Jobbigt med bror..
Jag har en storebror på 24 år som har Asperger, och det börjar bli urjobbigt för oss andra i familjen.
Han har bott hemifrån i två tre år nu, och det känns som vi tappar kontakten mer om mer med honom.
Han är väldigt engagerad i partipolitik. Är medlem i ett parti och är väldigt aktiv. Jättekul och jättebra att han har ett intresse som han är så engagerad i. Dessutom behövs det ju folk som är politiskt aktiva.
Men det tar upp all hans tid! Han jobbar på deras kansli, och det känns som de har möte varenda kväll eller så är det något annat med partiet som måste fixas. Han har helt enkelt knappt någon tid att umgås med familjen. Vilket är riktigt tråkigt, för vi vill ju umgås med honom. Men han är så inne i sitt specialintresse, så inget annat ryms i hans huvud känns det som.
Han är väldigt enkelspårig i sitt tänkande, kan liksom inte tänka utanför ramarna. Sist vi umgicks så började vi prata om facket, jag tyckte att det var en självklarhet att gå med och försökte förklara ur en massa olika vinklar om varför man bör vara med.
Men det känns som att han vägrar tänka på ett annat sätt än hans eget. Det ovanför var bara ett av alla exempel jag kan ta upp..
Problemet är att han blir mer och mer inbunden. Är svårare och svårare att få umgås med honom, och svårare att förstå hur han tänker. Hans tankegångar följer inte samma mönster som oss andra, och vi kämpar verkligen med att förstå honom, men ibland går det inte.
Ett annat exempel är ifrån ett par veckor sedan. Pappa var ute och körde bil, och då såg han min bror som var på väg att gå till jobbet. Pappa stannade till vid trottoaren, och skulle precis öppna dörren för att prata med min bror. Men han bara gick förbi. Tittade inte ens åt pappa. Pappa skrek till åt honom för att göra sig hörd och sedd, min bror stannade. pappa frågade om han inte sett honom, men jo, det hade han gjort. Men han var ju på väg till jobbet. Pappa sa till min bror att han måste ju kunna stanna och säga hej i alla fall. Men min bror sa att han var ju faktiskt på väg till jobbet, då går man, stannar inte.
Slutade i alla fall med att min bror fick skjuts av pappa ned till jobbet, men sa inte tack, utan bara att han nu hade missat en stund ute i friska luften..
Ärligt talat är det jättejobbigt för mig. För jag förstår inte hur min bror tänker, jag vet inte hur jag ska kunna nå fram till honom.
Har verkligen problem.. Jag älskar min bror, och vill träffa honom, därför känns det jobbigt att han inte ens kan ta sig tiden att träffas nån gång ibland. Han säger ju att han vill, men att han inte har tid.
Jag förstår ju att politiken är otroligt viktigt för honom, men borde inte familjen betyda något också? Åtminstone ibland..
Ville mest skriva av mig, är lite ledsen och orolig över min bror..
hejhej!
hajar till viss del din frustration. har en bror som har asperger+lätt utvstörning. han har också asociala beteenden, men man får tjata och tjata och tvinga sig på honom.. det fungerar ibland, ibland inte, han har sina mönster och "scheman" som han har bestämt i förväg som han följer. om han har bestämt att han ska äta middag hemma hos sig kan han absolut inte ändra sig osv..
jag kan bara tänka mig hur det måste vara för dig.. allt jag kan göra är att skicka lite värme och stöd och tröst. hoppas det blir bättre, kanske ni får försöka besöka honom hemma där han bor, be honom bjuda på fika eller ta med er.. eller nåt. han saknar säkert er också nånstans, men kanske måste få hjälp att förstå det.
Hej! Jag förstår dig, men jag förtstår också din bror. Precis som du säger tar hans specialintresse all tid. Det verkar kanske som om han inte bryr sig, men det kan faktiskt vara så att din bror också lider av detta. Det är svårt att vara väldigt intresserad av något och försöka dela upp tiden så att den räcker till annat än BARA specialintresset. Det kan vara väldigt stressande och man "stänger av" och bli ännu mer enkelspårig.
Han vet troligtvis inte (eller kommer inte på tanken) hur han ska göra för att finna tid och motivation för att umgås med familjen- älskar er gör han alldeles säkert (fast på sitt sätt)! Det viktigaste är att ni inte börjar gnälla på honom, utan att ni finns där ändå, har tålamod. Troligtvis tar han er lite för givet (inte med flit, det bara blir så, en naturlig del). Ni är dem ni är och ni har alltid funnits och det är troligtvis en trygghet för honom. Nu känner ju inte jag din bror….
Frågan är hur mycket han tycker om sitt sätt och leva- egentligen. Bara för att det tar ALL tid behöver inte det betyda att man ÄLSKAR det man gör, speciellt inte om man har AS. Han kanske är missnöjd med att inte finna tid till något annat, men inte vet HUR. Han ser säkert också detta med politiken som sin plikt. Lite som en soldat som lämnar barn och familj för att gå ut i krig. Otroligt själviskt att dö i från sina barn och kära kan man tycka, men man måste kämpa för sitt land…..
Sedan detta med att han inte säger tack eller stannar och hälsar på pappan osv…. detta gör han inte för att vara otrevlig. Det var en situation som blev fel för honom och då glömmer man alla små artigheter…. Tänk så många gånger han gått den vägen till jobbet, samma väg, samma tid… när rutinerna bryts oväntat blir man faktiskt lite chockad. Låter löjligt, men för honom är det jätte stressanda. I hans värld var det säkert pappan som var otrevlig och hade mage och störa honom i hans rutiner- så gör man bara inte i en aspergares värld. Men det verkade som om din bror höll minen relativt bra ändå, han lät sig ju faktiskt bli skjutsad istället för att gå. Hade han inte älskat sin pappa hade han nog aldrig offrat en del av sina rutiner på honom, om du förstår hur jag menar…
Prata med honom och berätta vad ni känner. Eller skriv! Begär inte att HAN ska finna tid. Hjälp honom med det, bestäm dagar och tider tillsammans, bestäm inget flyktigt "vi kan väl ses någon gång"- funkar inte!. Försök inte få honom att förstå er och era känslor. Visa bara att NI förstår honom eller i alla fall försöker, försök att få honom att förstå utifrån honom själv.
Vet inte om detta kommer hjälpa dig, men tänkte att det är bättre att skriva något än att låta bli.. många kramar och lycka till!
Tack för svaren!
Känner att jag har fått ett annat sätt att se på det nu och som att jag fått lite mer förståelse för hans sätt att tänka. :)
#2 Det där var en mycket bra förklaring, lostlie. Jag har också personer i min närhet som jag kan applicera den på. Tack!
En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.
#4 
tack…. och varsågod kanske man kan säga också..?
#3 Vad bra! Det är en komplicerad värld för många, men om man tänker efter lite så är det egentligen ett överlogiskt tänkande. I bland så logiskt att det blir ologiskt
. kram
![[Fiction]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Otroligt bra beskrivet av Lostlie!
Nu har jag visserligen ingen fullständig Asperger-diagnos, utan ADHD med drag av Asperger, men jag känner likväl igen mig en del i beskrivningen av din bror. Jag kommer ofta i konflikt med min närmaste släkt p g a detta - de misstar mig ofta för att vara egocentrisk, bortskämd, otrevlig och elak. Jag är dock begränsad när jag skall försöka förmedla till dem att allting rör sig om ett missförstånd och i värsta fall tror de att jag försöker skylla ifrån mig på min diagnos. Så är absolut inte fallet. Hade de varit lite mer insatta, hade de kanske förstått att det jag i stället försökte förklara för dem är att min problematik medför just den typ av problem som jag hamnat i med dem och att det ingalunda handlar om någon slags elakhet från min sida. Det verkar dock inte nå fram och det slutar med att alla inblandade parter känner sig illa behandlade. Väldigt synd, för med lite extra förståelse tror jag att man kan komma ganska långt.
Att du skriver här, visar att du både bryr dig om din bror och att du gör en ansats att försöka förstå honom. Kanske kunde det vara en idé att visa honom vad du har skrivit här (och svaren)? Då får även han möjlighet att sätta sig in i hur du upplever det…
Starta ny diskussion