Nu har jag fått min dom
Nu är jag officiellt konstig. :D Jag har Aspergers syndrom!!
Äntligen! Sååå skönt och såå så lättad! Mått så dåligt de senaste dagarna, men nu känns det skönt.
hade min far med mig samt min sambo. Det var nog bra det. Pappa kan mycket om Asperger ändå, för mina syskonsbarns skull, men han tyckte det var bra att få höra från en proffesionell vilka problem jag faktiskt har och vilka starka sidor jag har. Så de vet hur de ska kunna hjälpa och stötta mig också.
Min verbala förmåga var högre än normalt, men arbetsminnet var lägre. Dessutom använde jag inte kroppsspråk särskilt mycket, hade iofs "normal" ögonkontakt, men det är också nåt jag tränat på och tänker på hela tiden. Beror också på hur jag mår.
Vi gjorde en liten hab.plan så till hösten ska jag träffa arbetsterapeuft osv, för att gå igenom vad vi kan göra. Hon trodde inte att jag någonsin skulle kunna jobba 100%, men 50% kanske. På lång sikt. Det var viktigt. Vi ska gå långsamt framåt. Det känns otroligt skönt. :)Ska få veta mer om lss också. Vi ska diskutera boendestöd och god man. (inte så att någon tar hand om vår ekonomi, men hjälper mig att sätta mig in i den, hjälper oss med en budget osv. För det är vi nog båda dåliga på.)
Det som skrämmer mig med det här nu, är att jag ska klassas som mindre värd. Att om jag någonsin får bli gravid, att de ska ta mitt barn ifrån mig.. Speciellt om jag får boendestöd, proffesionell kompis och god man..
//Ylva-Li
|| Studio Li (foto) ||
![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Grattis!!!
Åh vad skönt för dig. Grattis.
Ett stort grattis till dig! 
Grattis Ylva!
Hoppas oxå att du/vi får jobba 50 % om vi kan för det har ju varit prat om att jobba 100% eller inget alls. Hoppas det inte stämmer för 50% måste ju vara bättre än inget
Ylva-Li!
Inte behöver du befara det som du befarar! God man innebär inte omyndigförklaring! En god man utför enbart sådant, som du ber honom om. Så det är rättså bra, ska du se! Så grattis grattis till allt detta goda som du nu har fått! Inga nackdelar med det, vad jag kan se i alla fall.
#5 Vad skönt! Det är det jag mest oroat mig för med en diagnos över huvudtaget. Läste ju om en med ADHD som förlorade sin son, men å andra sidan var det aftonbladet så historien lär ha förtäljt mer än så kanske.
#4 Ja jag läste om det också, hoppas innerligt att det bara är ett förslag från deras sida som INTE går igenom.. Får väl se till hösten vad som händer. ;)
Åh, idag har jag varit SÅ rofylld. Min svärmor har jättesvårt att förstå det här. Hon tycker att det bara är att rycka upp sig och ta sig i kragen, när min sambo förklarade att jag nog aldrig kommer kunna jobba heltid. Han försökte få henne att dra relation till hennes egen depression där hon stannade hemma flera månader, men se nej, då kände hon sig påhoppad.. Men jag känner mig så säker i den här diagnosen att det är så skönt att ha det på papper, så jag bryr mig inte ett jota vad hon anser. Jag träffar henne så pass sällan. 2 år sen sist, då hon bor i ett annat land. ;) Huvudsaken är att de akturiterna ser mina behov och mina problem, samt min släkt och sambo, och det gör de utan problem, så jag är lugn. :D
//Ylva-Li
|| Studio Li (foto) ||
Det här med att jobba 50 % är en bra grej, tror jag. Det har definitivt inte med det att göra
- att få förmånen av betald semester
- att vara så dålig i sin yrkesutövning, att man på nåder, om man ändå ska arbeta, må arbeta deltid
Nej - det har uteslutande med att göra, att vi, med det neuro-psykiska funktionshinder vi dras med, inte orkar vara på jobbet full tid utan just ungefär 50 % brukar vara en bra tumregel.
En 50-procentig sjukskrivning kan i bästa fall göra, att en aspergare kan orka och må bra med sitt arbete - och därmed få möjligheten att känna sig som alla andra. I sådana fall har deltidssjukskrivningen gjort avsedd nytta.
Vad bra att du fått veta vad det är med dig och att du mår bra av det.
Ja, nog måste det vara bättre att jobba 50% än inget alls.
En god man ska hjälpa dig med det ekonomiska och ev juridiska om du behöver det.
Det finns säkert de som ser ner på diagnoser av olika slag men det är inget att bry sig om. Det viktigaste är att du mår bra och fungerar i vardagen.
Jag kan inte tänka mig att ett barn skulle bli omhändertaget med automatik för att du har AS. Det viktiga är väl att du sätter dig in i hur det är att ha barn och att du tror att du klarar av det. Barnet har ju en pappa som förhoppningsvis också kan hjälpa till och det kanske finns fler som kan vara till hjälp om det skulle behövas. Lycka till!
Starta ny diskussion