Kan en aspie känna kärlek?
Eller ser en aspie "kärlek" i andra saker i en relation?
Och är deras kärlek lika "hållbar"?
Jag undrar om känslor i en aspies färhållande…
Ivrig att få veta.
Snälla, beskriv mer hur du tänker..
![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Klart en aspie kan känna kärlek. Förstår inte riktigt din fråga..?
#0
Jag tror jag förstår hur du menar. Jag har läst att en aspergare vanligen ser fördelen med materiella saker en vän t.ex har och utnyttjar detta. Inte av elakhet eller nåt sånt. En aspergare har väl mer praktiskt tänkande istället.
Men helt klart är att en aspergare kan känna djup kärlek även om de inte alltid visar det på samma sätt som "normen". Det är ju ett av "problemen" i diagnoskriterierna om jag inte fattat helt fel.
Förstod jag dg rätt där?
Ja är svarer på din fråga. Jag bor ihop med en aspie sedan 3.5år. Han är så kärleksfull och visar sin kärlek väldigt ofta. Men han gör det på sitt sätt.
Andra skulle nog uppfatta vårat förhållande som tråkigt och inte så nära. En vanlig dag så pratar vi inte så mycket, blir något hej här och där, han sitter på sitt kontor och jobbar. Oftast så stör jag honom om jag kommer och försöker få kontakt. Då kan han bli galen och andra skulle nog tycka att han är egoistisk och inte ha förståelse för att det finns andra människor.
Ibland så kan vi kramas och sitta och mysa i soffan, men när vi gör det så är det oftast till en film eller liknande. Det är sällan som det blir så spontant. MEn ingen av oss har behov av att sitta ihopklistrade hela tiden. Istället pratar vi massor om känslor och sånt. Oftast händer det på kvällarna och vi kan sitta i timmar och prata om hur vi känner. Då förstår man att han har otroligt många känslor och har upplevt mycket tidigare.
Han blir sårad precis som alla andra, och han kan älska människor och djur, men de flesta andra visar det ganska ofta. Han visar det lite då och då.
Emellanåt så säger han att han ju är glad att han träffade mig att vi lever ihop osv, men att han lika gärna kunde levt själv. Närheten till andra är inte så viktig. Om man inte är medveten om aspie-problematiken så kan ett sådant uttalande såra mycket, jag blev ledsen när han sa så först men sen tänkte jag till. Det är inte samma sak som att han säger att han inte älskar mig.
Det krävs nog massa jobb från bägges sida för att man ska kunna ha ett långvarigt förhållande med en aspie, jag har själv ADHD och inte jättebehov av närhet och gillar inte när det ska fjantas runt med blomor och choklad bara för att man ska göra sånt. Så vi passar bra ihop. Visst han har sårat mig mycket genom ord och handlingar men dessa har berott på att han inte förstått de sociala koder och signaler som finns. Då har vi pratat om det så har det alltid löst sig.
Tror jag skulle ha svårt att vara med en "normal" kille som har större behov av närhet och gos än jag. Trivs bra med någon som kan sitta en hel dag framför datorskärmen och koda utan att ha en tanke på att jag finns.
För när jag verkligen behöver honom så finns han där, vårat band är väldigt starkt och trots att vi har det ganska jobbigt nu när jag är svårt sjuk så har vi inte grälat en enda gång. Vi respekterar varandra och vet om varandras svagheter och det är något vi inte utnyttjar. Den kärleken är nog ärligare än den många andra har i sina förhållanden.
Det hoppas jag - är nyförlovad men en man med Aspberger. Men skämt åsido; ja. Det är viktigt att inte dra alla med samma diagnos över en kam, med diagnosen finns många svårigheter och olika människor har olika saker de behöver extra tid eller hjälp med. Vissa har många saker och andra ganska få. Vissa har många vänner och är sociala, även om det generellt inte är så.
#3 Att aspergare ser fördelen med materiella saker och drar nytta av det? Nä, det tror jag inte ett dugg på faktiskt.
Frågan om en aspie kan känna kärlek tycker jag är konstig…aspergare är individer precis som alla andra. Vi har olika förutsättningar och olika svårigheter. Man kan inte dra alla över en kam.
//S
#0 Jag skulle gissa att när det gäller hållbarheten så är det troligare att en person med Asperger håller fast hårdare. Har man väl bestämt sig för att det är en person som man vill leva med och som man älskar tror jag att man är mer konsekvent och går in mer för förhållandet än vad andra människor generellt gör. Men som många andra påpekat så är det här troligen mer beroende på individ än på diagnos.
Risken är nog betydligt större att den neurotypiska parten ger upp än att parten med Asperger gör det.
Ja!!!! Min fråga om en aspie kan känna kärlek ÄR konstig.
Men ännu efter 5 år med en aspie - man så blir jag inte klok.
Vi är båda 41 år och jag har själv ADHD.
När vi för 5 år sen träffades så ljög han mer än han talade sanning (sant)…..och när han väl hade tid att träffa mig så var han olik alla andra män och jag älskade det - han var perfekt! Han var underbar!Eter någon månad så låg jag i hans famn och kollade in i hans ögon och sa "jag älskar dig"!………Han tystnade, tittade på mig precis som jag skulle ha skjutit honom!! - Vad sa du? sa han……-Att jag älskar dig sa jag!……-Jaha! sa han.
Och jag skämdes så förfärligt att jag hade sagt dom orden……jag kände mig SÅ DUM! Jag hade aldrig sett en människa tycka så illa om just dom orden……eller reagera så som han gjorde.
Jag sa dom inte på länge igen - inte förren han började säga dom efter mycket lång tid.
När jag väl tror att jag begripit mig på honom så förändras han.
Vi hade en underbar tid före jul - sen hände något och jag blev sängbunden i nästan 2 månader - tydligen så klarade han inte det för han "tröttnade" på oss och sa hemska saker som att vi hade det tråkigt och aldrig gjorde något. Vilket var sant efterssom jag var sjuk. Men ärligt talat trodde jag att kärlek skulle klara en sån liten sak som en sängliggande sjukling i ett par månader
Jag märkte att han tappade kärleken till mig på flera sätt - men han sa aldrig något. Så en dag så berättade han det och orden som kom ur hans mun var inte vackra och alla orden skyllde hans ointresse för mig på mig och min sjukdom.
Jag blev chokad och grät en massa och till slut så kunde jag "börja" leva lite och jag skrattade igen ibland.
Jag hade blivit riktit frisk igen och det kändes skönt.
DÅ KOMMER HAN igen och visar intresse och förväntar sig att ALLA HÅRDA ORD ska vara förlåtna och glömda.
När jag berättar att jag blev väldigt sårad/ledsen och lämnad när jag var svag och sjuk och att han inte gav mig förståelse för vad jag gick igenom så försvarade han sig bara med att HAN HADE LIDIT när jag mådde dåligt - han hade tråkigt! Han tapppade lusten sa han. MEN NU VAR JU LUSTEN HÄR IGEN _ säger han med ett leende!! Som om inget hät - som om mina känslor aldrig har sårats.
Vi pratar på telefon dagen efter och jag förklarar att jag inte vågar lita på honom igen - ifall något annat skulle få mig "tråkig" för ett tag och att han då skulle göra slut igen. Han svor på att det aldrig skulle kunna hända igen - men jag sa att jag inte orkade med en "JOJO lek" där man aldrig vet vad man har….
Han skrek högt och ursinnigt i telefonen : - Nu kommer jag till dig och lämnar DINA JÄVLA REJOR, jag vill inte ha dom här längre! Häåpet sa jag _MEN FY FAN! HUR KAN DU SÄGA SÅ? och så slängde jag på luren.
Jag har inte svarat i telefon dom 4 gånger han ringt. Dom 7 sms han skickat består mest av att HAN OXÅ ÄR BESVIKEN och att han inte fattade HUR JAG KUNDE REAGERA SÅ STARKT PÅ VAD HAN SA
I mina förra förhållanden så har jag aldrig haft skrik och bråk - men med min aspieman så har det tagit slut minst 100 gånger. Han har ALTID bett på sina bara ben att få mig tillbaka, han har alltid kollat på mig med sina ledsna hundögon, han har alltid ERBJUDIT sig att ändra på den sak jag gjort slut för (ex lögner) - MEN HAN KAN LOVA VAD SOM HELST OCH INGET HÅLLER HAN. Jag har gått på det i över 5 år nu. För JAG VILL TRO på honom!!! Men sen vänder han på ALLT HAN ERBJUDIT SIG ATT ÄNDRA PÅ till MIN NACKDEL och jag får skäll.
Som sagt! Jag har stått ut i orkaner/eldsvådor/jordbävningar/lögner/lögner/lögner/bråk/påhopp och massor av orättvisa - Jag fattar inte hur jag ens orkar stå på mina ben längre - min själ har övergett min kropp för längesen och min dumma "tro" på att han älskar mig på sitt udda sätt finns fortfarande kvar…..
Jag tror att han älskar dig för jag vet inte varför han skulle hänga kvar av praktiska skäl.
Men älskar du honom eller älskar du att han älskar dig? Kanske du bara älskar idén av honom som du sedan märker inte stämer?
Och för att svara på rubrikens fråga så vet jag ärligt talat inte om vi kan känna "kärlek" ur den definitionen som ni andra har. Jag är aspie och jag känner något väldigt starkt som jag inte kan beskriva på något bättre sätt än kärlek. Men jag vet dock inte alls om det är samma sak som andra har. Men det kommer jag nog heller aldrig att få veta. Men jag kan fortfarande vilja leva resten av mitt liv ihop med den jag älskar. Vilja göra allt för dennes skull. Men jag kan inte göra bättre än vad mitt handikap tillåter mig. Som aspie får man leva med att man sårar människor och att man inte förstår. Det är inte helt lätt det heller ska du veta. Man gör det sällan avsikligt.
Lite fakta om min aspieman (om vi nu längre är ett par…svårt att veta från dag till dag)
Hans humör skiftar från seknd till sekund och han blir lätt exalterad och låter då INGEN få tala eller få rätt. Med mig som är närmast honom slutar det oftast med att jag får rejält med hårda, elaka ord slängda på mig……och jag står där som ett fån med öppen mun och undrar vad det var som hände…..Han är arg och går till ett annat rum i några minuter sen kommer han in i gen med ett stort leende och undrar vad vi ska äta till middag - jag står fortfarande som ett fån med öppen mun och då undrar han irriterat om jag är sur över något……
När han gör något så jäktar han aldrig - det är så tryggt och skönt!
Han är väldigt social men har INGEN socialkompetens alls… Jag vet inte hur många gånger jag fått skämmas över hans sätt att trampa andra på tårna eller att han inte kan läsa av det sociala samspelet. 
Hans hygen ska vi inte prata om…..
…..jag skäms att säga det men ofta är jag äcklad över hans dåliga hygen och jag får ge inviter att han ska duscha och borta tänder - Men GUD VAD ARG HAN BLIR NÄR JAG SÄGER NÅGOT!!!!
Hans bordskick att äta och prata samtidigt var kanske charmigt i början. Men nu så tycker jag även att det är ganska vidrigt
Jag förundras över att han aldrig tycks "ta in" eller "förstå" vad jag säger.
Han är väldigt bra på att se förändringar.
Han gillar att sola och shoppa mer än jag gör.
Han är en gud i sängen.
Han ljuger utan att blinka! Han kan ljuga om så små saker som - vilken väg han tog till jobbet - hur många smörgåsar han åt mm Lägner som jag tycker är OTROLIGT ONÖDIGA att ljuga om - jag ser helt enkelt inte anledningen att ljuga om sånt……jag fattar inte det!
Han har friat massor av gånger och jag har sagt nej. Men sissta gången han friade så sa jag för skoj skull ja. - inget hände! Och jag frågade om han inte ville gifta sig längre?……….HAN BLEV SOM VANLIGT JÄTTEARG och sa att vi bor ju inte ens ihop - jag sa att det har han väl vetat hela tiden även dom ändra gångena han friat - han blev ännu argare och sa att jag visste att han inte ville bli sambos - det visste jag sa jag……. men jag frågade varför han valde att fria när han inte ville bo ihop med mig…….han blev ännu argare och sa att OM HAN NÅGONGÅNG SKULLE GIFTA SIG SÅ VAR DET MED MIG - därför hade han friat!………Det var 3 år sen nu och han har aldrig mer nämt giftemål.
Han är så konflikträdd att han höjer rösten och börjar skälla innan jag ens hunnit tala till punkt!
Han pratar bara om telefoner/jobbet/nya bilen eller tv:n - Kan vara lite tjatit ibland att lyssna på instuktionerna till telefonen. HELT då han ALDRIG kan lyssna på vad jag har att säga - han avbryter och börjar tala om sitt istället - irriterande!!
Han behöver ofta ANDAS!! För honom betyder det inte att vara själv utan det betyder att "prata med någon annan".
Han har inga rikriga vänner alls - jag tror ärligt talat att han inte fattar det själv! Dom vänner han har dom kommer han till och går som det passar - han liksom "kollar till" sina vänner på ett kort besök på 10 -30 min sen går han - han kommer alltid oanmäld! INGEN besöker honom och han förstår inte varför……. RÅKAR någon komma förbi så bjuder han inte ens på kaffe…..han är inte ens trevlig emot dom. Men han är väldigt trevlig när HAN BESÖKER NÅGON….
Det var lite mer om min aspieman
Hoppas ingen ser något av det här som "skitsnack" emot honom. Jag berättar allt det här i hopp om att någon ska kunna konfermera att det här är vanliga fenomen men en aspieman.
Jag VET att han inte är elak i hjärtat - men han ÄR väldigt elak emot mig och säger så mycket hemskt till mig.
Jag kan inte så mycket om Aspberger (men han påminner starkt om en kille jag hängde ihop med för många år sen) så tyvärr kan jag inte bidra med så särskilt mycket.
Mer än styrkekramar förstås.
Hej "Veyla"!!!
Klart att jag älskade min aspieman. Jag säger "älskade" för just nu tvivlar jag ärligt talat på OM jag älskar honom längre. Eller så älskar jag honom men är för hårt sårad och sviken………jag vet faktist inte just nu. Jag tycker att kriser brukar förstärka förhållanden - men kriser för min aspie vill han helst "blunda sig igenom"…….Han tycker inte om den grå vardagen som jag älskar så mycket.
Jag förstår att ni aspies har det svårt när ni sårar människor med era ord och ni inte menar det……… Även om jag vet att ni inte menar det så undrar jag VAD NI EGENTLIGEN menade? Menade ni dom hårda orden? Men ni menade inte att dom skulle vara så sårande?
Min aspie använder hårda ord som vapen och han verkar "Gilla" att såra mig - men han verkar inte gilla vad konsekvenserna BLIR FÖR HONOM av dom sårande orden.
Han verkar vilja skada mig med ord……..Men när han skadar mig så blir han automatiskt själv skadad - och det gillar han inte! Det är FÖRST DÅ han ångrar sina ord. Men ded var aldrig "orden" han ångrade - det var att han själv blev lidande.
Men jag vet inte hur du är - hur du fungerar. Jag är tacksam att du pratar med mig om det här. För under 5 år så har jag inte kunnat ventilera med en enda människa - dom skulle aldrig förstå!………Jag förstår inte ens själv varför ett förhållande skulle vara så svårt att få att fungera…
När jag inte står ut längre och går - och min aspieman kommer springande efter med löften om morgondagen och sin vägran att släppa mig, han bedyrar sin kärlek och bönar och ber om en ny chans. Som vanligt ger jag honom en ny chans - men vi är väl inga småungar heller (även om han ofta känns som en) som kan springa runt och bli ihop igen……..Hur som helst blir vi tillsammans igen och han kan hålla sig gullig i kanske en enda dag………sen börjas det om igen.
Usch!!!! Jag hör hur trött jag är på det här! Jag ska nog sova nu! Tack för att ni finns där ute att prata med! Ni är GULD VÄRDA för mig!!!
Kram
Hej "Frodde"!!
Kan du inte berätta lite om killen du hängde i hop med för några år sen?
Det skulle kännas SÅ SKÖNT att höra någon annans berättelse!
Jag känner mig så ensam i min "upplevelse"….
Kam
Ja, det finns mycket tokigheter skrivet om personer med Asperger och man ska väl inte ta allt man läser för sanning.
Det som jag tycker är så tokigt är att människor i ens omgivning gärna vill tro att alla ens beteenden beror på ens diagnos. Jag själv har Asperger men jag är så mycket mer. Jag har mina erfarenheter, bra och dåliga, som jag bär med mig och som också påverkar hur jag är som människa.
Bara för att EN person med Asperger har svårt att känna, eller visa kärlek så betyder ju inte det att ALLA är så.
Därför tycker jag att frågan är konstig.
//S
Hej!!!
Jag håller fortfarande med om att min fråga är "konstig"….
Jag antar att jag vill starta en diskution om detta och få mothugg - påståenden som visar att jag har fel.
Jag vill nog höra alla med aspie förklara hur dom visar sin kärlek - eller om det bara är min aspieman som visar på ett för mig konstigt sätt.
Jag är inte ute efter att förarga någon - jag är ute efter kunskap! Sen vet jag att ALLA människor är olika…..men NÅGON KANSKE är som han…
Tack för att ni finns!!
Kram
Hej "Solo"!
Det du säger var presic min tanke med min aspieman i början. Så jag frågade honom om gamla x - hans föräldrar och uppväxt. Men själv så tycker han att inget är konstigt i hans uppväxt och uppfostran.
Han är däremot arg på sin far som lämnade hans mor för ca 10 år sen - det förstår han inte alls.
Sen kan han vara sur på sina gamla tejer som enligt honom var "otrogna" mot honom……men när man tittat närmare på det så har det alltid varit slut - men han har inte accepterat att det varit slut utan sett deras nya män som otrohet. Han har väldigt svårt att "släppa tagtet" fast kvinnorna gjort slut för att han har gjort illa dom verbalt under en längre tid. Och förlåtelse har han aldrig bett om på ett sätt så man har kunnat tro att han verkligen menat det.
Tack "solo" för att du påpekade att alla fel inte är "aspie" fel/brister - jag förstår det så väl…. Jag vet bara inte vad som är vad! Det är så svårt att "jobba" på något som jag inte vet VAD det tillhör…… Jag skulle önska en "manual" till min aspie…
Hans rutiner/planerande - lugna sätt i kris - osociala sätt tror jag att beror på Asperger.
Men hans lögner - hans elaka ord som sårar - hans sätt att aldrig be om äkta förlåtelse - att han inte FÖRSTÅR vad jag säger - att han "ändrar" på det jag sagt till något helt annat som jag ALDRIG sagt……….VAD KOMMER DET IFRÅN?
Hans Asperger "problem" ska jag ju naturligtvis acceptera om jag vill ha honom……..Men han måste ju kunna ändra på sådant "som dödar" mig och andra……
Han måste ju ERKÄNNA sina fel och brister själv oxå - det ska väl inte bara vara jag som ska "ta emot" skit för att "DU VET HUR JAG ÄR!!!! - JAG MENADE INTE VAD JAG SA!! - DET BARA KOM UT!!! - JAG VET INTE VARFÖR JAG SA SÅ!! - KAN VI INTE BARA GLÖMMA OCH BÖRJA OM IGEN! - JAG FATTAR INTE VARFÖR DU TOG DET SÅ HÅRT! - HUR KUNDE DOM ORDEN GÖRA SÅ ONT NÄR JAG INTE MENADE DOM! - JAG SA JU FÖRLÅT! - KAN DU INTE ACCEPTERA ETT FÖRLÅT! - MAN MÅSTE JU FÅ GÖRA FEL!…….mmmmmm
Men jag undrar HUR MÅNGA "DUMMA/ELAKA/FULA FEL SKA MAN GÖRA INNAN MAN LÄR SIG ATT MAN KANSKE SKA ÄNDRA PÅ ETT KONSEPT SOM TYDLIGEN INTE FUNGERAR????
OCH VARFÖR BE OM URSÄKT - NÄR MAN ÄNDÅ INTE MENAR DET?
OCH VARFÖR I ALLA SINA DAR HÅLLA MIG KVAR NÄR HAN TYDLIGEN ÄNDÅ INTE VILL HA MIG?
JAG HAR GÅTT MASSOR AV GÅNGER UNDER DESSA 5 ÅR….
Jag har gått massor av gånger för att du VERBALT har varit så otrevlig att jag tappat hakan….
Jag har gått massor av gånger för att du ljugit….
Jag har gått för att du har bråkat med mina barn på en sån barnslig nivå att det inte finns ord….
Jag har gått för att du inte velat flytta i hop med mig….
Jag har gått för att du har fått såna raseriutbrott och varit så elak att jag önskat att jag dött….
Det är NÅGRA av dom gånger jag har gått.
MEN VARJE GÅNG JAG GÅR…….så bombaderar du mig med mail, sms och telefonsamtal och lyckas på ett underligt sätt att övertyga mig om att DU SKA SLUTA MED DET!! ATT DU SKA ÄNDRA DIG!! Jag har aldrig bett dig om det men du erbjuder dig och jag älskar ju dig och att sluta hoppas är tydligen väldigt svårt….
Men fortfarande så är allt som i början av vårat förhållande……
Du bor där du bor, du ljuger fortfarande, du är fortfarande elak i munnen osv…..
VAD ÄR DET JAG HAR SOM DU MÅSTE HA? VARFÖR SLÄPPER DU MIG INTR BARA?……VARFÖR??
Det är ju så ofta som du skyller ALLT på mig!
Jag bor på fel ställe - det är jag som börjar bråk - det är jag som är tråkig - det är jag som var sjuk…
Vad vill du med mig egentligen?
Du har ju sagt och gjort mig så mycket elakt under våra 5 år så jag är inte ens mig själv längre - jag är någon du säger att jag ska vara…
Jag vill hitta tillbaka till den glada qvinna/mamma/kompis jag en gång varit!!!
Kram Camilla
Camilla. Jag tror att du borde sluta fokusera på din man för en stund och fuksera mer på dig själv istället. Vad är det du vill göra med ditt liv? Varför skriver du allt detta? Är det värt så mycket för dig att vara tillsammans med honom att du är villig att ändra på dig och ta all skit.
Du kan inte begära att han ska förstå! Du kan inte begära att han ska sluta vara den han är! Det är bara att inse, Han är som han är. Han har försökt att ändra sig men varje gång misslyckas han. Ska det funka mellan er så få du ändra på ditt sätt att se saker. acceptera honom och hans lögner. Försöka att inte ta illa upp av förolämpningar.
Att han sårar dig så har inte enbart med Asperger att göra. Även om det självklart spelar in i den stora bilden. Men det gör din ADHD med, och tänk på det.
Kort sagt, Fundera på vad du vill göra med ditt liv. Och sträva sedan efter det. Och om du inte klarar av att uppnå dina mål tillsammans med honom. Fundera då på att bryta upp på riktigt denna gången.
Du lever med honom, inte i honom.
Jag hoppas du kommer fram till något som blir bra för er båda. Men du måste fokusera på dig i första hand.
Hej Veyla!
Tack för att du berättar för mig om dina tankar!
Det är djupa intligenta frågor du ställer mig - jag är tacksam för det!
Anledningen till att jag skriver så mycket är att jag under mina 5 år med min aspieman ALDRIG har kunnat prata med någon OM HONOM - och som en skänk från ovan så "dyker" plötsligt detta forum upp framför mig.
Jag är kluven, sårad, jagad och vet inte längre vem jag är!
Därför behöver jag prata - jag behöver eran visdom!! Jag behöver veta att jag inte är ensam….. Jag behöver veta att det finns fler som han…
Kram
Camilla
Varför vill du att det ska finnas fler som honom? Och hur hjälper det dig?
Hej Veyla!
Jag tycker att det är skönt om det finns fler som honom så att jag vet att jag inte är ensam om allt jag varit med om honom. Klart jag inte vill att andra ska lida som jag gjort. Men det skulle bara vara så skönt att prata med någon som varit med som samma saker……För just nu så känner jag mig så ensam och så förvirrad…….Finns det fler som han? är såna som han VANLIGA? Har ANDRA MÄNNISKOR funnit sig i att leva som jag? Eller är jag en idoit som inte kunde sätta stopp?
Det är många tankar….många känslor!
För han har så många vackra sidor oxå - men tyvär så känns dom inte så viktiga längre - dom mörka sidorna kommer bara oftare och oftare!!
Kram
Camilla
Ja, Jag kan inte riktigt förstå din känsla tyvärr. Jag kan inte förstå varför du fokuserar så mycket på andra. Vad säjer du själv? Är du en idiot som inte kan sätta stopp?
För att svara på några av frågorna så är det inte alls vanligt med män som honom (vad jag vet). Andra människor finner sig i att leva tillsammans med folk som gör värre saker.
Är du osäker på dig själv på grund av att du blir nedtryckt så ofta kanske? Du får höra så mycket skit om dig själv att du inte vågar stå på egna ben utan blir istället beroende av den trygghet han erbjuder. Är det en alternativ trygghet du söker här?
Jag kanske inte har förstått alls, för på en nivå förstår jag din man. Samtidigt som jag absolut inte stöder att han misshandlar dig på det sättet han gör.
Om du nu bara lider med honom, varför är du med honom då?
Man kan inte förändra en annan människa, en människa som antingen inte förstår eller inte vill förändra sig. Den enda man kan förändra är sig själv.
//S
#14
Det här är väl ungefär 10-12 år sen nu…Jag träffade honom när jag var 19 och han var 35, jag tyckte nog att det var rätt spännande. Märkte ganska snart att något inte stämde och att han inte var som alla andra. Trodde väl i min enfald att jag skulle kunna "rädda" honom och sen är jag barn till en alkoholist och med den problematiken i bagaget så kände jag ju bara till det där med att "kämpa" på samma sätt som jag gjort för min pappa. Kanske sökte jag en fadersgestalt, jag vet inte..
Han sa ofta elaka saker, sa ofta att han aldrig älskat mig, tyckte aldrig att han hade gjort något konstigt, gjorde slut titt som tätt och slängde iväg förlovn.ringen till både höger o vänster, sa upp lägenheten lite nu o då… Sen hade han ett visst självskade beteende..kunde vräka i sig en massa tabletter så kan somna lite här o var och jag fick gömma min medicin som jag hade.Han skar sig i handlederna ett par ggr och en gång hittade jag honom inne i vår tvättstuga när han hade rivit sig på armarna med nån slags stålborste, så blodet rann..äh fy det var riktigt jobbigt. Jag kunde aldrig slappna av för jag visste att snart händer det nåt snart igen. Rätt var det var så skulle han ta sitt li igen. Han kunde ringa till mitt jobb och berätta det. Vad skulle JAG göra?! Ibland när han var spårlöst borta så åkte polisen och letade och ibland var jag med. Han var väldigt dramatisk överlag.
Han fick för sig att en vän jag hade där vi bodde snackade en massa skit om honom och gjorde massa grimaser åt honom när han var ute med hunden, och blev tvärförbannad när jag trodde på henne och inte på honom. Ibland så kom det så knasiga historier att man förstod att de inte var sanna. Som det exemplet nyss.
När jag hade lämnat honom och flyttat till eget så hann jag inte mer än att sätta i telefonen i jacket förrän han ringde, och ringde gjorde han i över ett år. Tjatade och höll på. En gång när vi pratade så berättade han om sin samtalskontakt och jag förstod att han var lite förtjust i henne. Sen berättade han medans han skrattade och betedde sig som på en 8-9 årings nivå att han skrev en saga där han satte ihop alla människor som han kommit ikontakt med i sitt liv till en berättelse, och då tänkte jag att hjälp, vad är det här?! Hela han var egendomlig på nåt vis, vilket alla runt omkring också tyckte. Han pratade ofta i gåtor och det var lite svårt att kommunicera med honom. Ofta sa han a men inte b.
Han var ofta väldigt hatisk till samhället i stort och de människor han kom i kontakt med och han hade en lite egendomlig syn på kvinnor. Var det en tjej/kvinna som tittade på honom så kunde han berätta att "hon klädde av honom med blicken" eller att han hade fått ett "skamförslag".. jag tror att han tolkade aningen galet många gånger!!
Han bodde hemma tills han var 35 och vi flyttade ihop, vilket jag fick höra var o varannan dag sen att han aldrig hade velat att vi gjorde. Han sa många ggr att han aldrig hade älskat mig. På morgnarna kunde jag avgöra hur dagen skulle komma att bli genom att se vilken blick han tittade på mig med. Om han tittade med avsky på mig som om jag var nåt som katten släpat in, ja då visste jag vad som väntade.
Under de 2-3 år vi hängde ihop så pratade han bara om en endaste vän, som jag bara hälsade på en eller två ggr under hela tiden. Han var och tog en fika med honom 1 gång tror jag under dessa år, och det var en kille som han lärt känna på gymmet. Han tränade flera ggr i veckan. Han kunde klä sig lite underligt ibland och hade en egendomlig kroppsstil/hållning. Han har ansetts lite udda av de flesta tydligen har jag hört av en bekant och min kusin som gått i hans klass när han var yngre.
När vi levde ihop misstänkte jag att han kanske kunde ha Borderline eller AS. Det var en hel del som stämde.
Jag har säkert glömt massa nu…jag skrev nämligen ett inlägg för en stund sen som jag råkade radera innan det publicerades..
Jag måste instämma med #20…du MÅSTE fokusera mer på dig själv! DU är den viktigaste i DITT liv (förutom barn och sånt då) och bara du kan ta ansvar för att du sätter dig själv främst. Kanske måste ni gå skilda världar helt, trots att ni älskar varandra. Ibland gör man varandra mer illa än vad man stärker i en relation oavsett om det finns känslor.
Lycka till och ta hand om dig
Just ja, jag skuldbelade mig själv hårt under många år efter, samt under den tiden vi levde ihop, eftersom jag tillät mig själv att utstå detta samt att jag tillät honom att göra så mot mig. Jag hade nog då själv varit hjälpt av att höra om andra i samma situation. Vetskapen om att det fanns fler. Att jag inte var ensam och att det inte var mig som det var fel på och de "val" jag gjort när jag valde att kämpa för honom.
Så sant så! Man kan inte förändra andra, bara sig själv!
Tack!!! Jag behövde höra det! och säkert höra det igen…..
Jag har väntat på honom…..men hela tiden så har han ändrat förutsättningarna.
Ni har säkert ingen nytta av att läsa om det , men jag behöver skriva om det.
……Den första ursäkten att flytta ihop var att han inte vågade lita på någon…att vårat förhållande verkligen skulle hålla (Jag borde ha gått redan då)
…..sen att han var för RÄDD att flytta i hop med nig.
…..igen så var han rädd och behövde tid att anpassa sina tankar på att flytta
……sen skulle han provbo här ett tag - vilket han aldrig gjorde, han var hemma mest
…….sen flyttade han!!!Till ett nytt boende på sin ort…
…….sen tyckte han att han bodde så bra på sitt nya ställe och ville inte flytta direkt igen….(??????)
…….sen tyckte han att vi bodde ihop…..det gjorde vi inte
…….sen började han ha så mycket morgonmöten på sin ort så att han fick lov att sova hemma dom flesta dar i veckan
……sen skylde han på att han måste ha sin dotter (som är 15 år) han aldrig har haft hand om henne tidigare- det har varit jag som "tagit hem" henne till honom.
………sen skyllde han på någon gammal tjej som skrämt honom genom att en helg bara komma med sin släpkärra och bägge föräldrar och bara flyttade in hos honom (dom MÅSTE JU ha pratat om att flytta ihop……men han vidhåller sin OTROLIGA historia om henne)Föresten så blev hon sen med barn och han sa att han i princip tvingade henne att göra abort- hon gjorde abort och flyttade med orden -Jag kommer aldrig att förlåta dig för det här! Han tyckte att aborten var bra och ännu bättre att hon flyttat och var borta ur hans liv - alla berättelser om gamla kärlekar han har så har ALLA hans x sårat honom främst genom otrohet. Jag tror själv inte på vad han säger MEN ÄRLGT TALAT ÖR JAG VÄLDIGT RÄDD FÖR VILKEN STORRY HAN SKA DRA OM MIG!!!! För att säga : -Nej tyvär så funkade det inte! ….Så kan han inte säga, för det måste vara tjejens fel och hon måste ha gjort honom SÅ ILLA på flera lka vis….då blir det KANSKE SPÄNNANDE NOG!!…så kommer han att hitta på en NY historia……och jag har ALDRIG bett om att få vara ned i den…..men ändå så kommer jag att få lov. Han bara är sån!! Det är så jobbigt att få lov att bekymra sig över andras lögner om en själv - jag har ingen chans att slippa undan en massa skitsnack om mig själv - jag önskar så att han för en gång skull skulle kunna hålla sig till sanningen…..En gång i tiden så var jag ju som dom andra omkring honom - jag trodde på vad han sa! Jag fick/får ännu ibland dunkar i ryggen av hans "kompisar" och kvinliga bekanta med orden - Ta hand om honom, han är en fin grabb och hans förra tjejer har bara utnyttjat honom och varit otrogna och elaka emot honom!!!…..HELA VÄRLDEN (hans vänner.t.o.m mina vänner) TROR PÅ VAD HAN SÄGER!!!!……varför är det bara jag som VERLKIGEN MÄRKER hur han egentligen är? Hur kan hans spel/teater emot ALLA ANDRA människor vara så intakt? Det är bara jag , hans x-fru, och hans gamla tjejer som vet sanningen…….MEN VI TIGER!!……för innerst inne så VET vi att han är en fin kille - trotts allt han gjort emot oss och sagt om oss….så är vi tysta….vi berättar inte för hans "vänner"….vi försbarar oss inte…..vi tror och hoppas att "den fina sidan"hos honom en dag ska segra!!…Vi ger inte igen! Vi har varit med om hans mörka sida . men ALLA andra människor han möter dagligen ser bara den ljusa/fina sidan - den sidan som vi alla blev kära i en gång. Vi vill inte besudla honom inte förstöra hans fina rykte!! Vi önskar honom glädje och lycka! Och vi vet att det är bara för att vi kom väldigt nära honom som han kunde visa sin mörka sida…..jag vet inte hur dom andra kvinnorna känner . men jag känner mig lite skyldig för hans beteende - för jag var ju en av dom som kom "för nära" och "störde" i hans liv.Dålig självkänsla bara…..
….
……..sen började han med innebandy kvällstid på sin ort och då var det ONÖDIGT att åka hit för en natt….
……….sen började han prata om att jag skulle flytta till hans ort - fast han vet att jag inte är flyttbar pga barn och x-man
……..sen började han prata om att han skulle sakna sina "vänner" (han har inga) och han skulle sakna sin dotter han aldrig brytt sig om att träffa tdigare
……..sen tyckte han att vi kunde bo bå två ställen
……sen tyckte han att vi skulle vänta med att flytta ihop tills barnen flyttat hemifrån
……det sista har varit att han ska bo kvar på sin ort och att han inte vill flytta till min ort.
Det "ROLIGA" i kråksången är att för 5 år sen sa att JAG VILL/SKA LEVA TILLSAMMANS MED DEN JAG ÄR IHOP MED!! Jag har från början sagt att jag vill ha ett familjeliv under samma tak.
JAG HAR ALDRIG TVINGAT ELLER TJATAT PÅ HONOM - BARA GJORT KLART ATT DET ÄR DET SOM GÄLLER OM HAN VILL VARA TILLSAMMANS MED MIG!!! Och han har nu under 5 år lyckats få mig att vänta på att han skulle bli mogen för det.
HAN HAR LOVAT!! Han har bett på sina bara knän att jag skulle vänta - han kom med många fler ursäkter än jag har skrivit upp - för jag minns inte alla.
Jag tycker att jag var trevlig och snäll emot honom när jag tidigt i våran relation sagt att han ska leta efter en tjej/kinna på sin egen ort istället - eftersom jag MÄRKT att det varit ett svårt/tungt/omöjligt beslut att lämna sin egen ort.
När jag var yngre och utan barn så hade jag själv inga problem att flytta DIT min kärlek fanns! För mig var/är det självklart att man vill leva under samma tak med den person man älskar….
JA!!!…Leeeeeer…det var MYCKET MER ÄN NI VILLE VETA! - men jag behövde verkligen skriva av mig allt jag samlat på mig i 5 år….
Kram Camilla!!
Det är läkande att skriva av sig…ut med det bara!!
(Detta är vad jag tror utifrån mig själv)
……Den första ursäkten att flytta ihop var att han inte vågade lita på någon…att vårat förhållande verkligen skulle hålla (Jag borde ha gått redan då)
…..sen att han var för RÄDD att flytta i hop med nig.
Du nämde att han såg det som att hans ex varit otrogna bara för att dem gick vidare och hittade nya respektive. Han är rädd att förlora dig och att du ska bli "otrogen" honom. Han är rädd att bli sårad så djupt igen.
……sen skulle han provbo här ett tag - vilket han aldrig gjorde, han var hemma mest
…….sen flyttade han!!!Till ett nytt boende på sin ort…
…….sen tyckte han att han bodde så bra på sitt nya ställe och ville inte flytta direkt igen….(??????)
Han klarar inte av ändringar i sitt liv. Och det tar tid att komma över dem för vissa mer än andra. tror du att det är lättare för honom att flytta till dig än för dig att flytta till honom (trots barn och en ex-man, som du uppenbarligen valt bort).
MEN ÄRLGT TALAT ÖR JAG VÄLDIGT RÄDD FÖR VILKEN STORRY HAN SKA DRA OM MIG!!!!
Med all rätt! Men det är inte bara historier. Det är hans verklighet. Hans sätt att hantera traumatiska händelser. Det finns inget du kan göra.
HELA VÄRLDEN (hans vänner.t.o.m mina vänner) TROR PÅ VAD HAN SÄGER!!!!
Även om dem kanske inte vet att han ljuger, för jag tror dig, så är det hans verklighet. Och varför är din verklighet mer värd än hans? Era verkligheter passar helt enkelt inte ihop.
……..sen började han med innebandy kvällstid på sin ort och då var det ONÖDIGT att åka hit för en natt….
……….sen började han prata om att jag skulle flytta till hans ort - fast han vet att jag inte är flyttbar pga barn och x-man
……..sen började han prata om att han skulle sakna sina "vänner" (han har inga) och han skulle sakna sin dotter han aldrig brytt sig om att träffa tdigare
……..sen tyckte han att vi kunde bo bå två ställen
……sen tyckte han att vi skulle vänta med att flytta ihop tills barnen flyttat hemifrån
……det sista har varit att han ska bo kvar på sin ort och att han inte vill flytta till min ort.
Åter igen så klarar han inte av att byta ort. Han kommer förmodligen att bo kvar i samma ort hela sitt liv. Ska det funka får du ge dig.
Jag tycker att jag var trevlig och snäll emot honom när jag tidigt i våran relation sagt att han ska leta efter en tjej/kinna på sin egen ort istället - eftersom jag MÄRKT att det varit ett svårt/tungt/omöjligt beslut att lämna sin egen ort.
Är det din definition av att vara snäll? Personligen hade jag tagit otroligt illa upp. Om du är så viktig för honom som jag tror du är, då är detta en av de hämskaste sakerna du kan säja!
Jag ville skriva detta efter hur jag tror att han kan uppleva saker annorlunda än dig. Jag hoppas att jag har rätt och att du kan få lite förståelse, inte i honom men i situationen i fråga. Du och han är otroligt olika. Men ni har en sak gemensamt. Ingen av er kan släppa taget om varandra. Om du vill att det ska funka måste du förstå honom. För Han kan inte förstå dig.
Jag har skrivit enbart efter vad jag tror. Och lite efter hur jag själv funkar. Till skilnad från mig har han väldigt mycket kraftigare och djupare symptom. Så det finns många möjligheter att jag är helt fel ute. Men jag tror du är den bästa på att avgöra det, för jag antar att du inte tänker visa tråden för honom?
Tack Foddel!!
Tack för att du berättade så mycket om ditt liv. Jag uppsakattar det verkligen.
Du har haft det tufft vännen!!!! Jag är glad att du har tagit dig ur det förållande som du betättade om. Du måste ha lidit enormt!!! Jag är så glad att DU LÅTER GLAD OCH STARK IDAG!!! Att du kom ur det där galenskapet. Det låter som om du varit med i en film - en film du inte visste vilken skådespelerska du skulle vara idag - och vilken skådespelare du var tvungen att möta dag från dag - och att filmen bytte namn och handling varje dag……SKÖNT ATT DU ÄR UTE UR DET DÄR NU! Jag hoppas att du inte har kvar några "men" efter honom. Jag hoppas att du bara fått styrka genom helvetet du såg……..kram på dig!!
Jag har oxå haft en alkoholiserad förälder så jag blev fort vuxen. Hur har det gått för dig och alkohol? Själv så dricker jag sällan och är typ "överkänslig emot alkohol"….…..Jag kan fort se (inbillar jag mig) vilka som är "alkoholister" utan att själva veta om det. Jag ser alkoholistvarning överallt. Och det beror säkert på min uppväxt….. Skulle vara intresant att veta hur du och alkohol ställer sig emot varandra. Har du lust så får du gärna berätta!
Jag vill än en gång tacka för att du skrev och berättade om en del av ditt liv!!
Och tack snälla du för att du försöker få in mig på rätt bana!!!
Jag behöver verkligen höra att det jag utsätter mig för nu inte är sunt och att jag behöver tänka på mig själv och mina barn.
Frågan är bara HUR man börjar….
Det känns som om jag har glömt bort hur man gör för att leva..
Kram Camilla
När jag var yngre så drack jag nog lite för mycket. Sen kom en period där jag inte ville dricka något, men idag kan jag dricka alkohol även om det är väldigt sällan. Jag kan ta ett glas vin nån enstaka kväll. Men tar jag ett till och jag känner mig liiite påverkad så vill jag direkt ha mer, så det gäller att vara varsam. De mycket få gånger man har varit iväg på nåt galej hemma hos nån och druckit lite mera så har det blivit alldeles för mycket. Då kan jag vara som en svamp. Sambon tycker också att jag blir otrevlig. Men som sagt det blir mest bara ett glas vin till maten nån gång ibland.
Ja, jag ser också väldigt fort om någon har alkoholproblem. Ganska nyligen så visade det sig att en väns särbo har alkoholproblem. Jag såg det första gången jag såg honom, det bara känns i luften. Jag tror man blir expert att upptäcka sånt, speciellt om man har "tentacklerna" ute på helspänn som jag har jämnt, och känner av allt o alla, hi!!
Veyla!!
Leeeeeeeeeeeer……..
TACK ,TACK, TACK!!!
Det var länge sen jag pratade med en så "klok" människa!!
Tack för att du finns här!!
Tack för att du finns här och "väcker" mig. Jag vet inte vad jag ska säga förutom att du gör mig lycklig med dina analyser över mig och min aspieman. Och jag kommer INTE att visa honom den här tråden -han finner det mesta jag gör ointressant….
Mina barn har jag varannan vecka! Veckan utan dom är tom - men ofta så ringer dom och vill komma efter skolan och sova över här på pappaveckan ändå det är så skönt att bara få rå om en unge åt gången ibland…..leeeeeeeer……jag känner att jag kan ge mer kärlek då.
Ha en trevlig kväll min kära vän!!!
Kram
Camilla
Froddel!!
Det där med tentacklerna stämmer så bra! Vi måste ha utvecklat dom i mycket unga år….
Sov så gott!!!
Kram
Camilla
Bra att du tog det rätt Camilla :)
Jag minns när jag var liten. Jag bodde huvudsakligen hos min mor och jag minns hur härligt det var att få komma hem till pappa. Att få göra sånt som jag gjorde där och låta han ta hand om mig.
Ha en trevlig kväll själv :)
Hur skulle jag kunna ta det fel, Veyla!?
Så rakt,ärligt och personligt som du skrev - jag ÄLSKAR ju raka svar/ärliga svar/lätta, okompliserade svar och det gav DU mig!
Nu ska jag hoppa i säng….ensam….…..barnen är hos sin pappa och den här veckan är dom i fjällen. Kul för barnen…..men mamma blir lite ensam….
Veyla…….har du både Aspberber och ADHD?…….Eller har jag missuppfattat! Jag är inte lika bra på detaljer som du är - så jag kommer inte ihåg allt. Färesten så avundas jag er med detaljminne - mitt minne är jättedåligt!!
Sov så gott!!!
Kram//Camlla
Starta ny diskussion