jag känner igen mig jätte mycket!!!! Jag har inga problem att skaffa vänner, eller umgås lite ytligt, men klarar inte av att upprätthålla vänskapen på ett tillfredsställande sätt. Har iofs några vänne som jag träffar ett par gånge per år, men inte mer än så… de är Bokstavsfolk de med…. å sedan har jag ju min man som inte har några bokstäver, vi är bästa vänner!

Jag känner också igen mig och eftersom att jag inte vet vad man pratar om med en kompis blir det ännu svårare. Jag menar, hade man en kompis med samma intressen som en själv vore det ju inga problem. Men den kompis som jag har kvar sedan skolan vet jag inte har samma intressen som jag och därför blir kommunikationen jättesvår trots att jag älskar hennes sätt att vara och se på saker och ting.

Hur säger man till en människa att man älskar tysnaden och ensamheten lika mycket som sin vän, det skulle med stor sanolikhet misstolkas då min vännina är "normal" och är sällan ensam och det är sällan tyst omkring henne. Då är säkert tystnaden och ensamheten någonting dåligt och tar det hela negativt.

Och precis hur förklarar man för en person att man inte kan bättre än såhär. Att det inte finns i min värld.

För min del är det såhär att träffar jag en kompis så är jag förberedd inför mötet och har säkert hundra ggr gått igenom vad som kan hända och vad man kan prata om. När man träffas så går man igenom sitt förråd med meningar och kommentarer och idéer tills det är uttömt och det inte finns någonting mer att hämta. Då känner man sig totalt bortkommen och det är dags att gå hem eftersom att man tappar intresset och man vill ägna sig åt någonting man KAN och VET. Ett möte med en vän som alltid slutar så tar alltid ett tag att smälta och man drar sig för att träffa vänner tills man har glömt hur det slutade förra gången. Tja, något sådant.

Vet inte vad jag ville säga med detta inlägg, men iallafall.

Och för att hålla mig till din fråga så kan jag säga att jag har olika knep för att upprätthålla en vänskap som man har fått slut på idéer till. Som att erbjuda dem mina tjänster, sådant jag är bra på och som inte kräver speciellt mycket socialt umgänge men som ändå uppskattas; göra hemsidor, vara djurvakt, vattna blommorna när de åker bort, hjälpat till med fotografering av någonting osv. Ja, du hajar säkert. Vänner som tjatar på mig att träffas är ingenting att ha enligt mig då de ställer krav på mig genom att vilja träffas.  Ja, och därför så väljer jag mina vänner och all vänskap är alltid på mina villkor.  Oj är jag så knäpp…  

*kram på dig, Svea*

När jag var liten så satt det många barn på en sida av sandlådan så gick jag hellre o satte mig där det satt ett barn..

Idag lever jag utan vänner o det sociala kontakter IRL.

Välkommen i den ensamma klubben Mymlan KRAM

Roliga i kråksången är ju jag har ju inga problem med att prata, jag snarare pratar ihjäl folk. FAST ett stort fast är den andra personen väldigt tyst o jag känner jag måste dra ur orden så tystnar även jag.

Ibland undrar jag om mitt snackande beror på att jag är nervös och osäker på personen/situationen..

#5 Ha ha, du är precis som jag då Mymlan. Jösses sån ångest jag får efteråt när jag inser att jag nästan pratat ihjäl en människa. Själv tror jag det beror på att jag är nervös/orolig för då brukar min trut gå som en kulspruta

Känner igen det där Mymlan och aspie, jag babblar massor när jag blir nervös eller så kommer jag inte på ett dugg att säga.

Jag har lätt att lära känna folk, men att upprätthålla vänskapen är det svårare med…

#7

Jag har lätt att lära känna folk, men att upprätthålla vänskapen är det svårare med…

Precis så är det för mig oxå

#8 Det måste ju vara nåt typiskt för oss med - vad kallas det - nph(?) eller så…

Ha ha ha, nph

#0 Har du förklarat hur dessa funktionshinder fungerar, särskilt dessa bitar med närhet och social kontakt? Alltså inte enbart ur ditt perspektiv, utan mer "kliniskt"?

Jag har tidigare haft ungefär liknande problem med en vän. Jag försökte förklara hur jag kände/inte kände/tänkte/fungerade tills jag blev blå. Men även om hon förstod vad jag sa, så förstod hon dels inte hur jag menade ändå och dels "trodde hon mig inte", eftersom hon inte kunde ngt om detta. Många har ju läst i olika sorters artiklar/hört talas om bokstavsdiagnoserna och så, men det gemene man oftast hör är ju bara sånt som hyperaktivitet, impulsivitet osv. Dvs de "klassiska dragen".

Till slut samlade jag ihop olika artiklar, klippte o klistrade de bitar jag ville få fram och skrev ut det och gav till henne.
Jag förklarade att hon i texten kunde lära sig mer om hur jag KAN vara, i mina "sämre perioder" och faktiskt, efter det fattade hon. Inte helt, men bättre. Mer kan man ju inte förvänta sig av en "normal" trots allt.

Du kanske kan testa ngt liknande.

Jag upplever ofta att personer som "känner mig" (inte mina riktiga vänner alltså) hela tiden blandar ihop det jag försöker förklara om hur jag funkar, med sina egna bilder/tolkningar av hur jag är. Tolkningar med det "normala" sättet att umgås som mall. Skiter sig rejält…

#11 Ofta ger man upp kontakten då man tröttnat på förklara om efter 1000 gången. Kanske ens brist på tålamod vad vet jag..

#12 Eller ointresse av umgänge med folk som inte accepterar en som man är…

# 11

nej det har jag ej gjort..bara försökt förklarat hur det är för mig å jag funkar ej så som du nu skrev…

Men det superkonstiga är att hon själv har nån form av diagnos..å det både syns och märks.. men hon säger att hon ej fått detta på papper för hon "funkar" ute i samhället med jobb osv osv.

Sen har hon två barn..ena vuxen den andra snart vuxen med diagnoser..NPF diagnoser..av svårare art..ja ni kanske förstår..? och vad som riktigt hänt eller inte hänt vet jag inte (ännu) men hon har ej kunnat själv ta hand om sina barn å hon har omplacerat dom till fosterfamiljer å träffat dom regelbundet sedan…

tycker att hon då absolut skulle förstå..känns som om hon då å då kväver mig.. som om jag vore den enda på hela jorden..å jag känner mig så jävla ego som säger så här e jag ,,, jag kan ej bättre…så take it or leave me…

får väl försöka hitta någon info-sida just ang detta å se om hon bättrar sig.. det e nått som bara ej stämmer på nått sätt jag absolut inte kan sätta fingret på… å hon snor min lilla energi..ändå är hon en jättebra vän.. å såna har jag INTE många av..

tack för era svar å tips..kram

har bara ett fåtal (4)vänner jag oxå..inga "bekanta" dem fixar jag inte med…en del vänner har försvunnitmed åren jag ringer ej o tjatar, saknar dem faktiskt inte, de vänner jag HAR får stå ut med att jag efter en liten stunds fika o pratande börjar vattna deras blommor, ta bort halvvisset, ut o fixar lite i trädgården, diskar, städar deras bokhylla, ifrågasetter diutt o datt o kommer med förslag på hur de kan fixa till saker bättre…gärna med min hjälp…kommer jag när någon är i renoverings tagen så blir jag kvar läääänge….

#15 Haha, det verkar lite som jag. Läste du i slutet av mitt #2 inlägg?

bus Hanna, nej, *skäms* var för mycket text….hmm, ja, vi är nog lika på några sociala områden… Men låter som du blir den vännen de kan ringa så fort de beh. hjälp?!? Sån är inte jag, har svårt om vännerna förväntar sig att jag ska vara där….hjälper gärna till men då med det jag är intresserad av o det som JAG vill….ego?!? javisst, önskar jag varit bättre..

#11 Cattis, detta känner jag verkligen igen

Jag upplever ofta att personer som "känner mig" (inte mina riktiga vänner alltså) hela tiden blandar ihop det jag försöker förklara om hur jag funkar, med sina egna bilder/tolkningar av hur jag är. Tolkningar med det "normala" sättet att umgås som mall. Skiter sig rejält…

Jag har också lätt för att träffa nya vänner men sen att utveckla det till en riktigt vänskap är svårare. Jag inbillar mig lätt att personer inte gillar mig och så har jag svårt att komma i håg att ringa och vilja hitta på saker.

Min allra bästa vän är min sambo som vet i princip allt om mig älskar mig ändå. Han kallar mig för hans lilla kaos.

Sen så har jag 1 riktigt bra tjejkompis jag haft sen jag var 4 år. Henne kan jag vara precis mig själv med. Sen så är det en tjej till som jag ganska nyligen lärt känna som jag kanske kan bli nära med. Har varit ärlig för henne om mina problem och hon verkar vara en ärlig och fin tjej att vara vän med.

#17 Nä, de kan inte ringa och jag skulle komma på stört. Jo, ett PAR kan, men de är mer som föräldrar för mig än vänner, så det kanske inte gäller. Det handlar ju om villkorslös kärlek och en otrolig tacksamhet att jag får vara exakt som jag är. De vet att jag väntar på utredning, inte vad, men jag har skrivit att jag inte fungerar lika bra som andra normala. Du är fortfarande den Johanna som vi tycker så mycket om. Då grät jag för att det var så naket och vackert.

De måste antyda att de har problem, att fråga bara rakt ut, kan du komma. datorn startar inte: Jag har en hel del att stå i just nu. Jag ringer när ja får tid. Eventuellt imorgon. Det kan hända att jag känner för att hjälpa till dagen efter, annars skjuter ja på det tills det känns bra. Då får jag tid att förbereda mig så att det känns bra och inte kommer som en överraskning.

Jag känner inte igen mig men jag har alltid haft problem med vänner. Alla mina vänner ( nästan) lämnar mig när de får veta att jag har diagnos ( de får veta det av mina föräldrar). Miin kompis jag haft sen dagis blev LIVRÄDD när hon fick reda på att jag hade Asperger bara för att mamma hade skrivit till henne att " ni behöver inte vara rädda för Ebba". Jag känner alltid att jag är den "udda fågeln" när jag är med vänner. Kan koncentrera mig MAX 10-15 minuter på vad de snackar om ( när jag är med flera), sen försvinner jag ofta ner i mina egna tankar. Det är dessutom många som tycker att jag är konstifg för att jag inte klär mig som dem, har ett annorlunda beteende osv.

Har nu två underbara vänner som jag älskar mest i hela världen. Vi träffades på ett Aspergerkollo i somras ( Högås period 1) och jag blev så jävla lycklig för äntligen fanns det personer i min egen ålder som förstod mig <3

Det här är mitt stora bekymmer och det som gör mig mest ledsen.

Jag hade kompisar när jag var yngre. Nu är det sämre ställt med det.  Man orkar inte alltid. Jag känner mig mest som en belastning och drar mig undan. Det blir ingen vänskap av det. Så känner jag igen mig vad gäller att prata och att få ångest efteråt för att man babblar så mycket. Det man säger är helt relevant men ändå.

#5#6#7 Jag känner igen mig.

#9 NPF = neuropsykiatriska funktionshinder.

Har några goda vänner som jag har utspridda på olika håll i landet. Kan absolut INTE ha intensiva relationer med vänner där det ska umgås flera dagar i veckan..tyvärr!

Är allra helst för mej själv, med mina barn och gör det jag mår bäst av..att vårda mej själv och relationen till mina barn. Sonen på 6 år har grav ADHD..jag har ADHD/As och Borderline så vi orkar inte med andra människor någon längre stund..

Kanske när vi får ordning på medicinering, men inte nu..

Just denna del av livet är väldigt svårt därför uteblir min kommentar (om nu ingen är tillräckligt nyfiken)…trots det är jag glad och har världens bästa pojkvän sen 3 år tillbaka och han har inga bokstäver förutom i sitt namn :D

#25 Klart jag är nyfiken=)

# 25 jag med nyfiken..

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja så det får bli en liten berättelse om vänskap.

Jag minns ett tillfälle kan det ha varit 1999? Inte tidigare iaf. Jag var väl 15 tror jag, om det nu var 1999.
Min mamma var bjuden på ett Tupperware party till en kvinna. Nu var det så att denna kvinna har en dotter, hade aldrig träffat henne tidigare, som var i samma ålder osm jag och det var tönkt så att jag skulle följa med och träffa denna tjej vilket jag gjorde.
Vi två kom riktigt bra överens och det var lätt att prata. Det kändes helt okej. Sen åkte jag hem.
Något år senare i högstafdiet började vi samma klass. Det var kul. Vi hade trevligt.
Samtidigt hade jag en annan kompis på skolan (känt henne sen dagid bortsett från lågstadieåren då vi gick i olika skolor) hon gick i samma årskurs men i en anna klass. Det blev iaf så att vi tre började umgås tillsammans. Det funkade bra. Men sen blev det problem.
Först hände det att de plötsligt var tillsammans och det kändes som att man inte fick var med. Drog den slutsatsen att det berodde på den nya tjejen. Men sen var det vi tre igen.

En dag fick jag fråga av min äldsta, vän av de här två, om jagf hade sovit över hos den ny tjejen? Jag svarade att jag intehade gjort det. Då fick jag höra att den nya tjejen hade sagt att hon och min äldsta vän inte kunde ses eftersom hon skulle vara med mig vilket jag inte kände till. Jag blev väldigt arg på den nya tjejen, riktigt rasande.

Senare började vi i gymnasiet året var 00-01 och det blev samma program (ett "litet" gymnasieprogram med en klass per årskurs och max 12 i varje klass). Jag gick dock i en årskurs över de andra två.
Det blev som innan, vi tre hängde på rasterna.

Nu hade den nya tjejen fått en ny kamrat i sin klass, som inte var med oss andra två. (Lika bra det). Men ändå var det vi tre efter skolan etc. etc.

En dag frågade den nya tjejen om inte jag och min äldsta vän inte ville hänga med når hon och hennes föräldrar skulle till deras landställe, ett litet torp någonstanns nära nyköping.
Och så blev det, vi tre åkte dit.

Det första problemet som uppstod var när vi skulle spela "fia med knuff" och de andra två inte ville spela med knuff vilket jag inte gillade. Minns ej om vi spelade.

Senare när vi tre var på övervåningen i torpet lyssnade vi på musik. (Det var en helt vanlig bandspelare med radio på)
Så spelades det en låt som jag tyckte var bra och ville då höja ljudet lite grann men det fick jag inte eftersom den nya tjejen påstod att högtalarna skulle gå sönder, vilket jag visste att de inte skulle göra. Detta resulterade i att de andra två gick därifrån och jag blev ensam kvar på övervåningen.
Jag bestämde mig efter någon minut att gå ner till dem. Så jag gick mot trappan. Denna trappa her en dörr längtner som man kan stänga, vet ej varför. När jag kom ner för trappa var denna dörren stängt och låst med en hake från utsidan så jag kom inte vidare, jag var helt enkelt inlåst.
Av någon anledning så hängde det en disktrasa bredvud dörren och ned den kunde jag få upp haken. Och sedan var jag rasande på den nya tjejen…(Fortsättning följer, rasten hann ta slut)

Fortsättning…minns inte allt aom hände efteråt. Möjligen kan jag ha blivit arg och slagit dennya tjejen i huvudet men minns inte helt.

Tiden gick och jag och nya tjejen var oväner och vänner om vart annat. Jag har t.o.m. blivit arg och slagit henne i huvuet. Men vi vart vänner nugen ågon vecka efter.

Året efter tror jag det var träffade jag min första pojkvän. Vi höll ihop i nästan tre år. Sen gjorde han slut och vem var han tillsammans med sen. Jo den nya tjejen. Hon är jag var inte vänner mer vid den tidpunkten.

Sen dess har vi aldrig mera varit vänner och det var kanske lika bra.

Min äldsta vän har jag fortfarande kvar även om vi inte ses så ofta.

Så var sagan slut.

oj vad jag känner igen mig…..jag visste inte ens att det fanns fler än jag som tänkte och kände såhär

jag har mycket svårt med vänskap och träffar bara på fel vänner som ställer krav är taskiga och så vidare i alla oändlighet min sista vän som jag verkligen trodde va en vän va en lite äldre man än mig det slute med att han försökte att våldta mig märkliga va att vi innan dess hade haft en helt normal vänskap i många år…..vissa människor är då märkliga

så nu har jag några vänner som jag umgås med över nätet och msn och det får räcka jag orkar inte mer jag trivs bäst själv

har en särbo som än så länge står ut med mig tack och lov

avslutar med att säga att jag oxå emellanåt pratar sönder folk min stackars särbo brukar skämta o säga att han får skvsår i öronen