Många säger att djur är bra för barn med Asperger. Det finns säkert fler som kan berätta mer. Tänk bara på att du nog får räkna med att ha ansvaret för hunden. Det är många rutiner förknippade med hund och det brukar inte vara aspergerbarns starka sida. Hur gammal är din dotter?

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag har inte så mycket minnen från innan mina djur kom in i bilden, de har funnits så länge nu. Men jag kan säga som så att mina djur har hjälpt mig enormt mycket (jag har asperger). I mitt fall råttor då vilket säkerligen kan jämföras med hundar - man får hjälp att komma ut (jag går på promenader med råttor på axeln ;)), folk kommer fram och pratar vilket ger social Träning och det är inte lika jobbigt med ett "trygghetsämne" eller vad man ska kalla det, i mitt fall råttorna. De hjälper en att låta bli isoleringen man så lätt hamnar i annars. Samtidigt är det ju som med så många andra djurfolk, är man nere kan man gosa ner sig i en liten hårig kompis, man kan ha kul med de osv liksom.

Nu har jag själv andra djur än råttor också men de når aldrig upp till råttornas "status" eller hur man ska säga. Visst mår jag bra av att ha de hos mig också, men det är inte som som är själva kärnan i djurintresset liksom utan det är råttorna som kommit mig allra närmast. Utan de andra djuren kan jag fungera, men utan råttorna rasar allt ihop, typ. Tror jag iaf, jag har inte varit utan råttor en enda dag sen jag fick mina första för drygt 4 år sen. 

Så mja… För att fatta mig kort så kan en hund säkert vara jättebra, förutsatt att intresset för hunden finns, och det verkar det ju göra :)

På tal om rutiner - jag är själv skitdålig på sånt, men råttorna har hjälpt mig att få in rutiner kring de iaf - inga fasta tider eller så men åtminstone rutiner som mat innan läggdags, burstädning en viss dag/vecka, vägning alltid efter burstädningen, visitering alltid innan jag går och lägger mig. Det är inte mycket, men det är bättre än ingenting liksom :)

#2, 3: Intressant läsning.

Vänliga hälsningar

Niklas

min dotter är 16 o vill inte träffa en enda människa utom familjen……tror hon skulle må bra av att ha hunden att krama o gosa med o kunna gå på promenad med, lära sej lydnad tillsammans… såklart jag skulle stå bakom och ta huvudansvaret… vill ju lika gärna som min dotter ha en EGEN hund…. men jag har inte skaffat någon pga att jag är borta för mycket….

hundrasen hon vill ha är en "allergisäker" hund då hennes pappa o syster är allergiska…. hennes pappa o jag bor inte ihop så om det inte fungerar med de allergikerna så kan hunden vara hos mej…… rasen kräver mycket pälsvård…. (coton de tulear).. vet inte exakt hur mycket…tror isf strongt på att köpa skyddsdräkt till hunden så den inte blir helt vanvådad…. denna hund har lång vit fluffig päls o är inte så långt över marken…

tackar för svaren….

Ang att lära sig lydnad så är det ju ett ypperligt tillfälle att träna på det sociala - iväg på hundkurser!

jaha… då har vi beställt en hundvalp….

på dagens möte i skolan så diskuterade vi detta med att skaffa hund…. alla utom en såg det som en jättechans… denna enda var negativ o tyckte att det inte alls var en bra idé… men som det är nu ser vi ingen ljusning på dilemmat…. dottern mår rejält dåligt….

så vi bestämde oss för att rätt omgående skaffa hundvalp….så nu har vi bokat den allra sötaste hundvalpen som finns….

låter kanske som vi bestämde oss på en dag men vi har grunnat o funderat ända sen sensommaren….nu är jag bara orolig för att JAG inte får gulla med den nya….

Jag tror det är bara bra, så länge du finns i närheten. Jag har ju 2 stora hundar, den ena är officiellt min sons hund. Han älskar henne och lekar mycket med hunden, men allt arbete har jag. Han tycker det är tråkigt att gå ut med henne, åtminstone varje dag. Han är 15 år och hunden är en viktig del i hans liv. Hoppas din dotter blir glad över den nya hunden!

hon är eld o lågor….. tror inte att kissarna här är lika eld o lågor….men han kommer säkert snart att charma dom… hunden själv är van vid katter….ska plugga på hur jag bäst presenterar dom….vet iaf vilka kissar jag tror som kommer att ha flest protester…. så här ser rasen ut som vuxen…

Vilken sötnos ^^ Gillar när de får lite mustach sådär
Själv går man också i hundskaffartankar och ska ha en liknande, en malteser. Men det blir först om en herrans massa år. Drömmen vore en bullterrier men jag ska börja med en lätt ras så man får mer hundvana innan :)

MIn dotter älskar hästar. Hon red på ridskola när hon var 3-7 år. Hon tyckte om det, men det var också jobbigt. Om någon anna valde hästen hon önskade sig blev allt förstört, svårt också när det ibland uppstod väntan och så. När hon var 7 fick hon egen ponny hemma. Kanon för henne ! I skolan var det just då kaotiskt och utredningen pågick. För mig var det en livlina att vi hade ponnyn. Att mitt i allt kaos och negativt få gå ut på en ridtur med dottern och ponnyn och ha det bra tillsammans. På hästryggen slappnade hon av och  kunde prata om saker som jag inte kunde prata med henne om annars. Så småningom fick vi fler hästar. Nu har vi en mindre ridverksamhet här. När andra barn kommer hit för att rida och vara med hästarna kan min dotter vara med med sin häst på sina villkor. Då blir ridningen rolig och social på en nivå som fungerar för henne.

Vi har också andra djur. Mina pojkar ( som har AS ) tyr sig mycket till kaninerna och katterna. De mår jättebra av att ha djuren omkring sig.

Nu har mitt djurbestånd fått tillökning i form av en irländsk setter på ttolv veckor, världens carmigaste kille=) Han är "halvt" min, det är min kompis som skrev på alla papper men hon bor hos mig och är för tillfället en sväng på psyk så jag har hand om honom. Helt underbart för mig med alla djuren, dom får mig att tillexempel ta mig ut och baraen sån sak som att äta, lättare att göra mat till sig själv när valpen ändå ska ha sitt. Och illrarna som behöver gosas oc busas med. Utan djuren hade jag inte orkat länge.

Irländsk setter är en suverän barnhund ! Vi har också en setterhane, men han har hunnit bli 5 år nu.

Äsh vad synd att jag inte har några barn då=) men jag har ju illrarna, det är mina bäbisar

Jag har ett barn med asbergers syndrom/adhd och hans sätt att varam med djuren är fantastiskt. Vi har haft katter och hund sen han var liten, och vi ska köpa en katt också nu. Vi älskar djur, men min äldsta son är nog mest intresserad. Han gillar katter ..de "killar".. säger han !! dvs,, det är så lugna och gör bara det dom vill göra. Det passar honom.

Vår hund har gett honom en stor tröst under hans uppväxt, och när han mådde som sämst så låg lilla nellie hos honom och vek inte en sida från honom. Idag bor han på ett internat och går på folkhögskola.. hans utveckling med sig själv har förändrats enorm.. han säger ofta att när han flyttar till egen lägenhet så ska han ha en katt. Och det må jag säga att den kat som kommer till honom, får ett underbart liv.. han är djurvän mot alla djur..även spyflugor

Vänligen MariaJ:-)

Tack för berättelsen och välkommen hit Maria!

Vänliga hälsningar

Niklas

Fast jag tror att frågan skulle vara barn och djur. För alla barn oavsett handikapp eller ålder behöver en vuxen som tar över ansvaret för djuret. Jag fick en katt en gång från en granne som hade skaffat katten till sin son(kanske 5 år då) med ADHD och han misshandlade katt svårt.

Vi har alltid haft massor med dju. På senare tid dock inga katter för jag har tävlat med kapplöpningshundar…. Nu blev det slut på tävlandet, och då flyttade det in lite katter hos oss. Det var nog det bästa som har hänt i huset. Katterna är hans liv, han har även fått en katt som själv flyttat in på hans rum, och han sköter nästan den katten själv vad gäller mat vatten och rensa i lådan!!! Imponerande. Fast jag har varit tvungen att köpa katt sand som är som av kristaller för att han ska klara att göra rent…. enklare så.

Även hästarna har nu kommit mera i focus… fast ibland tror jag att han sköter dem för att han vet att han ska och inte för att han vill. Men han har något att göra, han känner sig behövd.. så det får duga just nu iaf.

Men som sagt katterna är hans liv!

Håller tummarna att allt går bra. Hundar är ju levande varelser så man har ju ansvar för den även ifall det inte funkar. Men ni har säkert tänkt igenom det hela noggrannt. Jag tror att det är bra för de flesta att umgås med djur. Fast det är inte alltid det fungerar. Min sambo har perioder då han mår jättedåligt av mina djur (3 hundar och 3 katter). Det är jättetråkigt. Han tycker att de hörs och syns för mycket. Han blir jättenervös och det gör ju ingen lugnare. Djuren älskar honom men han uppskattar inte det alls. Tyvärr!

Det viktiga är att djuren inte far illa, att det finns någon som tar ansvar för dem och ge dem det de behöver. Djur får inte bli leksaker eller terapiobjekt. Det är viktigt tycker jag.

#2, 3

precis så upplever jag det också - det här med att djur fungerar som "ice breakers" gentemot andra människor.
att kallprata är verkligen inte min starka sida, men när jag skaffade vovve, så hamnade allt fokus på *honom*, och då kunde jag slappna av (eller vad det nu handlar om), och träna mig i att kallprata med folk.

nu har det gått drygt ett år… hunden hjälpte henne mycket i början… o det gör han fortfarande men är med på min dotters  villkor när hon vill….. o vi föräldrar ser till att stötta så hunden får det han behöver….han är en riktig isbrytare på promenader även fast min  dotter inte vill stanna o prata med någon…. men det är något jag märker att det går betydligt bättre att prata om hunden när jag försöker närma mej….

#21 Inte förräns jag läste ditt sista inlägg: "nu har det gått drygt ett år" fattade jag att det var en gammal tråd.

På vad sätt ser ni till att hunden får det han behöver, som  inte dottern gör?

Är hon fortfarande glad över hunden?

Berätta lite mer…

Agility är en bra hundsport för barn och ungdomar. Det finns en organisation som är gemensam mellan brukshundfolket och utställningsfolket som heter Svensk Hundungdom. Dom finns på många orter i landet. De håller mycket på med olika kurser för just ungdomar. Och betydligt billigare är deras kurser också.

Agility är ju bra på det sättet att man dels är helt själv med sin hund men ändå kommer ut och träffar andra. Och kul är det.

Alla raser kan vara med. Det enda som krävs är att hunden är ett år gammal så att deras skelett har vuxit färdigt.

hon älskar vovven men hon är så mycket inne i sej själv så hon har svårt att se till hans behov… det vi hjälper till med är att gå på promenader o sköta om hans päls då han är långhårig…

jag har själv svårt att kolla på datumet på inläggen….lätt att missa något här eller där….

dottern hade planer på att träna agility men hon har inte vågat ännu…första året gick hon på två hundkurser….hon är väldigt inbunden o jag vet inte hur jag skulle kunna hjälpa henne att vilja o våga igen…

# 24

hitta en personlig hundtränare, kanske?
ring till kennel- eller brukshundsklubben - på flera ställen i landet har dessa klubbar börjat med arrangemang speciellt riktade till människor med olika funktionshinder, eftersom vi såklart vill att fler människor ska upptäcka hur roligt det är med hund!

Jag tror att djur är bra för humöret. Det är svårt att vara arg/irriterad när man har djur omkring sig, men det beror kanske på hur lyhörd man är för djuret och dess behov?

#26 ojojoj då har du inte träffat min sambo. Han kan vara väldigt arg och irriterad på djuren. Han tycker de är för många och har han en dålig dag så irriterar allt honom men djuren älskar honom ändå!

#27 Vad tråkigt. Jag skulle nog inte våga skaffa (fler) djur om det var så här hemma.

#28 Ja det är tråkigt. Fler djur ska jag inte skaffa. Jag hade detta antal djur när vi träffades. Sedan dog två katter mycket oväntat och till min stora sorg. Jag har efter det köpt tre nya katter som han gett sitt medgivande till. Tyvärr har det inte hjälpt. Hundarna är gamla och med "naturlig avgång" kommer djurantalet att minska som vi kommit överens om.