Det finns säkert fler här med anhöriga med den diagnosen. Jag förstår att det är en lättnad för dig, och gissningsvis även för honom. Ska ni få någon hjälp med det som är svårt?

Vänliga hälsningar

Niklas

Min man utreds just nu. Det tog många år innan han själv tog steget och sökte hjälp, sen fick han vänta i två år.

Jag bor ihop med en man som har Asperger. Jag vet inte om jag känner någon lättnad mer sorg tror jag. Han är lättad för han förstår varför han tycker och tänker som han gör. Det är bra. Skulle vara intressant att höra hur ni som levt länge med en person med Asperger har klarat det.

efter alla år med barnen 16 och 15 så vet jag nu att de 12 åren med fadern var samma sak. att vrånghet är deras sätt när vi inte kan förklara på deras sätt. Att alltid tro de har rätt fast vi vet att de inte har det och känslan att alltid ge sig för att en annan dag ta upp det som var fel med kanske bilder eller en liknande berättelse. fadern finns inte med i barnens liv längre. han har inte sett dem på snart 5½ år. barnen säger att det de inte ser vet de inte om det finns de har apsberger med autism båda. som föräldrer är det jobbigt, och många gånger vill man ge upp men styrkan kommer alltid tillbaka från det mest oväntande hörn.

#3: Jag tycker att lättnaden ligger i att man vet varför saker är på vissa sätt. Mycket frustration och besvikelser släppte i och med det. Jag fick en karta som visade ungefär vad jag kunde vänta mig i olika situationer. Det var en jättestor skillnad.

Vänliga hälsningar

Niklas

ja så fort som alla papper hamnar i ordning och pensionen är igång 
så att han inte har mer att oroa sig över, så kommer vi att börja 
kolla på vad för slags stöd just han behöver och skall kolla efter.

Ja.. jag vet inte om det räknas som länge.. men vi har varit gifta i snart 4 år och känt varandra i snart 7 år. Eftersom han har en blanddiagnos så är alla gränser lite luddiga tycker jag. Jag kan titta på honom och se vid vart tillfälle vad det är som aggerar just nu. Så här gör jag i vårt äktenskap och så jag upplever honom..

Eftersom han inte sover, då menar jag inte sover. Det händer att han sover 2 timmar någon natt här och där.. men annars är det ingenting. Att han inte sover sliter ut på kroppen.. att hans 
hjärna är igång hela tiden sliter ut honom. Han behöver få 
vara ifred väldigt mycket. Jag låter honom få vara som han är, 
den han är på det sätt han väljer. Jag visste redan när vi blev 
tillsammans hurdan han var. Sp jag visste vad jag gav mig in på
även om jag inte visste vad det hette.

Att han inte gärna rör vid mig fysiskt är ingenting jag reagerar över, tvärtom. oftast är det jag som undrar varför han har kommit till mig och sitter så himla nära! :) jag tyckte dte var skönt att kunna få vara ifred. har 
egentligen aldrig tyckt om att behöva vara PÅ sin kille, eller han på mig. Jag gillar att få vara ifred och bara vara jag, i sällskap med nu min man. Nu är jag dessutom van vid att han inte är i eftersök av min närhet att jag blir lite obekväm när han kommer. men mest av allt störde jag mig på att han bara kom till mig när han var sugen på den äktenskapliga sängen. Jag behöver inget uppvaktande för att umgås och jag vill inte ha något fejkat för att han skall få komma till.
Det är någonting vi har fått tärna på då.. avvisning. hur jag avvisar honom utan att såra honom. Vad som egentligen är kroppspråk som han inte uppfattar.
ibland tycker jag att jag är pinsamt tydlig med vad jag tycker och han kommer ÄNDÅ och tjatar med kroppspråket.
Det strävar jag ännu med att komma ihåg att han inte uppfattar mina signaler alls och vet egentligen inte hur han skall anpassa sina till den existerande situationen.

För ärligt. jag är ändå inte en vanligt kvinna.. jag spelar inte efter de vanliga reglerna och det kan 
vara förvirrande när han har lärt sig en uppsättning regler.

Det tog ganska lång tid att få in i djuplärningen hur hans sömnstörning fungerar och hur vi kan anpassa det till vårt liv. Det har ofta hänt att jag har reagerat som med vem som helst.. Att han får väl sova och vila på natten som alla andra.. Men numera vet jag att det inte är möjligt och jag blir helle rinte längre upprörd. Däremot ha rjag sedan vi fick barn använt mig utav hans sömnlöshet.. Han kan inte vila och slappna av på nätterna.. så då får han ta barnen på nätterna.. Han kan vila och sova lite på fm nä rdte är liv och rörelse i hemmet.. då låter jag honom göra det då. Ett system som fungerar hackigt eftersom en dag är flyktig och jag inte alltid klarar allt på egen hand.. på den tiden hade vi hund med. Nu ser vardagen annorlunda ut igen och vi får återigen hitta
nya systenm för att han skall kunna få sin vila.

Ibland blir jag tjurig över hans stjurskallighet.. att han måste tsressa och tjata så över att komma fram dit vi skulle.. att han Aldrig bara kan stanna och lukta på blommorna. men så ser jag på honom och ser.. han kan ju inte rå för det. Så jag slutar att vara sur och jag lugnar honom istället. Jag involverar honom i vardagen genom att sätta i
honom i avgörande positioner. Dvs att jag frågar honom om saker som rör exempelvis.. allt. :P
Genom detta försöker jag visa honom hur man leker med barnen och hur han kan ta initiativ till kontakt med dem. Så länge som jag ibland kan låta honom återvända till skärmens trygga tillvaro och inte blir sur när han försvinner.
jag säge rofta till honom och blir inte längre nojjig över att ses på som gnällig.. inte av honom. Andra kanske gör det. Visst är det en fälla att ständigt be honom om saker.. 
det är lätt för mig att 
glömma att bara göra det när det behövs av olika anledningar. 
men det är ju någonting som jag får lov och träna på.

Att leva med en man som honom är som alla äktenskap. Krävande men också givande. Det gäller att hålla komunikaitonen rak och öppen. Att våga släppa på ilska och besvikelse.. Att kunna välja sina fajter. Ibland bara behöver han få vara segrande i en dum disskution.. och han inte kan låta mig få vara det. Ibland stör jag mig på hans besserwiserhet.. men det är 
oftast bara när jag är stressad. Annars finner jag den rolig.
Vi bråkar, vi skrattar men mest av allt. Vi båda vill ställa upp för den andre. Han får laga all mat.. jag är okej med det. ;) SÅ länge som jag får ibland jag med..
Han är inte sina diagnoser och jag är inte florence nigthingale.. så länge vi minns det och kärleken så kommer vi att klara allt.