För mig skulle det mest betyda att jag fick en förklaring till varför jag agerat och reagerat som jag har gjort. Om man får diagnosen tidigare i livet, så kan man förhoppningsvis få den hjälp man behöver. Man är den man är, med eller utan diagnos, men kanske man kan, med diagnos, tillåta sig att inte låtsas vara "normal".

För mig personligen har jag fått en förklaring på varför jag är som jag är, och kan lättare sätta fingret på vad som är svårt så det blir lättare att göra något åt det. Innan trodde jag tex att jag hade kass hörsel men på alla tester hörde jag perfekt, men nu efteråt vet jag att jag helt enkelt är dålig på att sortera ljud.

Nu får jag mer hjälp också. Ledsagare, bidrag, anpassat plugg, arbetsterapeut osv. Har börjat på en tjejgrupp med aspergare så där blir det lite mer socialt liv samtidigt som ledsagaren också hjälper med det iom att jag bara isolerar mig själv annars. Kommer få hjälp med att få städning och annat gjort när jag flyttar hemifrån i februari - och det bästa av allt är nog flytten, som inte varit möjlig nu utan diagnos.

Dessutom är råttorna mer accepterade iaf av pappa nu :P Alla i familjen är väldigt anti de men efter att jag fått diagnosen och psykologen tog upp hur det var med råttorna så har han förstått att de hjälper mig att fungera öht och accepterat att han inte kan få mig att sluta med de. Eller nästan iaf, han har fortfarande svårt för de men iaf :P Men det är inte samma tjat och gnäll längre, vilket är görskönt.

Hur är det att vara arbetssökande o ha bokstav?

Är det med dåligt hörsel eller felsortering av ljud typsisk för en diagnos? Aldrig hört om det men jag har det extremt!

#4: Avvikande hörsel är ganska vanligt.

Vänliga hälsningar

Niklas

undrar varför mina trådar alltid är så döda…

jag är fortfarande orolig för min framtid… känns som om jag lika gärna kan ta livet av mig… för nån j-la bagläjdi vill jag inte bli o det är väl det enda ja har å välja på… (sårri att jag låter som en trettonåring eller ett troll, bara skrev det jag tänkte)

Grodan: :-) Sorry, jag kan svara på din tråd.

"Blir det lättare att leva eller ställer samhället samma krav på dig ändå, så att du får kämpa för att låtsas vara "normal"?"

Det blir inte särskilt mkt lättare, på det viset. Det som blir lättare är att man kan få hjälp, terapi, medicin, bidrag osv. Men man måste ändå alltid försöka anpassa sig till "de normalas värld".
Och man kan anpassa sig, men inte 100%. Man är fortfarande den man är, och därför blir vi ofta utmattade av att vara bland folk, särskilt dem vi inte känner så himla väl. För inför dessa måste vi spela normala så gott vi kan.
Så grovt hugget kan man säga att vi alltid måste spela, för att passa in. Men det finns ju situationer där vi slipper det, bland folk vi känner och bland folk som vet och accepterar oss som vi är.
Men, för mig blev det lättare att leva bara genom att veta, genom att få en förklaring till "allt". Det var skönt att få svart på vitt att man inte var allt det där som folk trott/sagt/tänk om en hela livet. Bara den grejen är enormt befriande.

"Hur är det att vara arbetssökande o ha bokstav?"

Förmodligen svårare än för de normala, eftersom inte många vill anställa handikappade med depressioner som symptom. ;-)
Så, säger man att man har en sådan diagnos, så kanske de i värsta fall tänker att man är lat/sjuk/arbetsskygg osv bara pga de många fördomar som fortfarande finns.

Fråga mer :-D

ah, därför jag är så utmattad jämt… tack cattis

#7: "Det var skönt att få svart på vitt att man inte var allt det där som folk trott/sagt/tänk om en hela livet."

"Folk" brukar ofta inkludera en själv i de fallen. En nog så bra anledning att ta reda på hur det förhåller sig. Tänk på någon som är förlamad i benen. Det är inte vanligt att de blir anklagade för att vara lata som inte går. Anledningen är uppenbar.

Vänliga hälsningar

Niklas

Vad hon som gjorde utredningen på mig så sa hon skulle jag enbart haft ADHD så skulle jag ingen hjälp ha fått men i o m jag även har Autism liknelse så har jag rätt få hjälp via LSS. Vad de nu kan hjälpa mig med men vi får se, har i alla fall begärt kontakt person.. Men LSS såg jag hade inte så mkt för oss vuxna *min personliga åsikt*

Vet ej om det är vanligt vi med diagnoser alltid *nästan* känner oss ledsna, ej så glad..

#10: Nog får man väl hjälp även vid "bara" ADHD, det ska man iaf få enligt SoL (socialtjänstlagen) om jag fattat rätt. Kruxet är ju bara att man inte har rätt till lika mycket hjälp som vi som ingår i LSS har, tyvärr.

Fast jag tror det är prat om att även ADHD och sånt ska ingå i LSS också snart, men jag vet inte om det kommit någon vart eller om jag kanske helt enkelt bara drömt alltihop…

#11 Är vad hon sa till mig.. Jag hoppas att mer hjälp kommer och att alla bokstavsdiagnoser har rätt till hjälp. När det gäller barn kanske det är annorlunda jämfört med vuxen.

Jag tror att tanken är att man ska få den hjälp man behöver, med tanke på sina svårigheter. Generellt sett kan jag tänka mig att Asperger är mer handikappande än ADHD, men det finns så klart fall där det är tvärt om.

Vänliga hälsningar

Niklas

hjälp hjälp hjälp.. kan inte låta bli att känna att vi är så många som behöver hjälp att vi utarmar samhället… och inte bara det… jag känner eg inte att Bokstavsfolk är i tillräckligt stort behov av hjälp då det faktiskt finns mycket svårare drabbade människor… jag tycker vi är alldeles för bortskämda (försöker uppfostra mig själv!)

jag VILL vara en arbetare! jag vill kunna fungera! jag vill tro på mig själv! jag vill orka! kan ett papper på att jag inte är lat och arbetsskygg underlätta för mig i jobbsökande?

eller finns böcker att läsa om hur jag tränar mig att bli frisk? eller kurser att gå?

#14 Frisk? Det är ingen sjukdom. Man kan inte bli botad, man kan öva sig att bli bättre.

Bortskämd?! Åh nej du.

Tror du inte de flesta vill kunna arbeta som normalt folk? Tror du inte de flesta vill kunna sköta sina barn som normala föräldrar?

Att säga att det finns de som behöver hjälp mer än vi, är (i mina öron) som att säga att de som bara har brutit ett ben inte skall ta upp läkarnas dyrbara tid då det finns de som har cancer.
Det finns alltid de som har det värre än en själv.
Våra problem saboterar i värsta fall livet totalt. I bästa fall är det bara jäkligt besvärligt. Så visst behöver vi hjälp och stöd vi med.

Om samhället inte hade så hårda krav på att vi skall vara och agera på ett visst sätt för att kunna kallas "normala", då hade vi inte mått lika dåligt och heller inte behövt lika mkt hjälp.

Inte säger du till en rullstolsbunden att det är larvigt att h*n skall ha resurser och rullstol? Ett handikapp är ett handikapp och det innebär att man har svårigheter som gör vardagslivet svårt att leva. Ett funktionshinder som handikappar den drabbade. Det är absolut inget att förringa. Det är den attityden som ger oss ångest, dåligt samvete och ännu mer problem.

Hurdant papper du får av en läkare vid diagnos kan inte jag uttala mig om. Om det hjälper dig vid arbetssökande vet jag inte, då det inte är pappret i sig som talar om ifall du är arbetsskygg och lat eller ej. Om man har diagnos, så kan man få medicin tex, då orkar man mer (oftast).

I all välmening.

#14: Fast var ska man då dra gränsen för vilka som ska få hjälp och inte få hjälp?

Själv tar jag gladeligen emot den hjälp jag får som jag har behov av, för att så småningom kunna klara mig utan den. Det är som rehabilitering liksom. Själv får jag tex socbidrag för att kunna flytta hemifrån och har ledsagare för att kunna komma ut bland folk. Utan den hjälpen skulle jag aldrig klara av att jobba, dels för att det är rent uttröttande att bo hos mamma (vi har iofs en del problem som inte hör till min diagnos, men iaf) och dels för att jag isolerar mig själv om jag inte har nån som får ut mig bland folk. Nu klarar jag iofs inte av ett jobb nu heller, men jag hoppas på att kunna det i framtiden.

Hellre hjälp till ett jobb (eller liv egentligen, för det är ju inte bara jobb som krånglar) än att vara utan både hjälp, jobb och liv liksom.

Jag tror att det handlar om att anpassa hjälpen efter behovet. Många bokstavsmänniskor är i stort behov av hjälp. Jag tror inte att världen skulle bli bättre av att de inte fick det.

Vänliga hälsningar

Niklas

Är det jag som bokstavsmänniskasom får berätta vad jag inte kan eller görs det en bedömning av någon som inte känner mig någonstans på en myndighet?

Som det ser ut just nu så orkar jag knappt ta hand om mig själv… hygienen håller på att rasa till en nivå som jag inte vill vara med om, det står disk i staplar i köket..pengarna är slut nu efter att ha betalat räkningarna det enda jag klarar av just nu är sova och ta hand om djuren…..

#18: Jag har iaf fått erbjudanden om hjälp. Ledsagning tex frågade de om jag ville ha, vilket jag tackade ja till. Har inte blivit erbjuden något att tacka nej till annat än antalet timmar med ledsagning (som blev för många för mig, så jag fick välja själv).
Utöver det har jag fått komma med förslag själv också och det har inte varit omöjligt att ordna :)

De kan ju inte direkt tvinga en till att ta emot hjälp man inte vill ha. Har man egna förslag på vad som kan hjälpa bland det som är möjligt så kan man få den hjälpen också, under förutsättning att man har rätt till just den hjälpen och att behovet finns.

#19 jag har inte fått diagnosen än så jag får inga erbjudanden om något jag=) men det låter som du har det bra med den biten iaf

#15 mja men samhället har blivit för svårt att leva i idag… bokstavsmänniskor har säkert alltid funnits och det har säkert inte alls vållat dem så stora problem som idag… lösningen ligger på politisk nivå anser jag… minska stressen i samhället etc

Fast jag vill inte veta hur många som har levt på sinnessjukhus eller knäpp gumma ute i skogen.

Idag uppmärksammas udda människor mycket mer än förrut. Normen vad som är normal har krymt till en stor massa. Idag är man udda när man inte har en mobil.

Hanna, hos mig är det liknande. Om jag inte skulle köra med diciplin skulle mitt liv också består av sömn, mat och dator plus mina djur. Resten och jag själv skulle nog gå under. Just som förtidspensionär behöver jag inte passa tider mer som förrut. Jag måste själv sätter mig under tryck. Tvättar mig innan jag gör det och det, samma med städningen. Annars sitter jag framför datorn hela dagen eller sover och då blir ingenting gjort.