#0: Lugn. Det låter som att du klumpar ihop flera saker till en stor. Försök att bryta ner dem i mindre delar igen och ta hand om dem en och en.

Det värsta som kan hända när du ringer för att boka tid, är att ingen svarar. Det bästa som kan hända är att du får boka en tid.

Samma sak gäller mötet. Det enda krav som finns på dig under första mötet, är att du ska vara dig själv. Det klarar du eftersom det är själva grunden till att du går dit. Du kommer att bli tagen på allvar.

Planera för att vara på mötesplatsen en timme tidigt. Då får du gott om tid på dig att kolla omgivningarna när du är framme.

Asperger, om det är vad du har, är inget fel. Det är inget man behöver skämmas för. Du kommer att få berätta om ditt liv. En bra början kan vara att du utgår ifrån vad du har skrivit här. Att du hittade beskrivningar av Asperger på nätet och tycker att det stämmer bra in på hur du är. Ge gärna exempel. Den du pratar med kommer att hjälpa dig genom att ställa frågor. Svara bara efter bästa förmåga. De kommer att lotsa dig genom processen.

När du väl kommer dit, är "ta resultatet" en naturlig del. Det är ingen dom. En eventuell diagnos talar bara om ifall du passar in på kriterierna för ett bokstavshandikapp, vilket i sintur ger en fingervisning om hur du fungerar i förhållande till många andra. Det är något bra.

Kom hit och ställ frågor, berätta vad du tycker är jobbigt, roligt, frustrerande. Här finns andra med liknande erfarenheter.

Välkommen hit!

Vänligahälsningar

Niklas

#0 bara att du har kommit så långt att du vill söka hjälp är en stor bit på väg, sen håller jag med Niklas i det han skriver.

Ett tips är om du kan få en vän att ringa till dig och kanske följa med dig första gången.

Lycka till och var inte rädd för att ställa frågor här inne.

#1  nej jag tycker inte heller att Aspergers är något fel. Däremot har jag tillexempel en far som anser att alla "bokstavskombinationer" inte finns. det är bara "något svammel som man använder för att ursäkta lathet och dumhet…". Men det är ju hans problem att han vill sticka huvudet i sanden.

Jag ska försöka få min pojkvän till att rinnga åt mej. Men han tycker att jag överdriver..

Det är det som är problemet, jag har aldrig någonsin blivit tagen på allvar när det gäller något bekymmer JAG har. Jag är bara lat och korkad…

#3: Okej, men du vet hur det ligger till. Har du bokstavsproblematik kommer de att märka det under utredningen.

Din pappa kan säga att bokstavskombinationer inte finns, men han kan inte säga att svårigheter inte finns.

Det gör inte så mycket om din pojkvän tycker att du överdriver. Det viktiga är om han vill hjälpa dig med en småsak eller inte. ;-)

Vänliga hälsningar

Niklas

#0/3

Om din omgivning anser att bokstavsdiagnoser är en bluff och bara en ursäkt för taskig tbeteende, så säger det mer om dem än om dig. Att de är trångsynta skall inte få stå ivägen för ditt välmående, tycker jag.

Hur man vågar? Jo, man vågar, för "på andra sidan" finns ett så mkt bättre liv. Eller iaf kan finnas. Det beror på vad man gör av sin ev diagnos.

Man blir tagen på allvar. Man vågar därför att ingen annan, absolut ingen, får veta vad man berättat eller gjort. Bara om man själv vill.

Det är ibland SKITjobbigt att rannsaka sig själv och gå igenom en utredning, än jobbigare kan det bli då man fått diagnos och går igenom ngn slags identitetskris. Men det går över. Och jag själv har inte upplevt det som ngt jag skulle velat ha ogjort. Jag känner heller ingen som ångrat sig.

Om du "snabbar" dig på, så kanske du visst kan klara utbildningen (det kanske du kan ändå såklart) med hjälp av terapi, medicin eller annan hjälp och stöd. Jag, och det är bara min personliga erfarenhet, tycker att livet blev helt annorlunda. Jag var 110% emot medicinering innan jag själv gav efter och provade och sen den dagen har mitt liv vänt. Till det bättre. Många problem kvarstår lika stora som alltid, men generellt är jag mkt mer tillfreds och fungerar bättre i "samhället".
Helt bra blir jag väl aldrig, men så är det heller ingen sjukdom som man botar hur som helst, utan ett funktionshinder man får lära sig leva med.

Man måste till att börja med komma ur andras syn på dessa handikapp. Lever du med folk i din närhet som anser det vara bluff, så kan det ju kännas motigt att ta första steget mot diagnos. Men det ÄR värt det!

Att din pojkvän tycker att du överdriver är inget konstigt. Han är ju van vid att du är som du är, och är förmodligen ganska nöjd med den du är. Men han lever inte i det som du troligen gör, så hur skall han rimligen KUNNA förstå. För din skull, hoppas jag att han hänger med på din utredning och stöttar dig. Och även om han inte gör det så tycker jag du skall försöka, han förstår säkert mer sedan. De flesta brukar förstå, när man själv har lite mer kött på benen och vet vad man pratar om  och kan förklara bättre hur det fungerar.

Lycka till!