Ge inte upp!

Du är en jättebra förälder som står på dig och gör ditt bästa av situationen. Jag har inga råd att ge mer än att kämpa på och stå på dig, ger du vika blir det värre.

Jag har varit lika odräglig emot mina föräldrar, och väntar på utredning där misstanke om just AD(H)D och AS finns. Idag är jag helt annorlunda.

Tack för din uppmuntran!

Skönt att höra att du har utvecklats, det ger hopp för hans framtid.

#2 Varsågod. Det var det jag ville få fram; det finns gott om hopp än!

ååh, jag vill också säga till dig att kämpa! du gör en fantastiskt insats som finns där för din son. på ett sätt tror jag att han kan vara så hemsk mot dig för att han samtidigt litar på dig. han vet att du inte sviker. ibland tror du kanske att du kommer att svika för det känns så hopplöst, men du orkar, du gör det. och när du känner att det blir helt övermäktigt, gör som du gjorde nu, vänd dig utåt. vänd dig till hans skola, till kommunen (avlastning borde finnas i form av läger eller helgvisteler eller nåt). det är inte ett svek utan en naturlig del av tonåren, han behöver kanske vara ifrån dig också. vet du om det finns ngt sånt eller så?

det låter som om han har problem att förstå sig på tid. jag har faktiskt ett tips att ge dig. gör en "händelsesaga". rita upp hur händelseförloppet har sett ut: han vill ha en ha en ipod. du säger nej. han säger jo och blir förbannad och blir utagerande. och du blir också arg. allt slutar dåligt. gör som typ en serie med bilder och text, det behöver inte vara vackert, bara tydligt. sen gör ni en ny serie fast som med en lösning. ni ritar "problemet", han vill ha en ipod. och sen "lösningen" som skulle kunna vara förslagsvis ngn slags kompromiss av ngt slag.. detta är en sån specialpedagogisk metod, framgångsrikt beprövad. du kan ju alltid testa..

lycka till. styrkekramar till dig.

Har du hört talas om Repuls eller ART?

Finns jättebra kurser som är till för att kunna bemästra sina impulskontroller. Har ju själv en son med AS och han blev mycket bättre när han valde att gå en sådan kurs

Vet att det är skitsvårt att vara konsekvent mot sina ungdomar när dom beter sig på detta sätt. Men säg att han inte kommer närmre mobilen med sitt beteende

En sak som jag också fick lära mig, då jag tyckte att vi skrek på varandra om allt var att inte hamna i argumenterande och diskussioner. Ungdomar med AS och särskilt grabbar är oehört kunniga på detta område enligt expertis.

Och då går det inte bara ut på att vinna att man vill ha den saken  utan också att man vill vinna striden om diskussionen

Tack för ert stöd!

Har fösökt med avlastning och läger, men han vägrar.

Kursen i självkontroll låter intressant.

Han blir väldigt aggressiv om jag säger att vi har diskuterat färdigt något. Så länge jag inte håller med så har jag inte förstått.

Bor du i en stor till medelstor stad?

Känner igen min son väldigt i detta, han vill diskutera och diskutera. När mins son gick på denna självkontrollkurs så fick jag och min man föräldrastödssamtal samtidigt.

Brukar vara ungdomssektionen på socialförvaltningen som håller i kursen eller BUP. Ta kontakt med dom

Lycka till

#0 Kan ni inte få en Ipod eller liknande genom LSS?

fast ipoden i sig är väl inte problemet, utan pojkens maktkamp eller vad man ska säga, han vill styra och ställa och driva sin vilja igenom, annars får han utbrott?

#8 Jag är inte emot en ipod, jag har sagt att det är ok men under mina förutsättningar. Men han ska ha den NU!

Ett viljornas krig, försöker få honom att kompromissa. Men det finns bara ett sätt HANS…

Jag har mycket tålamod och rätt så bra kunskap om hans problem.Men det finns gränser, jag känner mig som en slav. Stämmningen är bra här så länge allt är som han vill och inga krav ställs på honom.

Men han är 17 år så jag måste ställa vissa krav, alltså dagliga utbrott.

Är så trött, nu gör han allt för att göra det jobbigt för mig. Han har varit uppe hela natten och fört väsen…..som om mina sömnproblem inte var nog, suck. Nu sover han ( ingen skola idag) så nu är det lugnt tills han vaknar….

Är så glad att ni orkar läsa och svara mig, det morskar upp mig.

Han är 17 år, får han ingen månadspeng/studiebidrag? Isf kan han väl spara ihop själv?

Stå på dig! Till slut blir det lättare. :)

#11 Han har studiebidrag och jag är berädd att kompromissa.

Mitt förslag också, som jag skev i mitt första inlägg:

 "Jag har sagt att han ska få en men inte nu, han måste spara en del själv först, sen kan han låna av mig resten för att undvika avbetalning. Han fattar inte varför han inte får NU!  Det är ju mina pengar, ja men du har dem ju inte.Jag har förklarat tydligt men ändå såger han att jag inte vill att han ska få någon bara för att plåga honom."

Jag tycker du skall sätta hårt mot hårt, precis som du verkar göra. En idé skulle kunna vara att om du bestämt dig för att han skall ha sparat 50 % av priset innan du lånar ut resten så säger du att för varje gång han bråkar om just det så lägger du på 1% eller 5 % eller vad du nu finner lämpligt.

Han är nästan vuxen (även om man ofta kan räkna bort 1/3 av livet på de med asperger/adhd, dvs du skulle kunna se honom som en 12 åring. Och jag kan säga att man fortsätter ofta att utvecklas ganska länge med, jag är 30 år nu och känner mig lite som 20 ;o) Hursomhelst så är livet sådant att han inte kan skrika till sig saker. Kanske kan du skriva ett avtal/villkorsbrev och ge honom. Han måste förstå att i det här fallet har du rätt att säga fullständigt nej och om han beter sig som han gör så BORDE du säga helt nej.

Det är fullständigt oacceptabelt att bete sig som han gör, och det skall han inte tjäna något på, tycker jag.

Jag betedde mig sådär när jag var yngre med usch… inte ok.

#17 Om han är 17 år, och man kan räkna honom som 12 år, hur många år är jag? Jag är 15 år

Det fixar sig. Och du sök hjälp det gjorde jag för min son

Nu mår han mycket bättre och han ha också AS

Jag känner igen mig totalt i denna situation, denna gränstestning hela tiden

Anmäl honom till ART eller Repuls program

Få han intresserad av detta

Jag är säker på att det kommer att göra en jättestor skillnad för honom och för dig

Har försökt med hjälp, men han vägrar samarbeta. Det enda han gör är att äta sin medecin, Ritalin. Den har gjort stor skillnad….fattar ni då hur jag hade det innan…..han har ätit den i ett år nu…

Kan tänka mig att han gillar att sitta vid datorn som andra ungdomar i den åldern :)

Finns en bra sida som både han och framförallt du kan besöka, den heter.

www.alltomart.se

Läs detta.

Massor med bra råd

Tack för tipset!  Intressant. Kurserna är i Shlm, vi bor i GBG. Synd.

Han vägrar befatta sig med något som skulle vara till hjälp. Det är ju jag som ska rätta mig efter hans behov……

Typiskt. Känner igen min son så mycket i detta också, är ju lite av problematiken bakom hans bokstavshandikapp :(

Problemet är ju när dom börjar gå på krogen, där kommer ju inte alla att rätta sig efter deras sätt.

Och där kan det bli farligt att vara utmärkande och kavat. Tänker du också dom tankarna ibland. Jag gör det med min son.

Hur går skolan, rättar han sig i leden där?

Jag oroar mig mycket för hans framtid.

Han kan uppföra sig bland folk men det kräver mycket energi.

Han går enskild undervisning 2 tim/ dag 3 dagar i veckan.  Han har också en kontaktperson i skolan som han ibland gör saker med. Han är väldigt trött efteråt.

Han har ju inga vänner direkt, några få som han träffar sällan. Ibland går de ut på stan. Det är väl bara en tidsfråga innan han hamna i bråk.

Hur gammal är din son?

Han är 17 år i år. Bor inte hemma för tillfället utan på team jsson. Vi hade mycket bråk här hemma och så har min son tvångsproblematik också utöver. Gå gärna in och läs om team jsson på internet.

 Var det bästa som kunde hända min son och han mår mycket bättre nu och det är faktiskt riktigt kul att träffas

Äntligen så tror jag på en ljus framtid för min son

Men gissa om jag både grät och kände mit totalt maktlös innan

Måste tillägga att lämna bort sin ungdom alltså han är där frivilligt men det hade kunnat bi ett LVU.

Men ett sådant ställe gör under. Det är alltså inte lätt, men vad gör man när både jag och min son mår pyton och vi bara står och förstör för varandra.

Äntligen har min son blivit en människa igen.

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.

Sonen är fortfarande arg, han ska ringa "någon" för här kan han inte stå ut med att bo, för att jag är så hemsk………

Haha, känner igen mig i detta också. Att han skulle ringa till polisen eller BRIS för att jag för elak, att bara för att jag skrek på honom så misshandlade jag honom psykiskt mm

Kan tänka mig att din son också är enormt klipsk men använder det på fel sätt och emot dig

Bl a fick jag höra att personer med AS är klyftigare än personer med ADHD. Att sonen sedan nästan platsar i menza gör ju inte saken bättre. Detta är något han påpekar då eftersom jag då inte kan veta hans egna bästa mm

Men som sagt nu är det bättre. Och jag är säker på att du älskar honom liksom jag gör med min son

Och om vi inte hade brytt oss så hade vi ju bara låtit dom vara och förstöra för sig själva

Forumet här är toppen, man för energi här genom att vi hjälper varandra

Kram

Visst älskar jag honom, annars skulle jag ju inte bry mig.

Smart ja, på BUP sa de att han är för intellegent för sin känslomässiga mognad. Det krockar som mest i tonåren….sant.

Han har alltid haft ett större ordförråd än barn i hans ålder han använder dem för att manipulera så att han får sin vilja igenom.

Ibland är det svårt att förklara för andra hur hans kringelikrokar hänger ihop och vad han har för mål..

Jag kan oftast hantera honom genom att vara förutseende och lite manupulativ själv. Men det tar så mycket energi att tänka sig för allt man gör, allt man säger, i vilken ton, vilken blick, vilket kroppsspråk. En del saker måste man förbereda lite i taget i veckor i föreväg…..suck.

Just nu undrar jag bara om jag ska orka, känner mig överväldigad av negativ energi.

Peppar mig med att kolla vad jag fått för svar här inne, tack!

Ja och om du är som jag en väldigt impulsiv människa så är det svårt det här med planerande. Att tänka på allt man säger etc

Har du tänkt på att det finns massor med tidningar och kurser hur man ska sköta om barnen när dom är små men inga nu när dom är tonåringar. Borde det inte vara tvärtom haha

Och känslan som får en att mentalt kräkas är när man ser alla andra som sköter sina ungdomar utan problem. Dom skulle veta hur vi har det eller hur. NÄr dom pratar om problem.

Kan du inte prata med någon från sociala ungdomscentret hur du har det?

Jag är glad över att min son inte brukar alkohol ännu. Gör din?

Nu kämpar vi tillsammans, här har du en mamma som vet exakt hur du har det.

Kram

Här i Göteborg har en väninna till mig fått regelbunden samtalstid med läkaren som gjorde sonens utredning för att hon skall få hjälp och stöd i hur hon tar hand om sonen, som har Asperger, på bästa sätt, kan inte BUP erbjuda nåt liknande där du bor? Stödsamtal i fostran och hantering av barn med NPF, det är ju inget din son behöver godkänna menar jag om han nu trilskas med den typen av kontakter.

Ja som elvahax skriver så fick jag också föräldrastöd av psykologen på BUP där jag bor.

Är ett bra sätt

Det behöver inte din son godkänna

Där har du något som du kan ta tag i , det är bra

Kram

Jösses… Så där är min dotter & hon blir 13 år i början av sommaren… Hon vägrar dock att gå igenom någon utredning,vilket är frustrerande.

Jag fick diagnosen ADD för 1 vecka sen & ser så mkt av mig i henne…

Jag har dock mailat Barn & ungdom på Soc, just pga att jag behöver hjälp med henne & få lite andrum. trots alla mina problem & alla andras som jag hjälpt (nära anhöriga som mer eller mindre krävt hjälp), djupa depressioner osv, så tycker alla att jag ska vara en stålmänniska & klara av allt själv.

Jag känner att de måste hjälpa oss NU, innan jag brakar ihop igen eller Gud förbjude, tappar sansen & ger mig på henne i ett av hennes avskyvärda utbrott som hon får allt oftare.

ska på möte nästa vecka & kommer ta emot den hjälp de erbjuder, även om det skulle vara placering ett tag… inget jag vill, men hellre det, så vi kan "jobba" på varsitt håll, få andrum, förståelse & hitta tillbaka till varandra igen :)

Jag hoppas verkligen att du får hjälp, så du får lite lugn. *kram*

Ja precis som du skriver helleh

Det är inte farligt att få placering, är ju inte så att vi vill dumpa av våra älskade ungdomar

Utan som du skriver andrum, förståelse, och att ge självkänsla tillbaka både för mamma och ungdom

Ps. Finns det inga pappor som har problem med sina ungar?

Varför skriver ni inget eller existerar ni inte här på forumet?

Är detta är forum bara för den kvinnliga delen ?????

#31 Du vet väl att det bara existerar perfekta kvinnor?

#31 Både Niklas och tarotlasse är pappor till barn med diagnoser om jag inte minns väldigt fel.

Jag har ju sett en del drag hos några av mina barn men jag kan knappast påstå att vi haft några problem. Snarare tvärt om. Det är nog få familjer som haft så lite problem med barnen. Ibland har jag fått för mig att det bl a beror på att vi varit ganska trångbodda. Har man då velat vara ensam så är det ute som gällt. Finns inga dörrar att gömma sig bakom mer än ytterdörren.

HH

Pimmi.

Är det inte så med din son också att han gärna inte går in på sitt rum utan ska vara där du är när han är förbannad

Han behöver ju din respons. Är ju inte så kul att skälla in i väggen eller hur.

#35

Ja han är väldigt "på" kan även bli fysisk, han ska bara prata färdigt och det är när han fått rätt. Följer efter mig. Jag har efterfrågat samtal hos BUP men inget har hänt.

Vi ska i vår på en start kurs hos vuxenhabiliteringen, hoppas det blir bra.

Till slut orkar man inte ens tjata om hjälp. Som tur är har jag en toppen socialsekreterare och bra kontakt med skolan, vi har regelbundna möten.

Ja det där känner man igen. Att konversationen är slut när han har fått rätt :)

Har du fler barn också

Jag har en dotter och nu är det så att sonen tycker att jag skäller mer på honom än på henne och att jag ägnar mig mer åt henne än honom

Men vad ska jag säga. Visst skällde jag mer på honom. Var ju han som debatterade och argumenterade och tjatade. Och att jag har försökt vara rättvis i tid är inget han ser utan bara ifrån sina egna syften. Men det tillhör ju ofta hans problem

Skönt att man har några att prata med som man kan koppla av hos och som bara finns för en

Jag har bara denna son, hade inte orkat med fler barn. Har varit ensam med honom alla år utan någon kontakt med pappan..

Allt man gått igenom under åren för att få hjälp och förståelse, utan att vara den tjatiga överbeskyddande mamman.

Vi har alltid haft ett speciellt förhållande, det blir väl så när det är bara vi två. Har kunnat prata. Det känns som om denna kontakt håller på att gå förlorad, men så är det väl för alla tonårsföräldrar.På detta forum kan man även få insyn i hur " dom" upplever det, upplysande. Bara att känna igen sig i olika trådar ibland gör det liksom verkligt, då vårat liv känns overkligt ibland, ingen kan fatta hur vi har det känsla.

Stämmer gott det.

Att veta att man inte är ensam i hela världen gör under

Jag får lika mycket tillbaks av dig som jag hoppas att mina små ord ger dig.

Kram

timmelin och alla andra som deltagit, TACK!

Det har varit min ventil och påtankning av tålamod och energi att skriva och läsa min tråd och alla svar.

Detta betyder jätte mycket för mig.

Kram

#40 Du är jättevälkommen att ösa ur dig när du än behöver det, det är en av de största fördelarna med det här forumet. Ofta kan en persons ventil vara till nytta för andra som känner sig mindre ensamma i sin situation när de känner igen sig.

När det gäller det du skrev i #39 så tror jag att det är en tuff period och ni förlorar nog en hel del av er kontakt, vilket jag tror de flesta gör med sina tonåringar. Diagnosfria tonåringar kan vara bedrövligt jobbiga med, men det är knappast lättare med en diagnos. Däremot så tror jag inte det är något som går förlorat för alltid, jag tror ni i framtiden när den tuffaste perioden är förbi kommer få en bättre relation igen och då kommer det vara en jättebra grund det ni tidigare haft. Se det som att det är en trygghet han bär under ytan, den syns inte nu, men jag är övertygad om att det är bra för honom och att han kommer bära det med sig hela livet.

 Många kramar!

#14 Jag såg att jag missat det du skrev Emaljoh4.

"#17 Om han är 17 år, och man kan räkna honom som 12 år, hur många år är jag? Jag är 15 år"

Enligt den måttstocken skulle du vara som 10 år, detta är ju dock en ganska grav förenkling och varierar från person till person. (Antar också att det borde variera med ålder).

Det gäller heller inte  de flesta områdena, som fysisk utveckling, intellektuellt eller lust att frigöra sig från sina föräldrar (som jag gissar till stor del är ett behov som kommer ur hormoniell utveckling och genom att man jämför sig med andra i samma ålder). Det som går långsammare är den känslomässiga utvecklingen.

Detta nämns också i #26 "Smart ja, på BUP sa de att han är för intellegent för sin känslomässiga mognad. Det krockar som mest i tonåren….sant."

För mig betyder det mest att jag försöker tänka på att inte stressa fram barnens utveckling, eller kräva för mycket av dem. Utan mer se det som att det kommer när det kommer. De kanske får bo hemma några år extra, försöker undvika att pressa dem till att klara av att göra sådant andra jämnåriga gör om det verkar för mycket för dem. Samtidigt är det viktigt att man inte blir överbeskyddande och kväver dem.

Helst hade jag tex velat låta min son gå kvar på förskolan medan han började i förskoleklassen, och inte börja på fritids, vilket är alldeles för fritt och ostrukturerat för honom och hans känslomässiga mognad. (Han har ingen diagnos, men jag ser vissa tendenser.) Jag är också glad att min dotter är född i början av året, så hon hinner bli lite äldre innan alla förändringar  sker.

sänder dig varma kramar i massor…