Oavsett om din depression hör ihop med din Asperger eller ej så har du såklart rätt att få hjälp med den. För min del har vården antagit att min Asperger hör ihop med min depression, min ångest, och min insomnia. För egen del är det skitsamma om de har rätt eller inte eftersom jag fortfarande får hjälp med de andra problemen.

Så oberoende på om du är deprimerad för att du har en AS diagnos eller inte så har du all rätt att få hjälp och verktyg och insatser som kan underlätta livet och vardagen.

#1: Tack, håller med!
Hur vet man dessutom vad som är vad, med tanke på att depression påverkar hjärnan på liknande sätt som vid Asperger? Jag var redan djupt deprimerad när jag utreddes. Hjärnan fungerar ju dåligt vid depression, t ex planeringsförmåga, koncentration och att orka genomföra det man planerat!
Jag vet att det beror på depressionen att jag inte kommit nånvart! Hade jag bara haft AS och inte varit deprimerad så hade jag orkat kämpa för att komma dit jag vill. Även om jag ändå skulle haft svårigheter pga AS så hade jag orkat kämpa för att övervinna dem, och samhällets fördomar och hinder! Det orkar jag inte pga depressionen!

#0: Jag vet att min psykiska ohälsa och depression hänger ihop med att jag är autistisk. Sedan beror det ju alltid på vart man som individ befinner sig på spektrumet och vad för svårigheter man har. Att jag har grov ångest och är autistisk gör det dock inte omöjligt att behandla ångesten ich finna vägar att hantera den. Jag mår sedan jag fått hjälp inte heller dåligt konstant så som jag gjort innan.

#3: OK, bra att du får hjälp!
Jag tror dock inte att det alltid hänger ihop för alla. För mig är jag ganska övertygad om att depressionen beror på något helt annat än autismen.
Sen tycker jag dessutom att vi bör ta våra diagnoser med en nypa salt, för de är ju trots allt "påhittade" för att kunna placera oss i ett fack!

#4 Då tycker jag du ska försöka få till en ny utredning eftersom du inte håller med din läkare om din diagnos.

Nej, diagnoser är inte påhittade på det sättet, däremot är namnen det. Genom forskning, studier, observation, osv, har vi i dagsläget identifierat oräkneliga diagnoser. Både fysiska och psykiska. Allt från en stukad tå till en obotlig form av cancer.

Förminska inte diagnoser, och påstå inte att de endast existerar för att lägga oss i "fack", då många, många diagnoser räddar liv. Bokstavligen och metaforiskt. En satt diagnos kan vara skillnaden mellan att leva i total misär tills man ger upp, och att få hjälp till att kunna leva ett drägligt liv. Vill du ta din diagnos med en nypa salt är det ditt val, men instruera inte människor på internet att göra detsamma.

Jag och många andra skulle inte finnas idag utan våra diagnoser.

För övrigt verkar ditt problem snarare vara att du inte får hjälp med din depression, inte VARFÖR du har en depression. Din depression slutar inte existera om vården helt plötsligt skulle säga "nä ok, den hör inte ihop med din Asperger diagnos men hjälp får du inte av oss ändå". Den skulle tynga ner och knäcka exakt lika mycket som innan.

Oavsett om diagnosen är kopplad till din Asperger eller inte förtjänar du att få hjälp för din depression. Det får du inte, och det är fel, och om du har ork eller har någon som kan hjälpa med stöttning så får du slå bakut när det gäller psykiatrin. Kräv hjälp, kräv stöd, kräv det du har rätt till. Att de anser att depressionen hänger ihop med din Asperger är inget skäl till att rycka på axlarna åt dig när du ber om hjälp.

Sluta fokusera på om din depression hör ihop med din AS eller inte, och fokusera på det faktum att de inte vill hjälpa dig. Det är där det faktiska problemet ligger.

#6: Tack, håller med!
VAD exakt har jag rätt till? Vad har jag rätt att kräva? Jag vet inte vad jag exakt har rätt att få, därför frågar jag. 🙂

#5: Absolut, ska försöka få till en Second opinion för jag blir mer och mer övertygad om att jag har PTSD, och inte ADHD och Asperger som jag är diagnosticeras med!

#7: Vad har du i dagsläget för kontakter? Har du ingen alls att fråga? Antar du alltså allt du skrivit om i diverse trådar? Känns onödigt då du i så fall antar mycket negativt, där det säkert hade funnits mycket positivt att veta istället.

Har du kontakt med psykiatrin? Med FK? Habiliteringen? AF? Någon annan? Får du pengar någonstans ifrån så har du en handläggare hos dem, får du medicin har du en läkare, har du någon verksamhet eller sysselsättning har du även där någon inbyggd att fråga (kan såklart skilja sig vem det handlar om lite beroende på).

#8 Jag har PTSD (ingen officiell diagnos, men min läkare och jag är överens där, efter flera års kontakt, men annat har varit viktigare att prioritera) och jag skulle aldrig kunna förväxla den med min Asperger.

Du kan ju mycket väl ha båda delarna, men har svårt att tro att vården skulle göra ett sådant misstag. Det brukar inte vara två diagnoser man blandar ihop. Eller så gjorde de en riktig soppa av en utredning och då ska du kräva en ny oavsett om den visar samma eller ger nya resultat. Man har rätt att tro på sin diagnos. Antingen för att man känner tillit till att de gjort ett ordentligt jobb, eller för att ens kontakt hos psykiatrin kan bryta ner och förklara och understryka exakt hur de kom fram till sin diagnos.

Klart misstag kan göras även där en ordentlig utredning har gjorts, det händer titt som tätt, men det brukar oftast handla om diagnoser som går lite nästan hand i hand med varandra. Inte alltid såklart, men ibland.

Sen rent krasst, det första du själv kan göra är att kontakta t:ex er hälsocentral och säga "hej jag heter si och så, och jag undrar om ni skulle kunna hjälpa till med xxx, om inte, vet ni vart jag bäst skulle kunna höra av mig?"

Det gjorde jag för en herrans massa år sedan i en annan stad. Då hade jag ingen aning vart jag skulle vända mig, hade sån tur att det var just hälsocentralen i mitt fall. De träffade mig typ två månader senare, vi pratade en timme, och sen skickades en remiss vidare till psykiatrin. Visst jag hade kunnat vända mig direkt till psykiatrin själv men då hade jag fått vänta ännu längre än jag redan gjorde. Tror det gick 3 månader mellan besöket på hälsocentralen och det hos psykiatrin. Annars hade jag lätt kunnat fått vänta i hur många månader som helst.

#10: Vad menar du att jag antar för negativt i en massa trådar? Jag förstår inte vad du pratar om?
Jo jag vet självklart vilka kontakter jag har!! Bland annat har jag kontakt med psykiatrin. Självklart så förstår jag att det är dem jag ska vända mig till för att få hjälp med depression! Men eftersom jag inte tycker att mediciner och samtal är tillräcklig hjälp, så undrar jag vad jag ska kräva mer av dem?

#6: Med "diagnoser" menar jag ju inte sånt som cancer och en stukad tå! Sånt går ju att "bevisa" genom prover och röntgen! Nu är det ju neuropsykiatriska diagnoser det handlar om här, såna som inte går att "bevisa" på det sättet!

#11: Det var inte det du sa. Du sa att du inte visste vad du kunde kräva mer, och du har fått det att låta som om du inte får någon hjälp alls och inte har någon att fråga. Du har människor att fråga. De du har kontakt med via psykiatrin är de du måste fråga. De är de som kan förklara vad som finns i specifikt DIN stad, för det kan skilja sig lite beroende på vart man bor. Namn på resurser kan också skilja sig hur mycket som helst.

Så du har alltså blivit erbjuden hjälp för din depression, men den du fått har inte varit behjälplig? Helt annorlunda situation än vad du gett sken om. Du får alltså hjälp men den specifika du får är inte god nog. Okej, då är steg 1 naturligtvis att få en full förståelse av vad som finns tillgängligt och hur man får mer information om de olika alternativ som finns.

Och eftersom du redan har kontakt med psykiatrin och verkar anse att dina satta diagnoser inte stämmer, har du tagit upp det med dem och förklarat varför du känner så samt bett om ny utredning?

Till syvende och sist finns det bara en viss mängd alternativ, för att vara helt ärlig. En del alternativ kan ju i sig själv vara typ 1-2 saker, eller så kan det vara en hel uppsjö av saker som kan ingå där. Men förr eller senare kanske det antingen känns som om man "provat allt" eller så har man faktiskt det. Vissa tillstånd går inte att få ordning på så till den grad man skulle önska.

Min kurator och jag (och även min läkare och jag) brukar säga att vi siktar på "jämnjävligt" när det gäller mig. Dvs mitt liv kommer nog alltid, oavsett om jag skulle hitta exakt rätt hjälpmedel, verktyg, medicin, osv, förmodligen vara rätt jävligt. Men då är alltså målet att få det jämnjävligt. Att få det samma nivå jävligt, hela tiden. Istället för att det går från "okej det är väl lite piss idag" till "okej nu vill jag dö" från dag till dag. Det kan låta pessimistiskt kanske, men för mig som lider nåt så jävligt av att slängas upp och ner i mående från en dag till en annan eller från en timme till en annan har jag det gärna jämnjävligt. Alltid lite skit, men åtminstone samma nivå av skit.

Vi har accepterat tillsammans att det är bättre att sikta på det. Sen om jag någon dag når den nivån, ja då kanske det går att sätta nya mål, men jag är nöjd om det stannar där sen också. Allt är bättre än hur det är nu.

Så det du och dina behandlare måste göra är också att tillsammans bestämma vart ni siktar. Vilka mål ni har. Vilka delmål. Det måste diskuteras in i absurdum, så att alla vet vart det är ni ska sikta. Då är det mycket enklare att försöka hitta rätt verktyg för just dina mål.

#12: Även neuropsykiatriska diagnoser grundar i riktig forskning, i studier, och allt det där andra. De är inte diagnoser man ska kasta åt sidan bara för att man inte kan se dem på samma sätt som man kan se en bruten arm.

För övrigt, du tror att man INTE kunde diagnosticera en bruten arm innan man uppfann röntgenmaskiner?🤐

#14: Jo det tror jag! Men det är oväsentligt, för nu pratar vi om diagnoser som likaväl kan vara orsakade av trauman i spädbarnsåldern, som viss forskning också säger! Det finns massa olika forskning inom NPF som säger olika saker!

#13: Jag har frågat psykiatrin, i olika städer, men det har inte känts som att de varit ett dugg intresserade eller engagerade! Jag litar inte på dem helt enkelt!

#16: Förr eller senare tar det slut på folk att fråga också, om du redan frågat alla du kan fråga.

#17: Vadå tar slut på folk att fråga? Vad menar du, jag har inte frågat runt hos Gud och alla människor! Jag har frågat psykiatrin, och de bryr sig inte.

#18: Jag har försökt ge andra förslag men har ingen aning om du har någon där att fråga för du svarar inte på det. 🤷‍♀️

#19: Jag menar att jag bott på olika platser och haft olika psykiatrimottagningar som jag efterfrågat mer hjälp av än bara mediciner och samtal!
Vad menar du med "någon där att fråga"? Vem skulle jag fråga om hjälp förutom psykiatrin menar du??

#20: Habiliteringen, försäkringskassan, daglig verksamhet, arbetsförmedlingen, samt vanliga hälsocentralen om allt annat kniper och ingen svarar på frågor. Jag menar inte att du ska fråga alla ovan, men där är några exempel.

Som jag skrev tidigare, om du har en ekonomisk ersättning så ska du även ha en handläggare. Dem kan du också fråga.

#21: Men det är ju DEPRESSION vi pratar om!! De du räknar upp kan inte hjälpa en med det!!

#22: Jag är fullt läskunnig. Men eftersom du påstår att själva psykiatrin inte vill hjälpa dig alls med depressionen så får du ta andra vägar. Du kan alltså fråga andra människor inom liknande yrken vad det finns för alternativ i din stad!

Du ska inte gå till FK och säga "bota min depression", men de kan mycket väl ha någon där som har en lista med olika telefonnummer eller som vet någon som jobbar på x eller y som kanske kan veta mer etc.

Det var genom FK jag fick boendestöd, de föreslog det. Boendestöd nämnde att de visste om något som hette Samcoach och det har jag nu också. Min läkare föreslog habiliteringen.

Ibland kan du få tips och råd från andra än just den som kommer ha SVARET på din fråga. Du kan vägledas dit med hjälp av andra resurser.

*Edit: Ja det var även sköterskorna via min psykmottagning som hade hand om DBT (som kan vara ett alternativ) i vår stad. Ingen läkare, ingen psykolog, ingen kurator. Det finns flera olika typer av personal vid psykiatrin också.

#23: OK, men sådana insatser hjälper inte mig med depressionen! Boendestöd och Samcoach, vad det nu är, daglig verksamhet etc.. menar du att det är en hjälp mot psykisk ohälsa? Jag har haft massa såna insatser, som inte fått mig att må bättre!

#24: Har du frågat psykiatrin om KBT eller DBT? Kan vara alternativ.

För övrigt vet jag inte vad för magiskt du vill att vi ska komma på, för du verkar ju ha provat det mesta tydligen. En arbetsterapeut kan du också prata med, och nej de är inte utbildade till att jobba med din depression, men de kan vara ett verktyg att göra den mer hanterbar. Genom att t:ex skapa rutiner eller likande.

Du är för insnöad på att tro att det bara är EN specifik person/insats som kan lösa din depression. Ibland behövs en myriad av alternativ som man använder sig av samtidigt. En del bearbetar depressionen direkt, andra indirekt, andra gör den mer hanterbar, andra gör att du kan ha en dräglig vardag trots den.

Du kanske behöver både medicin, och samtalskontakt, och habiliteringen, och boendestöd samtidigt där ALLA jobbar MED VARANDRA för att du ska få effekt!

Tillägg: Dessutom har jag sagt flera gånger att olika saker heter olika beroende på vart man bor. Det är därför det är viktigt att du frågar de som arbetar i just DIN stad om de har några tips, om de hört något, om de vet något. Kanske får du fråga en person, som vet att jo men nästa person vet nog, så kanske den tredje personen kan säga "aha, jag vet exakt vart du ska ringa!" Ibland är det på långa omvägar man hittar rätt hjälp. Inte att gå från A direkt till B.

#9: Du skriver väldigt bra. Inte specifikt i den här kommentaren, men generellt på sajten.

#0:

Psykiatrins attityd har oftast varit att "det hänger ihop med din Asperger".

Har du provat att svara något i stil med ”jaha, betyder det att ni kan hjälpa mig att komma ur depressionen?” Eller har de sagt att de inte kan hjälpa dig? Det skulle förvåna mig, men man vet aldrig.

#27: Nej jag har väl antagit att de inte velat hjälpa mig när de sagt så, och därför inte frågat nåt mer.

#28: Jag tror att det kan ha varit ett misstag. Att det inte var så de menade.

#29: Varför har de då inte hjälpt mig med depressionen?

#30: Jag vet inte. Det är svårt att gissa utan att veta hur diskussionen fortsatte.

#31: Nej, det kan ju såklart inte du veta! 🙂

Du verkar väldigt snäll, omtänksam och ha fina värderingar!

#32: Oj, tack! 😊