Vilket härligt inlägg!

Skönt att det börjar ordna upp sig för dig, måste vara en enorm lättnad att få reda på svaret till varför du är som du är. Och att det var ett sånt lätt svar, att du har Aspergers.

Det är alltså värt att kämpa på för att må bra verkar det som. Ger mig kraft att höra såna historier som din. :)

Tack för att du delar med dig.

Välkommen hit och hoppas att du ska trivas här.

Vilket helvete du fått gå igenom och så skönt att du äntligen har fått diagnos och hjälp. Skönt oxå att din make har ändrat sig till det bättre. Förstår att det måste ha varit skittufft för dig. Vet inte om jag skulle orkat med det själv.

Jag har oxå alltid kännt mig konstig och att jag aldrig har hört hemma någonstans eller med andra människor. Har alltid kännt att det är något fel på mig. Jag fick själv diagnosen Aspergers och ADHD i december 09.

Du får skriva av dig när du vill och hur långt du vill. Här får vi ventilera oss när vi vill och då givetvis även du som är hjärtligt välkommen hit som sagt.

Va skönt att det går åt rätt håll..Välkommen hit,Skriv mera om du  vill bheöver å orkar,det kan vara rätt så befriande om än så för en liten stund,meni alla fall.tack för du delar med dig.all lycka å välgång till dig..kram

Härligt skrivet. Nästan som mig fast jag försökte då inte ta mitt liv men från en möjlig skilsmässa till ett bra liv tillsammans igen.

Tack för all respons!

Jo, det var inte lätt precis under hösten. Att inte få några besked från maken, att inte veta säkert om han var sjuk eller bara hade tröttnat på mig. Och samtidigt hålla masken och spela normal inför barnen och släkten… Och angående att orka… det gjorde jag ju inte heller… Men jag organiserade mina sammanbrott. Tog en stund då och då och flydde ut i skogen med en kniv.. Eller då och då pausade hjärnan med antingen en blandning av olika tabletter eller en stark dricka. Normalt sett så tar jag aldrig ens värktabletter eller dricker alkohol mer än kanske någon cider/år. Men jag hade ett så stort behov av att få vila hjärnan ibland. Det var också det jag sökte mig till psyket för. Tänkte att de kanske hade någon medicin som var bättre anpassad… Och nu, till slut, har de plockat fram saker som fungerar hyfsat.

När jag träffade läkaren första gången så undrade han hur jag orkade. Jag sa att jag hade ju inget val. Jag var tvngen att sköta och fixa allt. Maken var då inne i en mer låg period och låg mest bara i sängen och läste och skickade sms till sin "vän". Och nån måste ju sköta allt det praktiska hemma. Jag sa att jag väntade bara på att han skulle bli sig själv så att jag kunde klappa ihop i lugn och ro…

Och så blev det.

Men med facit i hand är jag ändå glad att allt det här hände. Dels att makens sjukdom upptäcktes och att han fått medicin (när jag analyserat bakåt i tiden inser jag att han har varit sjuk länge, men att det inte tidigare har visat sig på ett sätt som påverkar mig så starkt).

Men framförallt att jag äntligen fick chansen att få min diagnos. En förklaring till allt. Nu förstår jag varför allt varit så jobbigt. Och varför jag i vissa sammanhang kan vara helt avslappnad bland folk och prata hur mycket som helst, medans jag andra gånger inte får fram ett ord och känner stark ångest.

Jag har alltid skrivit mycket under alla år. Tankar, känslor mm. Gick igenom allt för ett tag sen. Det var skrämmande att se att jag för 30 år sedan tyckte att allt var så svårt och jobbigt. Att jag var misslyckad. Att jag inte klarade saker som alla andra gjorde helt automatiskt. Och att jag redan då önskade att jag skulle få hjälp på något sätt, men att jag kände att det var omöjligt. Eftersom jag hade så svårt att få kontakt med folk. Inte visste hur man skulle göra mm. Att mitt problem gjorde att jag inte kunde söka hjälp.

Jag har alltid kännt att jag inte varit en "riktig människa". Mycket pga pressen hemifrån att prata med folk, vara social, ta kontakt.

Jag märkte att alla andra gjorde sånt helt automatiskt. Men själv fick jag tänka hela tiden. Att man skulle titta upp, men bara ett tag  (annars blev folk osäkra och kände sig utmanade). Så jag fick beräkna en ungefär lagom tid. Sen tänka ut bra svar på vad folk sa. Därför förberedde jag mig alltid noga. Tänkte igenom vad jag skulle säga, olika alternativa svar jag kunde få, hur jag skulle bemöta dem osv. MYCKET UTMATTANDE!! Och många gånger hamnade jag i situationer där jag inte hade något färdigt svar. Då fick jag efteråt tänka ut ett bra svar och lägga i min låda. Så allt eftersom har min låda med svar fyllts på, så det går nu lättre. Men är likfullt ansträngade och jobbigt och definitivt inte något nöje.

Men det har gjort att jag inte har kännt mig som en riktig människa. Människan är ju ett flockdjur. Man ska vara social. Om man då inte kan eller ens vill… - jag då ÄR man ingen riktig människa…

Jag har förklarat det för en vän med en liknelse om andningen. Den sköts ju helt automatiskt, utan att man tänker på det. Man behöver ju inte tänka att "nu ska jag dra in luft i lungorna… och nu ska jag blåsa ut den…

Men så är det för mig i sociala situationer.

Jag brukar säga att jag är en utomjording. Det har kännts så många gånger. Och så är man här för att studera människorna. Hur de beter sig, varför de gör som de gör, säger saker de egentligen inte menar…

Jag har studerat släktingar, klasskompisar, vänner… Läst psykologiböcker, böcker om kroppsspråk… Sett på dokusåppor och läst skvallertidningar. I rent studiesyfte. Jag har SÅ svårt att förstå att det finns folk som tycker att sånt är intressant att se/läsa??

Men mina studier har inte gjort mig så mycket klokare. Jag har bara blivit mer förvirrad.

Men man lär sig ju med tiden. Förut om något frågade om jag ville komma in och fika svarade jag oftast att jag inte var hungrig. Jag fick då en känsla av att något var fel. Men förstod inte vad det var. Efter lite diskussioner med maken fick jag klart för mig att det egentligen inte handlade om fikat. Utan att de egentligen menade att man skulle komma in och prata så att de fick lära känna en bättre !?! Men varför SÄGER de inte det då?!?

En annan intressant sak som jag blev medveten om nu under utredningen var att "vanliga människor" har en förmåga som jag nästan helt saknar. Läkaren frågade mig hur jag helst skulle vilja göra när jag pratade med någon. Om jag ville se på folk eller inte Jag sa då att det naturliga för mig var att iNTE se på dem. Då kan jag fokusera mer på vad de säger. Han undrade då vad jag såg för anledning till att se på dem man pratar med. Jag svarade då att dels var det artigt och sen var det lättare att veta vem man pratade med.

Då avslöjade läkaren att man kan läsa av en massa olika sinnesstämningar och känslor i folks ansikten.

Jag trodde faktiskt att han skämtade. Det kändes som något magiskt trolleritrick. Att folk kan se saker som är osynliga för mig.

Jag blev tvungen att fråga maken igen. Och han räknade upp en massa olika saker han kunde utläsa!?

Själv kan jag iofs se två saker. Om någon rynkar pannan och ögonbrynen förstår jag att de är arga. Om de ler eller skrattar är de glada. Men finns det mer man kan se???

Ja det här kommer att ta lite tid att bearbeta och smälta. Även om jag misstänkt att jag kunde ha Asperger en längre tid och läst mycket, så är det ändå mycket som är nytt för mig.

Jag tycker att det är mycket bra med det här forumet. Har varit in och läst lite då och då förut. Men nu känner jag mer att jag har rätt att vara här…

#5

Vad har du fått för medicner som funkar för dig? Själv har jag Fluanxol för ångesten och xanor eller sobril vid behov. Skulle önska att jag hittade ett mirakel medel för att må bättre

#5: Vad spännande det är att läsa om dina erfarenheter. Jag som inte har Aspergers är inte alls insatt i hur ni ser på världen eller uppfattar sociala sammanhang. Så det är intressant att läsa hur det fungerar.

Men du måste ju vara duktig på att anpassa dig ändå, trots att du inte riktigt förstår varför folk säger och gör som de gör. Att du hittat metoder som fungerar för dig. Även om du haft, och fortfarande har, det riktigt jobbigt tycker jag du har kämpat på redigt bra! :)

Intressant också att höra det läkaren berättade för dig om ansiktsuttryck. För mig är det så självklart att läsa av människors kroppspråk så det inte är något jag tänker på. Oftast behöver jag inte ens höra vad någon säger, utan jag förstår ändå hur de känner och vad de tänker.
Måste vara otroligt ansträngande och uttröttande att försöka lista ut vilka känslor och sinnesstämningar människor har, att inte ta in det automatiskt.
Nu skriver jag säkert väldigt okunniga och dumma saker, men kan man som apergare lära sig läsa av folk? Alltså lära sig ta in andra människors sinnesstämningar?

Min bror har Aspergers, så det är intressant att lära sig mer om det, och inte bara ur hans perspektiv som det annars blir,

#0: Tack för din berättelse! Den var inte så munter läsning, men det låter som om du har hamnat på ett bättre spår nu och det låter hoppfullt.

Ja nu känner jag att det KANSKE kan bli bättre på många fronter… Livet kan KANSKE bli så mycket bättre… Jag vacklar ibland. Känner mig så utmattad. Men tack vare att jag nu får en massa mediciner tror jag att jag nog ska kunna hålla mig kvar här.

Mediciner, ja. #5 Mina primära problem just nu är depression och ångest. Får två sorters antidepressiva (Sertralin och Mirtazapin). De har höjt dosen allt eftersom. Sedan har jag fått prova allt möjligt mot ångesten. Fick först Lergigan och det märkte jag ingen effekt av alls. De sa att jag kunde bli trött och dåsig… - men det kändes som om de gett mig koffeintabletter Sen fick jag prova Atarax. Provade mig fram. Tog först 1 tablett, men märkte ingen skillnad. Om jag tog 2 st hände det ibland att ångesten minskade. Men inte alltid. Det var SÅ frustrerande! Jag kämpade på och ville verkligen klara det här och hitta en lösning som fungerade. Jag hade ju mina egna sätt att få bukt med ångesten, men jag insåg att det inte var så bra… Jag tog antingen fram en kniv eller blandade Tryptzol och Tradolan, som jag tidigare fått ut mot värk. Så nu försökte jag härda ut och ta till den medicin jag fått ut av psykläkaren istället. Men det gick inte alltid så bra. Så jag blev till slut desperat och frågade läkaren om det inte fanns NÅGONTING som kunde ge mig den effekt jag sökte (och som mina metoder gav). Jag sa att jag ville bli lugn och avslappnad, inte känna ständig oro. Då satte han in Sobril, som jag fick 3 ggr/dag. Dessutom fick jag Stesolid, som jag får vid behov. Sobrilen har jag inte märkt någon jätteeffekt av, möjligen att den kapar topparna på ångesten lite. Men ibland blossar den ändå upp med full styrka. Alla som upplevt ångest vet ju hur jobbigt det kan vara. Det gör ju verkligen ONT!! Och jag har då avvaktat, legat ner o lyssnat på lugn musik, försökt slappna av, andas lugnt mm - allt som man ska göra… Men jag längtar bara efter en kniv… och önskan att på något sätt avsluta mitt liv blir MYCKET stark.

MEN - nu har jag hittat en mirakelmedicin för mig! STESOLID! Den är fantastisk! Jag känner effekt redan efter 10-15 min. Jag känner hur knuten i bröstet löses upp, jag kan andas lugnt igen, smärtan försvinner OCH tanken på att ta fram en kniv känns absurd. Likaså att ta sitt liv. Plötsligt känns livet uthärdligt.

Jag vet ju att det är en medicin man "ska akta sig för". Beroendeframkallande… Men jag känner att i mitt fall känns det befogat. Jag blir hellre beroende av en medicin och får sen isåfall ta hjälp att trappa ner, än att jag ska må SÅ dåligt, skära mig och kanske ta mitt liv… Inbillar mig också att läkaren har koll på hur mycket/ofta jag får och under hur lång tid. Just för att undvika ett beroende. Men som sagt, annars får jag ta det bekymret sen.

Sen slutligen ang. min medicinering. Jag har också haft stora sömnproblem. Har ibland haft svårt att somna, men framförallt vaknat upp flera gånger/natt. Nu har de provat sig fram och på kvällen får jag en Imovan (insomningstablett) och två Propavan (sömntabletter). Då somnar jag oftast inom en kvart och sover ostört en hel natt. Fantastiskt!

#7 Ang. hur man kan avgöra folks sinnestämningar. Vet inte hur det är för andra, men jag känner mycket starkt av energier. Både från människor och djur. Det är som en slags ljudvågor. De kan ha olika sorters vibrationer. Lugn känns t.ex. för mig som långa, böljande vågor, frustration som oregelbundna, taggiga mönster.  Jag roade mig igår med att för mig själv rita upp olika bilder för hur jag "ser" olika sinnesstämningar.

Det är intressant att få såna frågor, för då blir man tvungen att tänka efter och fundera på saker som känns så självklara för en själv, men inte alltid för andra. Jag har aldrig riktigt analyserat det här tidigare, bara varit medveten om att jag är mycket känslig för dessa vibrationer. Tror nog att de flesta känner av sånt, men min gissning är att någon med AS kanske utvecklar det sinnet lite extra, som kompensation? Precis som att blinda t.ex. kan känna på sig när folk är i närheten mm.

#9 Låter underbart att Stesolid kan hjälpa dig så bra. Ska fråga min läkare om detta nästa gång för jag blir tokig på min ångest. Idag hjälper inga mediciner jag har hemma.

Jag tar oxå Imovane till natten men behöver extra med sobril för att kunna somna. Dock sover jag inte bra på detta så jag kanske får nåt annat snart.

Jag håller tummarna för att Stesolid kanske kan funka för dig också och att din läkare vill skriva ut det. Jag har själv hållit på att bli tokig när man plågas av stark ångest och får prova allt möjligt, men inget som hjälper när det är som värst. Därför var det en sån lättnad nu när jag fick Stesolid - och kände att allt liksom försvann i ett trollslag. Det kändes som magi. Trodde inte att det var möjligt.'

Men att få en medicin som gör att livet känns uthärdligt är något fantastiskt!

Nu funkar ju olika mediciner bevisligen olika för olika människor, men jag håller verkligen tummarna för dig!

#11 Tack, jag hoppas oxå det ska hjälpa om nu läkaren vill skriva ut det. Vet ju inte hur det funkar ihop med Concertan och andra mediciner heller.

Är glad att det hjälper dig i varje fall Måste vara underbart när ångesten försvinner som i ett trollslag

Hej tjejer!

Vill bara komma med lite support. Läser just en bok av vår "guru" Temple Grandin. Hon säger, att hennes liv har haft en solid grund i ångest och oro - att hennes liv går ut på att vara ett "bytesdjur". Och  sedan decennier tar hon samma lugnande medel som ni,, och mår bra av det, och vill inte  undvara det till något pris. Hon drar också slutsatsen, att det skulle  vara ett signum för autister/aspergare, att vara "bytesdjur". Det skulle kunnna ligga något i det, även om jag själv inte upplever mig på det sättet.  Snarare känner jag mig som rovdjur än som bytesdjur.

#5

Tänkte komma med ytterligare ett medicintips. Har ju provat allt möjligt, och Stesoliden upplever jag fortfarande vara en stor trygghet. Det är liksom min livlina. Men problemet är ju att det dels är beroendeframkallande och att den kan förlora sin effekt om man tar den för ofta. Då behöver man ju en allt större dos. Då det vore ett skräckscenario för mig att plötsligt inte ha någon medicin som verkar har jag diskuterat lite med min läkare. Tar nu sedan ett tag Lyrica. Den tar man regelbundet 2 ggr/dag och det är visst egentligen en medicin mot epilepsi. Men den funkar även mot ångest. Och den är INTE beroendeframkallande.

För mig funkar den jättebra. Den ger mig liksom ett skal runt mig, så att saker/situationer som i vanliga fall skulle utlösa ångest inte gör det. Jag tål mycket mer. Fantastiskt! Har nyss höjt dosen oxå, så nu ska det väl bli ännu bättre.

Sen har jag kvar min Stesolid som extra trygghet vid behov.

Hoppas att du oxå ska få något som hjälper mot din ångest. Det är ju verkligen något som sliter på en. Och kan vara livshotande i vissa fall.