Jag gjorde en NP-utredning i somras och blev diagnostiserad med ADHD med Aspergerdrag. Jag sökte för det förstnämnda och blev ganska förvånad över att de hade observerat även mina Aspergerdrag. Jag hade inte sett dem själv, även om jag nu i efterhand tycker att observationen var korrekt. Motiveringen till att det inte blev en fullständig Aspergerdiagnos, var att jag fungerade alltför bra socialt. Däremot visade testerna att min förmåga att se helheten helt överskuggades av detaljskärpan (som jag faktiskt prickade in alla rätt på). En stark indikation på Asgerger, således. Intervjuer och journalanteckningar från min barndom visar att jag med yttersta säkerhet hade fått en Aspergerdiagnos om jag hade utretts när jag var liten. Numera fungerar jag som sagt "för bra" socialt för att de skall anse att en sådan tilläggsdiagnos är aktuell. Jag höll med om det direkt efter utredningen, men sedan jag påbörjade min medicinering med Ritalin och läst på mer om AS har jag blivit mer och mer övertygad om att de där Aspergerdragen lutar åt en hel diagnos.

Mina Ritalin ger livskraft så jag kommer för allt i världen inte sluta upp med dem, men jag kan inte förneka att de har en viss negativ effekt på mig ändå… Koncentrationsproblemen är som bortblåsta - i stället hyperfokuserar jag. Jag kan fastna i jobb/diskussioner på nätet/film/serier/you name it i timmar och glömmer bort att äta, borsta tänderna, ringa viktiga samtal, gå ut med hunden etc. Jag har visserligen haft inslag av detta redan tidigare, men det har inte blivit lika påtagligt eftersom jag å andra sidan även har påverkats av hyperaktiviteten, rastlösheten, impulsiviteten och koncentrationsproblematiken. Nu är jag inte längre den som yrar runt från syssla till syssla utan att få nånting gjort (eller avslutat), utan snarare den som förlorar mig helt i en sak, inte kan lämna en sak förrän den är avslutad och kan hålla på med samma sak i timmar utan att tröttna. Jag har insett att jag måste äta frukost innan jag tar Ritalinen eftersom jag annars inte äter min frukost förrän på eftermiddagen när medicinen börjat avta och jag kan slita mig ifrån det jag hållit på med. Visst, jag känner mig extremt produktiv på vissa sätt, men på andra sätt falerar allting. Jag kan inte skifta fokus; antingen satsar jag en hel dag på att ta hand om min personliga hygien, eller så tar jag hand om skriverier. Eller så ser jag en hel säsong med Heroes. Eller så fikar jag med fem olika personer på en och samma dag, eftersom sånt kräver planering.

Jag får inte ihop det. Jag är någon slags mix av två dualiteter. Jag har min impulsiva sida, men har samtidigt ett starkt behov av planering. Jag är kaos och ordning. Jag har dessutom väldigt bestämda uppfattningar om hur vissa saker skall göras, hur mat skall lagas, vilka ingredienser som skall användas i vissa maträtter, på vilken stol jag skall sitta, hur bordsduken skall ligga. Var sak har sin plats och jag blir fullkomligt tokig på folk som inte lägger saker på sin rätta plats, så jag springer ständigt omkring och rättar till saker efter andra. Dock endast i hemmet. Hemma hos andra bryr jag mig inte alls hur det går till, eftersom jag inte har några rutiner där. Jag kan inte äta maträtter om det inte är exakt rätt tillbehör, för då tycker jag plötsligt att det är äckligt. Det rubbar min balans och gör mig frustrerad och ofta är detta största anledningen till mina utbrott. Har haft så under hela min uppväxt och när jag var riktigt liten var det så illa att jag gick till fysiskt angrepp mot mina närmaste. Eller mig själv. Jag minns att jag som åttaåring under ett helt års tid fick hjälp från min mamma att sätta upp håret i en hästsvans eftersom jag tyckte att håret kliade. Om ett enda hårstrå låg fel, fick jag panik och rev ner hästsvansen och ville få den omgjord. Detta resulterade i tre timmars förhatligt hårjoxande varje morgon, kulminerade i att jag satt och slog huvudet i badrummets kakelvägg i ren frustration och slutade med att jag blev dragen iväg till skolan med våld av mamma och även morfar som då hade tillkallats för att styra upp situationen. Jag grät och slogs hela vägen till skolan.

Jag hade bacillskräck och åt aldrig maten i skolan, eftersom jag inbillade mig att tallrikarna var äckliga när andra hade ätit på dem. Jag smet hem och åt i stället. Kunde inte ta i handtag som andra hade tagit i innan. Ville inte ta i hand. Hade speciella procedurer för mig när någon nuddade vid mig - det började klia på hela kroppen och jag var tvungen att torka av mig "äcklet" nånstans.

Har dessutom fått berättat för mig i efterhand att min fritidsfröken hade reagerat på att jag var så annorlunda. Hon hade bl a haft klagomål på min personliga hygien, att jag inte lekte med de andra barnen utan föredrog att sitta och sy slut på deras tyg eftersom jag inte nöjde mig förrän jag hade sytt samtliga dronkar, drakar, sjöhästar och diverse fantasidjur i Kalikå Krabat-boken. De införde ett syförbud för mig, vilket inte slog särskilt väl ut eftersom det gjorde mig orolig, rastlös och uppmärksamhetskrävande. Då ville jag plötsligt att fröknarna skulle underhålla mig med att spela olika typer av brädspel, timme efter timme. Jag lade beslag på dem och när de gick iväg för att göra ngt annat, blev jag frustrerad och hittade på bus på egen hand. Bl a frös jag in den ena fritidsfrökens tofflor när hon övergav spelandet för att diskutera hästar i telefon i ngt jag upplevde som en halv evighet. Det var egentligen inte min mening att vara elak, jag tyckte bara att det var en rolig grej och glömde sen bort var jag hade lagt dem. Hon hittade dem lagom till morgondagens mellanmålsförberedelser. ;)

Jag hade som sagt problem med min personliga hygien. Ville inte duscha, för jag tyckte att det var obehagligt att bli blöt. Kunde bara ha på mig vissa favoritplagg och blev arg när nån hade tvättat dem eftersom de då inte kändes på samma sätt längre. Jag krävde då att få dem gnuggade mjuka. Dessutom klarade jag inte av att sköta hygien, påklädning och likande på egen hand förrän jag var 11 år gammal. Jag skäms att medge det, men mina föräldrar slutade upp att torka rumpan på mig efter toalettbesök bara något år innan jag hade min mensdebut. Även de kroppsliga förändringarna som skedde i puberteten gjorde mig äcklad; jag upplevde att kroppen kliade, att brösten var onaturliga och i vägen. Fick mkt uppmärksamhet från äldre killar som trodde att jag var äldre än mina 12 år då jag var väldigt utvecklad för min ålder. Jag kunde inte alls hantera denna uppmärksamhet; den gjorde mig obekväm. Jag hade fram till dess inte varit särskilt medveten om min fysiska kropp - jag såg på mig själv som en hjärna snarare än en helhet - och när folk kom med kommentarer om min kropp kände jag mig extremt illa till mods. Det resulterade i svår anorexi som höll i sig under ca 14 års tid.

 Jag kunde fastna i vissa låsta positioner; under mga år var "böghanden" min ständiga följeslagare. Jag gick omkring med handen i denna pose all vaken tid.

Jag hade inga kompisar, var mobbad hela min skoltid och var nog inte ens särskilt intresserad av att umgås med andra. Jag hade ju mina böcker, min musik och mina fantasier, det dög gott och väl för mig. Mina föräldrar tyckte inte alls om att jag isolerade mig på mitt rum och läste så mkt som jag gjorde, så i ett förtvivlat försök att få mig mer social tog de ifrån mig mina böcker. Då slog jag bakut.

Kunde få dagliga gråtattacker som berodde på frustration och utmattning. Jag grät så att jag fick andnöd. Fick blackouter och slog sönder saker.

När jag var liten lekte jag ibland med min tre år yngre syster och hennes kompisar och senare gick jag över till att umgås med mig fem år yngre brors kompisar. Kände att jag hade mer gemensamt med dem änmed mina jämnåriga. Så är det än i dag. Jag umgås nästan uteslutande med yngre personer. Helst personer som är lite outsiders. Har alltid dragits till subkulturer - punken, synthen, HBT-folk, nördar, BDSM-utövare. Folk som helt enkelt inte följer normen.

Är väldigt kluven inför min sexualitet. Har tidigare definierat mig som bisexuell, men numera är jag definitivt straight. Jag ser det som att jag bara har ändrat smak med tiden; jag är av uppfattningen att sexualiteten är förgänglig och kan variera över tid. Har svårt för att se mig själv som mitt kön. Jag är visserligen väldigt stereotypisk i mga avseenden - feminint utseende och klädsel, har stereotypt kvinnliga intressen såsom mode och shopping. Jag ser mig heller inte som manlig, även om jag personlighetsmässigt skulle anses ha en mängd s k manliga drag - jag är dominant till min natur, förnuft snarare än känsla (även om jag stundtals även är väldigt påverkad av känslor), har en aggressiv framtoning, rationell och föredrar saklig och rak kommunikation framför omständig, politiskt korrekt och indirekt densamma. Jag ser mig som androgyn; ett slags icke-kön. Önskar att jag hade båda könens sexuella attribut. Eller inget alls. Har därför svårt för att relatera till stereotypa könsroller och känner mig obekväm i sammanhang där de blir som mest påtagliga.

Och jag avskyr barn. Tycker inte att de fyller någon funktion förrän de är tillräckligt gamla för att kunna kommunicera verbalt och då fascineras jag främst av barn som påminner om hur jag själv var som liten - oförstådda, intelligenta, introverta, pedantiska och lite lillgamla. Har dock insett att barn tycks gilla mig, just för att jag klarar av att leka med dem på deras sätt. En liten tjej påpekade en gång för mig att hon tyckte att jag var konstig eftersom jag var mer som en kompis än en vuxen. Jag sysselsatte henne inte med lek, jag lekte med henne.

Har inte kunnat relatera till andra människor. Min mentala mognad var väldigt ojämn - i vissa avseenden var jag otroligt utvecklad och i andra avseenden var jag underutvecklad. Skaffade min första intima relation vid 19 års ålder. Sårade mga för att jag inte förstod vad de var ute efter. Jag kunde inte spelreglerna och fick lära mig dem den hårda vägen genom att folk tog avstånd ifrån mig, skällde ut mig och kallade mig empatilös. Jag är definitivt inte empatilös, men jag vet att jag kan uppfattas så. Jag är snarare väldigt känslig till min natur, kärleksfull, varm, öppenhjärtlig och förstående. Men så gott som allt är inlärt efter hand. Jag tar snabbt lärdom av mina misstag, är insiktsfull, analytisk och ifrågasätter mig själv på ett sätt som jag hittills inte sett ngn annan människa göra i samma utsträckning. Sedan jag började intressera mig för psykologi och det mänskliga beteendet, har jag fått en större insikt i det sociala spelet, behärskar koderna och jag vill nog säga att jag har blivit ngt av ett socialt geni genom att koppla samman de psykologiska processerna med naturvetenskaplig logik. Man kan säga att detta har blivit mitt specialintresse. Medicin, psykologi, kost, mode, film, musik och litteratur - inom dessa områden är jag en komplett nörd. Jag sitter inne med kunskaper på dessa områden som skulle vara tillräckliga för att täcka diverse universitetsutbildningar i dessa ämnen. Samtidigt är jag totalt ointresserad av exempelvis historia. Är extremt oallmänbildad, samtidigt som jag besitter en stor mängd kunskap inom de områden som intresserar mig.

Men jag tycker om fysisk kontakt. På mina premisser. Vill inte bli rörd av främmande människor eller spontant, då ryggar jag tillbaka. Samtidigt som jag fullkomligt törstar efter intimitet i vissa relationer och sammanhang och är extremt fysisk av mig i kärleksrelationer.

Jag är hyperpedantisk och det är ett avseende där jag avviker nämnvärt från min ADHD-diagnos. Jag är kaosig inombords och under ytan (exempelvis inne i garderoben) och jag är inte vidare organiserad, men jag dammsuger dagligen, diskar medan jag äter, tvättar var och varannan dag etc. Innan jag påbörjade medicineringen med Ritalin, sprang jag som en skottspoling mellan alla aktiviteter, glömde vad jag höll på med när jag såg ngt nytt som behövde göras och kom på så vis inte utanför dörren. Nu har jag blivit mer strategisk - gör klar en syssla innan jag påbörjar nästa, men jag fastnar lättare och kommer inte vidare.Jag hakar upp mig. 

Jag har ett starkt behov av renlighet, prydlighet och rutiner. Jag vill inte gärna tolka det som ett typiskt OCD-beteende även om det finns inslag även av det, utan snarare som mitt sätt att motverka att saker växer till oöverskådliga enheter som jag aldrig kan ta itu med bara för att jag inte vet var jag skall börja. Det är mitt sätt att kontrollera och förebygga kaoset. På samma sätt som jag gör listor över allt jag skall göra (inkl duscha och sådana vardagliga sysslor) för att jag annars vet att jag inte får nånting gjort.

Nånting som även det blivit mer påtagligt efter att jag började med Ritalin, är att jag är ngt av en "samlare". Jag samlar på kläder, film och musik. Har en oöverskådlig mängd av dessa tre kategorier. Jag äger kläder för att kunna klä en hel skola, har en extern hårddisk på 1 TB med bara film och lika mkt musik. Allting kategoriserat. Mkt av detta är överflödigt och sådant jag aldrig lyssnar på, klär mig i eller film som jag redan på förhand vet är dålig, men likväl inbillar jag mig att jag en dag skall få användning för det. Det skapar ångest. Överflödet, alltså. Jag drunknar i det. Jag har samma slags känsla inför det som jag hade när jag pluggade på universitetet och fick ett 20-tal kursböcker som jag skulle tenta i utan att att på förhand fått klara direktiv för exakt vad jag skulle lära mig eller vad som var viktigt. Jag har inte förmågan att sålla bort det som är mindre nödvändigt eller irrelevant och gör ett försök att i stället sluka allt i min väg. Under några hektiska år i mitt liv, applicerade jag denna "mall" även på relationer vilket var totalt förödande.

Jag har en episod färsk i mitt minne som jag har funderat över åtskilliga ggr i vuxen ålder. Jag vill fokusera på själva känslan eftersom det är den är det centrala som jag ständigt återkommer till - känslan av att vara missförstådd. Att folk tycker illa om mig, fast jag inte förstår varför och inte tycker att jag har gjort ngt fel.

Det inträffade när jag var fem år gammal och gick på lekis. Jag var som sagt väldigt utagerande hemma och vid ett tillfälle när jag varit "dum" försökte min mormor skrämma mig med att berätta en historia om en gubbe som hämtar dumma barn och lägger dem i en säck som han placerar långt ute i skogen. Jag var livrädd för denna gubbe och förvarnade min lekkamrat på lekis eftersom jag ville ha henne kvar. Den lilla flickan hade berättat vad jag hade sagt till sin mamma, som i sin tur hade kontaktat min pappa och flickans mamma och min pappa hade frågat mig om jag hade skrämt den lilla flickan med flit. "Ja", svarade jag. Deras ilska över mitt svar har satt tydliga spår hos mig i minnet - jag minns exakt på vilken plats jag fick frågan, jag minns hur jag kände och hur att jag inte förstod varför de blev så arga. Självklart hade jag sagt det med flit! Jag kände mig så missförstådd. Som att jag försökte kommunicera något de inte förstod och jag kunde för allt i världen inte förstå vad jag hade gjort för fel. Jag ville ju bara vara snäll mot flickan. Jag var inte ond. Varför tyckte de det?

Jag undrar verkligen om ngn orkar läsa allt… Varför skriver jag egentligen? :S