*putteli putt*

Jahapp, någon ska ju vara först, med risk för att det kan bli långt.. :)

Fick min diagnos (Asperger) i våras, knappt en månad innan min 15-årsdag. Då hade jag varit borta från skolan i 1½ år, och först förra måndagen kom jag igång igen, i en aspergerklass på 6 personer (inkl. mig). Vi går i nian, även om vi läser lite olika (jag läser bland annat ikapp åttans matte nu). I den andra klassen går det 6 stycken elever som går i sjuan. Tillsammans delar vi på två lärare samt två assistenter.

När jag kollar tillbaka och jämnför min nuvarande klass och lärare med det som varit tidigare (låg- och mellanstadie, samt höstterminen i sjuan), så känner jag mig mycket säkrare i mig själv. Jag är överlag väldigt blyg, och vågade aldrig be lärarna om hjälp i en större klass.
Här går lärarna runt och kollar hur det går för alla, så man vet att man får hjälp. Här känner även lärarna eleverna som personer, och inte bara som elever, vilket gör att jag vill till skolan.

Rent psykiskt är det väl bättre nu, har fått klarhet i varför jag agerar som jag gör och varför andra lätt undviker mig i dom situationerna.
Mina vänner har väl blivit lite förundrade över min diagnos, och vet nog inte riktigt hur dom ska handskas med mig. Men dom närmsta vet att jag är samma person som tidigare, men nu kan man sätta fingret på vad det är för något som "gör" mig till den jag är.
Har även fått väldigt mycket support från familj och släkt, åtminstone den delen av släkten som vet om det. Vi misstänker även att min ena storebror har Asperger, då vi är så lika två bär kan bli. :)

Så ja, från deprimerad, ovetande och skolsaknande tonåring, till en glad, aktiv och skolälskande tonåring..
Det är en stor skillnad, både för mig och dom omkring mig. Den som lider är väl rektorn i min förra skola (sjuan), som inte kunde göra något rätt för mig..

Fast om jag inte haft min energiska mamma, så hade dom nog aldrig gjort en utredning..
Mamma, jag älskar dig.

Vad glad jag blir för din skull, tårarna bränner i ögonen över det du skrivit och jag hoppas att det går bra för dig i framtiden LYCKA TILL, hoppas du har sagt till mamma att du älskar henne oxå för sådant blir man så glad av att höra som mamma… KRAM från Åland Katarinaf

Åh, tack så mycket. ^^
Jag har faktiskt inte sagt det, rädd för att hon då ska komma och krama och pussa på mig hela tiden, och det klarar jag inte, tyvärr. Även om jag egentligen vill.

Dock gick det utför idag, hade ingen ork alls att åka till skolan, så det blev en del bråk mellan mig och mamma, hon skrikandes med tårar, och jag liggandes ihopkrupen och livrädd i sängen. Får se hur det går imorgon. Jag vill ju verkligen till skolan och få min utbildning, men nu känns allt så extremt. :/

#4: Ta en dag i taget. Lycka till!

Vänliga hälsningar

Niklas

#4  skriv en liten lapp till mamma då å säg det, skriv oxå att du inte vill kramas och de. men egentligen är det de du behöver oxå, lilla gumman jag känner så med dig , vad man blir att känna sig hjälplös ibland , jag vill ta alla som är svaga på alla sätt under mina vingar men jag kan inte det. Jag håller med Niklas ta en dag i taget vi stöttar dig sköt om dig nu

Tack så mycket för stödet! :)

Klarade av att åka till skolan (15 minuters bussresa i rusning, usch) idag. Var där från tio i åtta (börjar åtta) till 12.30. Kändes väldigt bra. :) Och jag kunde föra riktiga samtal med tre av mina klasskompisar idag, har i alla år haft jättesvårt att prata med folk jag inte känner intill märgen. Så idag är jag jättenöjd! :)
Ska skriva någon lapp ikväll till mor, så hon ser den när hon kliver upp imorgon bitti..

Och nu tycker jag att ni andra ska presentera er lite!

#7: Bra jobbat!

Vänliga hälsningar

Niklas

#7 vad glad din mamma kommer att bli, Nå jag heter Katarinaf och bor på Ålan och jag har lite av läs och skrivsvårigheter, men när jag gick i skola så var det ingen som visste vad Dyslexi var så jag fick ha det ite jobbigt med skolan utan att någon brydde sig men det har gått bra för mig ändå , jag träffade en man och så fick vi tre rara barn som den äldsta har Dyslexi och den mittra har ADHD och minstingen (14 år) är lite överaktiv men inte onarturligt , jag bor på en bond gård med mjölkkor kattor och hundar, dotter har dessutom två hästar och en hund ,jag arbetar assistent för tillfället och har dessutom en egen firma som jag ger Taktil Stimulering(medveten beröring) till kunder.så det är jag. Niklas nu är det din tur, K

 Kram

*puttar upp lite*
Jag vet att fler vill presentera sig.. ;)

#9: Jag är tyvärr inte lika spännande eftersom jag inte har någon diagnos. :-) Jag jobbar i alla fall som frilansfotograf sedan början av året. Dessförinnan jobbade jag 20 finansbranschen.

Det var i samband med att jag brände ut mig som jag bestämde mig för att byta riktning på mitt liv och satsa på mitt stora fotointresse som försörjning. Det har jag inte ångrat en sekund. Jag lever världens bästa liv.

Trots att jag inte har något bokstavshandikapp känner jag igen en hel del saker andra berättar från egna erfarenheter. Jag tror inte att gränsen mellan "vanlig" och diagnosticerad är särskilt tjock. Många bär på egenskaper som finns med i diagnoskriterierna.

Vänliga hälsningar

Niklas

Hej..jag heter Anita är 49 år och bor i Umeå. Jag är mamma till fem barn varav den yngste som nu är 19 år har ADHD. Han är en mycket snäll grabb, men råkar alltid ut för trubbel. Det ska alltid hända något i hans liv och han kan aldrig sitta still. Han fixade inte skolan och gick ut 9:an utan betyg!! Han blev pappa till en underbar liten tös, som nu är 2 år. Tyvärr får jag nästan aldrig se henne eftersom hennes föräldrar är kroniskt osams!

Sen har jag fyra äldre barn som är 21, 25, 28 och 29 år. Och dessutom fyra barnbarn till som är 12, 10, 4 och 2år gamla. Jag skriver att JAG har, pga att mina barns far aldrig funnits för dem under deras uppväxt.

Jag är långtidssjukskriven pga min jäkla värk..har fibromyalgi. Jag har två huskatter och snart ska jag hämta hem två små skogistjejer. Jag ska också vara jourhem för några hittekatter, som har hämtats i Uddevalla.

Kramar till er alla

Anita

Jag har ingen bokstavsdiagnos, brukar bara vara inne på lite olika utav forumen och titta lite och kanske skriva något. "hör till" shetlandsponny i fokus.

Jag heter Ida och är 20 år. Bor i Falköping, västergötland. Föder upp shetlandsponnyer på hobbynivå. Har förr tävlat en hel del i diverse ridgrenar, hoppning, dressyr, osv. La helt ridningen på hyllan för 3 år sedan men blev "tvingad" upp på min systers häst för några dagar sedan då hon sa att jag skulle rida en hopptävling och det gick ju bra och var roligt.. så nu är jag lite sugen på att börja igen :)

Är utbildad undersköterska/mental skötare, jobbar lite sporadiskt som vikarie på lite olika ställen. Letar jobb.

Mvh Ida

Jag heter Kerstin. Det var min brorson som började kalla mig för Titti, så det smeknamnet har jag fått leva med i ca 19 år nu. Inte mig emot.  Är snart 37 år. Bor ute på Föglö-Åland

Jobbar deltid som lokalvårdare på en skärgårdsfärja mellan Långnäs-Galtby, m.a.o skärgårdstrafikens södra linje.

Har en sambo, som har en son. Att hans son bor här beror mest på att hans x höll på med umgängessabotage. Så jag är bonusmamma och jag har tagit på mig att läxorna blir lästa, och att ungen har rena kläder att ha i skolan.

Vi har inga egna gemensamma barn, men däremot en katt som vill hjälpa mig och skriva i forumet.  Bokstavshandikapp vet jag inte om jag har, men jag har haft ganska svårt att utala bokstaven R. Fick gå om åk2.

Känner både barn/ungdomar/vuxna med både ADHD och Dyslexi.

Jaha… Dyskalkyli och skador i hjärnan med nedsatt blodcirkulation är min diagnos hittills… man misstänker ADHD eller epilepsi som stänger av hjärnan… detta ska då utredas vidare.

Hela mitt liv i skolan fick jag veta att de inte kunde begripa hur en så smart unge kunde prestera så ojämnt och att jag inte lärde mig att komma i tid eller att räkna… Jag var ständigt utanför upplevde jag det som… men ingen tog tag i det.. man lät mig tillochmed slippa mattelektioner så att det skulle vara lugnt… Nu hade jag även ett hjärtfel som kan ha maskerat andra problem som gjorde mig trött och irriterad och inte orkade med att vara så aktiv i skolan. Jag ansågs som udda och gick min egen väg och var väl ganska nöjd med det.. Jag hade kompisar och gott om pojkvänner en omtänksam och fritänkande familj…

Att inte kunna räkna har väl inte varit ett så stort problem egentligen för mig för det finns ju miniräknare har jag tyckt… Men nu har jag förstått att det har varit ett problem. mer än någon kunnat ana! Mer än jag kunnat ana!!! Att mina problem är orsaken till många kontigheter i mitt liv… inte alla, men att det påverkar mitt beteende och att ta beslut har kostat mig mycket liv. Jag förstår idag vad mina arbetsgivare menat när de sagt att jag måste sluta hos dem för att de inte tycker att de fått vad de trodde att de anställt! Jag förstår varför jag hela mitt liv kännt det som att jag inte hör till någonstans… inte ens i den familj som jag varit med och skapat… TÄnk om jag vetat då vad jag vet nu.. så hade jag inte behövt fly från mina egna barn och en man som var bra på alla sätt och vis… Jag har fortsatt att fly från allt för att jag inte klarat av det… men man orkar inte fly för evigt…

Att inte kunna räkna är inte så gångbart i samhället… att inte kunna läsa säger ändå att man är kapabel till mer än så… men att inte kunna räkna.. ja då är man dum i huvudet… men så enkelt var det nu inte.. jag är inte dum i huvudet.. så enkelt ska det ju inte vara.. min hjärna fungerar bara lite på ett annat sätt och lär sig på annat sätt än majoriteten av hjärnor…

Jag är mamma till 6 barn födda mellan 1985 och 2005 själv är jag född 1968, jag är omgift och lever i den relationen sedan 10 år… Jag flyr inte längre jag håller på att lära mig att förstå mig själv oc hur jag fungerar… och jag hoppas att jag en dag ska kunna vara en mamma som mina barn kan lita på.. som inte glömmer att hämta sitt barn som väntar på trappan… eller sitter i fönstret och gråter för att mamma inte kom den här gången heller fast hon lovat (jag visste ju inte om det var rätt helg eller tid eller så hade jag glömt och trodde det var nästa helg) ingen hörde av sig heller när jag inte kom så mina barn satt där och var ledsna för att mamma inte kom… hur lagar man det?

#15: Det kan hända att du har gjort missar när det gäller dina barn. Det har jag med och jag har inget handikapp att skylla på. Det gör alla. Jag kan tänka mig att du har gjort en massa bra saker också, som inte andra mammor gör.

Vänliga hälsningar

Niklas

jo å är det säkert… man är ju ofta lite hård mor sig själv… men man gör säkert sitt bästa utfrån de förutsättningarna man har…

Jag är mamma till tre barn med diagnsoerna Autism, Asperger och ADHD.

Morsning. En del känner mig som både hatad & omtyckt Medarbetare på annat forum här.

Ja, även jag har fått en bokstavsdiagnos för en tid sedan. Men inför den känner jag bara "stoppa upp den nånstans". Hjälper inte mig & min situation, dessutom tycker jag den är felaktig & om 10-20 år kommer jag att få rätt i det. Medicinering kan de åxå glömma, trots att pillermaffian försöker tvinga mig till att acceptera eländet.

Vet att det finns fler därute som vägrar acceptera & anpassa sig efter de mallar & normer som "de" försöker fösa in oss i. Skulle vara kul att hitta er…

Nu kickar jag INTE på alla dessa som är glada för sin diagnos & tycker medicinen/erna var det bästa som hänt dem, men lite tröttsamt för en som är anti blir det till slut. Var finns ni som går er egen väg, har hittat alternativ samt vet vad ni kan kräva & vad ni har rätt att tvärnobba?

Dessutom har jag en brorsdotter (halvbror) med ADHD, så jag är intresserad av ämnet som farbror, dessutom…

Blev precis medlem här, vet inte riktigt hur det fungerar när man skriver inlägg osv, men jag lär mig väl…Kanske skulle mitt inlägg här passa bättre  i någon annan tråd? Nåja, hoppas ni har överseende…Har nyligen fått diagnosen AD/HD eller ADD, det här är så nytt för mig att jag inte riktigt vet skillnaden än, men jag har för mig att pojkar oftare har AD/HD, h'et står för hyperaktivitet, medan att det för flickor ofta visar sig på andra sätt och att de då inte har den där hyperaktiviteten, vilket gjort att pojkarna får sin diagnos tidigare i livet än vad flickorna oftast får.

Jag skulle vilja dela med mig lite av mina erfarenheter om att vara tjej, eller kvinna,som jag är nu, och få den här diagnosen samt ge sjukvården/psykvården en liten signal om vad de kan göra bättre.
Jag har åkt in och ut på psyk i över tio år, varit på behandlingshem och fått olika diagnoser förut av olika läkare, bla Borderline, depression, ätstörningar, psykos. Har haft ständig ångest. Inte förrän nu, 33 år gammal, har jag fått göra en utredning om vad som ligger till grund för den problematik jag haft.
Nu har jag ätit "AD/HD medicin" (ritalina) i ungefär två månader. Mitt liv har förändrats totalt, jag har förändrats. Från att ha varit deprimerad,ångestfylld, självskadande och osocial till att bli social, glad, och vilja leva.
Kan koncetrera mig, göra saker jag inte kunde förut, tex. se på TV, läsa en bok, ha relationer.m.m.
Mitt tankesätt har förändrats, kan mer sätta mig in i hur andra människor har det och hur allt självskadande jag gjort förut har påverkat dem. Hade inte förmågan att se det förut, tyckte jag hade rätten att svälta mig och skära mig - ungefär som att folk har rätt till att röka en cigarett, vilket ju inte heller är hälsosamt… Nu skulle jag inte kunna tänka mig att skära mig, det känns helt fel och maten och vikten har tappat sin betydelse för mig. Jag vill inte att ätstörningen ska vara mitt liv, det finns så mycket annat. Jag behöver liksom inte tryggheten som ätstörningen gett mig längre. Har ju haft ätstörningar i ca 15 år, vilket har gett mig en identitet som ätstörd, och när allt känts som kaos runtomkring mig har maten varit det jag kunnat kontrollera.
Nu har jag en identitetskris- Vem är jag egentligen, hur är jag, vad vill jag med mitt liv? För nu har jag fått möjligheten att skapa ett liv i allt det kaos som har varit.
Jag märkte effekten av ritalinan efter första dagen med medicinen. Det har tagit någon vecka att ställa in rätt dos och att vänja sig vid allt det nya (det har jag inte gjort än), får ta det lungt och inte låta det gå för fort framåt så mitt psyke hänger med.
Önskar att sjukvården gjort utredningen redan då jag började visa tecken på att något inte stämde i mitt liv. Över tio år har gått utan att någon gjort en ordentlig utredning förrän nu. Försöker dock att inte vara bitter utan att se något positivt i det jag gått igenom, kanske kan jag hjälpa någon annan, kanske kan jag påverka så att psykvården blir bättre på att ställa rätt diagnos - det är ju så viktigt. Alla som kommer i kontakt med psyk borde få göra en ordentlig utredning om vad problematiken egentligen beror på. Man ska inte behöva vänta i tio år på det! Både för den enskilde människans skull och för samhällets ekonomi i övrigt. (Kan inte ens föreställa mig hur mycket pengar jag kostat staten under de här tio åren, med inläggningar, terapi och behandlingshem…).
Är förtidspensionär nu pga de problem jag haft, men mitt mål är att äntligen få komma ut i arbetslivet, något jag börjar bli mer och mer säker på att jag faktiskt kommer att klara av tillslut. Och det viktigaste av allt är att jag äntligen har fått ett värdigt liv och mer förståelse för vad allt jag gått igenom egentligen berott på.
MVH Flinders

#20: Vilken bra berättelse. Jag är övertygad om att den kan hjälpa andra som har frågor och funderingar. Tack för det!

Välkommen hit! Du kommer säkert att kunna få ordning på ditt liv. Hela historian andas optimism.

Vänliga hälsningar

Niklas