Till mig sa det att de bara skickar folk till en NPF-utredning när de är 99% säker på att något är "fel". Den psykolog som först tyckte jag skulle göra en sån utredning sa att han märkte direkt på någon ifall den hade någon form av NPF. Men han hade nog jobbat länge och var van vid NPF'are.
Men jag tror inte att de skulle skicka dig dit ifall de inte var rätt säker, en utredning tar ju upp mycket tid och pengar för sjukvården.

Dessutom så tycker jag absolut inte du ska vara orolig att inte få en diagnos, en utredning handlar inte bara om diagnossättande. Det handlar om att reda ut dina svårigheter och det du har lätt för. Så även om du inte får en diagnos så kommer du få mycket hjälp av utredningen ändå.

Emelie, jag var oxå mkt nervös för att inte få ngn diagnos men det var ju jag själv som remitterade mig till utredning. Som Zaphix säger så är det nog troligt att du har diagnos eftersom de vill utreda dig

I vilket fall som helst så får du hjälp och det är ju bra

Kan i vilket fall som helst inte låta bli att vara nervös :/

Sen är det så att jag har en systerson som har ADHD och antingen någon form av autism eller Asperger. Är risken större då att jag har något av detta?

Nästan alla är skitnervösa. Det är ju något som helt plötsligt äntligen efter alla dessa år får ihop pusselbitarna. Skulle det inte räcka till en diagnos (vilket det nästan alltid gör) så har du fortfarande på papper och väl utrett vad du har lättare och svårare för. Om det är koncentration eller arbetsminne eller uppmärksamhetssörning.. Det ska kunna vara en bra hjälp när man, såklart med stöd, försöker jobba med svårigheterna. Men jag vet hur det känns. Att bara vänta, att känna hur det skulle förklara allt och inte ha en enda aning om hur man ska hantera det om det visar sig att man inte har en diagnos.

Ja, ärftligheten är hög så finns det i släkten ökar risken.

#3 Emelie. Ärftligeheten är så hög som 90% vid Aspergers och 80% vid ADHD så risken är nog ganska stor

So man kan läsa på mina trådar ska ajg utredas och jag känner igen mig i rädsaln att inte få en diagnos. Men jag tror att som alla adnra säger skickar dom vidae en bara om dom tror det är något.

Men nervositeten finns kavar. Och många som känner mig och som ajg breättat för speciellt min mor fnyser åt det och tror att jag inbillar mig.

Lita på psykologerna och behandlarna, och som sagt hur det än slutar går du därifrån med en mycket större självkännedom.

(Borde läsa detta inlägg själv lite tror jag )

Apropå ärftligheten, den är ju stor. Men eftersom det är en systerson så kan ju han ha ärft det ifrån pappans sida också.

Hans mamma, min syster, har också något problem. Men hon har väl aldrig varit på utredning. Så det är med största sannolikhet att det kommer från våran sida släkten.

Tack för alla svar! =)

Bara för att  jag mår bättre nu, så verkar alla ha lagt ner den där tanken om en utredning.

Jag har haft lite tur med livet det senaste. Depressionen släpper sitt tag. Men inte f*n är jag frisk för det! Jag har fortfarande ett helvete inom mig. Jag är gladare, jag har lättare för att klara av en enkel dag. Men jag klarar fortfarande inte av ett helt liv.

Läkaren vill sjukskriva mig på halvtid. Psykolog och sjukgymnast verkar tro att allt är bra. Jag tappar orken.

Och nu fick jag en tid till ett första möte om en neorupsykiatrisk utredning.
Snacka om att åka berg och dalbana? Jag hade helt gett upp hoppet om att få en utredning, och helt plötsligt sitter man här med en tid till ett första möte.

Ingen har sagt ett ord till mig om detta. Det sista jag hörde var bara att de inte trodde att det var något sådant som låg bakom och att de inte skulle skicka mig vidare.

Är lite smått ställd och chockad nu. Trodde inte detta.

Ja, det kan vara jobbigt när de är så oklara. Förstår att det är lite chockerande att få en tid helt plötsligt när man är inställd på att inte få en, men det är ju ändå positivt att du fått tid för utredning.

#11 Visst är det positivt. Och jag har nu varit på mitt första möte.

Tanken är att jag ska bli klar med utredningen innan min bebis kommer i november. Så det kommer bli tufft nu ett tag framöver. Första mötet med psykolog är den 18:e augusti.

Fick även reda på att min läkare med remissen skickade en "autismspektrum?" fråga.
Och bara det känns lite skönt. Jag är kanske inte helt ute och cyklar med mina misstankar.