Hej, jag är en tjej som nu går hos en psykolog för att ev. ställas i kö för utredning. Mitt mål har varit det med förhoppning om RÄTT hjälp/medicin. Nu verkar det inte som att psykologen anser att jag uppfyller kriterierna för diagnos och därmed inte heller är aktuell för utredning. Jag har symptom som lutar åt ADHD/ADD-hållet samt Borderline. Psykologen anser att jag helt enkelt fungerar för bra för att uppfylla dessa kriterier för att en diagnos ska kunna fastställas.  Men jag har i tio år sökt efter svar på VARFÖR jag inte känner mig normal. Jag  handlar oftast efter mina känslor, kan vara destruktiv, svårt att koncentrera mig, rastlös etc etc.

Jag undrar hur pass dåligt måste man må för att ha rätt till att utredas/diagnotiseras och därmed få RÄTT hjälp? Jag har gått i terapi och pga det fungerar bättre men känslo-stormarna, koncentrationssvårigheter och rastlösheten finns ständigt närvarande och hotar ständigt att riva upp allt som byggs upp. Vissa inom psykiatrin har sagt i stil med att "det kan vara jobbigt att bli vuxen" men det är inte vad det här handlar om. Mina humörsvängingar gör tvära och snabba kast och inkräktar så pass mycket på mitt liv att de utgör ett hinder för mig att fungera NORMALT. Mina känslor styr mitt liv och det är varken normalt eller acceptabelt.

Jag undrar om man som patient har rätt att bli utredd TROTS att ex. psykologen man pratar med inte anser att man har så stora svårigheter att det kan diagnotiseras? Jag känner mig en aning överkörd. Psykologen kan inte (oavsett hur mycket kunskap om psyket) sätta sig in i vad jag upplever som svårt och i vilken grad.

Mvh.