Som du skriver, hon är myndig och har uppenbarligen en egen uppfattning om hur hon vill ha saker. Jag skulle försöka släppa kontrollen och låta henne begå sin egna misstag. Ni kan ändå inte skydda henne från allt.

Låt henne ordna förskottet själv. Kan hon inte det är hon kanske inte mogen att åka till Oslo. Hon kan inte få alla fördelar om hon inte visar att hon också kan ta ansvaret.

Med skolan är det likadant. Ni kan inte tvinga henne att göra den på det sätt ni vill, men hon måste ta konsekvenserna om hon väljer en annan väg och det inte lyckas.

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag pratade med hennes psykolog idag och hon fick mig att förstå det samma. Nån gång måste man släppa på sitt föräldraansvar. Det är svårt när man vill så mycket och man vill hjälpa innan hon stjälper hela sitt liv. Det kan gå väldigt djupt ner innan hon vänder (om hon vänder) man vill helst inte stå bredvid och bara titta på när det händer. Hon har använt droger igen, vi trodde nog att hon passerat den frestelsen för gott.

Hoppas att ni kan släppa henne lite och inte dras med i hennes sätt att leva. Jag förstår att det är svårt, men vissa saker kan man helt enkelt inte göra tillräckligt mycket åt och då är det lika bra att lägga sin energi på annat.

Vänliga hälsningar

Niklas

Varför skriver du ut adoptivbarn? De flesta skulle inte bry sig om att nämna det!?

tycker du ska låta henne vara,hon är myndig o ansvarig för sitt egna liv.. och som nr 4 sa.. varför komentera adoptiv barn? barn är barn när man valt att ta dom till sig.. kanske är de så hon inerst ine känner sig.. att ni inte är hennes "riktiga" föräldrar.. och låt henne begå sina misstag.. men var där med famnen när hon behöver trösst

Är det fel att skriva adoptivbarn eller? DET ÄR JU VÄLDIGT VIKTIGT I SAMMANHANGET !

Det är inte säkert att de menar att det var fel att skriva att hon är adopterad. Min gissning är att de inte förstod av vad du skrev varför det var viktigt. Jag ser inte att du har skrivit något om det.

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag menade som Niklas skriver, att jag inte förstod varför det var viktigt i sammanhanget. Och jag förstår fortfarande inte  varför det är det.

En sak till, med tanke på att du skriver på detta forumet, har hon nån bokstavsdiagnos?

Att ha biologiska barn är en sak att ha adoptivbarn är en helt annan sak. Man måste förhålla sig till att barnet har en egen historia i grunden, kommer från en annan kultur blir borttransporterad till en helt ny. Det är inget man kan förneka utan finns där hela tiden. Min flicka är oerhört efterlängtad och älskad från början den kärleken rymmer också andra dimensioner än vid en biologisk graviditet och födelse.

Min flicka har ADHD och aspberger konstaterd men jag vet att hon också har trotssyndromet.

Visst hon har känt sig utanför men det är inte för att hon är adoptivbarn utan för att hon har diagnoserna.

Det kan vara väldigt intressant för andra adoptivföräldrar och barn att läsa om hur det är för andra adoptivbarn och föräldrar därför skriver jag ut det….

Jag har samma problem ! Min tjej som har ADD har lyckats dra på sig ofantliga skulder pga sms-lån, olika krediter och dylikt.

Vi rättade till allting en gång förra året, för att hjälpa - men ett halvår senare ser allt ännu värre ut än vad det gjorde då. Nu låter vi det vara - det får gå till kronofogden.

Hon bor inte hemma längre. Jag söker hjälp med ljus och lykta och vill att hon ska komma igång med medicin, Träning och få någon aktivitet.

Men som förälder till myndigt barn är man rätt maktlös - även om man vänder ut och in på sig själv för att hjälpa. Det är inte alltid uppskattat heller - tyvärr - det är hemskt att se henne förstöra för sig själv hela tiden.

Lycka till! Kämpa på !

skulderna var värre än vi visste. bara 4000:- i trafikböter! 10.000:- till kompisar. Det får gå till kronofogden vi kan inte betala.

Jobbigt  - men det är så det måste bli. Försök att inte ta vid er för mycket.

#12: Det kunde ha varit mycket värre. Jag tycker på sätt och vis att det är bra om det går till Kronofogden nu så att hon får chans att vakna till och förstå vad som händer. Det hade kunnat vara tio gånger så mycket eller mer. Då är risken mycket större att hon får problem med det under stora delar av sitt liv.

Jag förstår att det ändå är jobbigt för er.

Vänliga hälsningar

Niklas

#12. Håller med ovanstående. Det var inte så mycket - det går ju att betala av inom en snar framtid.

Värre är det med min tjej - 53.000 kr !

Hon är utan jobb och lever på SOC  - det finns inte en chans att beta av de räkningarna…och nya kommer in hela tiden

Ja, hun må lære å ikke låne av andre og leve over evne. Følgene av det må hun ta som et voksent menneske. Det er jo det hun vil være! Fælt for foreldre å se på at hun roter det til for seg - men dere hadde gjort henne en bjørntjeneste om dere hadde betalt gjelden hennes. Håper psykologen kan hjelpe henne til å innse saker og ting og komme inn på et bedre spor som ikke ødelegger fremtiden hennes!

PS. Jeg har ADD selv, så jeg kjenner til impulsivitet og fristelser - men økonomien må man prøve å holde orden på.. Nok kaos i livet ellers!

Hörde idag på radion om hur hjärnan förändras under tonårstiden. Belöningscentrat är extra stort. Därför behöver de såna kickar för att känna belöning men trösten var att det blir mindre med åren……….

Har läst vad du skrivit och jag oroas lite måste jag säga.. Såg att hon har Asperger och ADHD. kan de utlösa att hon har svårt att kontrollera pengar och även droger? Det låter onekligen som en mycket jobbig sits. Naturligtvis tycker jag inte att ni ska behöva ta smällen för det även om man på sätt och vis gör det ändå som förälder. Det är ju ens barn ändå.. Man blir ju orolig och ledsen..
Har ni kontakt med psykolog själva? Jag tror att även ni som föräldrar behöver få bearbeta, berätta från er synvinkel hur ni ser på situationen. Och kanske kan ni därifrån arbeta er till en lösning?

*stora kramar*

Ja, här är en till som känner igen problemen. Både när det gäller attityd, trots och pengar. Som aspis är det väldigt svårt (ofta) att hålla reda på pengar m.m. Det finns hjälp att få om man inte har någon som kan hålla i pengarna åt en. det var i varje fall vad de sa på NPF enheten där min dotter blev utredd. Problemet är väl om hon vill ta emot hjälp.

Förresten, jag är också adopterad…

#19

Nej hon klarar sitt liv själv…det har hon sagt sen hon kunde prata. Det är det som är så frustrerande hennes ständiga motstånd mot oss och vår välvilja. Hon kommer när hon behöver pengar men vi får aldrig vara med i andra änden ,i besluten som leder fram till att hon ständigt hamnar på minus i ekonomiska sammanhang.

Varifrån kommer du? Hur gammal är du? Tycker du jag har rätt i att det är viktigt att understryka att det handlar om ett adoptivbarn?

Min dotter är precis likadan som din. Men hon har blivit bättre och fått mer begrepp om hur andra känner sen hennes vänner berättat för henne, ännu bättre blev det när hon fick medicin. Hon fick sin diagnos när hon var 19 och är 20 år idag. Jag antar är det är bäst att låta de leva sitt eget liv så gott det går. Jag insåg det själv till slut när jag inte orkade mer och blev sjuk. Men det som är viktigt är att kanske skriva mail eller sms som är kärleksfulla, som visar att man bryr sig utan att vara tjatig. Säga att det finns alltid plats kvar till dig när och om du känner för det. Säga/låta dem veta att man ALLTID finns till hands när de behöver. Men man måste säga ifrån när man inte kan hjälpa till med ekonomin. Jag sitter själv risigt till p.g.a att jag är för snäll.

Idag är min dotter och jag bästa vänner, men NPF problemen finns kvar,dock inte så svåra.

Jag är svensk, med utländskt blod i ådrorna låååångt tillbaka, mer vet jag inte om detta. Jag är snart 50 år. Ibland, i vissa situationer tycker jag det är rätt att understryka att det handlar om adoptivbarn. När jag skriver om mina färäldrar i dagbok, eller berättar om dem för andra så måste jag sära på om det gäller mina adoptivföräldrar eller biologiska föräldrar annars brukar det bli en massa missförstånd (det blir det ändå förresten).

Däremot om man presenterar sin dotter/son som t.ex. Detta är "min adoptivdotter och det här är min biologiska son" så är det nog ganska olämpligt. Jag skulle ju själv som adopterad undra varför inte jag också får vara hennes "riktiga barn". Sen kommer fler tankar som svider som knivar in i själen. Varför älskar ingen mig? Mina riktiga föräldrar ville inte ha mig! vem finns det som skulle älska en så misslyckad som jag? o.s.v. om du förstår hur jag menar?

Fråga mig om det är något du undrar över så att inga missförstånd uppstått.

Tack för ditt svar.Många blandar ihop ordet adoptiv med "mindre kärlek"….förstår du vad jag menar? Man kan älska sitt adoptivbarn precis lika mycket som ett biologiskt. Det är inte där det sitter. Kärleken är ju inte lika för alla som har biologiska barn heller. Det är mycket frustration i min kärlek just därför att jag aldrig får eller har fått den kontakt som jag velat ha….hon slår bara bakut. Det är klart att kontakten blir därefter.

Vår dotter har haft kontakt med sin biologiska mor och syskon. Hon skulle verkligen kunna ha mycket kontakt om hon hade velat men hon vill inte, varför? Hon säger hon känner igen sig i dom men hon tycker de är föööör knäppa!

Förresten vilken medicin menar du ? Vad heter den?

Hej doradora!

Jo, jag tror visst att man älskar sitt adoptivbarn lika mycket som sina biologiska. Kanske inte alla gör det men det är en annan sak.

När du skriver att det är en frustration i din kärlek just därför att du aldrig får den kontakt som du vill ha så säger jag bara till dig…"VÄLKOMMEN I KLUBBEN". Min dotter är precis lika trots att hon är min biologiska dotter. Hon slår bakut som du skriver. Det är ju en del av aspergerproblematiken, kanske hos adhd:are också?

Jag har också träffat mina biologiska föräldrar och syskon. Med facit i hand så kan jag med säkerhet säga att jag är glad att ha sluppit växa upp hos dom. De är lögnaktiga och rent ut sagt hemska. Min syster hamnade i fosterhem och jag blev adopterad. Vår bror behöll mamma. Av hennes sätt att vara verkar det som om hon inte gillar kvinnor??? Hon verkar se kvinnor som rivaler???. Det blev ju iof inte bättre i min adoptivfamilj. Där blev jag misshandlad fysiskt och psykist från det jag kom dit eftersom brorsan förmodligen är psykopat och att pappa förgrep sig på mig från det jag var ca 6-8 år. Mamma var däremot mycket snäll och hade förmodligen ett rent h-e

Min dotter har träffat sin biologiska mormor och tycker att hon är knäpp.

Du vill nog lika mycket som jag få den där fina kontakten som man "normalt " brukar ha, men jag har insett att det inte går när man har ett barn med Aspergers. Det får bli på ett alldeles speciellt sätt. Min dotter har lättare att visa sina känslor mot mig nu när hon har sin medicin. Jag vet att hon älskar mig på sitt alldeles speciella sätt. Hon säger till mig att jag är hennes bästa vän och jag känner det samma för henne

Hon tar medicin som heter Sipramil mot ångest och depression och Ritalin för ADHD tror jag. Vet inte om det påverkar Aspergers på ett posiitvt sätt. Hon mår bättre och funkar bättre i varje fall.

Förutom frustrationen i kontakten så är nog det svåraste att hon har sån dragning till allt kriminellt. Det är nog hennes fixering. Hon själv har än så länge klarat sig men hon befinner sig alltid i gränslandet, med killar och kompisar. Denna värld är verkligen något jag och min man hatar. Idag får hon ju välja sitt liv själv och jag tänker att vi måste skydda oss från hennes influenser. Än har vi inte behövt låsa dörren för henne men jag kan tänka mig att den dagen kanske kommer.

Har läst att detta problem med att dras till det kriminella kan vara ett Asperger fenomen eller vad man nu ska säga. En del med AS dras åt det hållet för att de blir accepterade av dessa människor. Svårt dilemma måste jag säga. Hon skulle behöva medicin och träffa andra med samma diagnos där hon kan känna igen sig och bli accepterad. 

Förresten, har för mig att jag läst någonstans att de skulle börja med tvångsvård/intagning igen för de med svåra problem. Är det någon som vet eller har läst samma som jag?

#26 Tvångsvård förekommer i högsta grad redan nu. Vad som sen klassas som svåra problem är en annan sak. Men enligt svensk lag så krävs det ganska mycket för att en vuxen person mot sin vilja skall bli fråntagen sin frihet.

Det är inte bara personer med Asperger syndrom som dras till tex kriminella gemenskaper utan gäller även personer med AD/HD.

Jajjamen, tvångsvård har jag varit med om. Jag blev hämtad vid min dörr och kom inte ut från psyket förrän två månader senare. Hurruvida det var svåra problem är en definitionsfråga.

#28 Vem var det som önskade din tvångsvård? Var det nån i familjen eller hur gick det till? Min upplevelse är ju den att om man inte är knäpp innan man hamnar på psyket så blir man det ju där.

Ja Hanna berätta, hur kom det säg att de bara kom och hämtade dig. Vad hände?

Min chef. Jag smsade henne söndag kväll efter en veckas sjukskrivning och konstaterade att jag inte orkade mer.. och att jag inte skulle komma till jobbet dagen efter. Hon blev tydligen väldigt orolig…. så tja. Dom ringde visserligen innan från psyk och sa att dom skulle komma så dom ringde inte bara på dörren och tog mig under armen med tvångströja=) Sen fick jag prata med läkare och han gjorde bedömningen att jag var en fara för mitt eget liv och sen var jag fast där.

#29 Jepp, man blir knäpp. Jag blev dessutom tvingad till saker, bland anant medicinering trots att jag verklgien inte ville samt att en nattskötare taffsade så nej, psyket har jag inte ljusa minnen från.

Förb… skötare som inte kan hålla fingrarna i styr, Ja och alla andra herrar som inte kan sluta sextrackasera kvinnor och barn. Jag blir så in i norden ARRRRG! Vad är det för fel på en del egentligen,jag fattar inte varför de inte kan låta en vara ifred. Finns det bara sex i huvudet på en del eller?

#32 det värsta var inte taffsandet, det var att det skulle tystas ner, jag fick inte berätta det för någon utom dom tre som visste om det… han fick jobba kvar. Ett par dagar senare tog jag upp det med avdelningens psykolog, hon blev vansinnig och sen fick han sparken. Blev så mycket lättare att sova när man inte behövde fundera på vad han skulle hitta på

Jaha, så fick vi då visshet det som jag känt på mig i flera månader, hon sa det rent ut igår: ja, jag är missbrukare….hörde hur hon sluddrade så jag frågade rent ut: har du tagit droger? Allt snurrigt kring henne den senaste tiden tydde ju egentligen inte på något annat. Min man och jag "är till marken platt fallna"…det gör så ont! I mitt huvud snurrar det….vad kan vi göra? Det är nog tredje gången i hennes 19 åriga liv hon gått in i missbruk. Hon är i Oslo och lever med en missbrukare. Hon bad mig dra åt helvete igår och sa…jag kan klara mitt eget liv…..

#32 Det var ju iaf bra att han faktiskt fick sparken, jag är förvånad. Jag kommer aldrig någonsin åka till psyket och/eller låta mig bli inlagd frivilligt igen och jag har förklarat för min familj och alla omkring mig att om de skickar in mig någon gång så kommer det vara ett definitivt sätt att välja att bryta kontakten med mig för resten av livet.

Jag tycker det var fullständigt vansinne att vara inlagd och det har gett mig mig mer traumatiska upplevelser att hantera än jag hade innan. Den enda fördelen är att jag nu har lärt mig att det inte går att hoppas på sjukvården när man mår dåligt, man måste klara av det på egen hand.

Hanna!

Suck, så skönt att han fick sparken. Vilken lättnad! Blev du indragen i nåt jobbigt efter att du berättat för läkaren?

Elva!

Jag har förstått att det är hemsk att bli inlagd på psyket, men samtidigt tänker jag på doradoras dotter som skulle behöva tvångsintas någonsatns för att få hjälp. Tror inte att hon reder ut detta själv tyvärr (dottern alltså)

Jag har själv svårt att lita på sjukvården, men känner att ibland finns inget val.

#36 Jag tycker att det i teorin är bra att möjlighet till tvångsomhändertagande finns, men då skall det ju vara så att man faktiskt får hjälp också, att det gör någon nytta. Och ofta säger de att tvångsvård är ett dåligt alternativ eftersom patienten blir ovillig om man är påtvingad behandlingen och den därmed blir mindre effektiv. Dessutom är (både enligt min egen erfarenhet och enligt den litteratur jag läst) inte psykvården anpassad för hur människor med NPF fungerar så det som är lämpligt på normalstörda kan vara tvärtom skadligt för oss.

Jag har sökt hjälp ett par ggr men blivit grymt besviken båda de gångerna. Jag har erfarenhet av en nära anhörig som blev inlagdp å BUP i Göteborg för ett antal år sedan och som började skära sig på grund av det och hade mardrömmar om det i flera år efter, där  gjorde det en mycket stor skada.

#34 Doradora!

Kan du kanske prata med de Norska myndigheterna eller någon annan i Norge? Polisen? Kanske de därifrån kan hjälpa henne? Bara lite funderingar jag har. Själv skulle jag dar i alla trådar jag kunde hitta. Känner en som åkte till USA och kidnappade sin dotter från en sekt. Ja Usch en del får kämpa så blod, svett och tårara rinner.

Jag är tacksam att jag pratade så mycket med min dotter om droger från det hon var liten. Idag hatar hon allt vad droger heter dessutom dricker hon väldigt sällan alkohol som gärna kan bli inkörsporten till andra droger

#34 vilken skit. Kan inte kännas kul

HON KOM TILL SVERIGE IGÅR SÖKTE HJÄLP PÅ SOCIALEN, FICK EN PLATS PÅ BEHANDLINGSHEM. DET VISADE SIG ATT HON GÅTT PÅ HEROIN SEN TVÅ MÅNADER TILLBAKS. DET SOCIALA I NORGE HADE HITTAT HENNE PÅ GATAN NERDROGAD. NYSS PRATADE JAG MED HENNE DÅ SA HON ATT HON SKULLE BARA ÅTERVÄNDA EN GÅNG TILL OSLO FÖR ATT ORDNA UPP ALLT. JAG BÖNFALLDE HENNE ATT TA PLATSEN PÅ BEHANDLINGSHEMMET I STÄLLET. HON KOMMER INTE ATT KUNNA KLARA UPP NÅGOT DET VET JAG. MEN….HON ÅKTE….

DET BLIR BARA ATT INVÄNTA NÄSTA RUNDA ….MEN MAN BRYTS SNABBT NER AV HEROIN OCH DET VERKAR SOM HON HAR DEALAT MED MASSA ÄCKLIGA TYPER SOM HOTAR OCH MÖRDAR. GUD HJÄLP……..!!!!

Tänker på dig doradora.

#40 - Skrekkelig! Må være grusomt for deg.

ha hopp och våga tro att hon kan ta sig inn i ex subbotex program om hon bara varit beroende i två månader så finns det hopp! antagligen en "pojkvänn" som manipulerat inn henne i träsket kanske tillochmed med prostitution som mål(slaveri), det viktigaste är att man finns som stöd och har med ex socialen ,sjukvård, behandling  att görase till att hon får bra kontakter .jag försökte få inn en heroinmissbrukane kamrat på maria i sthlm år 2000 tror jag och dom tyckte inte att man kvala inn om man varit sprutis i bara sex månader,men nu skrivs subbotex ut i massor och mariapools aktier skjuter i höjden…alla är glada.när ska alla fatta att vi måste lägga pengar på skola och fritids och förebygga redan där!gggrrrrr

Hon är tillbaks till hembygden igen. Håller på och avtänder just nu. Har ingen självinsikt tror hon kan klara detta själv och börja skolan 20 aug. Vi försöker få in henne på behandlingshem men hon vill inte. Hon har bara ett liv i spillror och förstår inte vad det innebär. Vi har kontakten med det sociala.