Förvirrad...
Hej! Ganska långt inlägg här…
Har läst en hel del på bland annat den här sidan nu i några veckor, och tycker mig känna igen en hel del på mig själv. Har pratat lite med några som "känner mig" som kompisar och kuratorn på skolan, men ingen verkar tycka att de ser "något sånt", i alla fall saker som hyperaktivitet verkar enligt andra inte stämma på mig. En person dock har sagt ungefär att "Hmm, ja någonting kan det nog vara…" när jag har försökt förklara lite…
Känns lite pinsamt när jag försöker förklara saker om mig och man får svaret att "Nä, det stämmer inte, inte det heller, och det där stämmer absolut inte på dig, det heller". Då blir jag tyst istället, "Jaja, det stämmer väl inte på mig då…".
Jag har ganska svårt att sitta stilla, däremot vill jag inte sitta i skolan och väga på stolarna, "flamsa omkring" sådär tydligt precis som att man är nervös inför något. Istället knäcker jag fingrarna, spänner muskler, gäspar, suckar, sträcker på mig, river sönder suddgummin, saker som då kanske inte märks så mycket.
När jag gick i min förra skola mellan 6:an och 9:an (går om 9:an nu) satt jag och vägde på stolarna, vek loppor och pappersflygplan, klottrade ner loggboken, flätade håret om och om igen, började gapskratta för minsta lilla, kunde sitta och fnittra i timmar (bokstavligen) men inte koncentrera mig på skolarbeten och jag fick inte mycket gjort, speciellt inte i grupparbeten då i stort sett allt jobb las på kompisarna och jag satt istället och "flummade" vilket inte gjorde det hela lättare, var likadant i första skolan, klasskamraterna blev jätteirriterade på mig och det slutade ofta med att jag blev från "glad men okoncentrerad" till ledsen och okoncentrerad. Brukar numera säga i skolan att jag jobbar bäst ensam. Visst kan jag sitta stilla men då ganska spänd och så måste jag helst hålla i något.
Kan också bestämma mig för att göra något, för att sedan glömma bort det nästan direkt, händer väldigt ofta. Jag kan vara ute med hundarna och grubbla, och komma på världens idé till svenskaarbetet, veta precis allt jag ska skriva, hur jag ska skriva o.s.v och antingen komma hem och glömma bort det - eller komma på det när jag är hemma, gå till skolväskan för att hämta uppgifterna, för att se att jag glömt allt i skolan idag igen…
Jag kan sitta och läsa en längre text, som faktiskt kan vara intressant, för att mitt i allt gå upp och byta vatten till hamstrarna, gå till vardagsrummet - "vad gör jag här?!" Gå tillbaka till datorn, se texten, fortsätta läsa… Har också svårt för att komma ihåg och passa tider, kommer ofta precis i sekunden till bussar och tåg, inte sällan det händer att t.ex "sista bussen" åker iväg rakt framför mig och jag kommer för sent, för att jag precis innan jag gick hemifrån antingen fixade allt i sista sekunden eller höll på med något annat utan att tänka på tiden som gick. Blir ganska stressad, och irriterad om nu någon bara skulle påminna mig om att tiden går, när jag blivit medveten om det.
Dagdrömmer väldigt mycket, när jag läser längre texter kan jag börja dagdrömma/grubbla mitt i allt, samtidigt som jag "läser" utan att längre veta om vad jag läser just då, tror jag kan hoppa över rader mitt i allt också, och så märker jag lite senare att jag inte kommer ihåg något av texten jag läste nyss ("Va, vart är jag, vad händer nu?"), och så måste jag läsa om. Kan hända flera gånger på samma text.
Samma sak när någon pratar, börjar grubbla mitt i allt och hör bara en massa babbel, när babblet slutar blir mitt svar oftast "Mmm… Aaa….. Precis … Va?!" när jag blir medveten om att jag suttit och "sovit" och inte vet vad jag svarar på…
Det enda som inte riktigt stämmer längre är väl alla "utbrott", däremot när jag var liten och inte fick som jag ville (jag är väldigt envis) så kunde jag börja storgråta, skrika, ev. slå och sparka och bli riktigt frustrerad (skäms… Men det slutade när jag var ca 9-10 år). Speciellt i skolan om jag inte fick vara med de andra tjejerna och leka vilket jag sällan fick, eller om jag fick vara med men alltid fick den tråkiga delen, som att stå och veva hopprep hela rasten utan att själv få hoppa…
Kanske inte var så konstigt att jag då inte fick vara med. Är inte heller sådär särskilt supersocial av mig. Redan tidigt på dagis så ville jag inte vara med på samlingar, om jag inte fick sitta i ett hörn lite mer utanför. Om jag skulle vara med och leka var kravet att jag skulle få vara hund, annars ville jag inte vara med.
På 6-års och i 1:an satt jag helst för mig själv och tecknade hundar eller så var jag ute och gungade, helst ensam då. Kunde fortfarande vara med och leka med de andra ibland, om jag fick vara hund. Eller så sprang jag omkring och var hund själv. Efter 2:an och uppåt så flyttade man upp till en större skolgård, och då fanns det inga gungor där, knappt någonting, så då fick jag sitta ensam på en bänk eller gå omkring för mig själv (eftersom att de andra inte ville att jag skulle vara med).
Har däremot inte svårt att få kompisar, och inte haft det heller, men då har de kanske varit kompisar med mig i någon vecka, tröttnat och gått till andra. Satt väl mest och pratade om hundar hela tiden, och till slut fick jag mest höra "Ja ja ja, hundarhundarhundarhundar……" och då blev jag ledsen medans kompisen gick iväg till andra och jag satt och tittade på. Senare, och numera så kan jag väl prata om lite allt möjligt med kompisar och tycka att även annat också kan vara roligt (har också mer intressen nu) men det blir ofta mycket "debattdiskussion" som ofta slutar med att man pratar mindre med varandra… Umgås inte heller med kompisar så mycket, mest på internet/via msn, och det är inget som bekymrar mig så mycket…
Men nu till sak:
Jag har ju som sagt pratat med kuratorn på skolan, fått veta att jag kan göra en utredning på bup för ev. diagnos. Mamma har ringt bup men de tror inte på att jag har något, för jag har ju gått dit en gång i veckan i nästan ett år och de har då inte märkt något (men de ska ringa skolan om ett möte iaf). Jag kan väl kanske skylla mig själv då lite eftersom att inte tycker att det är sådär superkul precis att sitta och berätta saker om mig till en helt främmande människa… Och eftersom att jag är under 18 år så har jag fått veta att det är mamma som ska få svara på frågor om mig, och hon tycker inte att det här riktigt stämmer på mig, men sen så ser ju inte vare sig hon eller andra människor saker ur mina ögon heller.
Kan det inte bli väldigt fel om det är andra människor som ska sköta allt och jag bara ev. ska "få prata lite", kan det inte bli så att personer som har något inte får diagnos, eller att personer då tvärt om får en diagnos de egentligen inte har?
Är helt förvirrad, vet varken mycket om hur det kommer att gå till, har bara fått veta lite kort, dessutom har jag börjat fundera på om jag antingen ska strunta i det här med utredning att göra (är ju jag som tog upp det från början) eller vänta tills att jag fyllt 18…
Känns lite pinsamt om jag skulle komma dit också, och så har inga vuxna märkt någonting på mig, Utan jag, tonåringen, har märkt allt själv… Tänk om jag då har fel med allting?
Ursäkta för mitt väldigt långa och röriga inlägg… 
Visste inte heller vilken kategori jag skulle välja…
![[aspie]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej Tazzar!
Just nu är jag så trött att jag inte kan tänka riktigt, men nåt ska jag väl kuna "säga" i varje fall.
De på Bup kanske inte har erfarenhet av att utreda ett neuropsykaitriskt funktionshinder som de borde? Det krävs ett proffs för att utreda detta.
Det var ingen som trodde det var något fel på min dotter heller först, men vi fick komma till neuropsykiatriska enheten och det visade sig att min dotter hade Aspergers syndrom och ADHD.
Det tog alltså 19 år innan vi fick hjälp, så stå på er. Det är viktigt att få en diagnos så tidigt som möjligt.
Symtomen syns inte lika mycket på tjejer som på killar, det är därför så få tjejer blir utredda.
Läs lite om de olika diagnoserna här! Neuronätet
*Kram*
Jag tycker det du beskriver låter väldigt mycket neuropsykiatriskt funktionshinder utifrån det jag har läst. Jag tycker att du skall skriva ner så mycket du kan om dig själv, utgå tex från det du beskrivit här och lämna till den som skall utreda dig när du vbäl får en utredning.
Det är ganska vanligt att människor omkring en person med tex ADHD inte förstår eller tror att personen kan tänkas ha det, dels på grund av att det kanske inte alltid märks om man inte lever riktigt nära den det gäller och dels på grund av fördomar om vad funktionshindret faktiskt innebär. Jag vet inte hur mycket din mamma vet om ADHD, men det kanske är så att hon har en bild av vad det är som inte stämmer med dig och därför inte tror att du har det. Du kanske skall skaffa nån bok eller skriva ut nån sammanfattning från nätet som beskriver vad ADHD är och be henne läsa det och sedan förklara varför du tycker det stämmer på dig. Sen skall du veta att som mamma, om man inte tidigare tänkt att ens barn kan ha ett funktionshinder så kan det vara väldigt jobbigt att hantera och man kanske förnekar det inför sig själv med.
Med detta vill jag inte säga att du har det, det kanske är så att du inte alls har det men jag tycker du skall försöka få en utredning och hjälpa din mamma förstå mer om vad dessa funktionhinder innebär, kanske kan hon själv då komma på mer specifikla saker som både visar på att du inte har det eller har det. Det är barom du kan få din mamma på "din" sida, så att ni jobbar ihop på att du skall få ordning på ditt liv.
Lycka till!
Vill tillägga att vissa saker verkar luta åt det lite aspiga hållet, jag är inget proffs men en utredning oavsett vad den visar och även om du inte får en standarddiagnos utan bara "autistiska drag" eller liknande så kan den visa på hur du verkligen fungerar vilket du kan ha nytta av i din förståelse av dig själv.
#0: Det är vanligt att det är den drabbade själv som upptäcker att något inte är som för andra. Det händer hela tiden och många är betydligt äldre än du. Hur du tänker, känner och mår kan ingen annan säga lika mycket om som du själv.
Vänliga hälsningar
Niklas
Precis, det är bara du som är du ingen,ingen annan kan veta exakt vad DU känner…. Hoppas de lyssnar på dig, Kram, Sabina
Tack så mycket för era svar!
Var på möte på bup i Torsdags, vanligt "pratmöte" då alltså. Och då fick jag ju även där höra att det här inte stämmer på mig, jag har ju kunnat sitta kvar på stolen de där 45 minuterna man är där varje gång, så då kunde det inte vara något sånt, tyckte hon.
Visserligen vet jag inte om jag kan räknas som hyperaktiv, jag känner ju det där att man vill upp och sträcka och röra på sig när man sitter stilla, men samtidigt så vet jag hur folk skulle reagera om "16-åringen inte beter sig som 16 år" och man hela tiden skulle höra "Men skärp dig, du är snart vuxen!". Så då sitter jag stilla ändå.
Fick även höra att jag knäcker fingrarna för att det har blivit en vana, och det där med att jag glömmer vad jag ska göra, så fort jag börjar tänka på något annat, beror på stress och händer alla?
Och så fick jag frågan "Och vad behöver du för hjälp i skolan då?", säkert en helt vanlig fråga men på något sätt så tolkade jag det som ett "Hahah! Du behöver ingen hjälp!". Så jag blev helt tom i huvudet och kunde knappt svara på den frågan alls.
Jag ligger ju efter i skolan, matte är okej, men när man måste skriva och läsa mycket kommer jag sällan igång, eller så blir det halvgjort.
Känns nästan som att det bara är till besvär om det skulle bli en utredning, funderar ganska starkt på att säga att det inte behövs. Men båda valen känns lika onödiga…
Antagligen är det så att de inte vill besväras av en utredning, eller inte vill erkänna att de själva missat att fånga upp dig.
Jag som gör min utredning NU som 29-åring vill bara säga; Försök stå på dig, det här handlar om hela ditt liv, försök strunta i allt motstånd, det är ditt liv och ingen annans. Om det visar sig att du inte kan få en diagnos så kan det vara lika viktigt för då kan du utesluta det.
Här hos oss är en utredning, oavsett diagnosgivandet, ett grundligt arbete som visar mycket på hur man fungerar som person, vilket i sig kan hjälpa dig vidare.
Exempelvis har jag under testningen fått veta att jag har relativt hög begreppsförståelse, att jag har en mycket dålig automatiseringsförmåga och att min koncentrationsförmåga är ojämn, går upp och ner och inte är starkast i början av en aktivitet och sedan avtar allt eftersom som är det vanligaste. Jag kommer senare få en genomgång med psykologen som gjort testerna på mig, och oavsett diagnos så kommer det helt klart öka min förståelse för mig själv, det har det redan gjort.
Det jag menar är att du kommer ha en nytta av utredningen även om du inte får en diagnos och jag tycker du skall strida för dig själv, ditt liv är det viktigaste du har.
Kramar från Elva
#6: Hyperaktivitet ingår inte i alla bokstavsdiagnoser så enbart de kan de inte ställa diagnos på. ADD har till exempel ingen eller liten hyperaktivitet.
Om du läser beskrivningen av Asperger, ADHD, ADD med flera, känner du då igen dig i det mesta när det gäller någon av diagnoserna?
Vänliga hälsningar
Niklas
De vet uppenbarligen inte vad de talar om ens.
Själv har jag Asperger. Är inte hyperaktiv sådär som en del som springer runt och grejar precis hela tiden och folk tror att jag sitter still precis hela tiden. Men där har de så fel de kan ha, jag sitter aldrig still. Alltid är det nånting jag gör, även om det råkar vara något så smått som att vifta på tårna eller tugga på läppen. Att sitta still är helt omöjligt, skulle bli galen av det, men inte sjutton är det nåt problem att sitta kvar på en stol i 45 minuter för det…
Det är som niklas skriver, alla är inte hyperaktiva helt enkelt. Det finns ju dessutom olika typer, tex hypoaktivitet, tror det står om det i artikeln om tjejer med bokstavsdiagnos om jag inte minns fel.
"Thinking outside the box is for smart people. The box is for you" DeviantArt | Instagram
#7 Jo visserligen. Finns ju en poäng där, men är ändå rädd att folk kommer att bli arga ifall jag tar upp en massa tid på en massa "onödiga" saker. Fast det är väl jag som måste lära mig att sluta ta åt mig så mycket…
#8 Jo, någon hade sagt att "Jag ser ingen ADHD i dig, ADD isåfall, om ens det.". Och jo jag känner igen mig i det mesta när jag läser beskrivningarna. På vissa beskrivningar vet jag däremot inte, som att man har svårt att tolka kroppsspråk/signaler med Asperger. Jag kan tolka ett vanligt leende som ett hån (inte alltid) och då bli rädd för att fortsätta prata men jag vet inte om det är samma sak eller om det är tvärt om.
#9 Precis så är jag också! I alla fall med folk runt om, jag sitter stilla, men rör mig ändå, som t.ex. vickar på tårna/fötterna, ritar, snurrar på stolen (om det går att snurra på den iaf), knäcker fingrarna (som numera börjar bli krokiga p.g.a. det…) bland annat…
Däremot när jag är själv så har jag kommit på att jag rör mig mer, sitter jag vid datorn på mitt rum kan jag flera gånger ställa mig upp och gå ett varv innan jag sätter mig ner igen, trumma med händerna bl.a.. När jag är ute med hundarna går jag gärna så snabbt jag kan, då iofs även när folk är med (med eller utan hund) men då brukar de uppfatta mig som sur när jag går i förväg…
#10: Skriv ner exempel på hur du tycker att olika kriterier stämmer. Det kan du ha hjälp av under en utredning. Har du dessutom människor omkring dig som kan intyga och fylla i med egna observationer hjälper detmycket. Dessutom behöver du kanske inte känna dig så ensam.
Ingen annan kommer att kämpa för att du ska få en utredning. Det är deras jobb att göra utredningar.
Vänliga hälsningar
Niklas
#11 Okej, är det någonting som jag kan lämna in till de som utreder så att de får läsa? De människorna omkring mig, ska de ha känt mig hela livet då eller räcker det med att ha träffat mig några gånger (är ju inte sådär supersocial av mig)? Vuxna/kompisar?
Tack än en gång för att ni svarar! :)
Det bästa är om du kan berätta själv men använda anteckningarna som stöd för minnet. Kan du inte berätta går det alltid att lämna in det skriftligt.
Det viktiga med de som berättar om dig är att de vet vad de pratar om. Det kan vara svårt att berätta saker om dig om de bara har träffat dig några gånger. Ju längre de har känt dig desto bättre. Välj några som är trovärdiga om du har flera att välja på.
Vänliga hälsningar
Niklas
Starta ny diskussion