Jag har fem barn totalt. När min äldsta son, född 1992, var liten så märkte vi att han var annorlunda mot andra barn. Han gick aldrig på dagis men väl på lekis tre timmar varje dag. Det var där som vi började märka att han inte var som andra barn.

På lekis lekte han sällan med andra barn. Han kunde leka med andra barn men det vart ändå mer som om han lekte sin lek bredvid de andra barnen. Sen så var han ofta fotboja på personalen. Personalen som var urgulliga och förstående lät han hållas till viss del. Han fick vara fotboja en liten stund. Dom var suveräna på att jämka så att han fick lite som han ville men på andras vilkor samtidigt så det blev aldrig några konflikter.

När han började 6-års så var det lite snarlikt som på lekis. De tolererade en hel del men personalen knorrade och tyckte han var jobbig. Han var aldrig med och lekte på rasterna och det hände rätt ofta att han vägrade att göra saker. Dagar då det varit till exempel utflykter så var han bråkig.

När vi fick träffa sjuksyster på skolan och berätta om honom så nämde vi att han var annorlunda. Att vi tyckte att han inte var som andra barn. Hon sa bara att han säkert vara inte var riktigt skolmogen.

Han började ettan och fick en jättetrevlig lärare. Men nu började han spåra ur mer och mer. Han kunde inte sitta still. Hade svårt att komma igång med arbetena. Men när han väl kom igång så gick det undan att göra klart. Han hamnade längre ifrån sina klasskamrater och stod bara och tittade på när de andra lekte på rasterna. Ibland försvann han iväg och kom för sent till lektionerna.

Vi var på flera möten med ledningen i skolan som tyckte att vi var värdelösa föräldrar som inte kunde uppfostra våra barn. Skolsystern verkligen hatade oss och anmälde oss för att vara dåliga föräldrar. Hon korsförhörde vår son titt som tätt för att hitta nya sätt att anmäla oss på. Hur hon har fått honom att prata över huvud taget är en gåta än i dag. Han har aldrig varit pratsam som liten. Sa knapp någonting alls. Och sa han något så var det bebisspråk.

Vi hade flera turer med socialen. Vi var på besök hos dom, hade dom hemma hos oss och fick ett trevligt samarbete med dem. Tack och lov var det socialarbetare som var vettiga. Har hört skräckexempel. Våra socialarbetare stod på vår sida mot skolans påhopp och skrev av den ena saken efter den andra. Det gick till och med så långt att de sista anmälningarna de fick in så ringde de till oss och bara sa typ "Nu har de anmält igen! Bara så ni vet. Vi skriver av den för det är ingen idé att älta om samma sak igen! Suck! Ring om det är något.".

Tiden gick och vår son fortsatte att "knäppa" sig. När hans ordinarie lärare var där så fungerade det hyfsat. Han hade dels placerat vår son längst fram i klassrummet, och hade också kommit underfund med att om han gav vår son lite betänketid så gick det lättare. Vår son hängde åtminstone med i skolan någorlunda. Men när det var vikarie så var han som förbytt. Formligen ordagrant klättrade i gardinerna. De till och med skickade hem honom var och varannan dag.

När vår son började trean så kallade hans lärare till möte med oss och skolledningen. På mötet ställde han sig upp och slog ordagrant näven i bordet så det small. Sen skällde han ut ledningen för skolan efter noter. Han krävde att någonting skulle göras för våran son för han behövde hjälp och speciellt stöd och att det hade ingenting med vår uppfostran att göra utan med skolans flathet. Nu vände allting.

Vid samma tidpunkt så hade jag träffat på en tjej på jobbet. Jag hade en egen butik och visst hade min son och jag bråkat ofta men jag hade hållit god min och var trevlig mot kunderna trots att jag ibland kokade av ilksa inombords på grund av vår son. Men en dag var det en av mina stamkunder som rätt ut sa att hon kunde se att något inte var bra med mig den dagen. Jag berättade att jag haft en dust med vår son. Sen pratade vi säkert en timme eller två. Det var jätteskönt. Och det som var ännu skönare var att hon jobbade med autistiska barn och ungdomar!!! Hon sa rent ut att hon trodde med all säkerhet att vår son hade Asperger. Det var som en sten föll från bröstet. Nu äntligen hade jag något att gå på.

Jag hittade kriterierna för Aspergers syndrom på nätet. Min man och jag gick igenom dem och varende en av kriterierna stämde in på vår son. Alla utom en. Detta papper tog jag med mig till ett möte med skolan.

Sen satte det fart. Skolan psykologer gjorde tester och sedan blev han remiterad till BUP. Fler tester och till slut en diagnos. Vår son hade Asperger. Allting föll på plats. Han fick börja i en ny skola, den första klassen blev dock lite fel så han fick byta ytterligare en gång. Det tog sin tid innan han landade. Ett helt år men han har gjort framsteg som heter duga. När han skulle börja sjuan så fick han byta skola igen men denna gång tog det inte så lång tid för honom att landa på sina fötter. Han stortrivdes med både skola, lärare och elever. Han levde upp och blev klassens fotograf. Gjorde bildspel från utflykter med mera. Han växte så det knakade och blev till freds med sig själv. Vågade vara sig själv och  fick vara sig själv.

I 4-6 fick han ofta utbrott men han hade sin egen variant att tygla det då han kände att ett utbrott var på väg. Han ville bli fasthållen. En stenhård kram tills han lugnat sig. När han började sjuan så försvann hans utbrott mer och mer och han är idag en förhållandevis lugn kille. Han har sin dator och sina kompisar som han pratar med via datorn. Det är sällan som vi ser dessa utbrott, och vi kan hålla en saklig diskussion. Det är långt ifrån alltid som vi kommer överens men det spårar inte ur alltför ofta.

Det var min lilla historia om vår äldsta son med Asperger. Sen har vi en son till som har Aspberger/ADHD. Men det är en helt annan historia.