Rent spontant så tänker jag, att anorexi är ett psykiskt sjukdomstillstånd, medan Aspergers syndrom är ett neurologiskt funktionshinder.

Det verkar vara mycket vanligt, för att inte säga regel, att aspergare är väldigt kräsna med maten. Detta kan säkert vara kopplat till funktionshindret, det vill säga den annorlunda perceptionsupplevelsen. Mat smakar, luktar och känns helt enkelt annorlunda för en aspie än för en nt. Hela kosthållet är ju dessutom anpassat efter nt:s smak!

Aspergerbarn och -ungdom, som inte har en tillfredsställande situation i sitt leverne, kan säkert - liksom dito nt - utveckla ätstörningar. Man skulle ju i och för sig kunna tänka sig att det finns en överrepresentation av aspergare bland anorektikerna, eftersom aspergare redan har någon slags "problematik" med ätandet.

Jag tror det viktigaste är att hem, dagis och skola lär sig ordentligt att skilja mellan aspie-matvariant och äkta anorektisk ätstörning. Feldiagnoser på det området skapar bara tråkigheter, till ingen nytta för någon.

ja detta stämmer nog totalt.

men många med AS har ju lätt för att fixera sig, och hamna i låsningar och även specialintressen

ett specialintresse kan ju vara Träning och kroppsfixering eller hur

Vet inte om det är vanligt med anorexi när man har AS men däremot vet jag att både min dotter och jag har svårt att sköta det här med matintag som vi borde. Ibland glömmer vi helt enkelt bort att äta men så är det visst för många med ADHD oxå

ja herregud aspie. det kan jag verkligen skriva upp.

är jag ledig en dag från jobbet, herregud då äter jag nog ingenting mellan frukost tills jag börjar med middagen vid 5 typ.

och hade jag inte haft familjen hemma hade jag nog inte kommit på det då heller

Skillnaden är kanske att de med AS har större problem med smaker och konsistenser av olika maträtter???

#2. Ja, ett specialintresse kan väl bestå av i princip vad som helst, skulle jag tro. Själv hade jag en period i 20-årsåldern med intresse för yoga och tillhörande övningar. Men det övergick aldrig till en fix idé, och inte till ett behov att till varje pris utöva specialintresset. Utan detta låg mera på ett neutralt och teoretiskt plan, vill jag hävda. Så tror jag det kan vara med de flesta av våra aspie-specialintressen; de är mera av akademiskt intresse för oss än driftmässiga behov. Och ett driftmässigt behov handlar väl anorexia om. Så jag menar att där finns en klar skiljelinje.

Min bästa vän gick bort detta år pga anorexia. Han hade även Aspergers, Dyslexi och epilepsi. Efter hans bortgång gick jag in i en depressions svacka och slutade äta, en svacka jag än inte kommit ur. Visst äter jag men det är ytterst lite och enbart ca 2 mål om dagen. Rasar i vikt gör jag och risken finns väll att om jag inte tar mig ur detta så hamnar jag på tippvikten och då ligger jag illa till.

Tror inte anorexia har med AS att göra för en person med AS kan mycket väl ha Bulimia, ortorexia eller BED.

o jag beklagar naima.

var tvungen att kolla vad ortorexia och BED betydde

och verkar som många har ortorexia, som man känner när man tänker efter.

men vad är BED? hittar inte ordet

#8. BED är en variant av bulmi, efter vad jag har lyckats få fram.

#8 BED Binge Eating Disorder (Hetsätningsstörning)

Nu är jag visserligen "bara" diagnostiserad med Aspergerdrag, men när jag gjorde min utredning sade psykologen att jag definitivt uppfyllde en hel AS-diagnos när jag var yngre och att den enda anledningen till att jag inte fick en hel diagnos i dagsläget är att jag helt enkelt fungerar "för bra" socialt sett (upptränad förmåga).

I vilket fall som helst, har jag en bakgrund som anorektiker och hade rejäla ätstörningar från 12 års ålder t o m för ungefär fyra år sedan. Så i mitt fall kan man nog säga att det finns ett sådant samband. Den främst anledningen till ätstörningen, berodde på att jag upplevde att kläderna satt obehagligt och "kliade" mot kroppen. Jag känner än i dag av detta och tycker att det är jobbigt, men har tack och lov lärt mig att det finns ngt samband mellan kliandet/den obehagliga känslan och tjockhet/viktuppgång.

Jag har hört att ADHD och bulimi/bed ofta hänger samman. Nya rön.

Jag har Asperger, och har haft anorexi i många år (från 14 år till jag var 35).

Och jag känner till många aspergare med anorexi- eller ätstörningsproblem.

En utlösande faktor kan vara en sådan sak som kräsenhet, men också fixering vid utseende eller vikt förstås. Och aspergare fixerar sig lätt.
Inte alla aspergare med anorexi har "vanlig" anorexi utan det kan vara andra motivationer (drivkrafter) bakom, som "kräsenhet" t.ex. eller att man glömmer att äta. Vården ser "dåligt ätande + dålig vikt = anorexi".

I mitt fall så tycker jag att vården har varit otroligt dåliga på att förstå min anorexi, trots att min drivkraft var att "bli mager". Eller kanske just därför? Vanliga personer som får anorexi vill oftast inte bli "magra" utan smala och ser inte att de blir magra. Medan mitt mål var klart och tydligt att jag ville bli svältoffermager.

Läkaren Svenny Kopp som sysslar med flickor med AS, säger också att ätstörningar är mycket vanliga, allt från udda ätsötrningar till "vanlig anorexi/bulimi".

Kanske anorexi är vanligare bland aspergare medan bulimi är vanligare bland ADHD-personer? Det ligger i linje med hur dessa NPF fungerar, men man får absolut aldrig generalisera och tro att "om du har X så kan du inte ha Y" på sådant sätt som vården för ofta gör. Jag känner till aspergare med bulimi också, och hade själv en period under mina ätstörda år, då jag hade ren bulimi. Många har dessutom både AS och ADHD.

Mycket intrressant korpglugg.  Är du helt frisk nu?

tack för att du delade med dig av din erfarenhet

#41, jag skulle säga "så frisk som jag kan bli". Anorexi och ätstörningar blir man väl aldrig helt fri från, det är nog lite som alkoholism (åtminstone den typen av ätsörningar jag hade). Jag har också problem med att organisera matlagning, känna hunger och mättnad normalt, komma ihåg att äta, och det tillhör AS. Därför måste jag hålla koll på maten oavsett om jag är ätstörd eller ej tror jag.

Jag har en stark vilja att inte skada min kropp nu, och det driver mig att inte svälta mig igen. Jag hade återfall hela tiden förut, men har nu inte svält mig sedan 2005. Rekord :)

Mesta arbetet med mitt tillfrisknande skedde medvetet av mig själv, utan inblandning av psykvården. Tycker att jag har blivit sämre av deras inblandning. Men det behöver naturligtvis inte gälla alla. Kunskapen om ätstörningar och Asperger (var för sig eller tillsammans) ökar ju också, så förhoppningsvis blir vården bättre och bättre.

Jag tror att min lite dåliga hälsa var en starkt bidragande faktor till att jag klarade detta.

skönt att höra att du mår så bra som du kan just nu.