du är inte ensam vännen det finns mycket folk därute som tror att det bara är att skärpa sej… men det kan vi inte… det är ju som om man skulle be någon med glasögon att skärpa sej, inget fel på deras syn inte…. varför ska de envetnas med o bära glasögon? de får skärpa sej… och det vet ju alla att man inte kan säga så… men det syns att man ser dåligt… men det syns inte att du har kaos i hjärnan… där är skillnaden. Hade vi gått omkring med ett horn mitt i pannan så hade ju vem som helst sett att det är ett problem… men nu gör vi inte det, så tyvärr kan det bli så här ibland…

Oftast handlar det om okunskap

kram Linda

Nej, du är verkligen inte ensam, att bli bemött så är en klassiker, som också ofta är det värsta med funktionshindret, att varken man själv eller någon annan förstår utan förväntar och kräver mer. I förlängningen ger det låg självkänsla vilket sänker livskvaliteten avsevärt för den drabbade.

Linhofs jämförelse tycker jag är väldigt bra, ingen skulle säga till en person med synproblem (som inte har sina glasögon) att det bara är att anstränga sig så kommer det nog gå och att hon/han är lat som inte kan se hur mycket klockan är, eller vad det nu gäller.

När väl din utredning är klar kan du antagligen få en träff med utredningsteamet, där din familj kan få vara med och få din diagnos förklarad för sig. Tyvärr kan du nog inte tvinga dem att acceptera.

Jag kan dessvärre inte komma med några bra råd annat än att inte bry sig utan försöka inse att det viktiga är att du själv accepterar dina begränsningar. Jag har också varit med om att man försökt förklara vad diagnosen innebär och att folk ändå inte förstår utan säger - men jag är precis likadan, jag glömmer också bort var jag lagt nycklarna och att stänga av spisen - det är jobbigt för alla att ha småbarn et cetera.

(Jag tog bort dubbelpostningen av den här tråden)

Min mamma sa inte nåt särskilt när jag berättade…jag tror det snarare är så att hon inte vet hur hon ska bemöta det. Pappa är helt försupen och inte heller så "intresserad", men så som jag uppfattar bemötandet från deras sida handlar det om ointresse…inte bara för det jag anförtrott dom (alltså om mina adhd-misstankar) utan för mig som person. Samma känsla av att inte vara sedd och bli bekräftad kommer. Tur är iaf att en av mina systrar lyssnar och bemöter mig med respekt, likaså en barndomsvän. Sambon däremot vägrar att läsa om ADHD - jag föreslog att han kunde läsa ifall det var lättare att förstå än om jag sitter o babblar. Får jag däremot adhd-diagnosen DÅ kunde han läsa sa han…Tack för den!! Vad är skillnaden liksom, och hur kan det vara så svårt att inte vilja se och förstå problemen vi har?!

Men som sagt…jag har iallafall försökt att stå på mig då jag pratat med min mamma och försökt att ställa en del frågor om hur jag var som spädbarn och sånt så senaste gången visade hon faktiskt en glimt av intresse, men jag tänker inte stånga mig blodig utan pratar hellre med de två som verkligen förstår mig, där jag kan få lite feedback. Och för mig har det hjälpt oerhört att hitta denna sida

#3 Det där om att inte vara intresserad förrän det är ett "faktum" tror jag är lite manligt. Min man var sån med diagnosen med, visserligen tyckte han att det kunde vara intressant att läsa diagnoskriterierna och hålla med om att det stämde på mig, men längre än så gick det inte. Jag minns också när jag var gravid och jag slukade allt jag kunde hitta om graviditeter, förlossningar och barn, medan han var fullständigt ointresserad. Jag tyckte det var jättejobbigt och kände att han inte engagerade sig alls.

När jag blev med barn var det oplanerat, men han blev jätteglad, jag var däremot mer tveksam, och han har alltid varit världens bästa pappa, så jag vet att det inte har med ointresse att göra egentligen, men det kändes verkligen så.

Hur det är för er vet jag inte, men jag misstänker i alla fall att det kan vara ett manligt drag, inte analysera i förväg eller efterhand utan bara ta det som det är, skaffa den information som krävs här och nu, när det kommer upp och biter dem i näsan.

#4  Ja, han lär väl läsa sen antar jag…..hoppas jag. Men om det var en omvänd situation så skulle iaf jag vilja läsa och skaffa mig mer information och förståelse om han hade svårigheter och olika beteenden som jag störde mig på och som går ut över förhållandet. Vi får se hur det går…

Ja det är jobbigt med en oförstående omgivning Min son 14 ska utredas nästa vecka Jättemånga kriterier stämmer även in på mig och på min mamma Jag vet inte hur jag ska då till för att begära en utredning på mig själv också Omega 3 har hjälpt lite grann mot hans koncentratinons svårigheter Jag hoppas att din mamma och bror lär sig förstå vad det innebär Man är inte lat och ADHD har definitivt inte med intelligensen att göra Min bästa kompis fich diagnosen ADHD nu i vuxen ålder i höstas Hon tyckte att allt föll på plats och nu förstod vissa saker och varför en del grejer inte funkat för henne under uppväxten Hon sa att hos oss med ADHD går hjärnan på hörvarv hela tiden ,man har svårt att varva ner och koppla av ,man är uppe i varv hela tiden och risken är att man ränner ut sig Att säga åt en person med ADHD att skärpa sig är som att be en blind se sig för Hoppas det går bra ! Tänk på allt positivt som skrivs om ADHD personer :Dom är ofta talangfulla och kreativa Tom Cruise och Sylvester Stallone sägs ha adhd

Min mamma tror inte heller ADHD existerar. "Det har alltid funnits barn som är oroliga och ovanligt aktiva"…. (åhhh, ni skulle höra hennes röst när hon säger det!)

Ja, men ADHD har säkert funnits länge! Kanske lika länge som vi människor har funnits. Förmodligen t.o.m. Fast nu har vi ett namn på det.

Dessutom, det handlar inte bara om att vara ovanligt aktiv och busig som liten, som hon tror, det handlar om mycket mer än så. Försöker jag förklara…

Jaha, säger  hon då och låter tvivlande… Varje gång vi pratar om det!

Fy fan vad jobbiga människor det finns, speciellt min mamma! 

Min mamma tror att det finns men inte att jag skulle ha det. Har inte pratat med henne på flera veckor nu sen jag senast försökte prata med henne och att jag faktiskt har en diagnos redan och det är Bipolär.

Sambons mamma tror inte på att han har varken Asperger eller ADHD.

Mina föräldrar tycker att det är klockrena diagnoser på mig, och har insett att pappa har ADHD han också. :D