idag var jag på första samtalet. Fick träffa en psykolog och en habiliterings"nånting". Det gick bra, tror jag. Vi pratade mycket, fick svara på forumlär osv.

Dessvärre står jag nu i kö för utredning.. Hon ska snart ha barn och blir borta då ett tag. Så hittar hon ingen vikarie eller nån annanstans jag kan bli slussad till, så kommer det ta ett år innan jag får börja. Det gör mig lite.. ledsen. Sambon blev frustrerad och arg. Vi kämpar dagligen för att jag ska fungera i det sociala och livet.. så han kände nog lite frustration över att det ska ta sån lång tid. Vi trodde nog båda att det var dags för en riktig utredning direkt.

Så tills dess.. Ja.. Vad gör man?
Jag har en kontakt jag går och pratar med. Ska träffa en psykiatriker om sjukskrivning. Jag orkar liksom inte jobba mer än 1 dag i veckan och bara det är nästan för mycket ibland. =/ Speciellt om det är andra saker runt omkring, då fixar jag inte det alls..

Samtidigt blir jag rädd för framtiden. När kommer det vara min tur att få vara människa? Min längtan efter ett "normalt" liv med barn osv.. kan jag få det? Skulle jag ens fungera som förälder? Eller är det barnmisshandel om jag skulle ha barn?

Och för er som inte vet, så är det Asperger jag ska utredas för. Troligtvis också ADD. (Det är som rätt vanligt..)