Jag fullkomligt älskade alla skräckisar när jag var ung men sen blev jag vittne till et fruktansvärt mord på mycket nära håll och sen dess tål jag absolut inga skräckfilmer inte heller vissa vålds och actionfilmer. T.ex "Braveheart" den är omöjlig för mig att se.

#1 Det måste vara fruktansvärt att ha sett ett mord i verkligheten. Jag kan inte se någon sorts skräckfilm eller våld, misshandel eller liknande. Fast jag har inte varit med om så hemska saker som du aspie.

#2

Det kanske inte beror på mordet, men det var i den vevan som jag slutade titta på skräckisar i varje fall

Jag kan inte heller gå och plocka svamp eller bär i skogen av rädsla för att hitta ett lik. Det var så de hittade min mördade syster

Jag tror att det är för att känslorna i skräckfilmer är så överdrivna, att även de som har AS märker hur folk känner, och sådär.

Jag gillar skräckfilm för de är inte fåniga som kärleksfilmer, eller larviga som humorfilmer (det måste vara en väldigt speciell sorts humor för att jag ska gilla den), och andra filmer är inte alls i min smak.

Jag har AS och jag hatar skräckfilmer. Tror inte man gillar skräckfilmer mera bara för att man har Asperger.

#5: Klart att man inte gör. :) Alla har ju en personlighet!

Håller med #6

Jag har autismliknande, och avskyr allt som har med scräck och göra hahha..

Klart att inte alla med AS kan gilla skräckfilm så enkelt kan det ju inte vara men min erfarenhet säger att många med AS gör det och jag undrar varför? Vad är det som är så fascinerande med skräckfilm.  Varför just skräckfilm och inte någon annan filmgenre?

#4 Kan du berätta mer om vad i skräckfilmerna som fascinerar dig och varför kärleksfilmer är fåniga och humorfilmer larviga? Vad upplever du? Det kanske är så som du säger att känslorna är så överdrivna. Blir du aldrig rädd av det du ser? Eller tänker om det kunde hända i verkligheten? Vilken typ av skräckfilm gillar du?

jag vet många "Normala" gillar skräck filmer, oxå varför gör dem det? Jo för filmerna är bra enligt dem antagligen, Hur många känner du med aspberger som gillar skräckfilmer? jag känner otroligt många "vanliga" som älskar det också.

Skräckfilmer är ofta så otroligt dåliga tycker jag, som B-filmer. Bättre då med riktiga thrillers typ "sjätte sinnet" och liknande

#10 Min sambo är en stor skräckfilmsfanatiker. Han är med på flera skräckfilmsforum. På dessa har det visat sig vara flera som har AS. Det har fått mig att fundera. Jag har också genom personliga kontakter träffat AS:are eller anhöriga och då har ett skräckfilmsintresse visat sig. Naturligtvis finns det folk utan AS som gillar skräckfilm. Det som väckte frågan var just att så många AS:are verkar gillar skräck och inte annan film. Visst det är intressant att veta varför någon gillar skräck.

Blev du stött på frågan?

Det kan säkert ligga nåt i vad du säger Gunnel. Om jag inte minns fel så tycker min dotter om skräckisar och hon har ju AS

#12 Nej! det är helt okej o fråga:) själv tycker jag det kan vara lite smått udda, om man bara tycker om Skräckfilmer ^^ jag känner, En tjej med aspberger också, hennes favoritfilm är skräckfilm, hon gillar det, för när det är läskigt brukar hon garva.

Tja lite stött kanske jag blev, Folk är så intreserade, av hur det är för oss funktionshindrade osv, Massa skumma frågor, Och jag vet, man får fråga men ändå, vi alla har olika personligheter alla har olika tycken och smaker, och alla har inte samma problem, Men kanske vissa likheter som "normala" också kan ha,

By the way har du någon diagnos :)?

Här är en till som älskar skräckfilmer XD speciellt asiatiska :D

Hur det kommer sig är en bra fråga :P

hatar sräck å såna där filmer som det kan vara mycket hämtat i från verkligheten…typ…ääähh tomten e far till alla barnen…åååhh..äähh.h..där någon kvinna blir misshandlad.. alltså..sånt som finns på rikgit å vi vet om å "ser" varje dag..

älskar däremot filmer som ej kan vara på riktigt.. matrix…osv osv… fight filmer oxå.. gärna med jackie chang… osv osv..

skräck däremot…NEJ TACK

jag fullkomligt ÄLSKAR skräckfilmer

fast inte vad som helst…. det ska vara såna man får tänka lite… inte typ motorsågsmassakern, wrong turn, hills have eyes o sån skit….

Seven, saw 1, 2, 3, 4 o 5 e däremot bra (bara exempel)

#17

Seven är ju skitläskig

#18…nääää…inte såå läskig… men den e i min smak! man får tänka lite saw 2-5 är värre (1an e kass….)

#19 Öööööörk vilka äckliga filmer du gillar

Jag älskar riktigt usla action- och skräckfilmer, som X Files, men inte realistiskt äckliga filmer (som Saving Private Ryan eller Clockwork Orange). Jag tittat gärna på Conan the Barbarian och Terminator, men spyr åt känslopjunk som "romantiska kommedier". Däremot måste skräckisarna vara någorlunda rimligt hopkomna, det finns en del som bara är en massa klantigt trickfilmat gegg utan varken handling eller läbbighet. Då kan man lika gärna titta på en hink kallnande gristarmar - det ger ingenting mer än möjligen viss avsmak.

Samma med böcker: Massmördare och läbbiga monster är underbara (vampyrer, varulvar namnlösa fasor uppväckta av misstag vid någon utgrävning etc.), men jag avskyr realistiska böcker om realistiska känslor eller misshandel etc.

Exempel: Häromdagen fick jag frågan om jag ville ha Mankells Kinesen, så jag läste på baksidan och sade "Hm, 19 lemlästade kroppar, den verkar kul." Fast sedan var det knappt något slafs alls i den, bara väldigt skissartad storpolitik, så den var inte speciellt bra.

Detta bevisar säkert någonting obehagligt om mig, som att jag är asocial, men det visste jag redan .

#21 vi kan sitta o ha filmkväll du o jag tror ja!

Visserligen har jag inte Asperger men jag gillar att uttala mig=) Jag avskyr skräckfilm, det finns två lägen, antingen somnar jag för att dom är så dåliga och övertydliga och inte ett dugg läskiga eller så sover jag inte på en vecka.

hannaM *asgarvar*

#23 Sover du inte på en vecka!?!?!  Kan man vara vaken så länge?

#25 Hum.. kanske lite väl bildligt talat, jag har svårt att sova och får mardrömmar och sånt om dom är läskiga på riktigt.

#14 Ja jag har diagnoser så det räcker och blir över. Fler lär det bli när utredningen är klar (skulle jag tro).

Egentligen är jag intresserad av varför man gillar skräckfilm oavsett diagnos. Sedan har det ju blivit så att så väldigt många med AS just verkar gilla skräck.

Det finns ju mängder av undergenrer har jag lärt mig och vissa av de mer extrema varianterna undrar jag om det verkligen står rätt till om man gillar dem. Uppenbarligen gör många det för de säljs (via nätet och likn.)  och jag förstår inte det.

Jag kan inte heller sova om jag skulle titta på sådant fast en vecka räcker nog inte för mig.

Har aldrig gillat skräckfilm, inte ens nu på senare år.
Visst kan jag se på en rulle, men det är inte första alternativet om det finns fler filmer att välja på.

Sen min egen syn på det:
Jag älskar skräckfilmer och kriminalare (elr liknande filmer) mest för att jag älskar att leta detaljer. Serier som ex CSI eller Bones är intressanta för detaljerna och de uppför sig mer strukturerat och jag finner dem mer intressanta men jag klarar inte av kommedier som ex American pie filmerna eller liknande Amerikans-krystad-äckel-humor. Jag förstår den inte och det slutar alltid med att jag spyr av deras pinsamma och krystade beteende. Allt pinsamt får mig att spy och jag mår illa av att se dem men vad det beror på vet jag inte. Kanske deras imperfekta och barnsliga beteende kanske. Jag bara hatar kommedier och det tänker jag fortsätta med. Dock finns det få skräckfilmer som skrämmer mig utan de är något jag kan titta på lite som andra ser på ex barnfilmer, de är lättsmälta och kräver låg hjärnaktivitet = typ av avkoppling medans kriminalare och liknande kan jag se för att jag är intresserad och då kopplar jag bort allt utom tvn.

#29

CSI och Bones och liknande är mina favoriter med de räknar jag inte till skräckfilmer.Gillar oxå engelska deckare

Filmer som American pie är något jag verkligen HATAR

#30 klart att de inte är skräckfilmer, det jag menade var mer ett exempel på vad för filmer jag uppskattar Förutom skräckfilmer och vad som egentligen är grunden till vad jag uppskattar i filmer.

Vad jag uppskattar är typ ren fakta, system och psykologi bland annat.

Det är intressant att se hur folk löser problem (ex i Bones) och hur de reagerar på olika saker även om de i skräckfilmer oftast är skrattretande förutsägbara, men så är skräckfilmer för mig inte någon intelektuell utmaning utan snarare ren avkompling då det är förutsägbart och hjärnan får vila lite utan att bli fördummad av onödigt tjafs som i såpor eller fördummande komedier.

#21 och #22 uppskattar du riktiga b-filmer som ex barindead eller liknande? De är ju klassade som skräckfilmer men jag tycker mest de är underliga.

#10 En jag känner hon är "normal" men beter sig nästan som en aspie och hon älskar verkligen skräckfilmer. Det tycker jag är intressant och om man även studerar personens beteende i övrigt finner jag det mycket intressant. En udda normal, ett intressant fenomen.

#31 Jag håller med dig helt

#32 Va skönt då behöver jag inte sitta här och känna mig som ett ufo för en gångs skull. =P Jag borde nog umgås mer med folk av min sort, då kanske man skulle må lite bättre.

#33 Helt klar att du skulle må bättre av att umgås med såna som oss istället för "normala"

#34 Jag får helt enkelt hänga mer här och sluta träna sönder mig. =P Jag tror alla har ett behov av att känna sammhörighet och jag är glad över att ha hittat hit och funnit ett vänligt forum som man kan känna en sammhörighet till och äntligen slipper känna sig som så udda.

#35 Håller med dig, känner precis lika

#29 Du ska ha ett stort TACK för ditt inlägg. Det var så jag önskade mig svaret. Jag tror min sambo upplever skräckfilmer likadant som du.

Jag håller med dig och tror du har rätt. Det är viktigt att vara "hemma" någonstans.

#37 Ser han dem också som avkopplande, förutsägbarande. Kommedier är också förutsägbara men ingen normal skulle?

För att återkoppla till trådens ursprungliga fråga så tror jag (som Asperger själv) att det inte är helt korrekt att handlingen är given och att sociala situationer inte uppstår. En skräckis bygger faktist lika mycket på det sociala som en drama. Bara det att det är anorlunda situationer. En med AS har ofta ett ganska stort intellekt men har ofta något lägre empatiförmåga. Det kan innebära att det är väldigt fasinerande att studera reaktioner hos andra. En skräckfilm har mycket mer intresanta reaktioner än tex en drama.

Dessutom är det många med autism generelt som fantiserar om att döda andra själva. Undrar hur det skulle kännas osv… (kan inte poängtera nog att detta verkligen inte gäller alla) Jag tror att även "normala" har den drivkraften då vi faktist är ett rovdjur i grunden. Men att deras enorma empati och "socialt vett" stoppar dem från att ens erkänna det för sig själva.

Det är inte bara AS som gillar skräckfilm. Jag har tittat på filmer som "Saw" med "normala" människor och dem tycker att det är jättespännande och häftigt.

Lite OT:
En vän till mig sa när vi tittade på saw filmerna "Alltså, Jiggsaw (huvudkaraktären) är ju fan störd". Men då började jag fundera lite. Jiggsaw gör allt för att lära folk en läxa. Han tror att han gör det för att hjälpa andra. Min vän sitter och tittar på och dessutom njuter av det! Vem är det som är störd???
att jag är störd vet alla redan;) hehe

Jag älskar skräckfilmer! Det enda jag vill se på om jag får välja film. Saw-filmerna är "underbara" :P
Nu vet jag ju förstås inte om jag har AS eller inte.

#39: Men att fantisera om är ju absolut inte det samma som att ha drivkraft att! Om sedan aspergare är ärliga nog åtminstone för sig själva att inte låtsas, så gör det dem ju bara bättre.

Å förresten, skulle "normala" på något sätt ha "enorm empati"? De flesta "normala" har en liten ynklig empati som är helt förbehållen människor (och ofta människor av rätt sort) medan aspergare ofta har empati med allting utom människor.

#41 Jag är ledsen om jag på något sätt gjorde dig upprörd. Jag har aldrig sagt att bara för att man fantiserar om det skulle man ha drivkraft till det. Detta handlar om varför man gillar skräckfilm, inte varför man mördar.

Angende aspergare ärliga mot sig själv så, nej det gör dem inte bättre. Inte heller sämmre. Bara annorlunda, det är just det som är handikappet. Att man är annorlunda.

"enorm empati" får jag ta tillbaka då. Det kanske var en överdrift. Men för mig med AS så har nästan alla människor en relativt "enorm empati"

_"aspergare ofta har empati med allting utom människor"
_det var intresant. jag har aldrig hörtdet förut. Skulle du kunna hänvisa till källfakta så skulle jag bli jätteglad:).

#42: Jag är inte upprörd, det är lugnt!

Jag har ingen formell diagnos men anser själv att jag är relativt högfungerande aspergare. Jag skulle själv aldrig se AS som ett handikapp, utan som ett bekvämare och mer rationellt sätt att hantera omgivningen.

Ärlighet är bättre än lögn, i alla fall gentemot sig själv, skulle jag säga. Att ljuga för sig själv är väl den mest basala lögnen och alla lögners moder? Men det får ju var och en döma om för sig själv.

Jag kan faktiskt inte ge någon exakt källhänvisning rörande detta med empati. Det är en uppfattning jag kommit fram till genom att leva mitt liv och läsa en massa, både i böcker/tidningar och på Internet. Min uppfattning är att aspergare inte, eller i alla fall i lägre grad än "normala", identifierar sig med och känner sig hemma bland andra människor, och därför har de mindre empati för människor. Men aspergare identifierar sig med och känner sig hemma bland andra saker. Till exempel djur eller den materiella omgivningen - eftersom de är enkla att begripa sig på, i alla fall jämfört med "normalsociala" människor. Jag tror att när en aspergare blir upprörd när h*ns cirklar har rubbats är det INTE för att någon har stör h*ns cirklar, utan för att cirklarna i sig själva har blivit störda. Alltså ett slags empati med cirklarna. *ok, det låter skumt, men jag hoppas du förstår …*

Det sägs ofta att aspergare saknar empati, men det är inte sant. Empatin ligger bara inte där vanligt folk tror att den borde ligga. Jag kan må illa av att flytta på en sten, för att jag känner att jag inte har rätt att flytta på den när naturen vill att den ska ligga där. Jag får stålsätta mig ibland för att inte tänka på alla mikrober jag har ihjäl bara genom att finnas …

Har ni läst Owen Scott Cards böcker om Alvin? Där nämns indianpojken Lolla Wosiki (med reservation för stavningen). Den lilla pojken gråter så hjälplöst varje höst och det är inte förrän han blir så stor att han kan förklara som familjen får veta varför: Han gråter för att bina dör i frosten. Hans empati med hela världen är så stor att han gråter när bina dör om hösten. Den lilla killen får senare uppleva att hans pappa mördas inför hans ögon, och det gör att han stänger av totalt och blir ett försupet vrak under många år, tills hjälten Alvin helar honom. Därefter blir han en profet för sitt folk. Men han blir aldrig någonsin en normal människa, han förstår inte världen och hans sätt att hjälpa sitt folk är avigt och konstigt och passar inte i den "normala" verkligheten. Min "diagnos" är att Lolla Wosiki har AS …

Är det kanske så att aspergare har så oändliga mängder empati att de måste stänga av för att över huvud taget kunna andas? Och så stänger de av fel och för mycket ibland …

Men som sagt, jag är inte utbildad på ämnet och jag har ingen formell diagnos. Bara hemmagjorda uppfattningar.

#43 dina hemmagjorda uppfattningar gillar jag stämmer sååå bra in på min bror… som har HFAS! även på mej själv…faktiskt…

Gillar dina metaforer skarpt!!!

Kram från mej "bara" adhd:are….typ

#43 Det är bättre om vi fortsätter dena diskutionen här. Då slipper vi gå så OT dom det är nu :)

#38 Jag tror nog att det är så.

Naturligtvis ser även "normala" på skräckfilm. Sedan kan man ju kanske ifrågasätta hur normala de som gillar mondo eller explotationfilmer och liknande är.

Jag känner igen en hel del i era resonemang om empati och sociala kontakter hos min sambo.

#46 Klart de gör, inte gör de skräckfilmer enbart för oss stackars udda typer som häckar på forum hela dagarna =P Fast jag tror att vissa "normal" är bra mer "sjuka i huvudet" (så att säga) än vad någon med en bokstavsdiagnos är, men jag kan självklart ha fel.

#47 jo helt klart. Det är nog vi här som är individuella till och börja med. Att vara uppväxt i ett samhälle där alla är lika dana och alla tycker lika (närmare komunism fast en svensk version) är den värsta skräckfilmen av dem alla. Många av oss har varit med i den.

Mitt budskap är det att om man följer normer, moral och etik slaviskt så är man nog ganska "sjuk i huvudet" och det brukar sluta med att många lider. Det folk gör när dem  lider är att rynka på näsan och säga glopord. Det är iaf min uppfattning av "den verkliga skräckfilmen med friska människor".

Sen finns det ju dem som kidnappar hundar och får dem att kriga mot varandra eller helt enkelt stympar dem. Men inga bevis finns ju för att dem är friska;)

Så det finns nog alla sorter.

#48 Klart det finns och sånt kommer man nog (tyvärr) aldrig ifrån hur mycket man än vill. Vissa människor är ordentligt sjuka men vill varken inse att de är det eller få någon hjälp för det heller. Det är ju bara till att se motorsågsmasakern så har man ett bevis på att det finns mycket skumma människor. Sen att filmerna kan vara smått överdrivna så är de ändå baserade på en verklig händelse och ska man vara sån så är det bara att titta på världens brutalaste massmördare, de är intressanta att studera rent psykiskt. Hur de rellaterar till andra människor och sånt, fast många av dem är nog inte helt friska men jag betvivlar starkt att man måste vara "sjuk" för att begå mord det är ju bara till att se på nyheterna så kan man se hur vanligt det börjar bli även här.

#49 att begå ett mord är lätt. Oftast kräver det bara en väldigt naturlig liten kick, som du får ganska ofta. Den kallas Affekt, dvs att du tappar kontrollen över dig själv. Det är ofta då som misshandel i hemmet och sådana tråkigheter händer.

Är det inte lustigt att så många kan uppskatta skräckfilm, men att titta på nyheterna är hemskt? Man kan titta på Rambo 4 eller Postal där dem skuter barn, och snjuta av det. Men sedan när ett barn här blir kidnappat (inte ens dödat) så är det som om hela världen går under. Jag undrar hur det kommer sig?

Men det är klart, vi kanske har det i uppfostringen att det är ju bara en film? Vad jag har hört så var den allra första filmen som visades på "bio" ett tåg som åkte emot "bioduken". Nästan alla utrymde lokalen i panik:P Dem trodde att dem skulle bli överkörda. Så kanske är vi bara så avtrubbade just till film.

#50 En mycket intressant reflektion, bortsett från att nästan låter som om jag skulle vara en vildsint människa hehe men det är jag verkligen inte =) Det ska mycket till innan jag tappar kontrollen och gör jag det så brukar jag hinna be om hjälp innan det skulle inträffa fast det har aldrig hänt. *Taiträ* Fast det kanske är så för att jag vet hur det kan bli så därför har jag lärt mi att inte tappa kontrollen? Vilket är mest jobb att stoppa ett humör från att gå överstyr eller att gå igenom ett fullt raseri och att ta konsekvenserna efteråt. Jagär lat så jag tar heldre kontrollen över det än att behöva slösa tid på en massa negativa konsekvenser som ändå bara är slöseri på tid man hade kunnat göra mer nyttit av. missförstå mig rätt =)

Jag tittar själv aldrig på nyheterna för jag gillar inte det, blir bara irriterad över hur korkade folk är. Som de där 16 åringarna som mördade en 15 åring. Det är något allvarligt fel på det här sammhället om sånt händer, som nu är man rädd om man går ut nattetid, när jag var liten så behövde man aldrig vara rädd och man behövde inte låsa fast varenda grej man hade. Jag tvekar på att det beror på bristande empati eller sympati utan snarare bristande uppfostran men vad vet jag. Jag gillar inte Sverige rent allmänt och kommer göra mitt för att få flytta, mest för att jag inte gillar det här slappa systemet.

Politik gör mig förbannad också för jag gillar inte sättet de styr sverige, eller landet Lagom om man nu känner för det. Alla är rädda för att andra ska tycka illa om dem och därför fegar de ur och bara tittar på. Skulle jag se någon som misshandlar någon annan så skulle jag aldrig stå och se på som många "normala". Så ibland funderar jag på om det är jag eller de som är konflikträdda, egentligen? Sen finns det självklart undantag från regeln, som alltid.

#51 Vi är nog lika där. Jag blev slagen mycket när jag var ung. Jag slog aldrig tillbaka, inte en gång. För jag ville inte få skäll av mina föräldrar för att jag slogs. Och jag ville bara få det överstökat. Jag nästan lade mig frivilligt på marken och lät dem andra puckla på. Hade jag tappat kontrollen då hade kanske jag varit en mördare, vem vet. Men jag är relativt fläckfri istället. Men jag hade tur, jag lyckades att ta mig igenom det utan allvarligare skador.

Ja, helt klart brister vårat samhälle på respekt och diceplin. Men jag tror att det finns en väldigt stor skilnad och faktist den enda stora skilnaden. Man är rädd idag för att media säger att du ska vara det. Det skedde lika mycket brott förr, men uppmärksamades inte lika mycket som nu. Idag räcker det med att en flicka någon stans i sverige blir kidnappad, och helt plötsligt är alla män över 30 potensiella pedofiler. Så var det inte förr!

Antingen flyttar man och flyr, eller så försöker man ändra på saker;) Tyvärr är ofta de människor som har vättiga åsikter för sjuka för att orka ta itu med dem.

Misshandel i affekt tror jag bara på om det händer en eller högst två gånger under förövarens livstid - ett slag för att man inte kan kontrollera sig själv. Men de flesta fallen av misshandel i hemmet är ett systematiskt nöje för förövaren.

#52
Tur i oturen kanske att du inte slog tillbakaoch kan (förhoppningsvis) se det som en styrka i dig att du faktiskt var bättre än de. 
Jag hoppas oavset att du har det bättre nu iaf. Det är ju alltid bra att kunna se tillbaka och veta att man själv inte var korkad nog att gå lägre än vad de gjorde även om det är lockande att ge igen. Jag flyttade/flydde när det blev för mycket för mig och det är någonting jag lätt gör men nu har jag bestämt mig för att göra ett ordentligt avslut istället för att bara sticka och lämna allt halvfärdigt.

Man måste ge sig själv tid att läka och det vet jag av erfarenhet att det inte är någonting man kan skyndapå utan det måste få ta den tid det behöver för annars så rasar man ner på noll igen utan problam. Vill man att det ska hålla måste man ha en stabil grund och det lever jag själv efter. Det är bättre att vara noggrann och låta det ta tid än att allt rasar efter något år och man blir ett vrak som inte år att få ihop alls.

#53
Jag är inte helt säker på att jag håller med dig, en misshandel behöver dels inte bara vara fysisk men kan också vara både systematisk och långvarig. Förklara gärna hur du menar med att misshandel å ena sidan bara händer en gång i förövarens livstid och att du sedan säger att det blir ett systematiskt nöje för förövaren. Jag tror inte att jag hänger med riktigt nämligen.

Sen behöver inte misshandel bara ske i hemmet utan det är (tyvärr) inte bundet till någon speciell plats eller typ av folk utan vem som helst, när som helst kan bli offer för både fysisk och psykisk misshandel. Hur har du bygt din teori om misshandel om jag får vara nyfiken, har dupersonliga erfarenheter eller är det någonting som du har läst om eller bara reflekterar över? Jag tycker det är intressanta teorier du kommer med även om jag har en annan bild av det och inte riktigt håller med.

#53 Jag håller inte med dig. Som exemplet misshandel i hemmet. Ofta sker det i Kärlek. Man älskar en person så mycket att man inte vill att den ska fela. OCh när den gör det blir det för mycket. Man blir slagen för att inte fela igen. Ofta är det väldigt tufft för misshandlaren att misshandla sin parner eller barn. men de just i den affektiva situationen anser att det är nödvändigt.

Däremot har du rätt på en pungt att alla gör det inte i affekt. Vissa sätter det i system, men de tar nog sällan någon njutelse av det.

#54 Du har så rätt! och jag mår mycket bättre idag. ;)

#55: Det där är ju standardförsvaret klassiska hustrumisshandlare brukar använda. "Jag blir så arg när hon inte uppför sig som en kvinna ska, så jag kan inte styra mig." Mer kvalificerat tjurbajs är nog svårt att driva upp, även om samhället tyvärr fortfarande tror på den gudomliga ordningen att mannen har rätt att bestämma vad som är rätt för hustru, barn och tjänstefolk och bestraffa avvikelser. Till och med våra domstolar tror ju på det, vilket är fullständigt vidrigt.

Den som tror att den är gud och har rätt att bestämma vad andra ska göra och tror sig ha rätt att bestraffa, kan nog kalla det för kärlek. Men den som agerar så gör det inte i affekt, utan väger och bedömer och mäter sedan ut sitt straff fullt avsiktligt. Och jag är övertygad om att den som agerar så är så förstockat självförhärligande att den njuter i fulla drag av sin egen storhet. Med kärlek har det ingenting att skaffa, utom mäjligen med kärleken till sig själv som universums medelpunkt.

#56 nu är du inne på det där med definitioner igen. Kan du tala om för mig vad kärlek är? Jag kan tala om det, kärlek är "individuellt". Nu vet vi att Kärlek är något annat för dig men för dessa personer som misshandlar sin partner så är det kärlek. Eller ser du dig själv som gud? Har du mer rätt än andra att bestämma vad som är rätt och fel? Vad som är lögn och vad som är sant?

Om dem säger så, då är det förmodligen så dem upplever det. sen är det så, gilla det eller ej, att mannen är starkare än kvinnan. Det har mannen alltid varit. och det är "guds ord" det är "gud som bestämmde det".

Jag sa aldrig att det bara var män som misshandlade sina fruar. Det finns kvinor som misshandlar sina män. Det finns både män och kvinnor som misshandlar sina barn. Det finns barn som misshandlar sina föräldrar! Alla gör det av en anledning! Inte för att dem är onda människor. Det finns en tanke för alla handlingar. en känsla för de flesta.

Det här börjar nog bli lite väl OT nu tror jag. Ledsen om jag fått tråden att spåra ut lite väl mycket kanske =/

#56 Det du menar (verkar det som) är mer att den som vållar skadorna (oavsett kön eller ålder) ser det som sin skyldighet/rättighet att bestraffa den andre och rätta den andres beteenden där denne faller. Sen om de använder fysisk eller psykisk våld är inte rellevant. Det är sant att sammhället har en tendens att avdramatisera verkligheten och gärna säger "ja men det var ju det eget fel, du får skylla dig själv som retade upp henom".

#57 Jag tror att Gronstedt menar att kärlek är (enligt våldsmannen/kvinnan) att rätta offrets fel och brister, sen om de gör det med våld så spelar det ingen roll för den som gör det. De anser att de gör rätt och det är det som är så skruvat. Jag vet inte men det är så jag fattar det just nu i alla fall. Nu blir det snart horisontalt läge för mig. Vilken tur att du mår bättre nu ialla fall, tänk om du gjort misstaget att skada nån annan då hade du antagligen inte varit den du är idag utan någon annan som även jort nåonting riktigt korkat. Missförstå mig inte. =)

För att vara ärlig tror jag att ni båda pratar om kring varandra … eller pratar om helt olika saker men nu har jag så ont i huvudet att jag nog inte borde sitta här längre för stunden.

mycket möjligt att vi gör det. Mycket möjligt.  Och förlåt för all OT.