När jag började i skolan igen i oktober så var jag inriktad på att klara nian i år, precis som resten av min årskull. Eftersom jag då varit borta från skolan i nästan 2 år, så pluggade jag som en galning. Åttans matte gjorde jag klar på knappt 2 månader, och körde igång med nians matte innan jullovet.

Nåväl.. Efter jullovet gick jag bara några dagar, sedan har jag varit hemma. Var hos min psykolog på bup för första gången på länge i förra veckan, och hon förbjöd mig då att gå till skolan pga att jag är utbränd.
Nu ska vi tydligen bråka med skolan igen, och försöka få ut mig på praktik där jag kan reparera mig. Skolan består verkligen bara av teori, vilket jag hatar, speciellt om jag måste sitta inne och plugga.

Har i dagsläget 3 G, vilket ger 30 poäng.. Linjer jag vill in på har minst 150 som intagningspoäng, vilket ger ännu mer panik. På det ska man fixa vanliga prov plus nationella. Nä, då går det bakåt istället.

Min ena bror, som jag kallar "bror liten" (8 år äldre än mig, skiljer 2 år mellan honom och "bror stor"), var i förra veckan och skrev in sig för utredning. Så ja, snart kör den igång också. Och mor min nekar fortfarande att vi har fått det från henne.

Åja, lite glada nyheter är det iaf - en supermysig och förstående pojkvän som har läst om Asperger osv i sin utbildning (går sista året på barn och fritid nu), gått ner i vikt och försökt ta tag i lite saker.
Har även klippt mig och tonat håret rödlila. :)

Fast just nu funderar jag på om jag vill ha mediciner eller inte. Dels pga mina humörsvängningar och sedan pga min trötthet och mina sömnproblem.. Någon som har medicineringserfarenheter av sånt?