Det kan mycket väl vara Aspergers syndrom.
Har du gjort Aspie-quiz? (http://www.rdos.net/Aspie-quiz/)

Kom på något mer…

Rutiner brukar jag inte precis ha, men ibland så kommer dem i oblanas i alla fall (eller vad man nu ska säga) då brukar jag bli helt förvirrad och då är jag bara helt konstig, förvirrad typ…

Vet inte om detta har med detta att göra men när det är massor av sorl i bakgrunden då är det omöjligt för mig att koncentrera mig på vad någon säger till mig, det går bara inte höra vad de säger… Ibland är jag även okoncentrerad på vad folk säger till mig så även om det inte är så mycket sorl i bakgrunden hör jag inte vad de säger…

Usch, vad konstigt det känns att skriva detta…

#2: Att ha problem med auditiv perception (att sortera ljud) som du beskriver, är väldigt vanligt bland folk med AS.

Att du är okoncentrerad när folk pratar med dig, kan bero på att du är upptagen med att tänka.

#1 Japp, har gjort den innan fick:
Din Aspie poäng : 134 av 200
Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 74 av 200

#3 Okej, funderade lite på om det hade med AS och göra eller inte… :P

Jag känner igen mig i det mesta av det du skriver, dock inte delen med patiens och göra armband då jag inte kan sitta still och koncentrera mig. Jag har dock inte AS eller AS-drag.

Så mycket av det du skriver är nog rätt normalt, men däremot blir det onormalt om det blir till ett så pass stort hinder för dig att vardagen inte fungerar på ett okej sätt.

Jag tror att det är lite i dom banorna du ska fundera, om du känner att dessa saker hindrar dig att ha en "normal" vardag.

Men visst, du kan säkert ha AS, så känner du att du skulle bli hjälpt av en utredning tycker jag att du ska prata med dina föräldrar eller din skolsköterska/skolkurator eller vad ni nu har.

#6 Jag känner verkligen att jag inte fungerar som andra, jag är anderlunda och det är jag glad för förstås att vara normal verkar fel liksom.., de som är 'normala' kan kominicera (stavning?) på ett helt annat sätt som jag inte föratår man fullt på…
Sen kan jag inte ens vara på läger med människor för efter någon dag blir jag helt konstig, känner typ att jag har varit för social så jag måste vila, men om jag inte kan vila och vara för mig själv så brukar jag ha kort med mig för patienser brukar hjälpa mig med att vila även om jag är bland människor. Och om jag inte alls får villa så stänger jag mig in i mig själv och är nästan helt okontakt bar. Även om jag har kort med mig så hjälper det bara en liten stund, så jag brukar behöva vila ganska så rejält när jag kommer hem från läger, det är väll just dem perioderna som jag lägger patienser hela dagarna för att vila… Det finns dock scoutläger, vet inte vad det är för speciellt med dem, men dem brukar jag verkligen må bra på, dem kräver ingen vila efter, men allt annat med människor kräver alltid vila efter åt.

Gör ADHD-test också. Det kan vara det istället.

#7, #8 Nja, vad grundar du det på, Fnyfiken, att det kan vara ADHD? Iofs kanske på koncentrationssvårigheterna? Men dessa verkade väl vara rättså marginella, efter vad jag kan förstå.

Efter dina redogörelser, Cochon, att döma, så känner jag igen mig rätt väl i några avseenden - jag tänker speciellt på det du säger om att behöva enskildhet för att "tanka ny energi" efter social samvaro - hur kul och positiv den än kan ha varit. Det känner jag igen hos mig själv, och det tror jag kan vara ett rättså typiskt as-drag. Min egen analys av det säger mig att det beror på att vi aspergare tar in mycket, och behöver följdaktligen mer tid på oss att smälta alla intrycken. Under intensiv aktivitet hinner vi inte detta efterhand, utan det liksom akumuleras. Därför behöver vi enskildhet och kontemplativ ro efteråt - för att "nollställa" oss, och "komma igen".

Detta gäller generellt, men i synnerhet speciellt avseende social samvaro, där vi har svårt för att förstå alla sociala intryck och budskap som vi bombarderas med. Så där behöver vi än mer ro för att smälta och assimilera.

#9 Fast tanka energi… det behöver jag också, jag har ADHD. Det kräver helt enkelt så mycket energi för mig att hänga med i social samvaro, kanske i en miljö med ljud och rörelser att jag blir utmattad och behöver vara med mig själv och få lugn innan jag orkar med folk igne.

#10 Det låter som om du har en dubbel diagnos då, HannaM? Det vill säga ADHD och AS? Det lär ju vara så väldigt vanligt.

#8 Vet inget bra ADHD test, men även om så känner jag inte igen mig särskilt bra i ADHD symtomen. Vet inte så mycket om ADD men om det skulle vara något annat skulle det nog vara det, men tror mest på AS.

#9 Koncentrationssvårigheter har jag nog mest när det gäller att läsa i skolan, känner mig bara stressad då och inget som jag läser går in och då får jag läsa samma mening säkert 5 gånger om innan jag fattar vad det står… Och när det är någt grymt ointressant brukar inte så mycket gå in heller. Annars brukar jag kunna klara det ganska bra tycker jag, hehe… :P
Dess utom hatar jag grupp uppgifter… -.-

#12 Även det som du nämner om svårighet med läsförståelse, känner jag igen väldigt väl hos mig själv. Minns i skolan då man ofta fick i uppgift att tyst läsa en text alla i hela klassen, eventuellt kanske två och två. Alla andra blev klara mycket fortare än jag, och verkade inte ha några problem med att förstå innehållet. Men jag själv missade för det mesta alltihopa. För att verkligen förstå en text, måste jag läsa på ett helt annat sätt, liksom inkännande och mycket koncentrerat. Ofta får jag läsa om åtskilliga gånger, och det kan hända att det ändå inte går in i skallen… inte då, men några dar senare, så klarnar det. Så har det varit med språkinlärning också, i all tid. Det tar en viss tid innan det mognar, men sedan så sitter det. Verkar, som om det behövs en viss tid och en viss process för det omedvetna att bearbeta "input" så att säga.

Detta har ingenting med Dyslexi eller läsförmåga att göra, utan sitter förmodligen nån annan stans i hjärnan - tolkningen av det lästa; liksom på samma sätt svårighet med tolkning av det hörda.

#11: Man behöver inte ha AS för det. Jag har ADHD och blir otroligt trött av att umgås med folk, dels för att jag har mindre lätt att sortera intryck. Kan inte fokusera på en röst i taget när flera pratar i samma rum, krävs massa energi för det. Händer det dessutom andra saker runt omkring, som om man är på stan med mycket synintryck så blir hjärnan överbelstad.

Har alltså inget med den sociala relationen med andra människor att göra, utan med att sortera intryck.

#14 Jo det är ju så det blir för mig med. Det är så mycket intryck att man måste gå på högvarv och blir trött…

#11 Jag har bara ADHD enligt mina papper.

Nu känner jag mig förvirrad, jag känner inte igen mig i ADHD symtomen… :S
Ni kan kanske skicka en länk ti något bra ADHD test? Så kan jag prova i alla fall… :S

#16 ADHD och Aspergers är väldigt lika i många saker/symtom så det är inte konstigt om du känner dig förvirrad. Jag känner mest igen mig på Aspergers och endast vissa saker när det gäller ADHD. Ändå har jag båda diagnoserna

Både Asperger och adhd/add ligger ju inom autismspektrat vad jag förstått, så det kan ju gå lite in i varandra ibland. Man vill ta bort alla dessa diagnoser och istället enbart kalla det för autismspektra med olika underdiagnoser, istället för de vi har idag. För att få folk att förstå att de är mer lika varandra än vad man tror antar jag. :)

Vill du läsa lite om hur det är att leva med AS, så kan du läsa min blogg. Skriver mycket där om min erfarenhet. Hur mitt liv med AS ser ut. T.ex som du säger, svårt att filtrera bort ljud etc. Rutiner osv.

ADHD ligger inte inom autismspektrumet. ADHD har inget med autism att göra.

Ser inte på vilket sätt diagnoserna skulle vara så lika varandra faktiskt..

Jag har ADHD och min bror AS, vi har problem med helt olika saker.

Intressanta ordväxlingar här!

Själv har jag "bara" AS, men, som jag i något annat sammanhang här har påpekat, känner jag stor sympati för (praktiskt taget alla[?])  ADHD-individer, vad det nu kan bero på. Ett svar på det hittar jag ju nu i det, att vi - AS och ADHD - kanske har en gemensam kärna i vår kognitiva särart att ta in mycket. Vad vi sedan gör av det i våra respektive hjärnor, det är kanske en sak för oss respektive? :)

#18 Läste din blogg var kul att läsa hur det är att leva med Asperger, men blev ännu mer förvittad nu känns det som om… Vissa saker var bara precis rät men något av det var bara lite likt… Usch, vad jag känner mig dum nu… :$

Något som jag kom att tänka på var när du skrev om potatismos, tycker exakt likadant, men det är kött i allmänhet som jag ogillar, smaken går ann men koncistensen är hemsk! Men mat i allmänhet brukar osse vara väldrigt tråkig måste jag säga, smakar inget speciellt…

#21: Även personer med AS är olika naturligtvis.  Det finns många saker som de flesta med AS har svårt för, som jag har lätt för.

Jag skulle kunna tänka mig att en huvudrubrik på aspergare kan vara

l å n g s a m h e t

långsamhet i utveckling, långsamhet i uppfattningsförmåga, långsamhet i matsmältning, långsamhet i dygnsrytm, långsamhet i begreppsligande, långsamhet i anammandet av nymodigheter.

Men verklighetsuppfattningen är vanligtvis mycket klar och konstant; därmed högkvalitativ.

Kanske karaktäriseras ADHD:are på motsvarande sätt av - inte långsamhet - utan

s n a b b h e t

?

#19 Ah, då har jag missförstått, igen. ;)
Jag har AS och min sambo misstänkt ADHD (ska visserligen utredas för AS också, men det tror inte jag han har, då han inte alls har samma problem som mig.) Däremot har vi båda svårt att koncentrera oss, fast på olika sätt. Lite det jag menade kunde vara lika diagnoserna.
Givetvis är diagnoserna olika, men endel småsaker kan vara lite lika ibland.

#21 Det man måste tänka på är som andra säger, alla är olika. Det finns nog ingen med diagnos (vilken som helst) som är den andra snarlik. Jag t.ex har inte samma problematik med mat som jag vet andra med AS har. Att de knappt äter alls osv. Jag är åt andra hållet. Gillar mat för mycket. Men har fortfarande samma problem med att jag blir väldigt fokuserad på en sorts mat när jag blir sugen. Då duger liksom ingenting annat än det jag vill ha. =/

Testet du gjorde tycker jag är en bra indikation. När jag började fundera i de här banorna så gjorde jag först onlinetestet, fick höga poäng för AS, så jag skrev ut resultatet och tog med mig till min psykolog. Han var tveksam till det. Men jag stod på mig, tog med min syster som var den som fick mig att undra från början, och på den vägen blev det en utredning ändå.

Jag känner igen mig väldigt bra i det mesta i AS symtomen, men det är just det med anisktuttryck, att förstå o.s.v. Jag förstår dem ganska bra, men samtidigt så känns det som att folk förstår varandra mycket bättre än vad jag förstår dem… Sen det där med att använda ansiktuttryck, det kan jag väll vara ganska bra på osse, men det är bara dem enkla varianterna… Jag vet inte om jag kunde det innan, men jag har en viss misstanke på att min bästis jag hade i 5 (tror jag det var) har lärt mig en stor del av de sociala reglerna och det andra…
Det är väll mest detta som jag hänger upp mig på, för just den delen är väll en ganska typsik del hos en aspie?
Sen känns det helt fel att be om en utredning och sedan visar det sig att jag inte har någon bokstavsdiagnos, det kommer ju kännas jätte dummt att ha startat utredningen då..

#25 Klart det inte ska kännas dumt. :) och det kommer inte de som gör utredningen tycka heller! Jag tror knappast att alla de utreder får en diagnos. Utan det är nog många gånger som man inte hittar något. Men vet man inte, men känner att något är fel så tycker jag att man bör testa. :)
För tänk om du får en diagnos då?

Det här med ansiktsuttryck etc är väldigt olika från person till person med AS också. Jag är duktig på det ibland och ibland inte. Jag har också lärt mig många saker under min uppväxt, och jag är duktig på att gömma mina problem.
Personligen har jag tydligen brist på att visa egna ansiktsuttryck och mimik. Men det finns de som är bättre och sämre på det. Som sagt, alla är olika. Det kan också vara så att du inte har full AS, utan kanske atypisk autism. Det man sätter när inte alla kriterier stämmer överent med AS.

Jag läste mycket i flera månader. Allt jag läste stämde mer eller mindre. Inte allt förstås, då endel saker stämmer bättre på pojkar än på flickor t.ex.

För mig kostade inte heller utredningen något, kanske kan vara av intresse att veta? :) Så det är inte så att du kastar pengar i sjön om du inte får någon diagnos så att säga.

Läste igenom allt det du skrivit nu i tråden och jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver. Jag har inte heller jättehårda rutiner. Därmot är jag precis som du, att det blir en obalans/Kaos om den lilla rutin jag har, rubbas. Som t.ex, jag har som "rutin" att diska efter varje måltid. (nu har det blivit en gång per dag igen..) Skulle då t.ex telefonen ringa när jag tänkt diska, så blir det obalans och jag vet inte hur jag ska göra för att gå tillbaka till det jag hade tänkt att göra. Det blir alltså kaos, och ofta slutar det med att jag skjuter upp det istället.
Jag har också extrema problem med ljud. (det har du säkert läst i min blogg också.) Jag är väldigt ljudkänslig och kan inte filtrera bort bakgrundsljud alls. Det medför att jag inte kan föra ett normalt samtal om det är fler än 3 människor kring ett bord som pratar. Pågår en annan diskussion bredvid mig så kan jag inte koncentrera mig på "min" diskussion. Jag brukar förklara det som att alla ljud jag hör är i princip samma nivå hela tiden. Jag kan inte tona ner/bort de ljuden jag inte vill höra, som andra människor.

Känner du att du vill fråga mer så finns jag här. :) Bara att pm:a om du känner att du har frågor. Jag svarar mer än gärna.

Vad skönt att veta, det med ansiktsuttryck är väll det jag har undrat mest över, men om det är något mer får jag väll PM:a dig ;)
Men alltså, hur ber man sina föräldrar. Har ingen vidare kontakt med dem, alltså bor fortfarande hemma hos dem är ju bara 14. Men 'Mor jag vill ha en utredning så jag kan få veta om jag har AS eller inte' (eller något annat) Det känns fel att fråga det…

Det förstår jag. Det ÄR svårt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle berätta för mina föräldrar, och då är jag ändå 27. ;)
Känns det allt för jobbigt att prata, så skriv ett brev och be dem läsa. Fixar du att prata med dem, så be dem om ett "möte", så de också förstår allvaret i det du säger. Sätt er ner alla tre och förklara hur du känner, problemen du upplever och vad du läst dig fram till. Förklara att det vore viktigt för dig att få göra en utredning och att du behöver deras hjälp med en första kontakt med habliteringen.
Skulle de gå emot din önskan så ta kontakt med skolpsykologen om ni har en sådan.
*peppar*