Om man ska ha det, då ska man ha det ordentligt?
Hej, jag har diagnosen Asperger men det är kanske inte så "grovt" (någon som kommer på ett bättre ord)? som många andra jag träffat har.. Jag har alla de problem som diagnosen för med sig, men inte lika mycket som andra kanske. Jag har tillexempel inga problem med att få vänner och förstår ironi, ibland lite dåligt dock. Föredrar att inte se människor i ögonen men det gör jag alltid ändå, förutom när det är nära vänner till mig då jag inte känner att det behövs.. osv.
Samma med de positiva sakerna, jag lär mig rätt snabbt och tänker annorlunda men där märker jag att det märks tydligare hos andra med Asperger..
Vad jag försöker säga är att jag ibland önskar att min diagnos märktes mera, det skulle kanske skapa mer förståelse hos andra? Nu är jag nästan som alla andra, men det räcker inte riktigt till. Sen blir jag nsätan lite avundsjuk när jag ser hur engagerade de med specialintressen verkligen är! Jag blir otroligt imponerad över deras kunskaper och hur snabbt det tänker.
Jag känner att jag skulle vilja strunta i min AS eller om jag nu ska ha det så kan jag väll ändå ha det ordentligt?!?
hmm.. lite konstiga natt tankar som jag bara häver ut mig här nu 
Jag tror att även många som har tydligare Asperger tänker ungefär som du, att det vore bättre om det märktes mer utåt. Ibland görs jämförelsen med någon som sitter i rullstol. Ingen undrar varför han eller hon har svårt att gå.
Vänliga hälsningar
Niklas
Jag förstår vad du menar Jjonna, jag har tänkt lite så med, kanske mest när jag har känt att jag aldrig fått nån hjälp under uppväxten. Samtidigt är det som Niklas säger, att man hade säkert känt så ändå. Och sedan för det ju med sig många större problem om man nu haft sina handikapp på utsidan. Att alltid bli dömd av folk direkt, kan vara skönt, de förväntar sig inte för mycket, samtidigt så är fördomarna stora och jag tror att många med Asperger blir behandlade som dumma av folk som inte vet bättre. Och det är ju inte så roligt heller, det kan vara skönt att kunna träffa folk ytligt och gå och handla utan att massa mäniskor vänder sig om och granskar en.
Jag förstår vad du menar för jag känner igen mig lite i det du skriver men samtidigt kanske det är bra att du är som du är? Du säger att du klarar av att få vänner och förstå ironi, samtidigt som du lär dig snabbt och andra positiva saker - det är ju inte så illa ändå :)
Jag snubblade över den här sidan och kände att mycket stämde in på mig skrämmande bra, samtidigt som vissa saker inte gör det och andra saker bara delvis. Jag tror inte jag skulle vilja ha en diagnos faktiskt. Jag tycker jag känner mig annorlunda nog ändå, jag tycker det är tillräkligt jobbigt att vara "konstig" som det är (samtidigt som det finns en liten stolthet i att inte vara som alla andra).
Det går lite upp och ner för mig. Ibland känner jag hur jag faktiskt klarar av ganska bra att umgås och prata och förstå andra människor, då är jag glad över att känna mig "fungerande" när det gäller den biten. Ibland känns det svårt (som när man råkat säga något olämpligt, och sårat någon fast man inte menat något illa, eller bara känner att allt man gör uppfattas som konstigt och fel), och då hade det kanske varit skönt med en diagnos att liksom luta sig tillbaka mot.
Jo, många gånger har jag önskat att psykiska problem syntes mer. Det är så svårt för människor utan problemen att förstå hur handikappande det kan vara, klart lättare att förstå gips och kryckor. Samtidigt som det finns fördelar i att inte alltid visa upp sina problem. Som #2 säger det kan ju vara skönt att få handla utan att folk glor.
Starta ny diskussion