Jag blir tokig
Jag lever sedan 2 ½ år tillbaka med en kille med Asperger. Jag älskar honom över allt annat, men ibland gör han mig tokig.
Ett exempel från igår:
Vi båda har varit borta hela dagen (han jobbar och jag pluggar), vi träffas sedan i stan för att besiktiga bilen och äta. Helt okey, vi är glada och pigga, pratar och skrattar som vanligt. När vi kommer hem börjar jag plocka ur diskmaskinen och frågar sedan honom om han vill plocka i den eller ge katten och hunden mat. Han muttrar att jag inte ska tvinga honom att göra saker. Det slutar med att jag får plocka i diskmaskinen och ge djuren mat. Fast han satt i köket (framför datorn) missade han tydligen att jag gav djuren mat och att dem åt precis bredvid fötterna på honom. Han frågar 2 timmar senare om han ska ge dem mat, innan jag hinner svara att de redan fått har han plockat ur maten ur kylskåpet och ställt på bänken. När han får veta att de redan fått mat lämnar han bara sakerna på bänken och går därifrån. När vi sedan ska gå och lägga oss påminner jag honom lugnt och snällt om att han inte har plockat in efter sig på bänken och att maten blir försörd om den ska stå där hela natten. Han muttrar att han skiter i det och går och lägger sig. Det slutar med att jag får gå upp igen och plocka in efter honom. Sedan vill han att jag ska släcka lampan och dra ner ljudet på TV:n. Jag släcker lampan men säger att om han vill sänka volymen får han göra det själv. Vi bråkar fram och tillbaka en lång stund, men jag ger mig inte. Tillsist drar han ner volymen själv. Han lägger sig med ryggen mot mig och surar. Jag försöker hålla om honom lite, vill inte avsluta dagen med bråk, Men han bara snäser åt mig att försvinna, vilket jag gör. Imorse surade han tydligen fortf. eftersom han inte sa hejdå till mig (vilket han annars alltid gör).
Detta är vardag för oss. Jag försöker få honom att hjäla till lite hemma. Tvätta en maskin i veckan, ge hunden mat en gång eller göra något i alla fall. Oftast slutar det med att vi bråkar om det och sedan lovar han att försöka. Det gör han sedan i en dag och sen är det likadant igen. Jag får göra allting här hemma, och när jag klagar på det säger han bara "skit i att göra något du med..", men vem ska då göra det? Jag kan inte få honom att göra någonting alls. Det är liksom tvärstopp.
Det blev ett långt och rörigt inlägg och jag har säkert missat något, men vad ska jag göra? Det är jättejobbigt att aldrig kunna be honom göra något utan att vi måste bråka om det! Ibland ger jag honom två alternativ (som igår), men han vägrar göra något av dem också…
Ibland är det så svårt att få vardagen att flyta på och hjälpas åt. Det är svårt för alla, men i synnerhet om Asperger finns med i bilden!
Det låter som om han inte vill att du tjatar, samtidigt som han ändå behöver påminnas om vad han ska göra. Ni behöver nog prata om detta vid något tillfälle när det är "lugnt", alltså helt enkelt komma fram till hur ni båda tycker. Han behöver vara motiverad till de uppgifter han ska göra, men hans motivation ser kanske annorlunda ut än din. Han behöver kanske se vad konsekvenserna blir, om han inte gör sina uppgifter, som att t.ex. låta maten stå framme. Om du plockar undan efter honom, får det ju inga konsekvenser för honom. Det får det kanske däremot för dig i längden; av att du upplever det som att du då måste göra hans uppgifter också, blir du till slut bitter och det blir inte så bra!
Om jag skulle ge dig ett råd, skulle det vara: antingen gör du uppgiften som han struntar i och med glad min, utan att känna dig utnyttjad, eller så låter du honom ta konsekvenserna av sitt handlande!
Hoppas allt löser sig till det bästa! 
#1 Tack för ditt svar!
Ne, han tycker inte om att jag tjatar, men vill samtidigt att jag påminner och påvisar vad som måste/ska göras. Ett tag körde vi med lappar, jag skrev upp saker som "plocka upp dina kläder från sovrumsgolvet", "släng den tomma smörgåspåsen" och så vidare. Det funkade jättebra ett tag och han gillade det systemet, då behövde jag inte tjata utan han kunde kolla på sin lapp vad han skulle göra varje dag. Men nu funkar inte det heller, han bara skiter i det.
Jag har fösökt att han ska få se konsekvenser av sitt handlande, men att t.ex. strunta i att ge hunden mat går inte, hon ska inte behöva lida för hans problem, trots att det egentligen är hans hund. Om jag inte plockar upp efter honom ligger sakerna kvar i månader eller tills jag tar upp dem i alla fall. Det handlar inte om att han inte har lust den dagen, utan inte heller den månaden…
Jag försöker att han ska få välja vad han ska göra, men jag vill att han gör nåt!
Egentligen skall han inte få välja. Det jag menar är att ditt resonemang låter som att du är mamma och han är ditt barn och till viss del så kan det vara så iom hans handikapp, samtidigt så har ni en vuxenrelation och du ÄR inte hans mamma.
Visst kan det vara så att ni alltid kommer få ha det lite ojämställt i er relation på grund av hans funktionshinder men han måste inse att det inte är ditt ansvar att få ert liv att fungera utan ert gemensamma. Det verkar lite som att även hans attityd är att du är "mamma", när han inte gillar att du tjatar på honom tex. Precis som tidigare sagts så tror jag ni måste diskutera det här i en lugn situation för jag tror inte det är någon bra väg att gå att du skall bli/vara hans mamma.
Hans insikt om att han är vuxen och att hunden är hans är superviktig för at ni skall kunna ha en vuxen relation och inte nån annan typ av relation mellan er.
Lycka Till!
![[Thiah]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej jag är gift med en man med starka drag av Asperger samt lite annat smått och gott och jag vet precis hur det är.
Men, saker som inte behöver flyttas på flyttar jag inte - han måste göra det själv. Vi har kämpat i två år och sakteliga så går det framåt. Jag lade t.e.x inte in mat i kylskåpeti början om han lagat något och haft det kvar på spisen. Det var jobbigt och han blev sur och lägenheten såg ett tag förjävlig ut men det fick jag ta. Nuförtiden plockar han upp efter sig (nåja någorlunda ;) ) och han lägger in maten i kylskåpet och hjälper oftast till utan gnat när jag ber.
Det är tungt och jobbigt i början men det hjälper i längden att man tar tag i det. Lycka till och kämpa på. :D
#0: Jag tror att du måste göra ett val. Antingen bestämmer du dig för att det är så här ditt liv med honom är eller också bestämmer du dig för vilken nivå han måste ligga på för att du ska tycka att livet med honom är värt det. Når han inte den får ni leva era liv utan varandra.
Ert liv verkar bygga på din förmåga att anpassa dig till hur han är. Det är bara dig det betyder något för att sakerna blir gjorda. Då får du göra dem. Om du inte fanns i hans liv skulle sakerna med stor sannolikhet inte bli gjorda.
Är du beroende av honom? Jag tycker inte att du ska nöja dig med vad du får av honom. I längden tror jag inte att du kommer att tycka det är värt det. Hitta någon som det betyder tillräckligt mycket för att du också har det bra.
Vänliga hälsningar
Niklas
TS, känner med dig, jag är själv precis som din sambo, och har ständigt dåligt samvete. Jag vetatt jag kan vara en pina, glömsk, arg, eller jätteglad från minut till minut. Men det är inte något jag kan rå på, jag försöker verkligen, men bara glömmer och glömmer. Är arg, mest på mig själv, men det går ut över dem som betyder mest för mig. Är jätteräddatt det "ska bli för mycket" och att jag ska bli övergiven. Det måste vara otroligt svårt för dig, jag skulle aldrig stå ut med att leva med en sån som jag själv;)
Men kärlek övervinneralla hinder, och hoppet om att allt ska bli bra en dag finns ändå där!
Många styrkekramar till dig!
Sabina
Tack för alla svar!
Han är inte lätt att leva med, men det skulle vara ännu svårare att leva utan honom. Jag älskar honom över allt annat så det är helt klart värt det!
Det känns bara inte som jag når fram till honom när vi försöker diskutera något, det känns som om han redan innan har bestämt sig för vad han ska gå med på och inte. Ibland är det mer givande att prata med hunden…
#5 Helt kort så håller jag med om vad du säjer…
Det jag lägger till är att om sambon fått en diagnos kanske han har en kontaktperson till hjälp? Isåfall kanske den personen kan "förmedla" det du försöker få fram?
Hoppas det löser sig till det bästa! Glöm inte bort dig själv bara!
Oj vad jag känner igen det du beskriver! Jag är sambo med en man som har Asperger. Han hade inte den diagnosen när vi träffades. Att han fick den har underlättat mycket för oss båda. Min sambo vill inte heller göra något "vettigt". Vi har diskuterat om och om igen hur allting ska vara. Numera har han några uppgifter som är hans och jag lägger mig inte i när han gör dem. Men det kan vara gnälligt ändå från hans sida. Då lyssnar jag inte på det. Jag plockar inte heller upp efter honom. Nu är vi äldre än vad ni är och jag tror att det spelar en viss roll. Vi är i fyrtioårsåldern. Visst är det mycket som är jobbigt men man får ju välja. Jag tycker i alla fall att tillvaron blivit lättare men jag tror nog inte att det någonsin kommer att gå som på räls.
Starta ny diskussion