Jag skulle vilja framföra en annan mycket intreasant teori inom samma område. Det är Gonstedt som ska ha all credit. Om du inte vill det så får du säja ifrån och be om att ta bort;)

"Jag har ingen formell diagnos men anser själv att jag är relativt högfungerande aspergare. Jag skulle själv aldrig se AS som ett handikapp, utan som ett bekvämare och mer rationellt sätt att hantera omgivningen.

Ärlighet är bättre än lögn, i alla fall gentemot sig själv, skulle jag säga. Att ljuga för sig själv är väl den mest basala lögnen och alla lögners moder? Men det får ju var och en döma om för sig själv.

Jag kan faktiskt inte ge någon exakt källhänvisning rörande detta med empati. Det är en uppfattning jag kommit fram till genom att leva mitt liv och läsa en massa, både i böcker/tidningar och på Internet. Min uppfattning är att aspergare inte, eller i alla fall i lägre grad än "normala", identifierar sig med och känner sig hemma bland andra människor, och därför har de mindre empati för människor. Men aspergare identifierar sig med och känner sig hemma bland andra saker. Till exempel djur eller den materiella omgivningen - eftersom de är enkla att begripa sig på, i alla fall jämfört med "normalsociala" människor. Jag tror att när en aspergare blir upprörd när h*ns cirklar har rubbats är det INTE för att någon har stör h*ns cirklar, utan för att cirklarna i sig själva har blivit störda. Alltså ett slags empati med cirklarna. *ok, det låter skumt, men jag hoppas du förstår …*

Det sägs ofta att aspergare saknar empati, men det är inte sant. Empatin ligger bara inte där vanligt folk tror att den borde ligga. Jag kan må illa av att flytta på en sten, för att jag känner att jag inte har rätt att flytta på den när naturen vill att den ska ligga där. Jag får stålsätta mig ibland för att inte tänka på alla mikrober jag har ihjäl bara genom att finnas …

Har ni läst Owen Scott Cards böcker om Alvin? Där nämns indianpojken Lolla Wosiki (med reservation för stavningen). Den lilla pojken gråter så hjälplöst varje höst och det är inte förrän han blir så stor att han kan förklara som familjen får veta varför: Han gråter för att bina dör i frosten. Hans empati med hela världen är så stor att han gråter när bina dör om hösten. Den lilla killen får senare uppleva att hans pappa mördas inför hans ögon, och det gör att han stänger av totalt och blir ett försupet vrak under många år, tills hjälten Alvin helar honom. Därefter blir han en profet för sitt folk. Men han blir aldrig någonsin en normal människa, han förstår inte världen och hans sätt att hjälpa sitt folk är avigt och konstigt och passar inte i den "normala" verkligheten. Min "diagnos" är att Lolla Wosiki har AS …

Är det kanske så att aspergare har så oändliga mängder empati att de måste stänga av för att över huvud taget kunna andas? Och så stänger de av fel och för mycket ibland …

Men som sagt, jag är inte utbildad på ämnet och jag har ingen formell diagnos. Bara hemmagjorda uppfattningar."

MoonVoid:

Visst e han smart! håller me hans teori fullständigt!

#2 Visst är han det;) Men glömm inte att dessa två bara är två olika teorier av tusentals olika. Och ingen av oss är officielt utbildade inom området.

Det vore roligt om fler kunde skriva ut deras teorier:) En fin teori sammling hade varit användbart och väldigt givande för många.

Rättelse: Han heter ju ORSON Scott Card … .

#3 ja veeet men ja gillar dessa teorier…de räcker för mej. Sen en utbildning… va e det i jämförelse med att UPPLEVA det? bäste dr inom detta är väl den som lever med det?

(om ja kan skriva som ja ska ida…. tappar juh halva meningar osv…läs mellan mina rader…please!)

#4 gör inget…..

#5 Linhof jag kan inte annat än att hålla med dig där. Båda dessa teorier är bra mycket solidare än många av forskarnas.

Det som är intresant med Gronstedts teori och min är att dem säjer emot varandra. Men båda är lika "sanna" och solida. Iaf enligt min uppfattning. därför hade det varit roligt med fler intresant teorier.

Det viktiga är inte att en teori ska vara "sann". bara att man ska känna sig "hemma" i sitt eget sätt att tänka:)

MoonVoid så sant, så sant…..

Måste nog säga att jag inte delar din uppfattning där du skriver "Däremot kan det bli väldigt fel om tex någon gråter för att den är glad eller positivt överaskad. Då kommer en med AS med största snnolikhet tro att den andre är ledsen och kanske bli ledsen själv.". Jag säger inte att din bild är varken ätt eller fel utan i mitt fall så stämmer inte det in och ändå har jag en mycket lägre empatisk syn än normala. Jag har inget problem med att folk gråter när de är lyckliga, jag kan förstå dem för det är ibland många känslor som ska fram och då kan det bli lite som de blir. Däremot känner jag ingen glädje själv utan är mer glad för deras skull och det visar jag så gott jag kan.

Djur ser jag som ett bättre sällskap än människor dels för att de är rent generellt trevligare och lättare att förstå men de är också mycket ärligare än människor. Ett djur visar tydligt när de tycker om en medans man aldrig riktigt kan veta hur det ligger till med en människa, spelar de eller är de ärliga? Jag är alltid ärlig mot folk och jag lägger ingen energi på folk jag inte tycker är värda det. Om det inte gäller jobb för jag blandar aldrig privat med jobb. =)

Jag har empati men samtidigt inte, jag bryr mig mycket om mina vänner, mina djur och familj och jag ställer upp för dem mer än vad de gör för varandra. Dock saknar jag helt empati för sådanna som jag inte anser värda energin, jag slösar inte energi på att bry mig om vem som för det tar så mycket energi av mig att jag helt enkelt inte klarar av att bry mig om alla utan sattsar på de som finns för mig.

Jag får ont i skallen av att försöka korta ner mina teorier på ett bra sätt. Har migrän idag så svaren blir nog lite röriga tyvärr… bara påpeka om det är något som är speciellt rörigt så får jag försöka förklara mig.

#8 Du förklarar ganska bra det jag menade.

Och det jag menade i det du citerade var att man som AS inte alltid förstår om tårar är goda eller onda.

#9: Där ringer det ljudligt i varningsklockan igen - goda eller onda?!? Det kanske är det aspergare inte förstår? Gott eller ont är inte viktiga kriterier för mig. Jag ordnar inte saker i gott eller ont utan mycket mer basalt.

Jag är inte säker på om det beror på att jag är extremt självcentrerad, eller på att jag saknar centrum, men jag ser inte saker i termer av gott/ont - snarare i termer av bekvämt/obekvämt. Om någon nära mig är ledsen ser jag inte det som "dåligt" eller "ont", utan som något som jag inte trivs med (för att jag tycker om personen och mår dåligt när den mår dåligt), och därför vill jag hjälpa vederbörande att må bättre. Om någon nära mig mår bra solar jag mig oreflekterat i det utan att klassa det som "gott" eller "bra". Överhuvudtaget sysslar jag väldigt lite med att klassificera saker mentalt eller filosofiskt.

Och egentligen tror jag att även "normala" gör exakt likadant, men de tycker det är för pappigt att man ska vara så självcentrerad och tänka med reptilhjärnan, så de hittar på upphöjda termer för det och kallar det som är bekvämt för "gott" och det som är obekvämt för "dåligt" och kan ge sig ut i krig för att bevisa det.  

Medan jag, min slappa typ, aldrig skulle gå i krig för att bevisa att någonting är rätt eller fel för NÅGON ANNAN. Den som försöker tala om för mig vad som är bekvämt eller obekvämt i min värld lär däremot få se på Karlsson.

#10 Här diskuterar vi Asperger i relation till känslor. Inte filosofin om ont och gott.

#9 Det har du så rätt i, det är ju svårt att se på en person till exempel hur denne känner om man bara ska se till ögonen. Fick göra ett sådant test där man skulle veta vilka känslor någon skulle visa bara genom att se dennes ögon. Jag tyckte de flesta såg mest skitnödiga ut och det skrattade min samtalsperson ganska mycket åt och mina kommentarer runt bilderna var tydligen rätt kul rent allmänt. mitt sätt att tänka är utmärkt men spegelvänt. =)

Jag tyxcker rent allmänt att de känslor som är svåra att hantera är de som normisar kallar positiva. Ibland skrattar jag bara för att andra skrattar vilket de lätt tar som att jag skrattar åt deras skratt men det är helt enkelt inte min grej, det där med o skratta. Ilska och de mer "negativa" känsorna är lättare att hantera, är man arg då är man arg och då visar jag det också. Jag är tydligen bra på att visa ilska, hat och liknande men sämre på att visa gllädje även om jag i mig själv är på ett ok humör så är jag sällan överdriet jätteglad men passar jag granbanen eller är på jobbet då ler jag mycket oavsett hur jag mår för jag vet att barnen mår bra av att se en glad och de behöver inte se mig som en sur och tråkig AS person. Även om jag tror att en av ungarna också har AS men det är min personliga fundering och jag tycker lika bra om dem oavsett. Barn i övrigt har jag svårt för men de är ett undantag. =)

Barn och känslor är annars ganska intressant tycker jag. Jag vet inte riktigt om barn är mer öppna med sina känslor eller om jag tycker de är svåra just för att de kan växla i humör så fort. Jag är inte så bra på att trösta barn och kan nog verka ganska känslokall men samtidigt det går inte att lipa sig igenom livet och den åsikten har jag alltid haft, även när jag själv var liten.

#10 ledsamt eller glatt mena MoonVoid (tror jag)

#12 Jag känner igen mig i mycket av det du berättar.

#13 ja det menar jag. Ont/Gott, Ledsamt/Glatt, positivt/negativt Behagligt/obehagligt. olika definitioner med samma budskap beroende på sammanhanget:)

#11: Det vet jag, och det är precis det jag gör (diskuterar AS och känslor, alltså). Det är intressant att se hur hårt begreppen "gott" och "ont" är inbakade i människors sätt att tänka. Att man precis som du delar in känslor i "gott" och "ont". Glad är bra, ledsen är dåligt. Det jag försöker säga är att det inte är så för mig.

I #10 försökte jag förklara hur mina känslor är beskaffade och varför de inte är som andras alltid. Det var inte menat som filosofi eller sofisteri!

När någon tacjkar sin gud för allt skönt i livet, rosenbladen och daggen på gräset och det lilla barnets lyckliga skratt, så står jag där som ett fån och undrar varför man inte ska tacka för HELA livet (om man nu tror att det finns någon att tacka, vilket jag inte gör), det vill säga även för ogräset och snöslasket och hopplösa grannar som vrålar framför Sportextra. Varför bara prisa den mognande frukten och inte de ruttnande kropparna? Båda är lika viktiga i världen och lika "bra" eller "dåliga".

Eftersom jag ser det så har jag ibland svårt att förstå varför folk är glada eller ledsna. Däremot har jag inte svårt förstå att de är det.

#15 Jag tycker inte man kan dela in känslor i gott och ont men vi har självklart rätt till onlika åsikter =)

Kan du förklara lite mer konkret hur du förhåller dig till dina känslor? Om man tar bort alla tankar runt ont/gott eller positivt/negativt. Har du lätt att känna alla känslor eller har du mer/mindre lätt att känna vissa saker. Hur känner du när någon annan är ledsen/glad?

Bara för att man har sympati för en människa betyder det inte att man har empati för denne, man behöver inte Känna något för hur den andre mår bara för att man vet att den är ledsen. Svårt att förklara men jag hoppas jag har förklarat vad jag är nyfiken på iaf. =)

Bifogar bara vad det står på NA för att göra tydligare vad jag menar med skillnaden mellan empati och sympati. Som jag kan känna sympati med fler än jag känner empati med men det är något som jag står för också.

sympati´, känsla av varm uppskattning (av någon) (särskilt av egenskaper som vänlighet, pålitlighet, hjälpsamhet o.d.); välvillig förståelse (och ofta solidaritet).

empati´, inlevelseförmåga, förmåga till inlevelse eller medkänsla; kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

Jag kan känna igen mig i att jag har FÖR mycket empati att det ibland blir för mycket.. Det var lättare när jag var yngre och inte hade märkt av så många problem med mig själv än. Då fanns jag alltid för mina vänner.
Idag.. jag vet inte, det är svårt. Ibland när min sambo blir nedstämd så blir jag nästan arg i början. Vilket gör mig ännu argare för jag vet att det är helt fel att känna så.. =/

Djur är mycket lättare än människor. Dem kan man inte missförstå. De älskar mig för den jag är.

#17 Håller med dig här oxå Ylva-Li

Djur är det bästa som finns, tycker jag. Underbara små varelser som älskar en hur man än ser ut och hur mycket ångerst man än har. Man är alltid välkommen att bli sönderbusad med de små busarna. =)

#19: Jag håller med!

#20 =)

#16: Det är nog just det - jag förhåller mig till mina känslor. Det har ibland slagit mig att jag inte har några känslor, utan bara intellektuella konstruktioner. Men jag vet inte om det är så. Faktum är i alla fall att jag i väldigt stor utsträckning kontrollerar mina känslor.

Under många år tillät jag mig inga andra känslor än hat och ursinne. Det var inte bara "emotionella känslor", utan även fysiska. Jag ger fortfarande intryck av att vara extremt smärttålig, inte för att jag inte känner smärta utan för att jag dissocierar den. Smärtan finns där, men det är inte nödvändigt att reagera på den.

På samma sätt är det med andra känslor, alltså att jag dissocierar (heter det så?). Jag känne ren känsla, men hur jag ska agera väljer jag. Med tiden har jag lärt mig att välja att agera på sätt som underlättar för mig själv. Om jag till exempel känner mig förfördelad på jobbet väljer jag att spotta, fräsa och klaga över idioterna inför min partner. Men om partnern inte är där, eller inte har tid att lyssna, eller vi har annat att prata om, så lägger jag känslan åt sidan tills det finns tid att avreagera sig.

Stor glädje är väl den enda känsla jag inte behöver "avreagera" mig. När jag känner stor glädje - och det gör jag ofta - blir jag bara stilla och upplever den med hela min varelse. Jag vet inte hur man skulle kunna dela glädje, inte den sortens glädje i alla fall.

Jag vet i stort sett bara en gång någon stark känsla utom glädje faktiskt har tagit över utan att något slags überjag skulle organisera och styra, och det var när jag i höstas drabbades av en mycket plötslig och traumatisk förlust. Då sveptes jag under några timmar och kanske dagar med av sorgen utan att ens försöka hitta rodret och styra färden.

En annan sak är att jag vet inte riktigt vad som är "jag". Jag menar inte att jag inte vet VEM jag är, för det är jag mycket säker på och trygg i, men jag upplever inte någon tydlig gräns där "jag" slutar och "världen" börjar (om man bortser från den fysiska kroppen, alltså). För mig är mina känslor också "jag". När jag tittar ut just nu genom kontorsfönstret och ser päronen mogna för första gången i trädet jag satte för flera år sedan, så vet jag inte riktigt vad som är "jag". "Jag" är ju inte bara den som sitter och skriver, "jag" är den som tittar på päronen utan också blicken, inte bara den som känner glädje utan också själva glädjen. "Jag" sitter här och "jag" är också vid trädet och upplever frukten och träet och livskraften. "Jag" är växtkraften och mognaden och "jag" är medvetenheten om att övermognad och förruttnelse väntar. *fummeri flummera*

Det är svårt att få att låta vettigt, men jag tycker mig ha förstått att de flesta "normala" inte upplever sig själva som så starkt varande en integrerad del i samexistens/sybios med allting omkring sig.

Däremot upplever jag ingen sådan gemenskap med människor, utom ibland litegrann med mina allra närmaste.

#19 #20

Japp, djuren är bäst. Jag har alltid känt mer för djur än för människor men det vågar jag bara tala om här annars tror folk att jag är knäpp och tycker jag är hemsk som kan säga så.

#22

Jag förstår hur du tänker och jag tycker du har intressanta tankegångar. Du har en ganska distanserad syn på saken och jag har faktiskt aldrig pratat med någon innan som också har den synen på sina känslor. Jag kan själv relatera till det du säger och jag känner igen mig i det du säher om känslorna även om jag inte brukar beskriva det på samma sätt som du. Det är dock samma i grunden. Hur som jag tycker att ilska är en lätt känsla att behandla men glädje är en svårare känsla rent allmänt. Onödig glädje är inte nått jag är direkt hemma i utan är jag glad så är jag det.

Jag tycker det låter som att du är ganska objektivt inställd till dig själv som individ. Det är få som kan se sig själv utanför den fysiska kroppen och är begränsade på det viset. Du har ett ganska anorlunda sätt att beskriva dina tankar på också som är intressant. Fast det tar en stund för mig att få ihop ett bra svar för just nu känns det som om jag är smått språkligt handikappad så det var ett tag sedan jag diskuterade så mycket som jag gjort nu. =)

#23

Jag tror att djur kan göra folk lyckliga och att de är en av de bästa terapiformerna. Utan tvekan ett av de bästa sätten att bli glad på i mitt liv i alla fall =)

#24 Det finns det väl tom vetenskapliga bevis på? :) Att djur gör folk gott.

#25 Absolut! Djur, och skogspromenader, och grönsaker… Vetenskapsmän är ibland väldigt duktiga på att bevisa självklara saker!

HALLLÅÅ alla AS och ADHD-kompisar!!!

Jag bara MÅSTE hoppa in här och säga något!!!

Har fått höra både här och där, av professionella och oprofessionella att personer med NPF har sämre förmåga att självreflektera….. att vi är dåliga på att reflektera över oss själva och tänka på vårat sätt att fungera gentemot andra. Men jag bara KAN INTE hålla med!!! Jag fattar inte var det har fått det från?!

Jag tycker hela denna tråden Moonvoid har lagt ut och alla här som svarat (tror alla här har något NPF?) har oerhört djupa och genomtänkta teorier och svar och reflekterar över sig själva och andra på ett otroligt bra sätt!!!!

Jag vill nog hävda att "vanliga" människor inte verkar reflektera över någonting- om det inte är orättvist mot dem- typ att grannen har snyggare bil än dem…. annars bara nöter livet på utan större bekymmer år efter år efter år och de är oftast inte ens medvetna om att alla människor inte fungerar på samma sätt som dem…."det är väl bara till o skärpa sig" är ju ett ganska vanligt uttryck (det slår dem aldrig att det finns en väldigt bra anledning till att man inte kan skärpa sig), (jag vet, det där var lite överdrivet… men ändå).

… och sedan vill jag bara lägga till något till diskussionen om AS personligheternas förmåga till känsla och empati… jag tror att de har "för mycket empati" och det blir överbelastning i systemet. Man väljer tillslut att bry sig om det som är viktigast, kanske man kan kalla det för en "överlevnadsstrategi"?

Kram

#27 "Normalisar" de har en tendens att bara tänka på sig själva och utefter sig själva och det är väldigt tråkigt … Du hade kunnat skapa en egen tråd om detta för det hade nog kunnat bli en intressant diskution =)

#27 Det du skrev gav mig en tanke. Kanske det är så att "normala" kan reflektera över sig själva mer sannolikt än andra. Men dem gör det inte för att de inte behöver. Vi andra reflekterar över oss själva och andra varje dag och därför har vi bättre självinsikt än "Normala" ändå.

Intresant område! Jag håller med sayuri, gör en tråd om det;)

#27

och sedan vill jag bara lägga till något till diskussionen om AS personligheternas förmåga till känsla och empati… jag tror att de har "för mycket empati" och det blir överbelastning i systemet. Man väljer tillslut att bry sig om det som är viktigast, kanske man kan kalla det för en "överlevnadsstrategi"?

Det låter som något jag känner igen från många med AS. Från min dotter som har AS diagnsos och från mig själv som misstänker AS diagnos.

Många här verkar ha den uppfattningen av personer med AS att de har "för mycket empati". I slutändan resulterardet väl kanske i samma sak men för mig har det aldrig varit situationen. Jag har alltid haft väldigt låg empati. Lägre än snittet för AS enligt test. Jag har dock alltid förstått ganska bra vad människor tycker och tänker så jag har spelat in. Om man skulle fråga de jag växte upp med om jag var kännslokall eller oförstående när jag var liten skulle det svara "tvärt om". Men fortfarnde idag så kan jag inte förstå människor. Om den jag älskar gråter så blir jag ledsen för min själv. Jag blir ledsen för att det gör ont i mig när den jag älskar gråter.
jag vet att det gör ont i den jag älskar, att den är ledsen. Men jag kan inte förstå varför.

Det är vad det innebär att ha låg empati. Inte att man inte bryr sig eller förstår vad andra känner. Man kan vara väl så känslosam och bry sig om kanske till och med mer än en "vanlig" person. Men inte förstå varför den andra gör som den gör.

Alltså jag tror att många har helt olika uppfattning om vad som är empati och inte, därför oxå de olika svaren, men jag kan ju ha fel

Fast, det empati är ett ord med en faktisk betydelse. Så det lämnar tyvärr ingen plats åt filosofer.

En bra förklaring på betydelsen av ordet är att om man är epatisk. då kan man "sätta sig själv i någon annans kläder". Verkligen med inlevelse förstå och nästan leva den andres kännslor.

Och jag kan inte det;) Däremot kan jag förstå att någon är glad eller ledsen, och ibland till och med varför. Men jag kan inte placera mig själv i deras liv.

#33 Ja men det där känner jag igen, så vågar jag nog påstå att jag oxå är tror jag

#28 !! helt sant!! så har jag aldrig tänkt, men jag har varit väldigt nära det spåret märker jag!! TACK

#32 håller med dig Aspie! VAD är empati?

Förmågan att kunna tänka sig in i hur andra människor tänker och upplever situationer. Att förstå att andra människor tänker annorlunda och reagerar olikt sig själv. Har man bekymmer med detta så kan ju resultatet bli att man har svårt att känna MED eller FÖR en annan individ…. men EMPATI, det är ett så starkt ord, VAD är empati egentligen? Min lille pojk här hemma visar stoooooor empati (har AS). Om jag skäller på stora syster blir han ledsen och förklarar för mig: Skäll inte på min storasyster, hon blir ledsen då. Men han missar alltid anledningen till varför syrran får skäll (eller vad det nu kan vara som händer). Sist sparkade hon på TV:n när hon blev sur, jag blev arg, hon blev ledsen, lillbrorsan känner för storasyrran och blir arg på mig för att jag skäller på henne..hmmm… liksom vad är empati..

#35det kan inte vara så då att din son har dåligt med empati och det är därför han inte förstår varför systern får skäll. Hade han haft mycket empati hade han förstått varför. Men att han tycker att det är obehagligt när hon får skäl och blir ledsen. Det känns obehagligt för honom när ni bråkar och är arga.

Jag tror du missade att jag skrev vad empati betyder. Men om du läser det så tror jag du förstår;) Och om han fungerar så som jag beskrev ovan så är det som taget ur en bok om Asperger. Det är så många med AS gör när de är små.

#36 Jag fatta inte om detta med empati. Ibland unrdar jag om jag någonsin kommer att göra det?

#37 _"Empathy is the capability to share and understand another's emotions and feelings. It is often characterized AS the ability to "put oneself into another's shoes," Empathy does not necessarily imply compassion, sympathy, or empathic concern because this capacity can be present in context of compassionate or cruel behavior."
_Engelska wikipedia

_"Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med detta. Begreppet är nära besläktat med medkänsla och inlevelse, men sträcker sig utöver ett rent känslomässigt inkännande och förutsätter även ett rationellt värderande".
_Svenska wikipedia

"empati´, inlevelseförmåga, förmåga till inlevelse eller medkänsla; kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov."
Nationalencyklopedin

Hoppas det hjälpte något:)

Ja kanske, men detta gör mig ändå förvirrad.Har jag förvrängt allt hela livet och trott att empati och medkänsla är samma sak

#38: Ingen av dessa definitioner säger ju något om att empati skulle ha något att göra med att förstå varför någon känner något. Empati betyder ordagrant "medkänsla", alltså att känna detsamma som personen man har empati för. Lostlies son har alltså empati . han känner med sin syster.

Felet med alla dessa test som visar att aspergare har brist på empati brukar utgå från exempel som har med människor att göra - precis som om människor skulle vara världens centrum och den enda medkänsla som räknas är medkänsla med människor.

Spännande det som står i den engelska Wikipedia-definitionen, att förmågan till empati är viktig även för att man ska kunna vara grym. Man måste ju förstå när någon blir sårad för att kunna såra så mycket bättre.

#40 två fel. Jag menade att förståelsen varför någon känner ngot inte är empati!

Och Medkänsla och empati är två olika ord och två olika saker. Nära besläktade men inte samma sak.

Det är korrekt att man behöver veta hur man ska såra någon för att kunna såra den ännu mer än om man inte vet. Men det har inget med empati att göra.

Varför göra det svårt när det är så enkelt? Har du en bättre ordbok än nationalencyklopedin så visa gärna den. Jag har tittat upp definitionen på två olika språk.  Jag bryr mig inte vilken definition du lever efter men detta är den som är skriven och gällande.

#36 antagligen är det så som du säger. Min son förklarar dock utförligt hur syrran känner, han tolkar hennes känslor och berättar dem för mig (men visst, han missar fortfarande helheten…) Missade det du skrivit om empati, men det är ju nästan det jag skrev… kul…. fast jag fattar nog förtfarande inte. Har själv ADHD med AS drag och vet ungefär hur det där med känslor för andra kan kännas. Särskilt detta med medlidande för andra…. Är avtrubbad på något vis och stänger av fullständigt som på beställning… men samtidigt låg jag vaken i veckor när ett barn här i byn blev av med sina föräldrar i en hemsk olycka. Jag kände ett starkt medlidande och kände sorg för hennes skull, trots att jag inte känner henne… Det kan kanske ha med o göra att jag blev av med en förälder i en nästan identisk olycka när jag var liten. Jag kan helt enkelt relatera till händelsen på ett så tydligt sätt…

#41: Så används de i svenska; vad jag menade var empati är ett latinskt ord vars led betyder "med" "respektive "känsla". Sympati betyder på samma sätt "samkänsla", antipati "motkänsla".

I #31 definierade du låg empati så här: "jag vet att det gör ont i den jag älskar, att den är ledsen. Men jag kan inte förstå varför. Det är vad det innebär att ha låg empati." Det är denna definition jag inte håller med om.

Jag utgick för övrigt från dina egna citat i inlägg 38, där det står att läsa "Empathy does not necessarily imply compassion, sympathy, or empathic concern because this capacity can be present in context of compassionate or cruel behavior." Alltså ordagrant att empati inte nödvändigtvis medför medlidande, sympati eller empatisk omtanke, eftersom denna förmåga kan finnas närvarande i samband med medlidsamt eller grymt beteende".

Nationaencyklopedins definition, som du själv citerar, säger bara att empati innebär man kan leva sig in i en annan människas känsloläge och behov. Många verkar inbilla sig att empati och medkänsla skulle medföra att man är snäll, att man nödvändigtvis vill trösta den som är ledsen etc. Det har dock ingenting med empati att göra, det är medlidande och någonting helt annat. Man kan vara hur empatisk som helst och förstå och verkligen känna i varje fiber av sig själv att någon är ledsen, och sedan agera för att göra vederbörande ännu ledsnare.

#42 jag tror att du har rätt. Det är förmodligen att du blev av med en förälder.

Som gämförelse, jag har AS. Det är ju inte så att jag inte känner något när du talar om ett barn som förlorat sin förälder. Men det jag känner, det är att jag är ledsen för att mina föräldrar var skilda och att dem inte vill ha "Mig som jag är". Alltså totalt orelevant men det är det närmsta jag kan komma med min "riktiga" förståelse.

Du har väl skält ut din son också någon gång? och iså fall så behöver han ju bara gå till sina egna minnen för att förstå hur sin syster känner sig. Därför tror jag att vissa upplever det som att vi med AS har mer förståelse över känslor än andra. Om jag kan relatera till det och bryr mig, då lider jag än mer.

Kan det stämma tro?

#43 jag vill inte att du ska ta detta fel nu, men jag har sagt min definition av empati och den har stämt överens med allt i mitt liv hitils. Jag orkar tyvärr inte diskutera om definitioner nu. Du är väldigt intreserad av att leka med orden (vilket också är ett AS drag) och jag skulle föreslå att skapa en tråd för det. Det är ett stort ämne många har sina egna åsikter om. Vi lever ju individuella liv trots allt;)

…vill också bara förklara att jag har väldigt svårt för att känna med människor. Jag VILL och jag FÖRSTÅR att andra människor blir ledsna osv, men jag kan inte KÄNNA känslan liksom…. men ibland kommer det små glimtar, som när det lilla barnet blev av med sina föräldrar… Men kunde inte känna samma medlidande när ett par bekanta förlorade sitt barn, jag ville bli ledsen men fick ingen känsla inombords. Jag förstod att de måste vara galet ledsna… men.. äh, jag kan inte förklara (nej, jag är inte psykopat)… jag har aldrig upplevt hur det är att förlora ett barn…

När känslan väl kommer blir den intensiv och smärtsam. Misstänker dock att detta kan ha mycket med min uppväxt att göra. Jag har blivit känslomässigt avtrubbad. Jag misstänker att många människor med NPF är känslomässigt avtrubbade pga svåra uppväxter. Det är troligtvis inte BARA personligheten som gör att det inte riktigt funkar med medkänslan (empatin?).

#45 det kan vara så här. Dels som du säjer att du är avtrubbad pga NPF för det stämmer att man blir det. Men ochså att när din bekanta blev det, då hade du alla detaljer. Kanske så pass mycket detaljer att du inte kunde relatera det till någon känsla. När du bara hör om ett barn som förlorat sina föräldrar så har du inga specifika detaljer, och det lämnar spelrum åt ditt känsloliv att söka upp en "passande" känsla.

Känner du igen det? bara en teori jag har;)

Föresten, du är absolut ingen psykopat för det. Jag vet precis hur det känns när man inte känner något men vet att andra förväntar sig att man ska det. Man känner sig som ett monster. Men det är du inte, inte pga det iaf:P

#44 hmm… du har helt rätt! Detta är komplicerat!!

#46 Stämmer! Skönt när någon kan sätta ord på det man känner, som du gör nu hi hi hi…. men det är helt sant det du säger!

Hej ! Tror människor med AS eller autism passar bra ihop med djur ( finns ju berömda autister som jobbar med delfiner samt med…hund ..eller hästar tror jag det var, Temple Grandin har väl en förkärlek för hund eller häst ( om jag säger rätt nu ).

Fördelen med djur är ju att de inte kan svara för sig i ord, och därmed får den personen lugnare, jag brukar tänka mig när jag har lite svårt med folk i butik, om ingen kunde göra ljud och tala skulle en del av oron över att de inte gillar mig eller tycker om mig vara lägre. Såsom oönskad ironi uppstår i mindre grad om ingen säger eller hummar nåt, det går fortfarande i rörelser avse hur man tycker om en person men det blir inte lika tydligt ( oönskad ironi, när jag känner att det jag sagt ( oönskat ) blir ironi..känns konstigt i hjärtat och en typiskt sak..infinner sig likväl med föräldrar som med kunder på jobbet.

Temple Gradin förknippar jag med kor. Tror det var det hon jobbade med när hon uppfann det där hon blev känd för.

och vem är Temple Gradin om jag får fråga?

Djur är enklare att läsa, de har inte ironi och sånt. De är mer raka och deras kroppspråk och mimik är enklare att läsa än människor ? människor är (enlit min erfarenhet) falskare än djur.

#51 Här har du lite om Temple Grandin

http://web.mit.edu/invent/iow/grandin.html

#52 Ok tack

Sympati har jag inga problem med. Jag är snarare översympatisk och börjar gråta så fort någon annan börjar gråta. Eller ser någon sorglig film eller läser något sorgligt.

Empati har jag svårare för. Att andra känner och tycker överhuvudtaget. Dessutom tycker ju jag att de ska veta vad jag känner och tycker och vill.

Googlade på Temple Grandin och kom på att det var hon som uppfann "kram-maskinen" och tyckte att djur gör oss mänskliga, umgicks med hästar och kor.

"Förmågan att läsa djurs minnen har gjort henne till den mest berömda autistiska kvinnan på jorden"

Temple Grandin är författare, doktor och även video-producent ( Googlade )

#55 Precis Tack

#1: Intressant..precis som en person ( kommer inte ihåg namnet nu ) skrev " världen är för trång..jag står över den.." det är rätt djupt formulerat.

 (lite vid sidan om )

Eller som det lilla barnet som säger till sin moder:- Se mor, dagen gryr- det kan vara tecken på en person med AS. Moget språkbruk i tidig ålder alltså.

En Asperger-människa tyr sig ibland oxå som barn till äldre och vuxna människor, har inte den inbyggda rädslan att vara försiktig att närma sig okända människor. H*n kan oxå fälla klumpiga kommenterar utan att själv veta varför personen blev upprörd.

Personen kan även vara "periodare" i matfrågan, allt går inte för sig, och resan med bilen till skolan bör gå enligt de tillsagda vägar barnet har beskrivit gången tidigare.

Hmm… ja nu tänkte jag skriva så som jag känner och tänker i situationer, jag har ännu ingen diagons utan väntar på att få utredas (neuropsikatriskt) så mycket är iaf klart.

så som jag reagerar på säg TV då det har hänt en stor olycka och dom visar en massa männsikor som har det svårt. Jag har svårt att ta till mig detta i den form att jag… känner ingenting hur hemskt det än kan låta i andras öron. Elelr ja känna ingenting kan vara fel att säga också jag blir helt enkelt inte berörd, det är en hemsk olycka det förstår jag och det är inte roligt men det stannar där. Dräremot handlar det om djurplågeri och djur som far illa, där kan jag känna en slags sorg och bli mer illa berörd.

Beträffande kompisar då, ja där är det rätt speciellt för jag ahr en Combo (kollektivt boende) som brukar komam till mig med sina problem och hon tycker hon får bra tips och stöd. Mend et jag gör är att lyssna på hennes historia och sedan ge ett utlåtande vad jag 'vetenskapligt' kommit fram till att hon och i detta fallet hennes nya pojkvänn tänker och tror. Samm fenomen inträffar då en killkompis jag kännt i ett flertal år säger att han saknar någon att ligga och mysa med, denna kille är dessutom intresserad av mig. Jag har förklarat att närhet såsom mys och gos inte finns i mitt intresse, men jag kunde ge han samma "vetenskalpiga" förklaring till varför många tycker det är härligt. "Jag förstår varför du gillar det men jag kan personligen inte förstå det, slöseri med tid att bara ligga och hålla om varandra" (Ja jag har närhetsproblem).

Detta har väl inte egentligen med empati att göra mend et jag vills gäa med detta är att jag kan många gånger först varför en vänn till mig är ledsen efter dom förklarat. Förstå i den tidigare nämna vetenskapliga syftet "det där och där har hänt… ja du är ledsen" Men sedan känner jag ingen ledsamhet över det personligen även fast det är en nära vänn till mig och det egentligen "borde" drabba mig cokså. Dom enda kännslor jag känner starkt och då är det starkt är sorg och hat… Då gällande mig själv.

För min läkare sa till mig innan det blev bestämt om att jag skulle utredas at jag avr välldigt socialt medveten om vad ocyh hur männsikor kan känna även fastän jag själv inte känner något eller kan ta till mig deras kännslor i den mån att jag känner med dom jag har bare lärt mig att en kram och tröstande ord är bra vid sådana tillfällen.

#58 Winterheart, har du tagit orden ur munnen på mig? Det är ju precis som jag. Jag satt faktiskt och funderade på det där med katastrofer idag. Mamma min är helt upp över öronen på grund av jordbävningen. Men jag bryr mig inte. Jag är ledsen, men jag kan inte ta åt mig hur det känns. Den och tsunamin och Estoniakatastrofen.

Enda anledningen till att jag skulle bry mig vore om det var vetenskapligt och så var det med Estoniakatastrofen. Jag var en detektiv som ville veta, inte för de omkomnas skull, utan vetenskapligt och teoretiskt och nyfiket.

Och alla filmer jag kan se. Jag bryr mig inte om hur kallblodiga mord, eller hur hemsk filmen eller tv-programmet är. Det rör mig inte. Bara om jag själv har varit med om en händelse, då kan jag ta till mig och känna empati.

#59

Otroligt… egentligen att se att jag inte är den enda som har dessa kännslor elelr snarare brist på kännslor? Angående saker för det var just min mamma som kommenterade det här om jordbävningen att hon fick rysningar av obehag och jag satt där och kännde mig mer "ehhh jag borde känan som du men det gör jag inte."

Är samma sak där med filmer för mig, jag ahr aldrig gråtit till en film hur sorgligt det än kan vara, jag själv tror att det är en slags "jag känner inte männsikorna" alltså har jags vårt att sörja med/för dom, dom är så… långt borta både fysikst och mentalt.

#60 Jag har ju aldrig trott att skådespelare och andra tv-människor och så funnits på riktigt. Mamma sa det när jag var liten. Det där är film. Allt är på låtsas. Inte riktigt. Nä då är gubbarna inte riktiga heller då.

Fast jag var väl kanske 22-23 när jag började få upp ögonen för att de har riktiga namn i verkligheten. =)

nä har inte heller trott att filmer är på riktigt eller ja när jag avr yngre trodde jag det men fick talat om för mig att så var det inte.

Det jag försökte säga (fast skrev det på fel ställe). Var väl att det där med att känna med folk var svårt då dom var så långt ifrån var mer menat åt det ovanstående med katastrofer och sådant. Det är sent jag skrivr fel sak på fel plats… sorry för eventuell förvirring (förvirrade mig själv med där)