Jag kan svara för min aspie, vi pratar massor om förhållande och hur vi ska jobba med det, för vi måste jobba mycket för att det ska fungera.

Närhet går i perioder, ofta som nu sitter vi med varsin dator i soffan och gör vår egna saker, ibland sitter han på sitt kontor. Vi har satt in ett skrivbord i klädkammaren så han kan sitta där utan att bli altför mcykte störd. Ibland så kramas vi och myser men ofta är det till någon film. Lite planerad mystid alltså.

Kärlek har jag svarat på i kärlekstråden, men hans kommentar var "ja jag kan känna kärlek till andra och dig men på mitt sätt"

Alla krav är ett problem, något som tar lång tid och mycket energi, ju viktigare kravet är desto svårare blir det enkelt uttryckt.

Sambo ja… det fungerar bra även om han många gånger missförstår mig och det blir knas, men som sagt så pratar vi massor om hur vi kan lösa situationer så det fungerar. Men han har haft flera andra tjejer innan men det har inte fungerat för de har inte förstått honom säger han.

Städning går inte alls… han plockar sällan av bordet, man kan se vad han gjort om han varit uppe på nätterna… står kaffekoppar lite här och där. Ibland får han ett ryck och ska städa men oftast slutar det med att han börjar pyssla med något helt annat så det blir mer kaos än när han började. När han städar så måste han få tydliga instruktioner, tex. "damsug golvet i köket" när han är klar med det så kan han släppa damsugaren i köket och börja med något kul istället. Så jag måste ligga flera steg före om han ska vara delaktig. Ber jag honom städa skrivbordet så lägger han alla saker någonanan stans och gör rent på skrivbordet men det kan ligga en hög med sakerna på golvet istället.

Mat är han jätteduktig på att laga, men klarar inte av att handla om man inte skriver tydliga inköpslistor. Tex. står det potatis kan han köpa allt från 2små potatisar till 20stora. Han vet inte hur mycket som går åt. Rutiner för att äta finns inte heller. Nu har vi börjat få ordning på att äta frukost och middag, alltid nnågot men ibland så äter vi inte alls, det glöms bort.

jobb har han inget jobbar lite vid sidan av åt några vänner och det fungerar men då är det data som han är jättekunnig inom.

vänner finns några få, men det slutar många gånger i missförstånd och konflikter så byter han ofta. Men han har 2 vänner nu förutom jag då.

löften är viktiga, har man lovat så ska man hålla det, åt bägge hållen är hans åsikt. Så när möten och saker inte sker som man lovat blir det kaos som jag ofta måste reda ut.

misstolkningar sker ofta, mest mellan honom och samhället, tex. hans släktingar, myndighetspersoner osv. Hemma sker det ibland men vi har lärt oss massor på de 3.5åren vi bott ihop. Jag är mycket tydligare nu än förut. Han blev lovad jobb på en intervju men sen dagen efter så fick han veta att det inte alls var så och han förstod inte varför. Det var knäckande att se.

gräl har vi aldrig haft, vi pratar så mycket om hur vi ser på saker hur det känns osv. Visst vi kan vara oense om saker men bråkar inte om det för vi mår bägge dåligt när det blir konflikter. Sjlv karar jag inte av när det skriks på mig.

När han blir glad så blir han ordentligt glad och delar med sig av det, ibland lite väl mycket.

Men vi pratar som sagt mycket om djupare saker och väldigt sällan småprat som jag upplever många andra gör. Det är mycket känslor och hur man upplever grejer och vi pratar om lösningar och hur vi vill ha det.

Hej DoDen och tack!

Du och jag har väldigt olika aspiemän!

När jag läser här om Asperger så står det aldrg något om "elakaaspiemän"……..är det ett särdrag som bara min har!?

Och min aspieman han älskar folk och träffar dom ofta - men på HANS vilkor - han tröttnar fort - han tar bara reda på det som intresserar honom sen reser han sig upp när någon börjar prata om något ointressant. Han kan vara så pinsam om någon berättar något för honom ointressant att han sätter sig och pysslar med sin telefon eller högjut börjar prata med någon annan kring bordet om något helt annat……eller som oftast…reser sog hastigt upp och frågar om vi ska gå!!…Jag nästan dör av skam varje gång han gör sånt vilket är ofta.                                                         Kommer någon person och sätter sig vid vårat bord så varken tittar han eller hälsar om personen inte intresserar honom…….det är genant men jag kan ändå inte låta bli att beundras av hans "oförstörda,naturliga oskuld"

Min aspie ljuger ju om allt - för 5 år sen så ljög han ännu mer, men nu är jag på honom som en HÖK när han ljuger - han ljuger om så onödiga saker - som vad han åit till middag - vilken väg han tog till jobbet mm Hans lögner "ställer till det" hela tiden…..han får hitta på nya lögner och ännu mer lögner - HELT SJUKT!!! Och konfroterar man honom som jag gör - då får han PANIK och börjar genast skrika och linda in sig i ännu mer lögner…….så tröttsamt!!! Jag vet aldrig VAD som är sant..

Sen kan min aspieman aldrig prata djupa saker med mig som inte intresserar honom….….men när han börjar prata jobb/bilar/datorer eller telefoner så kan han hålla på i timmar och mala på om Samma sak om och om igen……..…….det börjar rinna ur öronen och jag börjar nästan gråta av panik………..jag lyssnar ju och pratar med honom…Varför vill/kan han aldrig prata om mina intressen?

Jag tycker att ni verkar ha ett fint och fungerande förhållande och jag är glad att du delade med dig till mig…..har du mer att skriva så lyssnar jag mer än gärna!

Ibland så undrar jag om min aspie har fått rätt diagnos. Har han inte lite bokstavs kombination i sig ändå - han är ju så rastlös i själen…..han kommer aldrig till ro som en riktig aspie gör - dom verkar trivas i sin lilla ombonade vrå medans min aspie bara irrar runt…..

Kram och tack för att ni finns! Det värmer mitt hjärta att få höra andras berättelser

Tack!!!

Camilla

Lögner eller vad man ska kalla det håller min med på också, var värre förut men det tror vi beror på att han hela livet fått en massa skit, man har tjatat på honom och skyllt saker som han inte varit skyldig till. Han orkar inte tjaffsa tillbaka och då är en lögn en enkel väg ut.

Många gånger när jag konfronterar honom tex. om han ätit upp mitt godis. Då säger han nej trots att vi båda vet att han gjort det. Men tidigare så blir folk arga på honom och skäller och han kan inte läsa av hur de blir arga eller om de tex. inte alls blir arga så han förstår inte hur och varför andra reagear.

När han säger sånt nu så säger jag till honom direkt så han får en chans att ändra sig, även om jag kan bli lite sur så försöker jag använda ord istället för att gå och vara småsur en hel dag. För han förstår inte att jag är sur utan kan bli sur själv över att han inte förstår och frustrerad.

Ja det är jättejobbigt att behöva uttrycka sina känslor i ord istället för att vara småsur och tro att han ska uppfatta det, ibland klarar jag det inte och han kan skutta runt som vanligt och inte fatta något trots att jag visar jättetydligt att jag är sur.

Jag tror att mycket av min sambos beteende är inlärda försvarsbeteenden. När han inte förstår varför folk säger saker och vad de menar så blir han frustrerad och för att skydda sig så använder han lögner, även om de inte är menat att skada andra. Jag är lite sådan också, och var mer förut. Jag har ADHD och svårt att läsa av andra ibland och då hitta på saker var lättare än att försöka ta konflikter när man inte förstår.

Vet du om man utredde adhd/add också, för mycket av det du skriver om att inte intressera sig för andra när man träffas sådan är jag med, försöker se trevlig ut men det är jättesvårt.

Jo, det är jobbigt att lyssna på snacket om datorer om och om igen. Första året när vi träffade hans vänner som också bara pratar datorer så somnade jag när de började prata. Var så ointresserad och hade hört det mesta 5 tusen gånger. Nu börjar jag lära mig mer och mer och intresserar mig lite för det han gör. Han kan förklara på ett enklare sätt, så jag brukar förstå och brukar försöka förstå.

För ett tag sedan tillbringade han många timmar på sitt rum och kodade och ropade sen för att visa vad han hade gjort. Då hade han kodat ett program där en liten röd boll studsade runt på skärmen.

Ja vad ska man säga… "fin boll älskling kul att du gör vettiga saker medans jag städar och lagar mat"

Jag förstår inte jobbet bakom men försöker förstå, jag vet i alla fall tillskillnad mot tex. hans mor att det han gör med datorn är ingen lek, han spelar inte bort timmar utan lär sig mer och mer när han kodar saker. Även om det är svårt att förstå när han gör röda bollar som hoppar runt. :)

Nu ska vi göra mat, åt inte igår så det är hög tid nu

Hej DoDen!!

Nu kände jag plötsligt igen ALLT du skrev om din aspie

Det där med lögner som är så självklara att man inte vet om man ska skratta eller gråta……hiiiiiihi

Lögner som ALLTID föder en ny lögn!!!

Jag tror oxå att min aspie "utsatts" för osanna anklagelser och därför började ljuga. Undra om det är så för dom flesta aspies jag känner är RÅ ÄRLIGA - det gilla jag!!! Dom är så charmiga med sitt sätt att alltid säga sanningen

Raka ärliga svar gör livet så mycket enklare

Jag har oxå ADHD som du! Jag har nyss fått diagnosen fast jag hunit bli 41 år nu - så det var på tiden!!! Leeeeeeeer…..

Hoppas att maten blev god!!!

Kram

Camilla

Jag har levt med min sambo som har AS i ca 1½ år, vi har varit ett par i två år. Jag har ingen diagnos, men jag tror att jag personligthetsmässigt kan skilja mig från de flesta andra kvinnor i min ålder (24), jag är väldigt "lätt underhållen", har inte så stora krav och behöver mycket eget utrymme.  

Närheten: Han är mer gosig än vad jag är, kan påpeka att jag sällan ger honom en spontan kram och liknande.  

Kärleken: Jag känner att han är mån om mig och "Jag älskar dig" säger han massor av gånger varje dag. Jag tvivlar inte på att jag är älskad! 

Krav: Jobbigt med krav som liksom ligger över honom. 

Rutiner: Tråkiga vardagsrutiner är just tråkigt.  

Städning: Han städar gärna om jag frågar eller påminner honom, annars har han inga problem med att det är lite stökigt.  

Mat: Dåliga rutiner. Tar ganska få initiativ. 

Jobbet: Eftersom han just nu inte har ett jobb vet jag inte, men får han arbeta med det han kan och älskar, datorer och annan elektronik, är han passionerat engagerad och har inga problem med att jobba övertid för att bli klar med ett projekt innan han går hem. Vill avsluta ett moment innan han börjar med ett annat eller går på lunch eller hem.  

Vänner: Normalt, LAN:ar ofta och har mest kontakt via datorn (men så är det för mig också) men ses ibland. Ställer verkligen upp om någon ber om hjälp. 

Löften: Kan brytas om något roligare dyker upp. Te.x. så går det före att fixa en kompis dator jämfört med att äta middag med släkten. 

Misstolknigar; Verbalt kan det bli så. Har svårt med synonymer och förklara saker på olika sätt. Kan vara väldigt fast i första intrycket eller vad han fått för sig. Har dock inga problem med att ändra sig om han blir motbevisad eller liknande. 

Gräl: Sällan. Kan bli väldigt uppjagad och inte kunna släppa något, medan jag INTE vill prata med någon som beter sig hetsigt eller är arg. Jag vill inte höra saker han sedan ångrar, men omöjligt kan få ogjort. 

Glädjeämnen: Älskar nära och kära, både människor och alla katter i familjen. Tycker om barn och vill gärna ha många. Har humor som passar min och vi skrattar ofta, tycker jag. 

Egentligen känns det lite konstigt att beskriva någon såhär, för allt behöver ju inte ha med AS att göra, utan kan vara rena personlighetsdrag.

Tack Elyse!!

Tack för att du delar med dig

I mina öron så låter det som om du/ni är lyckiga och kära!!! Härligt att höra!!

Kram

Camilla

Elyse!………Hej!

Min aspie han gillar rutiner - vilket din inte gör.

Sen är släkt inte så viktigt - inte alls viktigt faktiskt!

Krav - det gör min aspie omgående så att han ska ha det gjort.

Min aspie börjar gräla innan samtalet ens har börjat…….hur det nu går till……

Ja får inte höra eller känna att han älskar mig OM INTE JAG VISAR DET FÖRST….…… Så när jag är sjuk eller nere och verkligen behöver kärlek så får jag ingen……….Så jag är så avundsjuk på dig…..  Men glad över att du får och känner kärlek ifrån din aspie

Min aspieman har BRA rutiner på mat - helst skulle han säkert vilja ha en veckomatsedel - men JAG och bestämda saker går nte alls ihop….

Kram//Camilla

Hej DoDen!!!

Ville bara höra hur du/ni hade det idag!?

Själv så ar jag "massor" av ärenden som jag verkligen borde göra idag - eller helst i förrgår………Jag är en MÄSTARE på att skjuta upp saker…

Varför kan inte TRÅKIGA saker bara ske av sig själva?…….hiihihihiih…..den där meningen gick ju att tolka på flera olika sätt märkte jag……..hihihihiihi….Så dumt det blir ibland!

  Jag vill inte att något tråkigt alls händer mig,leeeeeer……..jag vill bara slippa göra tråkiga "måsten".

Ha en bra dag och sköt om er

Kram//Camilla

Jodå, idag är en jbbig dag. Sambon har svåra sömnstörningar och sov inte inatt utan somnade i eftermiddags. Själv testar jag naturläkemedel för att sova och har svårt att hitta rätt dos så jag har bra hangover idag.

Massa saker att göra här med, blir tokig ibland på sambon för att man inte kan be honom om att göra saker och sen lita på att det blir gjort.

Har bett honom fixa datorn och en massa andra grejer men måste tjata 1000 gånger och ha koll på vad som är gjort eller inte. Känns som om man har en treåring ibland. Men så är det.

Vi hade personligt ombud här igår, äntligen får vi hjälp av dem och hoppas de kan hjälpa oss att ordna upp ännu mer saker.

I vårat förhållande så har jag fått göra det mesta och hålla ordning och struktur, något jag är expert på när det gäller andra. Men jag kan inte strukturera upp för mig själv men för sambon. Så vi har klarat oss riktigt bra de första åren. Men nu är jag sjuk i något okänt så jag har inte ork eller förrmåga att hjälpa sambon så mycket som han behöver.

Tex. om det ska lagas mat så ber jag honom om hjälp och då kommer han och frågar "jaha, vad ska jag göra" säger jag att han tex. ska diska en gryta så gör han det och går därifrån, då måste jag börja jaga honom för att dela ut fler uppgifter. Kommer jag inte på direkt vad han ska göra så kan han vandra iväg också.

Ibland så går det bättre och han kan ta egna initsiativ ibland så är han som en robot som ska programeras för varje liten sak. Blir mycket detaljstyrning men det är vad han behöver.

Om han däremot själv lagar mat, villket händer ibland för han älskar att laga mat då är han mer självgående.

Han utreds just nu lite mer, han har ingen klar AS-diagnos men vad man än kommer fram till nu så vet jag att det är AS han har fast han är duktig på att dölja sina svårigheter när han pratar med andra. Tyvärr för sin egen del, för få ser hans verkliga svårigheter.

Men vi hoppas att man nu får så bra utredning att han kan få det stöd han behöver, hemtjänst är det som erbjuds men det klarar han inte av. Nytt folk varje gång och man måste förklara vad de ska göra, det kan han inte. Men samhällets stöd är inte utformat för sådana som han.

 Hej DoDen!!

Va bra att ni får hjälp från ett Personligt ombud Dom är verkligen som ens egna förlängda armar som man själv inte kan använde! I början kan det vara svårt att veta "vad" dom kan hjälpa till med - men sen när man väl förstår att dom "är din rätt i samhället" och gör allt för att få ens liv att bli så drägligt som möjligt! Ja då känns allt tryggt och bra!

Dom lyssnar på ens problem/behov och gör upp en plan för vad som behöver åtgärdas. Sen fixar dom på något sätt till det hela .

Föresten så tycker jag att DU verkar vara en liten "Personligt ombud" åt honom redan - jag slår vad om att du redan har gjort massor av saker som gjort hans liv lättare.

Jag förstår vad du menar när du skriver att han ibland är som en 3-4 åring. Visst är det jobbigt när man får lov att vara "mamma" åt sin partner…..men, men………..kärleken står ut med mycket!!! Föresten så är dom så löjligt charmerande ibland med sin "okunnighet" för något man tycker är så enkelt och självklart. Men skrattar bäst som skrattar sist…..vad vet VI om alla dessa dumma siffror som ett dataprogram består av…..….hiiiiiihiih

Min aspie är så att han inte "oroar sig" över så mycket - jag avundas det ibland - att slippa "tänka" så mycket! För det är ju det jag gör hela dagarna tänker/ältar……

Sköt om dig!!!

Kram//Camilla

Hejhej!
Kanske lite dumt att svara på den här tråden två månader efteråt, men ändå.

Jag har en pojkvän som är aspie. Vi har varit tillsammans i ca ett år och jag visste sedan innan att han hade AS, _(men väntade med att säga något tills han själv erkände det, som var för ca fyra månader sen..)

_Vårat förhållande är rätt komplicerat då vi oftast småtjafsar.
Eftersom han inte kan se när jag blir ledsen eller sårad när han säger något, så måste jag vara mer ytlig (dock är jag väldigt försiktig med det)
Då blir han arg och säger att allting handlar om mig = bråket startar..
Eller bråk och bråk, han är arg och upprepar gamla saker som hänt medans jag försöker förklara lugnt hur jag menade.
Han kan alltså inte se att han gör fel i överhuvudtaget, utan skyller på mig direkt.

Han tror att han har mer tid än vad han egentligen har, vilket resulterar i att han alltid är sen. Det är inget problem för mig, men han har ett deltidsjobb som han kan bli av med om han inte skärper till sig.

Laga mat är han jätteduktig på, vet hur mycket han ska ta och så.
Dock vet han inte hur mycket han ska handla. Så att handla mat händer inte så ofta, utan hans pengar går istället oftast på onödiga grejer som han egentligen inte behöver. Hans specialintresse är att skejta, och han kan köpa otroligt dyra brädor utan att han egentligen har råd. Vilket resulterar i att han inte har råd med riktig mat sen = han köper pizza varenda dag i veckan..

Städa kan han, men inte direkt. Han kan lämna tomburkar och annat skräp framme över en natt, men när han vaknar på morgonen börjar han städa direkt.

När man pratar med honom verkar det som att han inte lyssnar. Han kollar åt andra håll, sysslar med annat eller ser allmänt ointresserad ut. Så är det med både honom och mig faktiskt, så det är inget problem. Jag har väldigt svårt själv att kolla någon i ögonen när man diskuterar, så..ja.

Det är små lögner, hela tiden. Eller ja, oftast säger han ingenting alls för att "slippa ljuga", haha.
Han överdriver saker, som att, till exempel, ifall ett snöre han hittade var 1 dm så blir det när han berättar 10 dm.
Han kan inte heller berätta en historia flera gånger, då han verkligen ändrar på den andra gången han berättar.

Jag får, absolut inte, på inga villkor, träffa vänner av motsatta könet eller mina gamla ex. Okej, så kan det väl vara med vilken kille som helst, men när HAN träffar sina vänner av motsatt kön och sina ex så tycker inte han det är något problem alls, och förstod mig inte den gången jag försökte förklara hur jag kände.

Min pojkvän är faktiskt väldigt trevlig och väldigt mysig/gosig.
Han kan skippa en kväll på krogen bara för att ligga hemma med mig och kramas framför en film.
Senare kan det hända att han ångrar sig väldigt mycket, att han tycker att han istället borde ha gått på krogen istället för att stanna hemma.
Han älskar sin familj och låter dom veta det.

Men han har väldigt svårt för att träffa min familj.
Förra månaden var första gången han träffade min mamma, till exempel.
Och han missade min släktmiddag för att han fick kalla fötter.
Jag förstår honom, men blev ändå väldigt besviken.
Han var inte ens med på min födelsedag, medans han bokstavligt talat tvingade mig att komma på hans, haha.

Slutsats:
Vi kan inte kommunicera med varandra.
Jag vill så gärna, jag försöker anpassa mig efter hans syndrom, jag har en barndomsvän med AS som jag anpassat mig efter till och med.
Men av någon anledning går det inte med honom.
Jag blir osäker när han är osäker, vilket gör att jag försöker "sätta mig högst" och trycka ner honom. Det är inte något jag tänker på just det tillfället jag gör det, men när jag kommit på det får jag ångest…

Märkligt det där med lögnerna eftersom de med AS är kända för sin ärlighet, att de inte kan ljuga. Har de här killarna fler diagnoser eller?

Bara en tanke som slog mig för det stämmer ju inte med bilden på en aspie när man läser faktaböcker skrivna av proffs.

Men små lögner kanske inte räknas in bland lögner?

När det gäller lögner så tror jag att det många gånger inte handlar om uttänkta lögner utan att man uppfattar verkligheten anorlunda och tror saker är på ett annat sätt.

Uppfattar att det är så många gånger för min sambo när han säger saker till folk. Han kan säga det med stor övertygelse när verkligheten är en helt annan, men han gör det inte medvetet.

För när man ska dra till med en liten vit lögn så har han stora svårigheter att göra det och hålla sig till den. Ibland försöker han när jag tex. frågat om han rökt innomhus eller liknande men han kan inte ljuga så som många andra kan utan är väldigt ärlig. När han väl säger saker som inte är sanna så krävs det lite samtal om just den saken innan han förstår att det inte var helt sannt.

ex. så var vi på ett möte där man efterfrågade föreläsare, påväg därifrån pratade vi om att dem säkert betalade resa, uppehälle traktamente osv. för den som kommer och föreläser men att det inte var säkert utan det skulle vi säga till varje enskild person att kolla upp när de tar kontakt. Väl hemma så ringer han en person och säger "ja och så betalar de resa, uppehälle och arvode för att du kommer dit" Jättetydligt och övertygande säger han det och även att dem har sagt så.

Jag hörde detta och gick in och rättade honom eftersom det inte sades något på mötet om ersättning för de som föreläser utan han hade vänt på det han och jag pratade om i bilen. Jag sa att jag tror man ersätter eftersom man ersätter vår resa till dessa möten.

Jag rättar honom sällan när han uppfattar saker fel och pratar med andra, men nu behövdes det. För andra hade kunnat uppfatta det som om han ljög om personen sen hade sagt att han bekräftade att det blir ersättning.

När vi pratade om det efteråt så förstod han hur det låg till för han sa att han ju visste att de inte sagt något om detta men blandar ihop vem och vad som sagt vad.

#13

Mmm, så där kan det nog ligga till. Känner igen det från min dotter. Hon pratar med inlevelse om hur något har varit och jag får rätta henne och säga att det nog blivit lite missförstånd.

Hon blandar ofta ihop olika händelser så det blir fel har jag märkt, men ärlig är hon, även om andra inte förstår "prolemet" om ni fattar hur jag menar?

som sagt alla är olika.

Ingen AS är ju den andra lik. :) Det finns en mängd varianter och nivåer. Vilket förstås också gör det svårt att sätta en diagnos..

Jag har ju ingen än, men ska på utredning för AS. Relativt säker på att jag har det.

Jag har jättesvårt för närhet, även med min älskade sambo. Han vill gärna kramas och gosas, vilket jag oftast har svårt med. Tycker det blir obehagligt att vara allt för nära för länge. Det går bättre dock om jag tar intiativet och får vara den som kramas, istället för att bli kramad.

Rutiner måste jag ha, annars blir det kaos. Ska jag t.ex städa en dag så måste jag skriva en lista som jag går efter. Men jag är rätt duktig på att skjuta fram sånt som inte är intressant.. Så ibland blir det storstädning för att jag skjutit fram det så länge. (sambon jobbar så han har inte riktigt tid heller.)

Jag vet att jag är duktig på att missförstå folk. Fick det bevisat sist då jag var hos min psykolog och hade min syster med mig. Fick helt andra känslor av vad han sa och fick absolut för mig att han inte trodde att jag kunde ha AS. Min syster sa att han sa precis tvärt om.. Så i framtiden kommer jag alltid att ha någon med mig som kan tolka åt mig, min sambo eller min syster. Beroende på vart jag ska. :) Känns tryggt.
Men iom missförstånd så missförstår jag lätt min sambo.. vilket ibland leder till smågräl. Dock har han bra förståelse nu på sistone för hur jag är, så det gör det lättare.

Annars är jag som vem som helst. Jag kan nog uppfattas som blyg och lite tillbakadragen om jag har en sån dag. Som idag har jag en riktigt bra dag och är mer positiv och framåt och tom social! Annars kan det vara rätt svårt att få kontakt med mig.

Mat fungerar sisådär.. Jag skulle behöva gå ner ca 50kg i vikt, men har väldigt svårt att hålla kontrollen. Det blir väldigt svart eller vitt för mig när jag försöker. JAg försöker ta bort t.ex coca cola eller liknande men det resulterar bara i att jag vill ha ÄNNU mer än normalt och får jag inte så vill jag istället inte alls äta.. Så enligt flertal psykologer och dietist så ska jag ta det lugnt på den biten. Det är andra delar jag måste reda ut först. T.ex göra en utredning så jag vet hur jag ska gå vidare.