka. Det var hans dag idag. Nu när vi skulle gå och lägga oss upptäckte jag att han varken hade gett hunden mat, vatten eller släppt ut henne så hon fick kissa.

Jag frågade honom lugnt och med snäll ton om han glömt att det var hans dag att ta hand om henne idag. Jodå, det kom han ihåg, men han hade redan gått och lagt sig och tänkte minsann inte gå upp något mer. Jag påminde honom än en gång att det faktiskt var hans dag och vi hade kommit överens om att han skulle göra allt då. Men han vägrade och sa bara att han inte tänkte ha den här diskussionen, vände sig om och somnade.

Hade det varit något annat som inte hade handlat om ett levande ting hade jag skitit i att göra hans del av jobbet, men han vet att jag tycker för synd om hunden för att skita i det jag med.

Hatar när han gör så här. Han gör mig så jävla förbannad.

#20: Kan du få honom att göra det i morgon i stället eller är det kört?

Vänliga hälsningar

Niklas

Antagligen är det kört. Ber jag honom till exempel ge henne frukost imorn istället så kommer det att sluta med ett utbrott.

Jag försöker att inte bli arg utan prata till honom och förklara vad jag tycker och vad vi har kommit överens om, men han bara skiter i det och det gör mig så arg.

#22: Hmm, det låter som om ni har lite att jobba med. Det måste bli jobbigt för dig i längden.

Vänliga hälsningar

Niklas

Ja, det är jättejobbigt ibland. Men precis när jag är färdig att ge upp blir han så där underbar igen…

De kan vara väldigt charmiga. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

#20: Det där verkar inte alls som ett symptom på Asperger, snarare som att han använder sin diagnos som ursäkt. Fy f*n för att bära sig åt så mot ett djur! Det finns absolut inga ursäkter, han är ett svin som gör så! Det finns ingen som helst anledning att försöka ursäkta honom. I alla fall rörande hunden måste du sätta hårt mot hårt och hålla din linje: Han ska göra sin del av jobbet, annars är han en djurplågare, och sådana accepteras INTE.

Jag tycker det låter som om du varit väldigt eftergiven och snäll, men det måste finnas en bottom line, som inte går att passera. Jag skulle dra den vid hunden.

Förlåt om jag låter fördömande, men jag tycker inte hans beteende är ursäktligt alls - att välja att sova före att ta hand om sin hund! *morr!*

Jag håller nog med Gronstedt. Vi har alltid haft djur i familjen - för att någon velat ha det. Den som tagit på sig ansvaret har fått sköta det (oavsett diagnos eller ej). Det har varit att pallra sig upp ur sängen och tömma kattlådor tex.

Däremot inser jag att det är en annan sak när det gäller en vuxen - man har inte lika lätt att sätta emot och framförallt utbrotten kan bli av en annan karaktär.

#0: Jag tror att du är och har varit alldeles för snäll. Jag tror inte du kommer roka i längden om han inte tar sig i kragen. Att ha Asperger är en förklaring till ett beteende, men ingen ursäkt. Och även en person med Asperger kan lära sig att bli bättre där de har brister, även om det många gånger är svårare och kan ta längre tid - och det blir förmodligen aldrig helt bra, utan man får arbeta med sig själv hela livet.

Jag tycker det låter som att diagnosen passar honom alldeles utmärkt att ha som ursäkt för att bete sig och inte göra det han skall. Givetvis ska han göra saker ni kommit överens om, och hjälpa till lika mkt som du.

Visserligen skall man belöna ett bra beteende, men at tdu skall tala om för en vuxen människa att han är duktig då han gör det han ska, det är magstarkt. Det räcker med att du säger tack för hjälpen, men duktig, njae… Vem säger att du är duktig varje gång du gör saker? Så kan man inte hålla på.

Det du måste göra är att kräva att han gör sin del, alltid. Gör listor och sätt upp som talar om tydligt vad han skall göra och när. Han skall inte komma undan med att han är gullig o rar emellanåt, han skall ändå göra sin del. Djuren får inte komma i kläm… Tänk om ni skulle ha barn, skall han skita i det också?

Jag har Asperger, jag har också fem barn att ta hand om. Plus en massa hästar och en hund. Jag får kämpa med mig själv varenda dag för att få ihop allt. Det är inte enkelt eller smidigt. Ibland är det vidrigt jobbigt och jag brister i så oerhört mycket periodvis som både mamma och fru. Det jag vill säga med detta är att han måste jobba med detta hela sitt liv förmodligen. Varje dag, år ut och år in.
Ibland måste man få falla ihop och vara så där hopplös som en Aspergare kan vara ibland, men andra får inte bli lidande. Där är det tur att (om) vi har respektive som håller flaggan i topp när vi själva inte orkar, men det är inte meningen att vi skall ligga på sofflocket och titta på när våra respektive sköter allt - bara för att vi har Asperger.

Du kanske måste ställa ultimatum. Du kanske inte gillar konsekvensen av ett ultimatum, för han kan ju välja att dra. Men du verkar tycka det är jobbigt att leva så här. Och jag är ledsen att behöva vara negativ, men det lär inte bli bättre om du inte kräver det. Om han inte vill, så är det kört ju, men ärligt talat - vill du ha det så där resten av ditt liv?

Han KAN! Han har bara Asperger, han är inte lam, dum eller annat. Han kan om han bara vill och med ditt stöd.

Tack för alla svar!

Han använder aldrig sin diagnos som ursäkt, kanske är det mer så att jag skyller allt på den och är mer tollerant då? Men det är som du, Cattis, skriver att han är faktiskt inte lam, dum eller nåt sånt. Han har hittat att bra sätt att komma undan helt enkelt.

Han har aldrig behövt göra någonting hemma, hans mamma tvättade, städade och lagade mat åt honom, han har aldrig varit tvungen till något, och nu har jag tagit över hennes roll… Usch…

Men det är också svår att sätta hårt mot hårt. Skulle jag säga åt honom att stiga upp ur sängen igen och ge hunden mat och släppa ut henne skulle han bara bli förbannad och säga att han inte tänkte det och sen somna. Han vet att jag aldrig skulle kunna låta bli att ge hunden mat eller släppa ut henne…

Du kan prova att inte släppa ut henne - hon börjar snart yla av kissnöd (förutsatt att hon är ordentligt rumsren), så då kan han inte sova i alla fall. Det är ett ganska måttligt obehag för hunden, och det kan det kanske vara värt.

Men om jag levde med en person som sade så, skulle jag säga (det har jag gjort i liknande situationer) typ: "Fy fan vilken ynkedom av en så kallat vuxen så kallad karl! Att välja sin egen bekvämlighet före omsorgen om ett djur som är beroende av dig!" Om han säger att han "inte tänker ta den diskussionen" (snacka om härskartekniker!), så skulle jag säga "Jag skiter i vad du vill diskutera, ta hand om din hund!"

Håll fast vid detta och upprepa det varje gång han försöker: "Du kan göra vad du vill, men du gör det inte i mitt liv och i min säng och med min hund!". Men som Cattis skrev, du måste vara beredd att sätta hårt mot hå rt och ta konsekvenserna om han drar.  

Jag vet att man inte ska döma i andras förhållanden, förlåt mig! Men jag blir arg på sådant. Fast sanningen att säga finns det många som bär sig åt så där utan att någonsin ha varit i närheten av någon bokstavsdiagnos.

Ja, självklart har inte allt med hans diagnos att göra!

Udda är inte riktigt rumsren och säger inte till när hon måste ut såvida det inte är hyperbråttom. Sambon skulle dock inte vakna om hon ylade i alla fall så…=/

Ja, något måste göras, det funkar inte så här (även om det finns många jättebra dagar med). Antingen får han ta sitt ansvar eller så säljer vi hunden. Inte för att jag vill det, men han måste lära sig.

Ja, han är bra på att bestämma och jag är dålig på att ta makten så han vinner nästan alltid våra gräl pga att han säger något elakt, åker hemifrån eller helt enkelt vänder sig om och somnar…

#31 är du säker att du orkar leva ett liv med honom  han är väldigt lik mitt ex (han var utan diagnos) men jag fungerade ändå som en bra slav  tills jag inte orkade längre  och nu har jag en ny man och är lycklig  i ett jämlikt förhållande

#31: Man vinner inga gräl på att säga elaka saker, smita undan eller somna. Man vinner gräl på att lösa problemen. Ett gräl vinns aldrig av en person.

Vänliga hälsningar

Niklas