Det är nog tyvärr inte helt ovanligt när den ena parten är en bokstavsmänniska och den andra inte. Jag vet hur jag själv är (AS), även om jag försöker att inte släppa alla bomber på min fästman. Fästmannens bästa vän har i sin tur ADHD, och hans flickvän har tydligen känt sig undanskuffad flertalet gånger.

Sänder styrkekramar!
Och det är bara att skrika till om du vill babbla av dig.

Tack så himla mycket ja, ja skriker till när jag behöver tröst och omtanke igen. Tack

Kramisar

Finns det nån möjlighet för honom att få hjälp? även fast han är under utredning så är det här ju ett "beteende" som han måste få hjälp att tampas med. Och du också.
Jag har troligtvis Aspergers, men även här kan det bli missförstånd så det bubblar om det. Maken misstänker vi också har nåt, vad vet vi inte bara.. Men här har jag en som jag pratar med för att få hjälp och råd hur jag ska bete mig i situationer som är jobbiga, och min sambo vill ha samma hjälp. (vi ska höra oss för om det går att han kan få komma och få prata han med. För sin egen skull och för vår.)

Lös detta med tv genom att ha en tv till i ett annat rum.. Så har jag då jag gärna sappar runt..

Han går på utredning nu och vill inte ha nån annan hjälp vi andra här hemma är idioter enligt honom!! Sorgligt.

Han får ha tv´n för sig själv, jag sitter i köket med min dator

Ylva-Li hoppas det löser sig för er

Kram till er alla!

#5 Vad synd att han ser det så.. För det är ni ju inte. Ni skulle alla må bra av att få hjälp under tiden och efter utredningen. Jag hoppas att han inser det snart.
*kram till dig*

Oavsett vad han har för funktionshinder, och oavsett om det är svårt för honom att styra sitt beteende och sitt temperament så har du rätt att få "finnas" med. Ha inte överseende med otrevligt beteende bara för att han har ett funktionshinder.

Det jag menar är att han måste vilja lära sig att styra över sitt beteende, ADHD är aldrig en ursäkt för dåligt beteende utan endast en förklaring till varför det kan vara svårare. Du har rätt att inte bli behandlad illa i ert förhållande - säger en som beter sig precis som din kille gör mot dig ;o)

Min man upplever nog samma sak som du, att jag är väldigt självcentrerad och att han är mitt allt ena stunden för att i nästa helst skall försvinna.

Människor kan ha diverse svårigheter, fysiska funktionshinder, låg mental förmåga, dålig social uppväxt, inget stöd från sina föräldrar, ekonomiskt ohanterbara situationer, sjukdomar, olyckor eller bokstavsproblematik - inget av detta ursäktar att man beter sig illa, men det kan förklara.

Hoppas du förstår vad jag menar…

Jadå jag vet precis vad du menar, men hur ska jag framföra det åt honom?

Ibland så känns det som ett knivhugg i hjärtat, man blir så himla ledsen. Ibland så känns det som att jag inte skulle kunna klara av att gå till jobbet ens. Och i nästa stund är allt bra igen, enligt honom..ja, ni vet nog vad jag menar. Jag känner mej som ett tomt skal.

Idag ska han ha ett möte igen med psykologen. Han kanske mår bättre efter det, igen.

Jag vet inte hur jag ska förklara för honom att det sårar mej när han beter sej illa. Då börjar han tycka synd om sej själv, igen..

Inte ens mina barn får ha tonårstrots, då ber han dom fara och flyga..packa sin väska åt dra..hur ska en människa kunna utvecklas om man inte får testa gränser?

Min egen mamma hade problem med utbrott, och vad blev det av mig?? En apatisk människa som ens kan försvara sej mot såna som jag är tillsammans med.

Bråkar han med barnen så säger han åt mig att hålla käften o hålla mej utanför, och vad gör jag? Jo, om inte det han säger åt mej att göra istället för att försvara mina barn jag är en dålig förälder. En gång så frågade han mej varför jag inte står på hans sida så svarade jag att -ja, men du sa ju åt mej att hålla käft!! Då blev det inga fler diskutioner.

Ge mig styrka att orka vidare!!!

Själv har jag blivit mobbad iskolan pga övervikt och det har ju satt sina spår. Självförtroendet ligger inte högt! Inte ens idag.

Du kan aldrig förändra en annan människa, bara dig själv, du kan heller inte ta ansvar för en annan vuxen individ utan bara för dig själv.

Du kan välja att acceptera ditt liv eller ändra på det. Jag tycker inte det låter som att det är ok över huvudtaget med det han håller på med. Skall han få ha utbrott men inte tonåringarna? Ställ krav och fall inte för utpressning.

Nu menar jag inte att det är lätt, men saker kommer inte förändras av sig själva. Det är ok att leva i vilket förhållande man vill, men kom ihåg att det är du som styr ditt liv ingen annan. Att välja att vara passiv är ett val också.

Min uppmaning är att inte tillåta honom att bryta ner ditt självförtroende och din självkänsla mer, du är inte skyldig att vara nåt bollplank för hans känslor och tänk på dina barn, vill du att de skall bära med sig samma sår som du gjort från din uppväxt?

Du skulle nog själv behöva nån typ av stöd, tex KBT för att bygga upp din självkänsla och bli starkare.

Många kramar och styrka till dig!

Tack så himla mycket för din omtanke, ja, jag skulle verkligen behöva stärka mitt självförtroende.

Hur kan jag ställa krav på honom? Hur kan jag göra för att stå emot utpressning? Hjälp mej på vägen..

Vårat förhållande är så himla likt mina föräldrars så det är inte sant, min mamma skrek o gapa, ok inte jämt men ofta och pappa satt mest tyst och sa inte mycket. Jag e så lik honom.

Vi har husvagn och alla möjligheter i världen att åka ut varje helg om det skulle vara så men vi kommer ingenstans..för min del känns det inte alls motiverande att åka nånstans, man vet att det kommer skopa otrevligheter…

#10 Det är bara du som kan sätta ner foten och avgöra hur allt ska bli. Hade detta varit mig så hade jag tagit mitt pick och pack och dragit.

Vilken situation du är i..
Diagnos eller inte, man kan alltid påverka sitt sätt att agera till en del iaf. Han verkar inte ens vilja bli bättre?
Jag tycker du i dagsläget ska fokusera på dig själv. Se till att DU får en psykologkontakt i första hand. Så du får den stöttningen du behöver idag. För att orka ta dig an din man, vare sig det är att kämpa eller ge upp.

Tack för omtanken, ja det är ju så att det bara är jag som kan påverka min situation!! Jag är feg, rädd för konflikter. Jag lärde mej aldrig att stå på mej så vad gör jag nu då?

Ja jag skulle verkligen behöva psykologhjälp men att ta steget dit!!

Han spelar mycket på sin adhd, det är bara synd om honom, det är han som ska stå i centrum i allt. Han säger att det vore bra att få mediciner för att dämpa utbrotten att han  kan ta det lugnt och vara som vi andra, men kommer det nånsin att bli så??

Han påstår att om vi går isär så har inte jag råd att bo nånstans.

Han påstår att det är hans förtjänst att vi har det så bra materiellt sett som vi har.

Visst, ok, han kanske har rätt i det men när jag bodde själv med barnen så gick det runt för oss iallafall, ca 1000 kronor hade vi kvar att leva på i slutet av månaden när vi hade betalat alla räkningar och varit och storhandlat! Och det var inte så illa, eller??

Vi har ett hus ihop idag, jag försöker se det positiva i det hela, få måla och tapisera själv, inga fel. Men ha en sambo som bara gnäller o ser livet negativ, jag orkar inget annat snart än bara dom vardagliga sysslorna..

Att ta det första steget är alltid svårast.. Jag avskyr att ringa dessutom. =/
Du har ingen tid hos husläkaren din snart? Då skulle du kunna passa på att ta upp en remiss till psykolog där. Om det är för svårt att ringa till dem direkt.

Jättetrist att han spelar så på sin ADHD.. :( Han förstör både för sig och alla runt omkring honom när han gör så.

Klart att du skulle kunna klara dig själv. Så säger han för att vara säker på att få ha dig kvar.. tyvärr. Det finns alltid vägar att gå. I allra värsta fall finns soc, men då får du så att du klarar dig iaf. Man blir inte rik, men man överlever tills man hittar en bättre väg.

Att ha 1000kr över efter allt, är för mig jättebra! Vi har knappt nån krona kvar.. nu lever vi iofs på soc, så det ska liksom inte bli nåt över heller. :)

Jag förstår att du blir trött och ledsen.. vem skulle inte bli det när ens partner är som du beskriver. Jag tror du behöver hjälp snart innan du kollapsar. att snart inte orka mer än de vardagliga sysslorna låter för mig som varningsklockor. Jag hoppas du hinner ta dig mod att kontakta psyk innan du går in i vägen.

*skickar en lass med stöttning och energi*

Tack Ylva-Li

Ja, usch jag hatar telefoner också. I december ska jag väl till min doktor igen, har zinkbrist.

Att han ska nervärdera oss och hålla på, jag hatar det, men är så feg att jag inte vågar säga ett pip knappt..

Hittade en sida om psykisk våld och det stämmer in så himla bra på vårat förhållande.

Han jobbar ständig natt, sover mest på dagarna tills han ska till jobbet igen, och jag kommer ingenstans..han kan ha impulsiva ryck så som att åka till nån av hans kompisar elr. så och jag måste i god tid informera honom om vilka tider och dagar jag ska iväg, börjar bli tröttsamt. Kommer ihåg en gång när min son ville åka på en innebandy Träning som han velade fram o tilbaks på, när han väl bestämt sej att han ille åka så var ju jag start klar på momangen men när sambon frågade vart vi skulle så var det bara lämna in handuken o gå tillbaks in i huset igen, min son blev jätteledsen och sambon var stridsklar! Jag förstår om det här är en ADHD grej, men … 

Jag har problem med min rygg, haft det i många år nu, jag styrketränar 2ggr i veckan. Det känns nästan som att man blir förbjuden att gå dit till träningen bara för att han inte vill vara själv hemma..sorgligt. Han vet om att tränar inte jag så är det rullstol som gäller, verkar inte gå fram till honom..

När vi äter middag så tar han alltid mat först, vi sist elr. jag sist.

Jag har en svag aning om att ett förhållande ska inte vara såhär..??

Vi hade ett jättebråk för en månad sen, jag hotade honom med att han fick flytta om han inte kunde bete sig, han blev förbannad över att sonen inte ätit upp sin yoghurt..det blev blixtar o dunder hemma. Jag hann inte ens sminka mej till jobbet, tog med sminkgrejerna. Sen säger han att jag inte kan lämna honom i mitten av denna utredning, det skulle vara att lämna en skeppsbruten mitt ute påett hav på en flotte!! ÖÖhh..??? Ja, det var ju också ett påstående.

Jag tror att jag skulle må mycket bättre om jag fick bo själv i en skokartong t.o.m.

Du kan inte ha det såhär.. Det där är inte hans ADHD. Visst kan det vara bas till hans beteende, men nej.. jag tror inte att allt han gör är pga hans ADHD.
Att spela på dina känslor är grymt och elakt.
Att dessutom förvägra dig rätten att behålla dig frisk! Det är fruktansvärt..! Jag tycker mer det låter som ett kontrollbehov än bara ADHD. Och jag hoppas innerligt att det kommer fram även på utredningen så att ni kan få lugn och ro hemma..
Han går inte under om du lämnar honom. Jag trodde mitt ex också skulle gå under för att han mådde så dåligt. Det gjorde han inte, även om han "hotade" nån gång ibland. Dock växte han och blev starkare istället och idag mår han jättebra och fick jättebra hjälp. Han behövde vara ifrån mig, och jag likaså. Vi drog ner varandra tyvärr..
Det kanske kan kännas som att livet går under i början, men det gör det inte.
Folk med Asperger brukar kallas för egoister ibland, men jämfört med din man är vi nog rätt sympatiska.
Jag hoppas verkligen att det löser sig.. på ett eller annat sätt.
Och vi finns här. :)

Tack Ylva-Li, hade jag möjligheten så skulle jag göra slag isaken direkt! Jag är lite osäker på om han redan har läst vad jag skrivit här inne för han betedde sig så konstigt igår! Han kollar min dator, min mobil you name it. I morse såg han att jag hade varit ute och tagit en sväng med bilen efter att han åkt till jobbet, jag var tvungen att åka o köpa mat till jobbet, går på lchf just nu, när jag kom hem så kom jag ihåg den djupfrysta laxen jag har i frysen..hm!

Det känns så jobbigt allt detta, känns som att jag bara har mitt skal kvar inget innehåll.

Köpte blomlökar i helgen som gick, varför ska jag plantera dom?? jag kanske måste flytta..?

Han är "kompis" med sitt ex på facebook, tyvärr så har jag snappat upp hans lösen ord vilket jag inte skulle skriva här men..hon är lika gammal som han. Hon har inga barn inte han heller. Jag har gjort en hysterektomi op. pga jättestora blödningar och kan inte få fler barn. Mina är redan 18 o 16. Jag är 40 o han 30. Han blir skit sur om jag nämner hans ex..han tycker att jag är en idiot som bara är svartsjuk på nåt som han aldrig kommer att bli ihop med, han är inte ens intresserad av henne, längre!!! Men varför ha henne på facebook då?? Hennes inlägg syns inte på hans sida bara för att "vissa" inte ska se deras konversasion. (felstavat?)  Var inne på hans sida igår, hon ska flytta till en engen lgh nu, bort från mamma o pappa..egen lgh. Där ser man att han t.o.m har frågad henne vart hon ska flytta, varför?? Han var ju inte intresserad av henne..?

Jag blir knäpp av det här!! Så himla ledsen! Jag känner mej inte värd nåt i hans ögon, han beter sej som en omogen tonåring, oftast förbannad trött o aggresiv. Ok, han har sovit jättedåligt en tid nu, ett par månader..men det är väl inte vårat fel?? Han blir arg om jag vill diskutera hans beteende..varför ska jag alltid vara tyst?? Varför måste han o hans intressen alltid komma först?

Jag som trodde att han hade ändrat sej efter 5 års upphåll..vi har nämligen varit ihop förut. Det var ett väldigt jobbigt förhållande. Lämnade förlovningsringen på bordet o en lapp där set stog "tack för lånet" strax efter blev han ihop med en annan tjej.

#15 & 16 Jag håller med Ylva-Li, att lämna honom skadar honom inte. Jag tror definitivt att han har större möjligheter att ta hand om sig själv och tillfriskna från sitt sjuka beteende ensam (talar av egen erfarenhet) ni kan välja att kämpa på och försöka få det att fungera tillsammans men om han störs så mycket av att omgivningen är dynamisk bör han ju bo ensam.

Han kan känna sig väldigt beroende av dig och är rädd att du skall lämna honom men det skulle inte göra honom mer illa än att vara kvar. Hans problem är hans och så länge du finns där godkänner du mer eller mindre hans beteende.

Min man slängde ut mig och jag mådde för djävligt, det gick raka vägen ner i helvetet och jag vet att både han och min övriga familj var rädda att jag inte skulle överleva det (bokstavligen) efter ett antal månader när jag stod face to face med sanningen att jag faktiskt är ansvarig för mitt eget liv, och inte min man eller mina föräldrar eller någon annan, så började det vända, det var ett helvete men nödvändigt sådant, jag mådde allt bättre och efter ett tag så försökte vi igen. Det är vad jag önskar, jag älskar honom och vill leva med mina barn, men jag inser också att det antagligen hade varit bra för mitt mående att vara ensam under en längre tid, för jag har inte utrymme i vardagen (tjafs med barnen och allt praktiskt som skall ordnas) att ta hand om mig själv och då blir jag lite som din sambo - elak och egoistisk.

Men oavsett vad som är bra för honom så är det du som är ansvarig för dig själv, och dina barn. Du skriver att du är konflikträdd och inte lärt dig att stå upp för dig själv. Avfärda bara inte alternativet att stå upp för dig själv med att du inte vet - bara gör det. Du behöver inte vara stark och göra allt rätt. Om du inte lämnar bra motiveringar och ställer krav på "rätt sätt" gör det faktiskt ingenting, se det som en överlevnadsgrej, har du inte fläskfilé kan man faktiskt äta en hotdog, det viktiga är att se till att man inte svälter ;o)

Himla starkt av dig att lämna honom en gång innan förresten och väldigt starkt att ge förhållandet en chans till, bra gjort, nu kan du med gott samvete lämna det bakom dig och veta att du faktiskt inte ger upp i första taget utan gett förhållandet en ärlig chans - men det gick tydligen inte ändå!

Tack så otroligt mycket för omtanken! Man ser ju saker på ett helt annat sätt när man får ventilera det med andra! Ja, mycket får man stå ut med men snart rinner det över hos mej.

Jag tror också att han skulle må allra bäst om vi skiljdes åt. Jag känner att vi dra energin ur varan, det mesta sett genom hans ögon är så himla negativt medans jag är positiv.  Senast i morse skulle han slå sönder allt hemma bara för att han var trött och hade klivit upp på fel sida av sängen, elr. vi böt rum med sonen så ihans sovande värld så var sängen fortfarande kavr på gamla stället!! Ja, mycket får bli arg på…

Det är inte sunt.. Och verkligen inte ett sunt förhållande. Du måste vara egoistisk i det här läget, tror jag tyvärr. Tänk på vad Du behöver, inte han. Och även om dina barn är nästan vuxna, så måste det vara jättejobbigt för dem också..

Jo det är jobbigt. Svårast är ju att ta steget..det är så jobbigt när han pendlar i sitt humör, man vet snart inte hur man ska bete sej för att det skall vara bra. Jag har fått höra saker som jag aldrig trodde jag skulle få höra, men men..

I ett sånt förhållande är det svårt att göra rätt.. tyvärr. Det kommer alltid finnas nåt som man gör "fel", eller som är fel.
Naturligtvis vill jag inte tala om hur du ska göra, men det låter inte som att du mår bra i förhållandet.. alls. Och så ska det ju inte vara. Hur mycket man än älskar en person, så kanske det inte alltid är rätt.

Nej, så sant!! Jag känner att jag håller på tappar bort mej själv helt snart. Sonen har tonårs trots men det få inte finnas hemma hos oss, visst kan jag  också tycka att han är förjävlig ibland men jag ser förbi.

I somras var vi utomlands, grabben o jag skulle bada men det var ganska mycket folk o han kände sej pinsam jaha då blir han kallad för en jävla äggskalle o annat taskigt. Folk bara stirrade på oss, inte roligt alls. Och man får ju inte säga emot heller, inga argumentationer elr. så.

Hela vårat förhållande är fyllt men såna där jävla pikar o hån.

Varför kan man inte vara en struts o bara gräva ner huvet i sanden??

Tja när är livet som bäst??

Oj.. Det var verkligen inte snällt av din man att säga så till din son. Och jag undrar om det inte är första gången heller..?
Jag önskar jag kunde hjälpa dig mer konkret än att ge dig pushningar och stöd härigenom. Men jag hoppas verkligen att du finner styrka snart. Det verkar som att du redan vet vad du måste göra? För att få må bra själv..
Jag säger det igen, han må ha ADHD, men det ursäktar inte hans beteende, inte alls. =/

Tack för din omtanke, Ylva-Li.

Steget dit är låångt, känns det som just nu.