Ingen aning. Men jag undrar, varför ska man prioriteras bara för att man har syskon med diagnos? Jag hade blivit ursinnig om jag hamnat lägre i prioritet bara för att jag var den enda i familjen med bokstavsproblematik. 

Däremot tycker jag att det är hemskt med dom väntetider vi har. Jag tycker inte man ska behöva vänta så länge på en såpass viktig sak. Oacceptabelt tycker jag! 

När jag ville skynda på min utredning tog jag kontakt med ett personligt ombud som kunde ringa och vara pådrivande och lite jobbig för NPenheten. Vet inte om det hjälpte men efter ett och ett halvt år fick jag min utredning. Jag hoppas att hans utredning kan komma igång så fort som möjligt!

Förlåt, hade glömt bort den här tråden. ^^

Med tanke på att det skiljer 8 år mellan oss, och vi är av olika kön, och att vi trots det är så lika som två bär kan bli, så borde dom prioritera honom före, i min mening. Samma sak om någon av föräldrarna, eller barn för den delen, hade diagnos och man själv och omgivningen starkt misstänkte något sånt. Enligt mig är det självklart att dom som det är såpass självklart hos ska komma före.

Sedan menar jag ju inte att andra som har självklar bokstavsproblematik ska komma i andrahand för det heller. :)

Väntetiderna i Sveriges vård överlag är på tok för långa, det spelar ju ingen roll vad det gäller. Tyvärr så kan dom ju tydligen inte anställa såpass mycket folk att det räcker för att minska kön betydligt….

Frågan här är väl om det faktiskt skulle hjälpa, upplever själv att dom bara blir mer och mer griniga på en ju mer man tjatar här i Sollentuna. Det vi kan göra i dagsläget är väl om jag följer med, i princip, då hans psykolog ännu inte har fått träffa mig.

#2 Varför självklart att dom där det är tydligt ska komma före? Det var jättetydligt hos mig men inte tyckte jag att jag skulle prioriteras över andra av den anledningen.

Inte blir jag prioriterad bara för att min dotter har diagnos. Hon och jag är jättelika men det gör ingen skillnad. Jag har en total väntetid på ca 2,5-3 år. Två år från första besöket på NP.

Jag kommer inte fram fortare även om jag mår så dåligt att de vill lägga in mig på psykakuten med självmordstankar, vilket de ville göra i måndags, men jag vägrade av olika anledningar.

Ungdomar prioriteras före mig hur dåligt jag än mår och det känns oerhört tungt, men samtidigt kan jag förstå att unga prioriteras, men är det rätt? Har de ensamhetsrätt på att må dåligt?

Ber om ursäkt för gnälligt inlägg, men är frustrerad och förbannad på hur jag nyligen blivit bemött inom vården, speciellt då det är vården som gett mig medicin som jag mår ännu sämre av.

Det gick lite fortare för min pojkvän att få sin utredning när vi hade ringt till Vårdgarantin. Det är ju nånting man kan testa iallafall.

Vårdgarantin funkar inte alls där jag bor och även där blev jag bemött som en idiot, inte värd någonting. Vårdgarantin gäller inte vid neuropsykiatriska utredningar fick jag höra och att det är lika i hela landet.

#6 Det är inte lika i hela landet, här gäller den även utredningar! Sedan hur mycket nytta det gör vet jag inte eftersom köerna är långa, men här gäller vårdgarantin!

Sjätte stycket på denna sidan.

Hmm tog mig under en månad att få gå en utredning. Inte tyckte jag de var speciellt bra heller.

#8 Fick du vänta mindre än en månad? När var det? Det är extremt snabbt att få en utredning så fort!

Vad var det som inte var bra med det? De - som i utredarna eller menade du att det inte var bra att bli utredd?

#9

Kan väl vara runt 3 år sedan nu. Alltså hela AS utredningen var ett skämt anser jag och många andra. Jag blev skickad dit för att se om jag hade ADHD/ADD men all tid las på att konstatera AS eller inte. Det stora problemet var att inget jag gjorde tydde ju på att jag hade AS mer än de delar som är gemensamt för hur man fungerar med en depression. Alla deras argument föll på det faktum att jag tidigare inte hade haft några problem med de saker som de såg som AS symptom innan jag fick min depression.

Sm exempel så i det AS test som någon postade om här mågonstans fick jag 15 poäng. Långt ifrån ett resultat som tyder på AS och så var det hela tiden. De ansträngde sig verkligen för att ge mig en AS diagnos. Ett expempel på hur vansinnigt det hela var. Normalt träffar man bara huvudutredaren och chefs psykiatrikern en gång för samtal. Mig fick han träffa tre gånger och den tredje gånger var han desperat och formlig skrek ut att det måste ju finnas någon sittuation när jag inte förstår hur andra människor tänker. Då var jag lite lustig, flinade upp och sa med ett stort leende "Om säger det på det viset så är det ju närmare 50% av befolkningen jag inte förstår mig på." Han tittar lite på mig och frågar "Vilka är det då?". Jag svarar "kvinnor" med ett flin och karln slänger sig upp från stolen och säger med upphetsad röst "Ja! det är ju precis sånt jag menar." När jag påpekar att det var ett skämt så säger han triumferande"Hur vet du att inte jag skämtade då?". Då frågade jag "Vem är det igentligen som har AS här inne?"

När utredningen var över och jag skulle få resultatet var både en representant från BST och min lillebror med. BST jobbar ju dagligen med personer som har AS. När de berättade att jag hade AS blev vi alla tre helt chockade. Så vi bad de motivera det hela och på varje enskild motivering svarade vi alla 3 att det stämmer inte på mig. Trots detta så vägrade de inse att de hade fel. Sen i förbigående så sa de att jag hade ADHD med men de pratade ingenting om det.

Min ordinarie psykiatrikers respons på min AS diagnos var. "Det är väl då fan att man inte ska kunna skicka en enda patient dit upp utan att de kommer tillbaka med en AS diagnos". Hon är också helt övertygad om att jag inte har AS liksom samtliga andra inom vård och liknande som har träffat mig.

AS har blivit dagens ADHD så som det var förr. En slask diagnos där man placerar alla som man inte riktigt vet vad det är för fel på. Sen vet jag att neuropsykiatriska här i Jönköping har haft mycket stor press på sig då avdelningen anses som onödig av många inom landstinget . Det medför att de tidigare i alla fall var pressade till att bevisa sitt behov eller riskera att bli nerlagd.

Det var i alla fall en utredning som sköttes extremt dåligt och oproffisionellt. Faktum är att testerna är så vaga att de stämmer precis lika väl på en person med utbrändhet om man svarar på frågorna utifrån hur det är under depressionen. Jag vet också om en läkare som enormt orolig för just dessa saker och misstänkte att de helt enkelt feldiagnostiserade hundra tals med människr pågrund av dåliga test metoder. Trots alla tester är fortfarande den viktigaste frågan om patienten själv känner igen sig när man beskriver AS och att man alltid har känt så. Om så är fallet har man med stor sannolikhet AS om man inte gör det har man med stor sannolikhet inte AS eller kanske bara vissa symptom men inte tillräckligt för att fatta en AS diagnos.

Elva!

Så här står det om vårdgarantin där jag bor.

http://www.ltkronoberg.se/templates/LTKPageWithPicture____6991.aspx

Jag har ringt och pratat med dom två gånger oxå och får samma svar varje gång

För mig tog det också väldigt kort tid att få tid för utredning.

Jag hade länge diagnosen bipolär syndrom 2 (som kändes nära men inte helt), och när jag var stabil nog för terapi så skickades jag på neuropsykologisk utredning för att ta reda på vilken sorts terapi som skulle funka bäst på mig.

När denna sedan var klar, så sade min ansvarige läkare att de hade sett att nånting inte riktigt var som det skulle, och de frågade mig om jag ville göra en grundligare utredning, för detta kunde betyda att jag hade nåt annat än BP2.

Sure svarade jag som tyckte att det var jätteroligt att göra alla tester, och drygt 8 veckor senare var utredningen klar och jag fick diagnosen ADD. Senare när jag svarade lite mer ärligt på frågorna (jag kände mig som ett ufo, och ville vara rätt "normal" ändå när jag svarade på en del av frågorna) så fick jag också diagnosen Asperger.