Glada nyheter! :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

Tack… kunde bara inte hålla tyst om det ;o)

Nej, fortsätt med det. Det är det sajten är till för. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

Idag har jag fått en jättehög med självskattningstest på posten som dels jag och dels min man skall fylla i, starten på denna utredning. Det blev för mycket för mig att behöva hantera och ta ställning till allt så det slutade med att jag gjorde sönder ett glas och skar upp hela handen…

Jag hatar mig själv för att jag inte kan hantera den minsta stress/press utan flippar direkt. Dessutom blekte jag håret idag, vilket inte blev ett lyckat resultat…

Vad skall jag göra för att må bra?Jag vet inte vart jag skall ta vägen, allt känns så himla hopplöst ;o(

Ta det lugnt. Du måste inte göra alla test på en gång. Ta dem lite i taget och tänkt på att de är en del på väg mot ett mål.

Att du tycker att det är jobbigt och stressande kanske är lite av grejen? Vore det inga problem är det inte säkert att du skulle behöva göra några test.

Bestäm dig för att sitta med frågorna X minuter om dagen. Gör det varje dag tills du är färdig. Då behöver det inte bli övermäktigt.

Vänliga hälsningar

Niklas

Det blir inte tidigare… min läkareär sjukskriven, så nu vet jag intenär eller den här jävla helvetesutredningen kommer till stånd.

Ursäkta mitt ordval men jag är riktigt less på att inte komma vidare…

Häng inte upp livet på enstaka saker som ska hända. Försök se det som redan är bra. Jag är säker på att det finns sånt också.

Vänliga hälsningar

Niklas

Idag bestämde jag mig för att "ge upp" min terapeut, jag har gått hos henne i fem månader och det enda hon vill är att jag berättar allt om mig själv, och jag vill ha hjälp med att bli av med min depression och mina dåliga tankemönster. Jag har hållt ut länge för att ge henne en chans att få sin analys av mig färdig för att kunna gå vidare även om jag vid två tre tillfällen tidigare sagt att jag vill ha hjälp inte bara prata, men det verkar inte gå fram så nu ger jag upp. Vilket i sig känns som en kris för det innebär att jag ger upp hoppet om professionell hjälp. Detta är tredje omgången för mig som jag sökt hjälp och denna gången har jag hoppats så innerligt på att det skall ge utdelning, men tji fick jag. Det är bara att samla tabletter nu, för nu orkar jag inte mer… hoppas bara inte jag fegar ur som vanligt… men jag ger mig lite tid att samla mod.

Jag tror att du är inne på fel spår. Inget är slut förrän det är slut. Man går alltid vidare och prövar nya vägar. Livet är en lång resa fylld av korsningar. Det handlar inte om att nå ett mål där allt är bra. Det handlar om att göra resan så bra som möjligt, att vara nyfiken på det man möter, att lära sig, att dela med sig.

Ibland är det svårt att få hjälp av andra. Då får man hjälpa sig själv, vänta, eller leta vidare. Livet är en uppförsbacke. Man måste arbeta hela vägen, men för varje steg når man lite högre, kommer lite längre, får bättre utsikt. Alla steg belönas på något sätt, om inte annat så genom erfarenheter att dra nytta av senare.

Att ta livet av sig är ingen lösning på ett problem. Det går inte att njuta av det efteråt. Världen blir inte bättre av det. Det lämnar ett hål hos andra.

Tänk på den nytta du gör när du skriver. Du delar med dig av erfarenheter och tankar som andra får glädje och nytta av. Det gör världen bättre. Fortsätt med det. Det behövs människor som du.

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag håller helt med Niklas. Det behövs människor som du, glöm aldrig det. Det finns andra människor som vill att du fortsätter leva, som behöver dej, som blir outsägligt ledsna om du tar livet av dej.

Tro mej, jag vet, jag har själv varit där och jag vet hur jävla jobbigt det kan vara (och fortfarande är ibland). Men fortsätter du inte leva går du miste om alla nya öppningar, alla nya möjligheter som du utan minsta tvekan kommer att möta. Man kan komma tillbaka, det kan vända och förr eller senare gör det alltid det, på ett eller (ofta helt oväntat) annat sätt. Kanske man måste komma tillbaka många gånger innan det slutgiltigen vänder, och det känns ofta svårt och så gott som omöjligt (för inte alls så länge sen hade jag själv väldigt svårt att acceptera att mitt liv skulle kunna gå i nån annan väg än nedåt, och nej, jag har inte blivit frälst eller något annat dramatiskt, det kom bara en öppning helt utan förvarning), men vad du än gör, stäng inte dörren utan fortsätt leva. Det låter kanske naivt och högtravande men jag menar det verkligen.

Med mina vänligaste hälsningar och största sympatier

Mikael X

Jag öppnar min "ego-tråd" igen för att berätta att jag nu skall till första träffen för utredningens skull om ett par dagar (14 oktober). Jag vågar just nu inte riktigt tro på att det kommer bli av, antagligen ringer de och säger att läkaren är sjuk eller nåt…

Ett mycket sent svar till #10:

Det finns människor som vill att jag skall leva, som skulle må mycket dåligt om jag försvann (mina barn och min man, föräldrar och syskon) men som situationen har varit och fortfarande är, även om det inte är riktigt lika katastrofalt, så är jag något som får alla dessa som älskar mig mest, och som jag älskar att må dåligt… tyvärr…

Det andra du skrev sedan var väldigt fint, tack för det, även om jag inte tror att nåt VERKLIGEN kan vända, dvs förändras på riktigt utan livet är bara pest eller kolera, det förändras och går uppåner men upp är alltid alldeles för lågt.

#11

"Det finns människor som vill att jag skall leva, som skulle må mycket dåligt om jag försvann (mina barn och min man, föräldrar och syskon) men som situationen har varit och fortfarande är, även om det inte är riktigt lika katastrofalt, så är jag något som får alla dessa som älskar mig mest, och som jag älskar att må dåligt… tyvärr…"

Så känner nog många ibland, iaf gör jag det ofta - att jag inte är bra för mina barn eller för min man med tanke på hur jag är.
Men innerst inne, så vet jag att jag trots mina brister ju ändå är den enda mamma de har och de älskar mig för att jag är den jag är, de vet ju inget annat. Även om de kan gnälla, så skulle de aldrig - om de begrep konsekvenserna - vilja byta mig mot en mamma som är bättre på att städa (som exempel).

Och även om du ibland inte alltid är enbart till glädje/hjälp för din familj, så vore ju det värsta som skulle kunna hända dem förmodligen att förlora dig.

Vi som har dessa problem behöver lära oss en gång för alla (vilket är skitlätt att säga) att acceptera hur och vilka vi är. Alla är inte supermorsor/fruar, alla har inte skinande rena hem eller kommer alltid i tid. Inte ens de "normala".
Glöm inte bort allt annat, som inte de "duktiga" mammorna/fruarna har. Det finns nog massor av positiva egenskaper, som de "normala" avundas oss. Pilutta dem!

#12 Jag vill egentligen inte uppehålla mig för mycket vid mina mycket destruktiva tankar, även om jag alltförofta återfaller till det men; "Och även om du ibland inte alltid är enbart till glädje/hjälp för din familj…" Problemet för mig är ju inte just det här, utan mer att jag faktiskt skadar min familj, får aggressivitetsutbrott och har gjort en del saker som inte är så bra för barnen att se, och som gör att min man inte orkar med riktigt.

För mig innebär egentligen att acceptera vem jag är att jag flyttar till nåt eget ställe där jag inte kan förstöra för någon annan, tyvärr så har jag ett stort behov av att ha människor omkring mig, är inte det minsta autonom av mig.

----

Jag var på första läkarintervjun igår i utredningen och det kändes jobbigt, bra att den är igång helt klart, men jobbigt att känna sig granskad. Jag förstår om hon behöver ifrågasätta olika saker för att ingen skall bli feldiagnosticerad men det kändes som att hon ville få det till att mina problem uppkommit på grund av att jag mår/mått dåligt och inte att jag mår dåligt på grund av att jag har ADHD.

Och jag minns faktiskt inte så mycket sedan jag var liten och alla svar jag kunde ge på de frågorna var ganska "felaktiga". Jag kan inte minnas att jag fick mycket skäll i skolan och dessutom hade jag bra betyg upp tom högstadiet.

Men jag får väl bara låta utredningen ha sin gång… Men det är jobbigt att känna att hela paketet som jag börjat tro på skall bli ifrågasatt och kanske visa sig felaktigt.

Jaja… jag skall ju göra fler test och grejer, får se vart det mynnar ut.

Var du ensam på utredningen eller hade du din man eller någon annan med dig?

Vänliga hälsningar

Niklas

Nu den första gången igår så tog jag med en från boendestödet, mest för bevisvärdets skull om det skulle bli nån diskussion i efterhand om det hela.

Jag är inte säker på om jag kan få någon med mig nästa gång, men jag vet inte riktigt om jag vill det heller, det är ju människor som inte känner mig så väl. Fy vad ensam jag känner mig, just nu så tvivlar jag på min egen tro att jag kanske har tex ADHD och allting, usch vad jobbigt det här är. Jag vill att det skall vara över så jag får veta resultatet, samtidigt så är jag rädd för det för det känns helt otänkbart att någon nu äntligen förstår sig på mig.

Jag vet inte vad jag tar m,ig till om det här slutar med att jag blir utslängd med…vi kan inget hitta så vi har inget att erbjuda dig den här vägen, tack och adjö.

Du har inte möjlighet att ta med någon som känner dig och vet hur du fungerar? Någon som kan berätta och ge exempel. Det kan väga rätt tungt. Det är svårare att vifta bort det om det är flera som säger samma sak.

Vänliga hälsningar

Niklas

Idag fick jag resultatet på utredningen. Jag var inte ensam idag utan hade min man med mig. Jag känner mig nöjd med svaret då det stämmer överens med min egen bild av hurdan jag är.

Numera är jag diagnosticerad:

"ADHD med autistiska drag, PMS och återkommande depressioner, som kan bero på NP-problematiken."

---

# 16 Niklas, de har intervjuat min mamma om hurdan jag varit och är, så hon har fått möjlighet att ge exempel och sådant. Annars så har jag inte velat ha med någon eftersom det inte finns så många jag litar på.

Elva! Tog det bara 2 månder för dig att bli utredd ? 

Glömde ju säga GRATTIS till den färdiga utredningen, om man nu kan säga så förstås

#17: Vad bra att du är nöjd med resultatet. Grattis! Det verkar ha gått ganska snabbt när det väl satte igång.

Vänliga hälsningar

Niklas

Grattis, får man väl säga!

Vad skönt att det gick så fort och att diagnosen stämmer med din egen upplevelse.
Det måste kännas som en lättnad. Varma hälsningar!

#18 för mig tog det inte heller lång tid. En del utredare är tydligen snabba, elelr så är det patienterna som är det=) Grattis!

Tack för alla grattis! Det känns väldigt skönt, för det har liksom varit en viktig milstolpe för mig att komma förbi.

Och ja själva utredningen tog inte så lång tid, var där första gången 14 oktober och fick diagnosen den 4 december.

För den som är intresserad så berättar jag om hela förloppet och vad min utredning bestod i, jag har nog sagt allt det här tidigare, men nu samlar jag det här;

Jag föddes 1979 och har under hela mitt liv mått dåligt, min mamma tog upp mitt temperament mm med skolhälsovården när jag var i nioårsåldern. Själv har jag sökt kontakt med psykvården när jag var 18 år och hade även en psykologkontakt under mina graviditeter.

Hösten 2007 läste jag i Expressen om någon som som vuxen hade fått ADHD-diagnos och det var som att hon beskrev mitt liv, innan detta hade jag aldrig haft en tanke på att mina problem skulle kunna vara inom det här området. Jag visste i princip inget om ADHD. Efter detta gjorde jag en del självtester som stärkte mina misstankar.

Julen 2007 blev jag inlagd på psykavdelning och tog då upp att jag misstänkte ADHD och ville ha en utredning, på sjukhuset intervjuade en underläkare mig och hjälpte mig fylla i massa kryssformulär varefter de höll med om att jag skulle ställas i kö till en utredning, jag blev dessutom prioriterad på grund av att jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Maj 2008 fick jag en jättestor bunt med ännu fler formulär som jag och min man fick fylla i, detta var utskickat av dem som sedan gjorde utredningen, så det var egentligen då utredningen så smått startade, då dessa formulär var underlag till själva utredningen.

14 oktober började sedan det jag kallar för "själva utredningen" som gick till såhär:

Jag fick träffa en psykiatriker för långa intervjuer på ca 2,5 h vid två eller tre tillfällen (jag minns inte säkert just nu). Och en psykolog som gjorde en mängd tester under 3 tillfällen på 3 h styck. Utöver detta så intervjuade de min mamma. Som uteslutning så fick jag ta massor med blodprover och göra EEG.

Dessutom så ville de att jag skulle skriva under papper på att de fick hämta alla mina journaler från skolhälsovården och all annan kontakt jag haft med vården tidigare.

Allt detta använde de sedan för att komma fram till min diagnos.

Jag antar att beroende på hur utspritt de har tider (jag hade i princip alla träffarna under två veckor) så går det olika snabbt. Sedan kan man ju välja att säga att utredningen började när jag fick papprena i maj eller i oktober när jag träffade teamet första gången.

Även om utredningen är klar och diagnosen är satt så har jag fått en ny tid för att träffa psykologen då jag skall få mer utförlig information om testerna och ha en möjlighet att ställa frågor om saker jag undrar, vilket känns bra, henne skall jag träffa den 17 december. Just nu vet jag dock inte vad jag skall fråga… jag har likosom väntat på det här sålänge nu att jag inte vet vad som skall hända, men jag antar att jag borde be om råd om hur jag går vidare.

Återigen, tack för alla grattis, det känns så skönt, inte minst att få bekräftat att det jag börjat se som en förklaring på varför mitt liv variot som det varit, inte bara är mina egna inbillningar utan något som även de "proffesionella" håller med om, det har jag aldrig varit med om tidigare.

#18 Aspie, jag hoppas du är i mitt "oktober" och inte i mitt "maj" nu när du fick göra testerna. Men jag antar att det är svårt att säga då de säkert har helt olika kösystem på olika ställen. Jag tycker det var smidigt här, jag behövde inte träffa så många olika personer och så, däremot är väntetiderna oerhört långa. De som inte blir prioriterade som jag kan fåvänta i flera år.

Japp, jag fick reda på det igår. Minst 2 år ska jag få vänta på fortsatt utredning vilket toh knäcken på mig så idag mår jag inte bra alls

#23: Mycket bra beskrivning. Har du lust att lägga in den som en artikel? Jag tror att intresset för hur det kan gå till är stort bland dem som väntar.

Vänliga hälsningar

Niklas

#17 ja jag säger också grattis till dig och hoppas nu att du ska känna att du lever ett bra liv.

#23…. Var det många formulär du fick fylla i? Jag har minnen av att jag inte fyllde i mer än en två tre stycken.

# 27  Jag minns det som att det var ett gäng ganska tjocka häften, MEN jag tror att en del av dem var sådana som det egentligen skulle vara en annan som fyllde i efter att personen ställde frågorna till mig. Min läkare jobbade på att skynda på utredningen och som jag uppfattade det så fick jag fylla i fler formulär hemma än vad som var normalt, sammanlagt tror jag bunten var ca 2,5 cm tjock med A4. En del gällde lite andra saker som bipolär sjukdom och depression också.

Eftersom du sedan tidigare har haft andra diagnoser kanske du ansågs mer utredd och inte behövde så mycket uteslutande utredning som jag!? Men det är en vild gissning från min sida.

#26 Tack, jag känner det inte än, men kanske så småningom ;o)

#25 Visst kanske det skulle vara en idé Niklas!

#28 Jag fick inte fylla i några formulär varken hemma eller när jag kom på utredningstillfällena. På mina utredningssamtal gjorde vi bara konkreta test med pusselläggning, ordflöde och liknande. Vad jag gjorde innan var två (eller tre) skattninsskalor som psykologen på avdelningen jag var ställde frågor ur.

Utredd och utredd tidigare.. mina diagnoser har ändrats från varje sjukintyg så jag tycker nog inte det kan ge så mycket. Märkligt att det är så olika. Jag hade gärna svarat på mer frågor för att få det ännu klarare vad mina problem är.

#29 Ja för även om man har ADHD så varierar ju problemen mycket mellan olika individer, som jag nämnde så kommer jag få träffa psykologen igen för att gå igenom mina starka och svaga sidor mer ingående.

Det är ju förhoppningsvis förståelsen för hur man fungerar och inte diagnosen i sig som skall göra att man mår bättre och kommer vidare i livet. Bokstäverna gör ju ingen större skillnad i sig.

Det verkar som att din utredning var ganska begränsad Hanna…

#30 Jag hade ett bra återkopplingssamtal men så utförligt var det kanske inte…

Idag skall jag på uppföljningssamtal på min utredning, det skall bli intressant, tror jag…

Idag har jag tyvärr svårt att känna att nånting överhuvudtaget är värt något alls. En mycket dålig dag helt enkelt. Jag har inget hört från öppenvården på över tre månader, är det ok att ansvarig enhet inte bryr sig om att ha någon kontakt med suicidala patienter? Hursomhelst så har jag själv tagit barnen till förskolan idag, vilket i sig kan ses som en seger då jag oftast inte klarar av att göra nånting alls, dock var det en morgon med mycket gap och skrik på barnen, jag hatar mig själv för det. För att jag inte orkar med en nästan fyraåring som ALDRIG är nöjd med kläderna man plockar fram utan alltid skall dividera om vad som är ok och inte att ha på sig just idag. För att ungarna ALLTID skall bråka med varandra.

Sedan vet jag ju att en stor del av problemet ligger i att vi inte får barnen i säng på kvällarna, dottern går bra, hon är kvällstrött, men sonen är fullständigt omöjlig, detta problemet är lika gammalt som hans ålder. Enda sättet för honom att somna är att ligga i hans säng tills han somnar vilket vanligtvis blir ca 22.00, och det trots att han vaknat 7.00 på morgonen, och endast om man lägger sig i sängen med honom senast 21.00. Om man tänker sig att det borde vara bra om han somnade 21.00 istället och därför lägger sig med honom vid 20.00 kan man hälsa hem, han somnar inte.

När han var ett år så somnade ha klockan 0.30 på nätterna varför vi slutade låta honom sova middag - då började han somna klockan 21.00 istället vilket var skönt, men vi har aldrig haft någon vuxentid. Att hålla på med barn mellan 6.30 och 21.30 varje dag har verkligen sugit kraften ur oss - vi är helt slut. På kvällarna, när sonen väl har somnat släpar man sig numera bara öer till sin egen säng och somnar, förhoppningsvis, alldeles för sent och är helt slut nästa morgon.

I går kväll blev det just så, klockan 22.47 la vi oss, disken står fortfarande kvar på bordet  från middagen igår. Jag kunde inte sova i natt pga ångest över livet, just det kylskåpet gick sönder häromdagen och jag har varken pengar eller energi till att skaffa ett nytt. Oljan på bilen är rätt dålig, helt brun - nånting är det som inte stämmer så vi måste helt enkelt byta olja snarast, något jag heller inte orkar. För att inte tala om att pannan bråkar och behöver gås igenom för att inte vi skall frysa ihjäl i vinter.

Ovanpå allt annat har jag bråkat lite med min pappa, jag var hos honom och åt frukost igår efter att jag lämnat barnen, han frågade varför jag "alltid" måste svära; efter att jag sagt "Fasen också" eller nåt liknande, mina föräldrar är frireligiösa, dessutom tror han att man blir alkoholist om man tar en cider/öl. Detta med svordomar (dvs fasen/himlar o dyl) och alkohol återkommer hela tiden i hans uppfostring av mig, jag är ju bara 29 år. Jag har sagt att jag är vuxen och att jag inte håller med honom men att jag respekterar hans beslut att vara absolutist, men att jag inte anser att alkohol är så farligt som han gör. MEN HAN GER SIG BARA INTE. Och jag orkar inte ta det här ständiga hackande på mitt språk och alkoholvanor, och att jag använder datorn så mycket. Facebook, onlinespel eller vanligt surfande är den egentliga anledningen till att jag mår dåligt, om jag bara slutade med det och gick ut och promenerade mer så skulle jag inte ha några bekymmer enligt honom. Och detta får jag höra varje gång jag pratar med honom, jag orkar bara inte så därför reste jag mig bara ock gick och sa att om det inte passar behöver vi ju inte träffas nåt mer då.

Ursäkta att jag vräker ur mig allt, men jag håller på att gå under, jag orkar inte mer, jag kan inte ta hand om mina barn eller mig själv och jag bråkar med mina föräldrar, syskon och min man, jag tillför ingenting till det här livet, varken för mig själv eller någon annan och jag får ångest v allt och inget, jag vill bara dö - jag orkar inte mer…

Har ni försökt få någon hjälp med sonens sovvanor? Det låter som om det är en tungt bidragande orsak till hur du mår. Om det gick att lösa det kanske ni skulle få bättre ork till resten av livet. Har ni prova att lägga honom ännu tidigare än 20.00? Han kanske till exempel skulle behöva lägga sig vid sju för att komma till ro.

Vänliga hälsningar

Niklas

#32 vill bara ge dej en styrkekram….. o tala om att jag tycker du är en bra mamma…. du gör så gott du kan efter din förmåga just nu…. mer kan du inte göra…. (vet att det inte hjälper såå jättemycket men jag vill säga det ändå)

Jag förstår ditt dilema med barnen o hemmet… jag har själv 4 barn varav 1 har diagnos o 1 ska utredas igen… (om ja får tummen ur o ringer np-team) jag är själv helt slut som människa men har fått höra samma sak de sista veckorna nu:

"Du duger som du är och du kan inte göra mer än vad du gör för tillfället och den som tycker annat kan prova leva i dina skor ett tag får dom se hur mycket de orkar"

så tänk på det…. du är bra som du är kram Linda

Tack niklas för at du orkade läsa mitt gnäll!

Jag tror absolut att det har påverkat att vi sedan han föddes inte fått sova ut/ha nån timme på kvällarna för oss själva. Jag har svårt att tro att klockan sju är ett bra alternativ för honom, det skulle antagligen bara dra ut på processen. Han blir aldrig trött på kvällen, han kan vara hur mysig, social och glad som helst på kvällen, inte övertrött på långa vägar. Enda anledningen till att jag vill lägga honom är att han är trött på morgonen (och för oss då). Han kan tex åka bil vid 22 tiden på kvällen i en och en halv timma utan att somna. Han är lätt uppe till ett tiden på natten om man låter honom, det har hänt nå gång när det varit helg eller så han kan sitta precis hur länge som helst framför film utan att somna med. Förra året var det 21 som gällde som hans läggningstid men i höstas tänkte jag att det får bli klockan 20, om inte annat så för vår skull. Men oavsett när vi lägger honom så måste vi ligga hos honom för att han skall få ro.

Ligger han själv så är det första alternativet att han ropar, och säger att han inte kan sova ibland har jag bara sagt till honom strängt att nu ligger du här och skall sova, bla bla, vid 20.00 då kan han bli tyst men om jag sedan går upp och kollar så är han fortfarande vaken vid 22.00 om han får ligga själv. En nödvändighet oavsett om han är själv eller inte är att lampan är släckt, minsta lilla ljus gör att han inte kan sova. Om jag säger åt honom att nu skall han sova/ligga i sin säng, att han inte får läsa och ska ha lampan släckt så påstår han att han är mörkrädd, det här är ganska nytt och jag vet inte hur jag skall hantera det, kan hända hittar han på, men jag är inte säker. Kanske är det bara dags att ta nya tag… tvinga honom i säng med släckt lampa, kanske funkar det efter ett tag.

När han var 2 år och vi hade liknande problem så sa BVCsköterskan att vi skulle lägga oss med honom och hålla fast honom så han inte kunde gå upp ur sängen, men då slogs han och skrek och höll på, men jag gav mig inte utan höll fast hoom stenhårt i ca en timme först kvällen, 40 min andra, 20 tredje och wow vad skönt det var bara 20 min för att somna en tvååring, det varade i tre dagar sedan ökade tiden igen jag höll till slut fast honom i en och en halvtimme utan att han somnade, då gav jag bara upp.

Även om vi inte tar och accepterar att han får springa upp och hålla på så blir man så trött på alla diskussioner och tjafs innan han väl är i säng. Förut när barnen inte gick på dagis, han började först när han var 4 år, nu är han drygt fem, så lät vi honom periodvis vara uppe tills vi la oss och så fick han somna mellan oss då somnade han lugnt utan bråk och sedan fick han sova till klockan nio på morgonen, det fungerade ganska bra, då slapp man tjafset, eftersom systern somnade tidigare så var han själv och hade ingen att bråka med heller, så det blev någorlunda lugnt.

Gud vad jag håller på. Det jag egentligen borde säga är - jag har iongen aning alls om hur man skall göra med J och sömnen.

Tack Linda.

Tanken med sånt är god men jag har svårt för att känna så när det känns som att jag inte fyller mina barns behov så att de kommer må som jag när de blir äldre, jag vill ge dem det de behöver för att slippa gå igenom det helvete jag har.

Visst jag kanske inte kan göra mer, men det räcker inte, det är inte barnens fel att jag mår dålit och inte orkar nånting, men de får ta så mycket skit. Alltifrån gnäll och utbrott från min sida till att jag inte orkar låta dem ta hem kompisar. De är bara 4 och 5 år, de skall inte behöva ha det såhär, jag älskar dem så mycket, men jag räcker inte till… jag vill ge dem allt men har inget att ge. Jag orkar inte…

Känner att jag kanske borde låta bli att skriva när jag mår såhär… knappast uppbyggligt för någon att läsa. Fy fan vad dåligt ag mår idag.

Elva, det är jättebra att du skriver av dig så här. Dels för din egen skull och dels för andra som känner igen sig i "problemen"

Jag har haft/har samma skuldkänslor för min dotter. Vill ju oxå att hon ska ha det så bra som möjligt. Trodde länge att det var mitt fel att hennes liv var ett helvete, men så visar det sig att hon har AS och ADHD vilket jag både är tacksam över och ledsen för. Jag har försökt skydda henne från det helvete jag haft, men det gick ju inte.  Jag är så oerhört tacksam att hon äntligen hittat en kille som behandlar henne väl trots hennes funktionshinder. Jag vågar nog säga att min dotter är ganska lycklig idag.

När det gäller frireligiösa så har även jag råkat illa ut även om jag faktiskt tror på Gud. Idag går jag inte till kyrkan, orkar inte. Om det beror på mina diagnoser eller på människorna eller båda delar vet jag inte. Tycker inte om att vissa fanatiker ska tala om för mig vad jag får/bör göra eller inte.

Jag tycker om vin men är ju livrädd att någon från kyrkan ska se mig gå på bolaget. Då får man väl höra predikningar tills öronen glöder.

Såg ett program på tv för ett tag sedan där en författare från Israel berättade om troende från hela världen, kristna , hinduer, muslimer o.s.v. Han sa att det är de fanatiska som är farliga och går över gränsen i Guds namn. Tror nog det kan vara så. Tror oxå att det är då man missbrukar Guds namn

Elva, du är mycket värdefull och duger precis som du är. Hoppas din pappa inser det en dag utan att han försöker göra om dig till någon du inte är. Jag vet hur det känns.

Massor av kramar till dig..

#35: Hur är han på dagarna? Gör han av med tillräckligt mycket energi? Han kanske behöver göra av med så mycket att han helt enkelt är slut på kvällarna. Kan ni hitta någon aktivitet som passar honom? Vad gör honom riktigt trött?

Det där med mörkrädsla är inte helt enkelt. Har den inte funnits tidigare kan den ändå komma. De påverkas av vad kompisar säger och vad de ser på TV och så. Emmy har ibland sagt att hon är mörkrädd, men har samtidigt visat att hon inte är det genom att helt obekymrat gå omkring i kolmörker på kvällar och nätter. Ibland säger de saker för att få bli lite extra ompysslade.

Det låter också som om du och familjen skulle behöva "börja om" i ett liv med mindre tjat och tjafs. Barnen påverkas mycket av föräldrarna. Om de märker att pappa eller mamma är orolig blir de det lätt själva också. Fast jag vet inte hur ni ska få den nystarten. Kanske någon kan komma och hjälpa till med läggningen ibland? Omväxling gör underverk emellanåt.

Vänliga hälsningar

Niklas

Tack Aspie, nu sitter jag och gråter, jag återkommer när jag kommer tillbaka från uppföljningen senare. Men tack så mycket det är gott att vet att det finns sånna som tänker på mig lite.

PS. Jag fick precis stopp i avloppet med så nu måste jag rensa det själv, och jag verkar inte vara tillräcklit stark för att kunna öppna låsningarna… perfekt den här dagen. O jag inte kommer tillbaka så har jag säkert råkat ut för en bilolycka på väg till NPteamet.

#39

Ja, hör av dig och berätta hur det gick på uppföljningen för du ska INTE råka ut för någon bilolycka!!!

Har du ingen polygrip hemma så du kan öppna låsningen ?

#39 ElvaHax jag förstår verkligen…. jag sitter där med…. men jag har insett att jag kan inte vara en bättre mamma än jag är just nu…. Jag kan inte ge all den tid och ork barnen kräver….för jag mår inte bra själv… Mår inte jag bra så funkar ju inte resten…

Det jag försöker säga är att du MÅSTE sätta dej själv i främsta rummet nu…. för DU ÄR VIKTIG och du kan inte ge så mycket kärlek av dej själv just nu… du måste vara snäll med dej själv… för du är värd det…. Du är viktig och betyder faktiskt något…. Och du är den bästa mor för dina barn… ingen annan…. men just nu befinner du dej i en svacka och behöver få hjälp… och det kommer du nog få snart iom NPteamet…

*kramar* Linda

En spontan tanke, hoppas du inte känner dig anklagad eller så men visst var soc i kontakt med dig och din familj när du var inlagd? Kanske kan du ta kontakt med dom och be om hjälp? Avlastning någon timme eller dag, kontaktfamilj för barnen så du och din man kan få egen tid och vila lite. Jag är övertygad om att en utvilad förälder är en bättre förälder och det låter som att sonens sömnvanor tar kål på dig, i kombination med resten av ditt mående då. Kanske behövs inte ens soc dras in, kanske finns någon vän till familjen elelr släkting som kan tänka sig att ha barnen någon dag i veckan eller någon kväll. 

Jag är kanske helt ute och cyklar i mina tankegångar, har ju inga barn själv men det är bara min första tanke.

Hoppas att något känns lite bättre väldigt snart, tänker på dig!

ElvaHax hur gick det för dej? tänkt på dej hela kvällen o hoppas verkligen att du får den hjälp du så desperat behöver…. *kramar*

Tack alla för ert stöd!

#40 Jag hörde aldrig av mig igår, det blev ett mycket längre besök hos np-teamet. Min man följde med eftersom jag mådde rätt uselt, så han förlorade 4 timmar av sin arbetsdag som han nu måste jobba in… blir jobbigt för både honom och mig. Psykologen som skulle gå igenom testningen med mig tyckte att jag mådde för dåligt för att orka med det och ville att jag skulle kontakta jouren, men så kollade hon om NPläkaren som var ansvarig för min utredning hade tid, vilket hon råkade ha så jag fick träffa henne. Då fick jag först veta att jag inte skulle få komma till nån läkare förrän 18 februari, dvs nästan två och en halv månad efter diagnos var det meningen att jag första gången skulle få träffa öppenvården och eventuellt få medicin, är det inte lite stört? Jag har inte nåt förtroende för ÖVM (öppenvårdsmottagningen) här alls, och att de i princip inte vill ha nån kontakt med en person som vart inlagd på ett halvår efter det känns helt absurt, vad krävs för att de skall ta emot patienter?

Hursomhelst så blev det ett dilemma för läkaren hon tyckte å ena sidan att det var länge för mig att vänta, och i och med att jag var där och inte mådde bra så ville hon hjälpa mig att få medicin tidigare, samtidigt så var hon rädd att jag om jag nu är på väg att bli riktigt allvarligt deprimerad och ville därför inte skriva ut medicin.

Det slutade med att vi skall ha telefonkontakt den 29 december och att hon eventuellt om jag verkar stabilare då kan hjälpa mig att påbörja en behandling med Concerta, hur det blir vet jag inte,och jag är så trött på just det, att inte veta och vara i händerna på andras godtycke.

Min man var stark nog för att få upp den låsningen jag inte klarade av. Och nu har jag ett råd till alla, häll inte ut mycket stekfett i slasken på en gång. Jag hade hällt ut massa smält fett utan att spola det vidare med vatten så det var säkert en 10 cm lång/tjock propp med stelnat fett i vattenlåset, det hade ju hamnat där och sedan inte runnit vidare och stelnat så det fanns ingen chans att få bort det utan att ta isär alltihop.

#41 Tack Linda! Du har ju rätt i att jag måste se till att må bättre själv för om jag inte gör det kan jag inte göra nåt alls för mina barns skull. Tack för alla uppmuntrande ord. Det blir ju antagligen som du säger att jag snart kommer få hjälp, utredningen är klar och allt, men det är jobbigt att inte veta. Jag har blivit besviken så många ggr att jag liksom inte kan tro att jag nu kommer få nån hjälp, bara att de inte ger mig en tidigare tid än 18 februari gör att det känns som att de inte direkt tar mina problem på allvar. Men som du säger så kanske det kommer bli bättre. När jag orkar skall jag kolla upp om det finns något annat alternativ till psykiatriker jag kan ha som min kontakt, jag vill inte vara kvar på "min" ÖVM.

#42 Nej jag känner mig inte anklagad Hanna. Och egentligen är du inte ute och cyklar heller, det är bara så svårt att avgöra vad som vore bäst. Jag har fortfarande kontakt med soc, inte direkt i första hand för barnens skull utan mer för min skull. Jag har dels boendestöd, som jag inte alls tycker fungerar, de är jättetrevliga och så men de stör min vardag snarare än stödjer den. Jag vill inte dra in soc vad gäller barnen för de var oerhört inkompetenta i somras, ville tex att barnen skulle börja i nån grupp för barn i missbruksfamiljer, jag invände och tyckte att det var en annan sak än mina problem, då sa de att -nej det var för sånna som var barn till föräldrar med psykiska problem också och att det skulle vara åtskilda grupper, sen så pressade de oss att ringa till den här organisationen - Det vi fick veta när vi gjorde det var att  dels var det inte alls olika grupper och dels var det för barn i 11 årsåldern och uppåt, våra barn var då 3 och 4år. Oerhört klantigt att lägga massa jobb på en trött och sjuk förälder för att göra helt onödiga saker, de hade ju ingen koll alls på vad de rekommenderade.

När det gäller avlastning får vi ju det egentligen redan, barnen är i förskolan hela tiden min man jobbar dvs ca 7.45-17.00 varje dag, och redan det känns för mycket, skall de då behöva lära känna en ny person eller familj för att gå dit en stund då och då, det känns inte rätt, som att det skulle vara jobbigare för dem. Men jag faktiskt funderat på att begära att få en kontakt på BUP eller liknande och säga att jag behöver stöd i min föräldraroll, tex en barnpsykolog som kan stötta mig vad gäller tex hur vi skall ta itu med läggningsrutiner med mera. Min mamma brukar komma förbi ungefär en eftermiddag i veckan efter jobbet och hjälpa mig lite med barnen så att min man dels kan jobba in lite förlorad tid och dels stötta mig. Vi har gjort lite sånna saker som jag har svårt att ta itu med på egen hand som tex bakat lussekatter för ett par veckor sedan och pepparkakor förra veckan, det känns väldigt bra för det är ju sånt som barnen tycker är lite mysigt och dessutom fick ju mamma också bakat och ändå träffat barnen.

Hursomhelst Hanna, hade jag bara litat på soc och vetat vilken typ av hjälp som skulle vara lämplig, så de inte bara ställer till det mer för mig skulle jag gjort som du sa direkt.

Nu är det så att allt går väldigt upp och ner, även om jag mår dåligt så känns inte allt lika hopplöst idag, jag blev så trött på just det här med läggningsrutinerna efter att jag skrivit här igår så jag bestämde mig för att köra en variant av femminutersmetoden (den där metioden som man skall ha på bebisar egentligen, men som jag aldrig testat) på sonen, och det verkade fungera igår någorlunda iaf. Vi var tyvärr hemma lite sent, min bror fyllde år igår, men jag gjorde ordning och la sonen och när han sa att han var mörkrädd lät jag dörren stå öppen så att det inte blev svart och sa att han fick träna på att inte vara mörkrädd, det verkade fungera för sen sa han det inte igen. Efter det sa jag att han skulle sova men att jag kommer upp och tittar till honom var tionde minut. Varje gång jag kom så var han noga med att jag skulle lova att komma tillbaka efter tio minuter. Efter en timme vid 21.30 ungefär så sov han. det blev ungefär samma tid som vanligt, men jag fick tagit hand om disken och tvätten mellan mina tilltittningar, och jag somnade inte själv under läggningsproceduren.

Nu är frågan om det var tillfälligt eller om det kommer funka i framtiden, men det känns som en variant som kan passa ganska bra, han behöver inte känna sig helt övergiven och jag får ändå gjort lite på kvällen.Ikväll så skall han få ligga i sängen från klockan 20.00, vi får se hur det funkar.

Nu skall jag gå ut i vår gäststuga och hämta frukost, som sagt funkar inte kylen så det är tur att det är tillräckligt kallt ute för att vi skall kunna ha maten i vår ouppvärmda stuga, även om det är jobbigt att gå dit ut hela tiden ;o)

(Utanför ämnet: Ett tips om stekfett är att hälla det i soppåsen när det har stelnat. Då slipper man riskera proppar i rören.

Vänliga hälsningar

Niklas)

#44 ElvaHax vet du…. vi är nog ganska lika du och jag på många sett….

Jag fick min utredning klar 16 september…. har inte fått någon hjälp alls! Har en tid till vuxenpsyk den 16 februari där jag skall få prova ut medecin och förhoppningsvis få remiss till habiliteringen….  Den hjälp jag har fått har jag skaffat själv. Via min sons skola ("special" skola), Där vi har familjeterapi…typ, jag fick helt enkelt be dom hjälpa mej för jag orkar inte mer. Så goa, de fixade så IFO (individ o familjeomsorgen) kommer hem till mej 1g/vecka (för tillfället), de ska hjälpa mej att få in rutiner med barnen, fixa så jag får barnomsorg varje dag och hjälpa mej att arbeta in ett rutinschema som funkar för oss.

Jag vet att IFO är sociala…fast de jobbar på helt annat sett… kan kanske vara nåt för dej?

Vad roligt att läggningen funkade igår du ska se att det kommer funka i fortsättningen med. Men var berädd på ett bakslag om ett par dagar (brukar bli det) det är då det gäller. Försök härda ut ett par dagar o vara koncekvent… du får tillbaka det i mångfald

*kramar i massor* (ursäkta allt kramande men jag kan inte låta bli…. du behöver dom)

Elva!

Så skönt att du fick hjälp så snabbt och att läkaren såg att du mådde så dåligt. Är glad för din skull

Angående matfettet, hur mycket matfett hade du hällt i vasken egentligen Jag har aldrig råkat ut för något sånt, tack och lov! Skönt att det är fixat nu

ElvaHax, låter bra, att du blir utredd snabbare. Jag själv fick vänta till efter 30 för att få en diagnos. En Psykolog på Ami frågade mig under 90-talet om jag kände till Asperger Syndrom och jag svarade nej.

Efter det har jag funderat på vad han menade ( förstod inte innebörden i att det handlade om mig..att jag kanske hade As) efter det "släppte de taget". Fick däremot efter sommaren som var och efter jag gått på samtal veta att det var AS jag hade, och blev glad och nöjd att äntligen ha det på papper.

Mvh

C

ElvaHax - bare en tanke ang. din sønn… Kan han være et B-menneske med forsinket søvnfasesyndrom? En god del folk med bokstavdiagnoser har det (I tilfelle han har arvet noen slike trekk fra deg??). Husker fra min egen barndom som ADHD'er at jeg hadde store problemer med å sovne når jeg skulle (og den gang på 50-tallet skulle barn på 12 år legge seg kl 20 - deretter 1 kvarter senere for hvert år. Fytterakkern!). Alltid riktig opplagt og våken på kveldene.

Får inntrykk av hva du skriver at sønnen din sover godt fremover, så sant han ikke må opp så tidlig. Håper dere finner en løsning som funker for dere!

Vennlig hilsen Anne-Hedvig

Tack alla!

Jo Anne-Hedvig, det låter inte alls omöjligt det du beskriver, även om jag aldrig hört talas om det innan, så kan det mycket väl stämma. Vet du nån sida på nätet där jag kan hitta mer information om det?

Idag började jag med Concerta 18 mg, jag känner inte av det över huvudtaget, så jag får väl vänta (minst) 14 dagar tills de höjer dosen och se om det gör någon nytta då…

Hade hoppats att det skulle påverka mig minsta lilla i vart fall, men jag får väl fortsätta med koffeintabletterna framöver ett tag till för att överhuvudtaget komma upp ur sängen.

Hälsningar Elva som har en dålig dag…

Husker at Niklas for en tid tilbake hadde en spørreundersøkelse på siden her om når på døgnet vi var mest opplagte. Det var en voldsom overvekt av folk som kviknet til på kvelden og kunne holde det gående utover natten.

Ang. forsinket søvnfasesyndrom - prøv denne linken (på norsk):

http://soevnforeningen.no/artikkel.shtml?id=8

Ellers får du sikkert mange treff om du googler på "sömnfassyndrom".

I Danmark er det startet en forening som jobber for B-menneskers interesser, og det er visstnok ting på gang i Norge også. Har desverre ikke link for hånden.

#50

En aning i efterskott vill även jag gratulera till din diagnos! 
Och även beklaga att den inte var nog för att du skulle "tas om hand" på rätt sätt direkt.

Har du inte diskuterat alternativa medicinsorter med din läkare innan, eller var det läkaren själv om bestämde just Concerta?

Min 16-åriga dotter äter 54mg (hon är rejält överviktig dock), men jag upplever inte att medicinen hjälper henne det minsta längre. Det första halvåret, då blev det en liten förbättring, men det finns inte kvar längre…

Jag äter en annan medicin själv, och redan efter de första tabletterna kände jag av effekten. Det var en mäktig känsla, som att ha gått runt i ett kaos och plöstligt, så var jag hyperfokuserad - på det mesta. Innan fanns bara fokus om ngt intresserade mig, men nu fick jag "koll". Jag blev alertare, och därmed orkade jag slutföra saker. Men jag blev samtidigt väldigt lugn.

Jag håller tummarna för att Concertan börjar ge önskad effekt snarast och att du får känna att det händer något.
Om den däremot inte ger effekt inom kort - kräv att få byta medicin! Mina erfarenheter är dock inte vidare positiva som sagt… Men olika mediciner fungerar såklart olika på olika individer.

Inte meningen att låta negativ på något sätt. Jag vill bara inte att du väntar förgäves.

Glöm inte att berätta hur det går!

#50 jag började också äta Concerta 18 mg men fick efter bara fyra dagar öka dosen till 36 mg. Känner inte ett smack på den dosen i heller och äter idag 72 mg ( 2 st 36 mg tabletter på morgonen) och känner mig lugn och behaglig under dagen, dock fungerar det inte alls då jag får jobbiga depressioner under kvällen. Min läkare är sjuk så jag skulle höra av mig igen efter helgerna och får förmodligen byta medicin. Sonen på 16 åt 56 mg men var tvungen att gå tillbaks till 36 mg då han inte kunde sova och slutade äta helt. Det fungerar inte för honom i heller på 36 mg och vi jagar livet av oss för att få en tid till hans läkare. Tyvärr har BUP i Landskrona inga läkare längre utan försöker slussa vidare till närliggande kommuner. Behöver jag säga att det inte fungerar ett dugg?

Sonen har ätit Concerta i 3 års tid och det är nu förstan som det inte längre har någon effekt.

#50 Håper ting bedrer seg for deg på forskjellige plan! - Selv prøvde jeg Dexedrin (amfetamin-preparat) i samarbeid med legen min, men hadde ikke glede av det. Eneste jeg merket, var at Touretten min ble enda verre. Så nå er jeg umedisinert. - Men gi ikke opp ElvaHax - det er mange som blir bedre når de får rett medisin og praktisk hjelp.

#38 Nu när jag läste igenom tråden såg jag att jag missat att svara på niklas inlägg för länge sedan.

"Hur är han på dagarna? Gör han av med tillräckligt mycket energi? Han kanske behöver göra av med så mycket att han helt enkelt är slut på kvällarna. Kan ni hitta någon aktivitet som passar honom? Vad gör honom riktigt trött?"

 Jag tror du har en poäng här. Även om de är ute mycket i förskolan och även hemma, så blir det ju mindre nu på vintern när det är mörkt och dessutom minns jag att den tiden som han somnade bäst var när jag i september och början av oktober cyklade med barnen till och från förskolan varje dag, det är ca 1,5 km och blev lite krångligt för min lilla tjej (som har en pyttecykel med stödhjul), men jag tror det var väldigt bra för killen, har tänkt börja med det igen nu i vår när dottern lärt sig cykla på "riktig" cykel. Dessutom skall han börja på fotboll nu på våren men det är bara en dag i veckan.

"Det där med mörkrädsla är inte helt enkelt. Har den inte funnits tidigare kan den ändå komma. De påverkas av vad kompisar säger och vad de ser på TV och så. Emmy har ibland sagt att hon är mörkrädd, men har samtidigt visat att hon inte är det genom att helt obekymrat gå omkring i kolmörker på kvällar och nätter. Ibland säger de saker för att få bli lite extra ompysslade."

Det där låter som min son, jag tror det handlar mycket om att han vill ha sällskap när han skall sova, jag har själv en släng av det, gillar inte alls att sova ensam hemma när resten av familjen är borta och han vet att jag reagerar på mörkrädsla, Det låter också som om du och familjen skulle behöva "börja om" i ett liv med mindre tjat och tjafs. 

När det gäller nystart, hade jag hoppats att medicinen skulle ge mig energin till det.

#52 Cattis, det känns inte alls som negativ information. Jag känner som sagt fortfarande inte av nån effekt, men det du skrev gör ju bara att jag kan känna att det finns hopp även om inte just den här medicinen fungerar, och att det finns andra sorter som kan vara bättre. Och nej det var inte nån direkt diskussion om vilken medicin jag skulle ha utan det var det hon föreslog, gissar att de har det som "startmedicin" och sedan eventuellt ändrar senare. När det gäller vikten så väger jag också riktigt mycket 92 kg, och jag har ju bara 18 mg så det är kanske inte så konstigt om jag inte märker av det ännu… men om jag behöver höja flera ggr med två veckors mellanrum så kan det ju ta lång tid.

#53 Milla, jag har hört att man ibland kan få en mindre dos mitt på dagen för att det inte skall bli så abrupt när medicinen går ur kroppen på etermiddagen alternativt att man kombinerar med ritalina på etermiddagen, men då gäller det att man kan somna på kvällen.

#54 Tråkigt att det inte fungerade för dig, hoppas att du mår bra i alla fall.