Min bror har Asperger och han är 25 år.

Har haft det tufft i skolan och har inte fått slutbetyg i gymnasiet. Men sista året i gymnasiet började han engagera sig i politik pch nu är han jätteinsatt, jobbar på hans partis kansli och sitter med i kommunfullmäktige och ett annat utskott i kommunen.
Harn har alltid haft läs- och skrivsvårigheter, men nu formulerar han sig riktigt bra i skrift och läser krångliga dokument utan några som helt problem.
Är riktigt stolt över honom! :)

Han är lite speciell, kan vara svårt att förstå hans tankegångar. Han har väl alltid haft svårt att få jämnåriga kompisar, haft ett par genom åren i alla fall. Men nu har han fullt med vänner runt sig, dock betydligt äldre än vad han är (runt 60-70 år kanske), men de verkar ändå ha mycket gemensamt.
Han har aldrig haft någon kärleksrelation, vad jag vet om då. Han har lite problem med att skilja på när någon är snäll mot honom och när någon är intresserad, så det har väl ställt till med lite problem.

Med familjen, jag och mamma och pappa, så har han en helt okej relation. Han är gärna avståndstagande och vill klara sig själv, men behöver han hjälp så tvekar han aldrig att be om det.
Kan vara svårt att få honom natt ta sig tiden att träffa oss dock, han är ju så upptagen med politiken. Och har han tvättid kan han omöjligt byta dag och tvätta någon annan gång eller ta med tvätten hem till mamma och pappa och tvätta.

Men han verkar ha ett riktigt bra liv nu, han verkar så nöjd. :)

Jag är sambo med en man som har AS. Han är 44 år.

När han växte upp och gick i skolan fanns ingen som helst kunskap eller medvetenhet om AS. Han har därför i hela sitt liv fått höra hur lat han är och att han konstig osv. Lat är han. Jag har aldrig träffat en så ineffektiv människa tidigare. Fast jag förstår ju varför. Det har hur som helst gett honom en del bekymmer och det är trist.

Han har gått i grundskolan och det gick väl hyfsat. Sedan har det inte blivit mer. Är han inte intresserad blir det inget. Han hade många kompisar under ungdomstiden. Han spelar gitarr och har varit med i många band och orkestrar och även uppträtt. Sedan hände något och nu tycker han mest om att vara hemma och vill inte träffa så mycket folk. Han har sina intressen som han lägger ner mycket tid på. Hans släktingar vill ha mer kontakt med honom än vad han vill ha med dem.

Han klarar av att ha eget boende och sköta sig själv och så. Det gjorde han när vi träffades fast då visste vi inte om att han har AS.

Han har också en dotter från ett tidigare förhållande.

Jag tror att de unga som har AS har mycket lättare för att få utbildning och arbete eftersom det finns så många skolor för AS:are nu ifall det inte funkar på gymnasiet t.ex. Det finns ju t.o.m. arbetsplatser bara för AS:are.

Vill man ha en relation så tror jag att de fungerar ifall man förstår att båda måste anstränga sig.

Jag vill bara lägga till att han är den snällaste människa som finns!

Sambo med en aspie här också. Eller autismspekrtumstörning eller vad psykologen som inte stämplar folk satte för diagnos. Men han är verkligen en aspergare.

Skoltiden har varit en ständig kamp, han fick inte diagnos förrens i vuxen ålder eftersom en förälder satte stopp för diagnsos tidigare. Gymnasiet gick åt h-vete trots flera försök, tror han gjorde 3 försök på ungdomsgymnasiet och 2 på vuxengymnasie. Men utan diagnos inget stöd.

Vi träffades för 4.5år sedan då var han ordentligt nedbruten och hade precis blivit blåst på ett jobb, telemarketing där han inte fick lön osv…

Han testade komvux men misslyckades pga. uteblivet stöd. Sen har han gått arbetslös och väntat på att utredningarna ska komma igång. Nu har han fått praktikplats genom arbetsförmedlingen, började i veckan och stortrivs, går det bra så vill företaget anställa honom på heltid. Så det ser jätteljust ut.

Dessutom är jag gravid och vi hoppas på att få ett litet deggelmonster i augusti. Så visst det är en massa kamp, vi bråkar med myndigheter om att få rätt stöd osv.

Men din dotter har fördelen av att ha en mamma som tänker i förväg och kan stötta lite. Det har min sambo inte haft.

Förhållandet är inte helt lätt, nu har jag ADHD och kanske lite större förståelse för hans funktionshinder. Vi har inget "normalt" förhållande om svenssonfamiljen får säga sitt, men något bättre förhållande tror jag inte jag kan få.

Det innebär endel uppoffringar, jag måste lägga mer tid på att stötta honom, följa med på endel möten, fast det ska han få boendestöd som hjälp snart. Men jag får ta en lite större del av den administrativa sysslan hemma, för han har svårare än mig att fixa papper till myndigheter etc.

Vi ska nu flytta till en trea, bor i tvåa nu. För att han ska få ett eget rum, i dag har han ett skrivbord i klädkammare. För han behöver ha någonstans att gå undan. Ibland så sover han på soffan, för han har svårt med närhet. Det har jag med så det passar mig bra. Men folk tror vi är oense när de får höra att vi inte sover ihop så ofta.

Så i hans rum kommer han få skrivbord, ha sina saker och en säng för att kunna gå undan när han behöver. Ibland kan det kännas ensamt men samtidigt så har jag inte träffat någon mer kärleksfull och omtänksam människa. Så förelarna överväger alla gånger.

Vi pratar massor om våran relation och hur vi känner och respekterar varandra. Han ser relationen mer som något han har fördelar av rent praktiskt än en känslomässig bindning, även om han har massa känslor så uttrycker han det inte som andra.

Men jag skulle inte byta bort honom för något i hela världen. Fast jag tror inte att en relation mellan 2 "friska" är enkel heller.

#3 Jag kan känna igen en del utav det du skriver.

Tack för alla fina svar!

Jag tog test och jag kände igen mig jättemycket! Testet visade på att jag kan ha drag av AS.

Så härligt att läsa era brev, har ju som sagt en son med AS som blev diagnotiserad som tonåring. Ja jag tror att han kommer att lyckas rejält också.

Även om tonåren är en oehörd tuff tid för alla med AS tror jag och även för oss med ADHD :)

Vet inte om jag skrev det men min sambo fick lite hjälp från arbetsförmedlingen när han fick sin diagnos klar, och en SIUS-konsulent kopplades in. De pratade om vad han har för kompetens och vad han vill göra osv. Ett tag efteråt så fick de ett erbjudande om praktikplats på ett litet datorföretag i stan så sambon visade intresse och blev kallad till intervju. Företaget verkade nöjda och dagen efter på kvällen så ringer de och säger att de vill ha honom på praktik och undrar om han kan komma nästa dag. Nu har han varit där en månad och man är intresserade av att göra det till en lönebidragsanställning i juni när praktikten går ut. Så vi väntar spänt på besked om det.

Men han stortrilvs och får göra riktiga saker och inte praktiksaker. De ringde tom. en lördag och frågade om han kunde jobba söndagen med en sak som det var bråttom med. Så han satt 11 timmar den söndagen för att lösa ett problem i ett program som skulle levereras samma dag.

Han har verkligen växt nu och har mer energi och ork. Det är så underbart att se att han älskar det han gör. Så får han anställning skulle det vara så underbart. Företaget hade valt bort folk på intevjun som hade höga universitetsutbildningar för man ville ha någon som var villig att lära sig från grunden och nyfiken och hade ett intresse för det man sysslar men inte bara som ett jobb. Så sambon som inte ens har fixat gymnasiet fick platsen.

Så det finns hopp även för oss som har svårigheter och kanske behöver extra stöd. Företaget visste inget om ADHD och Aspergers men vill lära sig. Ett litet kontor där det är ganska lungt och han kan styra lite när han är där. Så alla besök vi ska göra för bebisens skull nu är inga problem att han kan följa med på, det känns så skönt.

Just nu åker han med svärmor på mornarna och är där 6:30… fast han kommer inte hem ändå förrens vid 18-tiden… trots att jag tjatar om att han bara har 8 timmars dagar ;)

Det viktiga är att han trivs och att självförtroendet växer. :D

ja att ha riktiga jobb och inte bara praktikplatser måste ju stärka honom

gud va kul att dom satsar på honom