Klart att man orkar läsa. Till stor del igenkännande.

Jag hade inga som helst problem att acceptera min diagnos. Tvärtom var det som att komma hem efter många år. Känt mig utanför i alla år. Äntligen fick jag klarhet i att jag inte var ensam, vilket jag alltid trott, och en förklaring till mitt udda beteende.

Att anhöriga inte vill ta till sig en diagnos beror nog på att de har en annan syn på dig. De sätter inte dina svårigheter i samband med en diagnos.

Jag tycker att du ska läsa en del om AS. "Om Aspergers syndrom" av Tony Attwood är en lättläst och faktiskt relativt positiv bok. På autismforum.se finns en del läsvärt. Jag skulle tro att du kommer få andra förslag också.

Kom ihåg att du inte är konstig. Bara lite annorlunda än de "normala".

Kram
HH

Jag har också starka misstankar om AS, och jag har varit med om exakt samma grej i arbetslivet!

Dock så stror jag att du kommer känna dig bättre till mods ganska så snart då du finner att det finns många likasinnade som fungerar precis som du. Detta forum är jättebra på så vis.  Du kanske aldrig kommer att älska folk på så vis, men jag tror du kommer att acceptera situationen bättre och se på dig själv med nya och mildare ögon.

Jag känner igen mig så väl i det du skriver.

Ett annat forum är aspergerforum.se . Har tillbringat en del tid där.

HH

#1 & 2

Ena stunden tycker jag att det är skönt att veta vad jag har, och sen så blir jag arg och ledsen över at det drabbar just mig.

Och jag har inget emot att vara "onormal", tvärtom, men det vore ju enklare om jag var "som alla andra".

Hur fick ni reda på att ni hade AS?

#3

Tack! Ska kika där

Jag accepterade att jag hade Aspergers syndrom redan ett halvår innan jag fick diagnosen. Jag hade alltid känt mig olik de andra, och diagnosen har gjort det mycket bättre och lättare för mig.
Det var min mamma som plötsligt en vacker sommardag berättade att jag skulle utredas för något som hette Aspergers syndrom, och korkade jag frågade vad det var för "sjukdom".

#6

Vad skönt, som du märker så pendlar jag rätt rejält..

#7: Ja, det kan vara jobbigt i början, men jag tror att du kommer att anpassa dig och känna dig trygg i din diagnos om inte så länge till.

Styrkekramar till dig från mig!

Min erfarenhet är folk går hela tiden bakom ryggen, de klarar bara inte av att vara rak. Sedan klarar de ej av att man är rak emot dem.

Spelar ingen roll vilken grupp av människor, de inom yrke, privat eller djur sidan, folk går bakom ryggen.

Jag har mkt svårt att lita på folk och på vad de säger..

Jag känner oxå igen mig.Jag pendlar själv.Och kommer nog alltid att göra det.jag har ADHD.Har inget direkt tips.Men tror inte du ska ge upp dina drömmar på nått sätt eller vis.jag tror att du går precis så långt du vill.tiden behöver du nog för att hitta det positiva i din ev diagnos.det finns där.men är svårt att se.kram på dig.

Ja jag känner oxå igen mig i din berätelse. Fick själv sparken efter 12 år på samma företag- Jag blev mobbad och illa omtycket av en del och de gick bakom min rýgg och pratade skit om mig till chefer och andra anställda. Vet att jag gjorde ett gott jobb men när det blev för mkt med mobbing så kraschade jag och då ville de inte ha mig kvar.

Visste då inte om att jag hade Aspergers. Fick den diagnosen först i julas. Började misstänka den då min dotter fick diagnosen. För mig välkomnar jag diagnosen med öppna armar, ÄNTLIGEN visste jag vad som varit fel hela mitt liv. Känns underbart, som att äntligen hitta hem.

Välkommen hit förresten

#10

Nej jag tänker absolut inte ge upp mina drömmar!
Men en del i att förverkliga dem innebär att jag kommer at bli en halvt offentlig person, och i den branchen så räcker det ju med att man ger en handling fel eller säger en sak fel så blir man bortsållad, det är det jag är så rädd för.

Diagnosen kommer ju förklara många saker med mig, och det känns skönt at veta vad det är som är fel, men samtidigt så stänger den så många dörrar som jag fram tills nu trott var öppna =/

#11

Usch vad vidrigt.. Man tycker ju att 12 år ska betyda något..
Det värsta är att cheferna inte ens verkar bry sig om hur det påverkar den drabbade, man är jävligt snabb på att peta bort "den felande länken", istället för att försöka ta reda på vad som är fel och erbjuda hjälp..

Jag tycker också att det är skönt att äntligeen veta, för det förklarar ju så mycket, men som jag skrev till Svea- så stänger min diagnos många dörrar, och det är allt det här som jag aldrig kommer bli och aldrig an vara och aldrig komemr kunna känna som jag har svårt att acceptera =/

Hehe tack!

Jag håller själv på med en AS utredning just nu och jag känner också att det skulle vara en stor lättnad om jag fick diagnosen ställd.

Det känns som en pusselbit och det skulle definitivt kännas som att en tyngd lyfts från mina axlar om jag kunde få mer hjälp efter det. Alltså hjälp att planera studier, boende, framtida jobb och att kunna ha en förklaring till varför man är som man är.

Kunna säga när folk tycker att man är jobbig och de inte förstår sig på en att "jag är en aspie, men jag försöker ändå".

#14

Jo, så känner jag med.. Men jag önskar att jag inte hade det

Vad fegt att gå bakom ryggen och snacka skit. Jag har också råkat ut för det, men då det kommit fram ställt personen mot väggen på en väldigt lungt och sakligt sätt och älskat situationen då dom gjort bort sig.

Är väldigt snacksalig själv och argumentationsstark och det har hjälpt mig i dessa situationer.

Att var normal och vara som alla andra är en önskan du har, skrev du. Du är normal. Väldigt normal.

Att vara som andra tror jag inte du vill, titta på dina kollegor som pratar skit bakom ryggen, som mobbar dig. En sådan skit vill du ju inte vara. Du duger precis som du är.

Och du  är bättre än dom ju eller hur?

Vill tala om till alla som läser detta inlägg. Vi är verkligen normala. Vi är ju dom personer vi är och de utan NPF vågar ofta inte vara det.

Bra sagt Timmelin

Haha. Tack

Ja ibland så kan jag ju tänka till  eller hur  hihi

#16

Väldigt klokt sagt!

Tack.

Ta med dig detta nu och stärk dig med det. Jag menar varenda ord jag säger.

Lycka till

kram

Du har helt rätt, timmelin. Vi är som vi är utan krusiduller eller baktankar. Säger vad vi tycker osv. Jag ser bara fördelar, egentligen. Nackdelen är att "de andra" inte håller med.

HH

Jo, jag brukar säga att allt skulel fungera askitbra om alla bara tänkte som jag

Men det är ju det här med jobb och så som inte fungerar för såna som oss, det är ju det jag har svårt att acceptera, egentligen. Inte just min AS men de komplikationer den medför..

#1

Jag läste dinberättelse och det gör ont i en när man tar in det. Jag hoppas att det löser sig. Jag har hört talas om en arbetsfömedling i Sverige som bara vill ha människor med AS och liknande, just på grund av att de jobbar så in i helvete bra, ska se om jag hittar den sidan igen….

Kram från en rörig liten människa

Här är länken till företaget, MEN det har tyvärr gått i konkurs - läste det när jag googlade.

Men kanske en idé till eget företag

Left is right

Ja jag vet också flera företag som bara anställer folk med AS

#23

Ja det är arbetsförmedlingen i Globen som tar 2unga handikappade", men man måste ha diagnosen på papper först innan man får gå där.

Ja jag ska starta eget företag, det är lite där jag är så orolig för att min AS är inte särkilt bra för det..

#25

Du får gärna säga något om du vet ett!

O sorry har inte dom i huvudet just nu, har ju troligtvis ADHD hihi och då har dom försvunnit.

Men finns ett i kramfors tex

Gå in och sök på google, tror du får napp

Finns ett i malmö också tex

#26

Men du… Borde du inte kunna få hjälp av arbetsförmedlingen? Om du vill starta eget och har vissa sidor som gör att du tvekar, som det här med möten av människor, så kanske någon annan skulle kunna ta den biten? Kanske starta ihop med någon som du gillar och litar på, men som kanske mer är lagd åt det sociala hållet.

Det är ju svårare när man inte har sin diagnos på papper så att säga, men efter att du fått den så kanske det öppnas nya dörrar

En diagnos ska inte stoppa en för att uppnå sina drömmar…. Lycka till!

#28

Nja det är rätt så nischat, och jag vill inte ha in någon annan i mitt projekt så att säga. Jag är den enda jag litar på

Jag kans sköta den sociala biten, men jag är rädd för att jag ska säga eller göra något så folk uppfattar mig som otrevlig.

Va inte så rädd. Och du om du råkar säga något otrevligt så är det ju bara att säga förlåt. Själv har jag också den känslan ibland och då brukar jag bara fråga om jag har sagt något som har stört personen.

Eller varför inte vara så öppen att du talar om att du har AS, för att be sedan personen säga något om det blir fel.

Vi kan alla göra fel och råka säga saker oavsett om vi har AS eller inte.

Lycka till och kör järnet. Du har inget att förlora förutom att du inte vågade.

kram

# 29

Bra tänkt

Jag har genom åren stött på x antal olika företagare, och inte alla har betett sig bra - och då utan någon diagnos.. Jag kan säga en jäkla massa blunder,  men har lärt mig, till viss del, att kontrollera det. Men det är inte alltid lätt och det är inte alltid det går.

Men jag tror att man klarar det bättre än många andra, bara man är medveten om sina sidor, det är inte alla som är det ens.

Hopaps det går vägen…..

Jajamen wilddotter, vi är ju medvetna om vårt problem. Och därför tror jag mer öppna  och inte så där jäkla tråkiga att vi inte kan be om förlåt om vi har gjort fel.

# 32

Klockrent!! Men precis, där satte du huvudet på spiken… Vi är mer öppna o definitivt inte tråkiga, men, det är inte alla som kan ta det tyvärr. Fast det är ju deras förlust, egentligen

Jag är en jävel på att be om ursäkt, och mena det dessutom, thi hi

Ja jag med

Och har inte du fått övertala och tjata på dessa långsinta personer som är så jäkla tråkiga  att ta emot din förlåt. Men som tur har jag inte gett upp utan lyckats