Jag hade stora problem med min son när han fick vredesutbrott mitt i affären. Jag bor i en småstad, där många känner många. Och han kunde glömma bort totalt var han var. En gång när han var kanske 10 år fick han utbrott och började sparka mot en hög med lådor och skrek. Alla tittade.

Sedan undvika jag prata i telefonen när han är i närheten, för han tar inte det minsta hänsyn och bara tjatar på oavsett om den andra i luren hör allt. Det kan blir rätt så pinsamt ibland.

Innan vi fick diagnos på båda barnen så sa folk alltid att det verkar som om vi har fostrat dom så olika.

Sonen tyckte dom inte var fostrad alls utan folk tog avstånd och ville inte träffa oss om han var med, jag själv gick inte till affär, posten eller andra officiella ställen med honom. Fick ofta sura blickar på mig att jag var en dålig mamma som inte kunde hålla honom i stryr.

När han sen väl fick sin diagnos så ändrades i alla fall synen från släkt och vänner och då hette det att jamen då förstår vi ju varför han är som han är……..

Vi tyckte det var jätte skönt att få ett namn på hans beteende då vi själv började tvivla på oss som föräldrar.

Måste säga att det på något vis är lättare med barn som har ADHD än dottern då som har AS för hon utmärker sig inte på samma sätt, hon liksom bara flyter med och är så inåtvänd.

Skäms över diagnoserna gör vi inte utan vi tycker bara att det har underlättat vår del som förälder.

JAg vet ju inte hur det hade varit om inte barnen hade haft sina diagnoser utan varit helt " vanliga" barn. Kan ju bara säga att jag skulle nog inte vilja leva utan dom, dom förgyller min dag även om dom är till salu några gånger om dagen.

Iom deras diagnoser så är dom ju precis så här och det är ju precis så här som jag älskar dom

Jag kan bara svara som förälder. Alla barn har sina sidor. Även mycket skötsamma får utbrott.

Vi har alltid varit öppna med handikappen. Cattis skrev ett mycket välformulerat brev som vi lämnade i barnens lådor i skolan så att alla föräldrar skulle veta hur det låg till. Efter det hade vi ett frivilligt möte för de föräldrar som var intresserade. Många kom och lyssnade när vi berättade, både om handikappen i stort och hur det fungerade just i det aktuella fallet.

Min uppfattning är att det bara har varit bra att vara öppna i stället för att dölja och försöka smyga med det. De flesta förstår och är intresserade. Vi såg dessutom till att beskriva även de bra sidorna, vilka det ju är gott om, så det blev rätt balanserat.

På dagis gick fröknarna extrakurser för att lära sig mer.

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag hade rätt jobbigt med det under gymnasietiden. Under högstadiet hade jag kännt alla länge och dom visste att jag var knäpp så det blev jobbigt när jag inte kände en människa när jag började gymnasiet. Annars störs jag inte så mycket av det… men det är jobbigt att behöva förklara när folk tittar underligt på en när man uppför sig konstigt.. funderar på att trycka upp en tröja som det står "Ja, jag har ADHD" och ha på mig när jag träffar mycket folk så dom slipper undra=P

Jag måste säga att trots att vi har fått diagnos på vår son och har en dotter med samma symtom så har inte våra föräldrar förstått problematiken, utan tror endast att det hänger på uppfostran! Våra bekanta har en helt annan förståelse, om det beror på att de är yngre och är mer öppna för andra "sätt att tänka". Skolan verkar ganska nyfiken på att lära sig mer om ADHD, och tar glatt på sig uppgiften att gå utbildningen som BUP erbjuder, vilket vi som föräldrar välkomnar varmt.

Det som känns mest jobbigt är väl just våra föräldrars inställning, för det är ju våra käraste barn som får lida av att vi blir stressade då man umgås. Man blir ju direkt livrädd att något ska råka gå sönder eller så hemma hos dem, vilket gör att man inte gärna besöker dem med barnen med sig. Synd tycker jag. Det kanske finns någon som har något råd om hur man bör göra i sådana situationer?

Mitt råd är att om det finns möjlighet till det att föräldrarna får följa med till BUP och att BUP kan sätta sig ner och förklara då kanske föräldrarna tar emot det dom säger.

Jag har inget råd alls.. har bara en kvar i den generationen som vet vem han är fortfarande och det är morfar. Jaghar valt att inte berätta någonting för honom, nu är ju inte jag sådan att jag har sönder saker och så men hur som helst, jag tror inte att han skulle förstå det, bara tycka att jag är lat som inte jobbar och liknande.

För mig har det försvårat att just nära vänner och familjen antydde att det är något fel med min son. De kom med sina jättesnälla och som jag ofta tyckte tråkiga barn och då blev skillnaden ännu större. Men de såg sällan hans fina sidor. Jag vet inte om han blev värre när andra var i närheten eller om det bara blev mer påtagligt då och jag var så vant med hans beteende att jag nästan tyckte det är normalt.

Problemet blev större i mellanstadium och högstadium, då var det han som fick skulden till allt. Få lärare tyckte om honom, för han var uppskäftigt och hade inte den "finkänsla" hur han skulle blir populär hos lärare. Det blev många utvisningar, föräldrarmöte och flera skolbyte. Han störde helt enkelt deras prestigefyllda läroplan.

Jag upplevde det som väldigt sorligt att skolornas mål är en funktionerande klass, där man kan vara dåligt sålänge man är tyst, men att alla andra "störande" barn blir snabbt omplacerad i en annan skola.

Nu går han i 9an på en heldagsskolan och jag hoppas att han får sina betyg nu. Jag sökte hjälp för honom och för mig just när jag märkte att jag inte fick någon stöd från den "vanliga" skolan.

Det första han fick göra var en intelligenstest som visade just en intelligens långt över genomsnittet och det var en underbar uppgörelse för honom för hans självförtroende var totalt förstörd. Han tyckte innan att han bara var dumm och värdelös och pratade mycket om suizid. Nu pågår en utredning och jag hoppas att hans lärare i heldagsskolan får nytta av det.

Men jag tycker fortfarande det är sorgligt hur lite "vanliga" skolor är inriktad på problembarn. En kompis son gick och hängde sig just efter att han gick i den skolan och blev "utkastad" pga hans störande beteende. Skolan avvisade sedan all ansvar för killens suizid.

Själv tycker jag det är pinsamt att berätta att JAG kanske har det,det föder lätt så mkt fördomar.Jag har alltid känt mig avvikande på något sätt,svårt att peka på hur.Jag har aldrig diagnosticerats men VET att jag har bokstavsproblematik.

Min son har jag aldrig känt så med.Det har aldrig varit någon hemlighet att han har sina sidor eftersom han ticsar så mycket,men han är också begåvad och "ohämmad" på ett sätt som främjar hans kreativitet.Han gör saker andra inte vågar eller ens kan tänka ut.Själv tycker han nog det är jobbigt då och då,hans problem är mycket konkreta ibland.Som att han har svårt att äta viss mat för att det kväljer honom,soppa tillexempel.Att han ibland gör saker utan att tänka sig för.

Att han har tvångstankar är också jobbigt för honom ibland.Ticsen.Däremot har ingen anhörig på något sätt tyckt att han varit jobbig.Det enda jobbiga var när en specialpedagog antydde att NPF är föräldrarnas fel minsann.Då blev jag arg,tack gode gud att sonen inte hörde."Fel!"I våra ögon har han inga fel,han är speciell och då får väl omgivningen acceptera det.Det är en gudomlig tur att alla inte är normaltråkiga och genomsnittliga!

Den där specialpedagogen, vad visste han/hon om NPF eftersom Han/hon sa att det var erat fel??? Det r ju ärftligt och det kan ju inte ni lastas för. Vilken skitstövel.

Har din son fått diagnos eller finns det bara misstankar där oxå? Min dotter ticsar ofta med sina ögon genom blinkningar, speciellt när hon blir upprörd. Hon har AS+ADHD

Det känns inte ett dugg pinsamt. Jag är jag och kan folk inte ta det så är det deras problem.
Däremot är det jobbigt förstås, att inte kunna handskas med andra som man ska… Men ögonkontakt och kallprat och allt det där.

Gömmer och smyger gör jag inte, men jag basunerar inte ut det heller. Jag har inget att skämmas för och frågar man så får man veta att jag har Asperger, men jag går liksom inte runt och presenterar mig som aspergare heller, det skulle bara kännas fånigt :P

Aspie:Det var en kvinna faktiskt,vi träffade henne en gång och sedan aldrig mer.Hon har en anmälan till skolverket att vänta…

Min äldste är på utredning,det preliminära beskedet vi fått är att det troligen är Tourettes syndrom,möjligen i kombination med någon annan diagnos.Det är väl ungefär vad vi misstänkt i ganska många år nu.Känns skönt att få det bekräftat.

Ska tillägga efter att ha tänkt efter lite att skälet till att jag skämts så mycket över mig själv är nog att jag aldrig fick hjälp i skolan eller hemma.Fick ingen förståelse för varför jag var som jag var.

Istället fick jag höra att jag var lat,ointresserad,disträ.Detta vad gällde skolarbete.I övrigt var jag väl ofta "hysterisk","orolig" och lite annat.Inget som anses som "bra" alltså.Men jag försökte verkligen.NPF hade man knappast hört talas om.Skolan hankade jag mig igenom även om jag tyckte mycket var skitjobbigt,iallafall det som inte intresserade mig.Där var det en kamp.Saker jag tyckte om var en annan femma.

Redan i lekis gnällde fröknarna över att jag inte hängde upp jackan och påbörjade saker som jag inte avslutade.Att det var viktigt att avsluta saker förstod jag inte riktigt-jag ville ju göra saker när de föll mig in.

Vi gjorde liknande som #3. Funkat jättebra. Många ville lära o förstå. Inga negativa bieffkter.

Åsa