OJ, det är en jätte jobbig situation ni alla sitter i. Vet inte om jag har nåt vettigt råd att komma med. Tycker det är konstigt att han får fortsätta leva i sån misär.

Tänker på att han kanske skulle ge med sig när det gäller boendestödet om man påpekar alla fördelar han får och vad han kan vinna på det. Det var så jag äntligen fick min dotter att gå med på sin utredning. Fick tipset av en läkare på psykakuten.

Att pappan blir arg och säger att "det inte stör nån" är ju fel. Det har ju kommit ohyra.

Jag tror att man måste gå så grundligt till väga med honom som när man pratar med npf-barn om konsekvenser, dvs göra mindmaps eller flödesschema om hur saker funkar.

Jag hoppas verkligen att det går bra för er.

#1

Tack för svaret!

Både jag och handläggarna från min kommun har påpekat alla fördelar för honom. Att han själv bestämmer vad boendestödjaren ska göra och att det inte alls handlar om någon slags "polis".

Men han står fast.

Jag har en äldre dotter också, som bor ensam och som har boendestödjare eftersom hon har några psykiska diagnoser. Det funkar jättebra och hon har också försökt övertala honom att ta emot hjälp, men icke!

Antar att det hela måste gå helt i botten innan det kan bli någon ändring. Typ att han blir vräkt eller så.

Tack för omtanken!

#2 Oj, du hann nog posta din kommentar innan jag hann läsa den, förlåt!

Jo, precis så är det. Men VEM ska göra detta? Det finns ingen som når honom och han vägrar ju som sagt ta emot - eller ens söka - hjälp.

Jag känner honom såpass väl så jag vet att det enda han vill här i livet är att sitta vid datorn och "ta det lugnt". Glömsk om tid och rum så kan han sitta där tills det växer mossa på honom.

Framförallt är jag ledsen för min dotters skull, för hon har ju rätt att ha kontakt med sin pappa. Kanske jag kan gå via Familjerätten i min kommun.

Tack för omtanken!

Det känns ju som om din dotters pappa lider av en depression. Finns det ingen som kan prata med honom?

Din dotter kanske kan säga att om det inte blir renare, så kan jag inte vara här, jag blir sjuk av att vara här, men du kan få hjälp att sortera och ordna här, för jag -vill- vara här?

#5

Visst finns det starka depressiva drag hos honom, det har det alltid gjort!

Ett tag hade han kontakt med Asperger center och gick i samtal där. Men det enda han "lärde sig" där var att han själv bestämmer vad eller om han ska ha några insatser alls.

Min dotter har försökt säga just det du föreslår. Men hon är 11 år och har själv lite jobbigt med sina diagnoser. Jag vill inte lägga detta på henne, för hon mår dåligt ändå mellan varven.

Dessutom är hennes pappa rätt rigid i sitt synsätt på saker och ting. Om hon skulle ställa ultimatum så skulle han mycket väl kunna tänkas säga att "då får du väl låta bli att komma hit då". För sån är han.

Jag har levt med honom i många år och jag vet att han har många bra sidor. Han är ärlig och han vill inget ont. Och han behöver sin dotter, eftersom han är väldigt isolerad. Vi är hans enda familj. Sin egen mamma och sina syskon har han ingen kontakt med, för de orkar inte med honom. Själv har jag ingen kontakt alls med hans släktingar. De sa upp kontakten med oss när vi separerade.

tja mer autistisk? de finns jättemånga olika sorter av autism, själv har jag autismliknande o är väldigt social har knappt några problem

#7

Jag menade "mer autistisk" i jämförelse med mig själv, eftersom jag också har diagnosen AS.

Det var INTE som "ursäkt" för hans beteende, mer för att visa på våra olikheter, trots samma diagnos.

#0 Oj, vilken jobbigt situation! Jag skulle då inte vilja ha mina barn sovande i sån där misär.

Har inget bra svar till dig, men hoppas dom andra kan ge dig det - några har ju redan det - som aspie och Puhlo.

Kan bara hålla tummarna för att han kommer lyssna på nån snart och ta emot boendestöd, så dottern kan vara hos sin pappa.

Lycka till!

Det enda som går att göra tror jag är att prata och försöka övertala honom om att det är bäst för honom själv. Går det inte så kan man inte göra mycket då han är vuxen och myndig och inte som det är i nuläget går att ta till tvångsåtgärder. Tyvärr är det den bittra verkligeheten ibland.

#9 och #10

Ja enda vägen är nog ändå att försöka få honom att lyssna.

Jag minns från vår tid tillsammans att för att förankra något hos honom, fick jag hålla på jättelänge och nästan försöka leda in honom på vissa tankebanor så att idén till vad det nu gällde liksom kom från honom själv.

Säkert likadant nu.

Alternativet är kanske Familjerätten som ska se till barnets bästa och barnets behov. Att de kanske kan vara något slags incitament för honom att söka och ta emot hjälp.

Jag ska jobba på det!

Trevlig helg till er!

Trevlig helg till dig också! Och er andra också förstås

Din beskriving av pappa låter precis som enjag träffat för ett antal år sedan som har AS/ADHD. Och efter som funktionshinder kan bvara ärftligt kanske han också har det. Men vad vet jag, det är bara en tanke.