Hej

Varför skulle du inte passa som mamma? Du har massor av egenskaper som "vanliga" mammor inte har…. Som dina barn skulle jubla över….

Sen tror jag du har rätt till hjälp… tror att AS faller under LSS om jag inte e ute o cyklar helt… Och du har all rätt i världen att bilda egen familj… med eller utan partner Du kommer inte bli sämre mamma pga din AS…. Du kommer bli den bästa mamman för ditt barn… och om du behöver så finns det stöd och hjälp att få…

Kramar Linda

Jag har ingen diagnos, men en del aspergerdrag och jag har visst haft en del problem som mamma(stresstålig är jag inte!), men vilka mammor har inte det? Jag har 4 barn (alla trevliga och härliga vuxna i dag), varav 1 med AS. Jag tror säkert att du kan bli en toppenmamma och behöver du hjälp, så fråga efter den. Alla föräldrar kan behöva hjälp någon gång!

Rätt har du ju att skaffa familj.  Det viktigaste är hur barnen får det inte att vuxna vill ha barn. Kan man vara egoistisk som förälder? Är det inte barnens väl och ve som gäller först, särskilt under småbarnsåren? Hur skulle du reagera om barnet är skrikigt t.ex.? På nätterna när barnet skriker och inte kan sova? Och du är dödstrött, vad gör du då? Vad tycker du om att få "smuts" på fingrarna? Har du tålamod med små barn som kladdar med maten o.s.v.? AS sägs ju vara ärftligt. Hur skulle du reagera om ditt barn får AS eller någon annan diagnos? Ja, det finns ju en hel del att fundera på. Du behöver inte skriva svaren här utan det är mest tänkt som lite att fundera på. Du kan ju prova att passa någons barn eller prya i någon barngrupp. Då känner du ju om du orkar med små barn för det är jobbigt med små barn - också.

#3 det där gäller ALLA som vill ha barn…oavsett funktionshinder eller ej….

Och det finns så mkt NT folk därute som skulle förbjudas att ha barn överhuvudtaget….skrämmande…. så fullkomligt olämpliga.

Jjonna har en stor fördel iom sin diagnos om hon väljer att berika sitt liv med barn… hon kan få hjälp. Genom hela graviditeten och livet där efter… det kan inte alla…. däremot är det självklart viktigt att tänka både en o två gånger extra, Vilket hon gör redan Vilket väldigt få nt människor gör alls

#4 Ja naturligtvis gäller det alla som vill ha barn. Ja, det finns många som är olämpliga att skaffa barn. Ja, det är seriöst av henne att fundera först. Det ska hon ha en eloge för. Jag kan inte bedöma hennes lämplighet som förälder. Jag vet ju inte ens vem hon är.

"Berika sitt liv med barn"!  Barn finns väl inte till för föräldrarnas skull?

#5 nä…klart dem inte gör… men det är ju en berikelse (knasigt ord)…. tycker jag

En stor eloge ska Jjonna ha…. *kram*

#3 Jag tycker som du, att det är viktigt att reflektera genom de sakerna du nämner. Att testa på att ta hand om barn är en bra idé, men det är också viktigt att vara medveten om att när man har små barn har man dem dygnet runt, inte några timmar bara på dagen.

# 4,5 & 6 Jag tycker det är helt rätt att uttrycka sig så, att man vill/väljer att berika sitt liv med barn. Vem skaffar barn för barnens skull? Den förälder som har sådan hybris att den påstår att den skaffar barn för barnens skull skulle bara skrämma mig. Att välja att få barn är ett helt egoistiskt val. När väl barnen finns är det självklart att de finns för sin egen skull men det är när de väl finns, inte när de bara är en hypotetisk tanke.

Jag tror absolut inte att personer med Asperger generellt skulle vara sämre som föräldrar. Om man har rutiner och ordning och reda runt sig är det till exempel jättebra för små barn såvida du orkar upprätthålla dem, barnen mår bra av att allt är lika, det ger dem trygghet. Samtidigt, om barnen vaknar på nätterna när du behöver sova hur blir det då? Hur blir det när de stör dina rutiner, orkar du det eller mår du dåligt då? Att aldrig få ägna dig åt det du vill/behöver för att må bra kan vara oerhört knäckande om det pågår dygnet runt i flera års tid. Tänk också på att om du får barn med Asperger kan det vara mycket jobbigare att vara förälder till dem, visserligen har du en insikt i situationen, och hur barnet upplever världen, men det kan vara mycket slit med alltifrån att lära barnen saker som andra barn lär sig mer eller mindre automatiskt. Det kan också innebära mycket extra jobb med kontakter med skola mm

För mig personligen hade jag troligtvis valt att inte skaffa barn om jag vetat vilken påfrestning det hade blivit för mig, nu var det inte planerat första gången jag blev gravid. Men en annan aspekt är också ärftligheten, jag har mått väldigt dåligt i hela mitt liv och i och med att mina barn har hög risk att få samma eller liknande problem som jag (adhd/autism) så vill jag inte ge det vidare till dem. Samhället blir dessutom alltmer stressat och förutsättningarna för att må bra med dessa funktionshinder blir inte större.

Jag har lärt mig oerhört mycket av att ha barn, men det har också kostat mig väldigt mycket. Tyvärr är jag inte på fötter än och jag kanske kommer ha helt annat perspektiv den dagen jag kommer ut på andra sidan, men än har jag inte gjort det. Mitt personliga råd är att du funderar igenom saker som hur tätt du skall ha barn exempelvis, då det kan vara extra påfrestande att ha två små barn samtidigt. Jag var nästan fixerad vid tanken att mina barn skulle vara nära varandra i ålder, jag hade gärna haft dem ännu tätare i ålder än vad de är (17 månader) bara för att de skulle ha så stor glädje som möjligt av varandra. Och jag tror det var just att jag fick dem så tätt som var spiken i kistan för mitt mående.

linhof har en viktig poäng i att det finns väldigt många olämpliga föräldrar oavsett hur neurotypiska de än är. Och min kommentar om risken att barnen ärver ens Asperger gäller ju allt ärftligt som diabetes, allergier mm mm och jag tror inte det finns speciellt många människor kvar i slutändan som har gener som inte innehåller något negativt, och skulle det vara så att det finns personer utan ärftliga sjukdomar i familjen, då är de säkert riktigt otrevliga ;o)

Tyvärr tror jag att det är lättare för en man med Asperger att ha barn än för en kvinna, då det traditionellt sett åligger en större del av det sociala ansvaret på en kvinna, alltifrån att hjälpa barnen ringa kompisar de vill leka med och kontakta andra föräldrar. Även om man som par kan komma överens om att mannen tar hand om mycket av sådant så kan det bli oerhört tydligt hur man skiljer sig från andra "normala" föräldrar. Jag har alltid känt hela mitt liv att jag har varit annorlunda, men aldrig kunnat säga att det var så, utan det har varit en diffus känsla, sedan jag fått barn har det blivit så konkret, saker som andra mammor klarar med vänsterhanden hur enkelt som helst klarar inte jag av ens när jag kämpar som en blå. Sedan handlar ju det här mycket om hur man tar det, har man god självkänsla och rycker på axlarna åt att alla andra är på ett sätt och man själv inte, då är det ju ingen big deal, men för mig har det skapat stor ångest. Jag är perfektionist och jag vill kunna ge mina barn allt, klara allt. Jag vet att jag har tillgångar många andra föräldrar saknar men det hjälper inte  för jag mår dåligt när jag inte har perfekt ordning i huset och när jag inte kan vara ALLT.

När jag fick barn vid 29 års ålder fick jag en chock! Jag hade inte det minsta erfarenhet av barn. Speciellt inte ett barn med Aspergers och ADHD. Visste inte ens vad det var då. Visste ju inte ens om att jag kanske har samma diagnos.

Kan bara säga med den erfarenhet jag har att både min dotter och jag haft ett riktigt HELVETE ända tills min dotter fick diagnos och hjälp.

Nu har ju jag iof varit ensam och utan hjälp i alla dessa år, men det är nog svårt ändå även om man är två och har släktingar som stöttar.

Men som sagt, detta är min erfarenhet. Det är säkert helt annorlunda för andra

#7 Tack för ditt inlägg. Jag tror att du varit en bra mamma. Ingen kan ge sitt barn allt. Man är bara människa. Det viktiga är att barnen får en någorlunda trygg uppväxt och att barnen känner sig älskade. Du har helt rätt. Jag tror också att det är svårare för kvinnor med AS eller ADHD att ha barn. Männen kommer lättare undan och det accepteras lättare om männen beter sig på ett sätt som kan vara typiskt för dessa diagnoser. Tyvärr.. Detta gäller nog inte bara för kvinnor som föräldrar utan generellt. Man ser inte med så blida ögon på flickor som är stökiga, orediga eller vad det nu är.

#1 Det där med LSS har jag nästan gett upp, de är rätt stränga med vilka som har behov av stöd. Som jag skrev innan har jag inte en "grov" Asperger, mycket av mina problem har försvunnit med tiden. Jag har tillexempel inte längre problem att få kontakt med andra, ingen i min omgivning hade trott att jag skulle kunna ha en diagnos innan jag berättar det. Jag kan prata med de flesta, framstår bara som lite allmänt förvirrad och blyg ibland tyckder de kanske. Och LSS anser att de inte behöver gå in med stöd när jag har familj, vänner och partner runt omkring mig som får min vardag att fungera väldigt bra.

Men frågar man de i min närmsta omgivning som mina två närmsta vänner, min sambo och min familj tvekar de verkligen inte om att jag har Asperger. Jag gör inte saker som alla andra. Och jag blir lätt stressad då jag börjar gråta/blir arg, som i stormarknader och när jag ska göra något jag är nervös över och därför planerar in hur allt ska vara i mitt huvud sen så blir det inte som jag tänkt det och då kan jag bara gå och lägga mig i sängen resten av dagen. Jag klarar inte av att gå själv till nya platser som till läkare, tandläkare osv. Jag kommer aldrig ihåg namn eller personer.
Jag behöver sova mycket inte så att sömnen behöver vara sammanhållen men får jag ingen sömn alls slutar jag fungera.

Ja det är en del saker som gör att jag blir osäker på om jag verkligen klarar av uippgiften att vara förälder, min familj säger att det är klart jag kommer kunna ha barn i framtiden och speciellt med min sambo eftersom han stödjer mig så mycket och "det är han som är kvinnan i vårt förhållande". han är den där underbara personen som håller ihop allt och får allt att fungera i vardagen, den rollen som kvinnor tradionellt sätt haft.

Sedan gillar jag barn, jag gillar själv att leka så barn brukar dras till mig.. I situationer då det har krävvts från mig har jag visat att jag kan ha tålamod att ta hand om andra och klara stress med ett lugn.

Det är som om att när jag verkligen får in i mitt huvud att det är allvar då klarar jag allt kalant" Och kanske skulle det bli så om jag fick barn?
Att man klarar extra mycket då.. Det är svårt, känns som om det finns aspergergrupper om det mesta, studier arbete och boende och sånt. Men inget om hur det är att vara förälder med Asperger?
Kanske är det för att diagnosen är såpass ny och de flesta med diagnosen är rätt unga?

Det är en del att fundera på, tack för era kommentarer. Och om det finns fler här som har Asperger och barn så får ni gärna berätta om hur det går för er!

#11: Du skriver att det inte finns så mycket skrivet om att vara förälder och ha Asperger. Det stämmer nog. Däremot vet jag att det har följt med som en del i många berättelser här. Tyvärr har jag inte några länkar att ge dig, men om du söker lite kanske du kan hitta det.

Vänliga hälsningar

Niklas

Cattis har ju skrivit en artikel om att vara bokstavsmamma, visserligen är det ju om olika bokstavshandikapp, och inte specifikt för just asperger men kan ju vara intressant för dig ändå Jjonna!

Man kan också tänka på att ens barn kan ärva handikappet. Det är ingen anledning att inte skaffa barn, men jag tycker att man ska vara inställd på att det kan bli så. Det har sina utmaningar. Fördelarna med att ha barn är dock oändligt mycket större, tycker jag.

Vänliga hälsningar

Niklas

#14 Jag är bara rädd att mina barn skall behöva lida lika mycket som jag har gjort om de får samma handikapp, och dessutom kanske inte jag kan lära dem saker som jag inte själv förstår vad gäller hur vänrelationer fungerar, det känns jättehemskt att inte kunna handleda dem vad gäller sånt, jag vill verkligen inte att de skall behöva gå igenom samma helvete som jag.

Elva, precis så tänker jag oxå. Och hade jag vetat i förväg att min dotter skulle få uppleva detta helvete så hade jag ALDRIG skaffat barn. Men trorts det är jag överlycklig över att hon finns och tycker hon är världens sötaste goaste vackraste tjej och jag skulle aldrig vilja vara utan henne.

#16 Precis så känner jag med, jag kan ibland vara glad att jag inget visst innan så jag slapp fatta det beslutet. Mina ungar är helt fantastiska och jag har svårt att förstå att de faktiskt är mina och ändå blivit så underbara. Alltihop är väldigt dubbelt!

Många kramar på dig aspie

#15: De kommer inte att ha det som du. Du finns och du vet vad det kan innebära att ha de svårigheter de kan få. Dessutom, och det ska inte underskattas, har mycket hänt sen du var barn. Det är inte bra än, men det är säkert mycket bättre på många sätt. Har de svårigheter kommer det att uppmärksammas tidigare. Bara det är en stor skillnad.

Jag tror inte att du behöver vara rädd att de ska få det för eländigt. Alla växer upp med några saker som är mindre bra, oavsett om man har funktionshinder eller inte.

Vänliga hälsningar

Niklas

Kram tebax goa fina Elva

#13 tack så mycket! ska läsa den !

Min pappa har Asperger, så jag kan ju ta det ur ett barns synvinkel eftersom jag växt upp med det hela.

Det är jobbigt, det tänker jag inte ljuga om. Jag älskar min pappa mer än allt annat och bor heltid hos honom nu, jag har en slags "känsla" att jag måste ta hand om honom så gott jag kan.

Alltså jag måste påpeka, att rutiner är ju super viktigt och ett barn förstör alla rutiner. Ett spädbarn eller ett småbarn kan inte rätta sig efter special rutiner.
De kan även få utbrott, och som förälder så måste man kunna stötta och uttrycka sig mycke känslomässigt o förklara saker o ting.
Det kan man oftast inte med Asperger, o de känner frustration o kan ta till de fysiska. (Min pappa slog mig en gång när han inte visste vad han skulle göra). Som barn ändå upp tills jag var typ 14 kunde man inte förlåta det men sen när man förstod vad Asperger innebär så förlåter man för de menar inte att vara elaka.

Jag hade även perioder då jag vägrade att träffa min pappa, ända fram tills ungefär 11 års ålder, för som barn förstod jag inte hans behov av rutiner och förstörde dem gärna som barn gör.
De är även jobbigt om man vill prata ut och man märker att föräldern inte förstår, då e jag glad att jag har en mamma som jag kan prata med.

Jag kan även känna att jag tycker synd om min pappa, blir jätte arg om någon är elak eller driver med honom (på arbetsplats kanske), och jag är som en tiger i försvar, eftersom han e så godtrogen och går på det mesta.

EN annan viktig sak, super jobbigt kan vara hans special intressen, lägger ALLA pengar på exempelvis några år frimärkssamlingar, andra år tv appareter (Ny varje månad), och de kan man inte om man har barn och ska prioritera andra saker. Mamma har även berättat att de hade super dåligt med pengar och han ändå kunde gå och köpa något till hans specialintresse för sista pengar utan att tänka sig för, o de va väldigt påfrestande för henne o relationen.

De kan också va jobbigt att man alltid måste tänka på att inte ställa typ disk att man måste plocka undan direkt (de har typ behov av pedanthet, vissa med asprerger alltså)..
Exempelvis kunde bli jätte förbannad (som tonåring är man väldigt stökig, slänger saker runtomkring sig)

Och, har man Asperger vill man gärna ha lång och god tid på sig innan man bryter någon rutin/vana, och som sagt med barn finns det ingen god tid att ge, det byts hela tiden.

Stressen tar död på mig, den blir värre och värre för år, svetten kan rinna och han kan bli super sur över små saker, som då disk/smuts eller att man lagt fjärrkontrollen på fel ställe.

jaja, det var bara lite grann av mig… så om du ska skaffa barn så e de nog super viktigt att ha en riktigt tålmodig och en jätte bra partner som har lätt o uttrycka sig känslomässigt och är o-egoistisk..
det med egoistiska har också varit super jobbigt för mig.

Barn kostar mycket, de vill ha fina kläder, saker, gå på sporter, klippa sig ja osv osv, vilket ibland varit problem med min pappa. Ej prioriterat rätt. Sagt att han inte kan ge mig pengar att klippa mig för de e så dyrt och sen gått och köpt en ny tv eller frimärkssamling om de då varit hans specialintresse.

#21 Det låter verkligen inte lätt. Att råka ut för såna saker - att en förälder köper dyra saker till sig själv medan barnet inte får ens det nödvändiga - kan sätta djupa spår. Att du förstår varför din pappa gör så räddar dig säkert ur de värsta självkänslekriserna.

Det är heller inte rätt att ett barn tvingas bli förälder till sina föräldrar. När du berättar om hur du försvarar din far tänker jag på familjer med beroenden. Det är vackert gjort, att ta hand om de människor man har omkring sig, bara det inte går ut över en själv.

Hade du en "riktigt tålmodig" och osjälvisk mamma, eftersom du har sån insikt idag?

Jag har AS men är inte mamma. Vill ha barn men kommer inte skaffa eftersom jag vet att jag inte skulle klara det eftersom jag blir skit stressad av minsta lilla sen med tanken av att AS ligger i generna och kan spridas vidare är ingen höjdar punkt för min del heller.

Min rekommendation till dig är att du kan vara barnvakt till någon för att se hur det fungerar för dig.

Känner igen mycket av det som "hej123" skriver. Min pappa har Asperger, jag har det inte. Jag har haft en jävligt tuff uppväxt och önskar att ingen annan ska få vara med om sådant jag varit med om. Min relation till min pappa har satt djupa spår (djupa sår) i mig. Han fick sin diagnos för tre år sedan, han var alltså inte medveten om den under min uppväxt (jag är idag 21 år). Hade han varit det tror jag dock att min uppväxt varit annorlunda.

Jag tror att om man som "Aspergare" ska klara av att vara en god förälder så behöver man ha en god självkännedom. Man behöver ha en god insikt om sina brister och sina resurser. Ett hjälpsamt och gott nätverk kan också vara bra då det både för barnet och för föräldern kan vara viktigt med stöd utifrån då ens egna resurser brister. Man måste våga/kunna be om hjälp; för barnets skull. Som förälder måste man kunna se, förstå och bekräfta ens barns känslor. Man måste alltid finnas där. Man måste klara av att inte alltid ha en rutinstyrd tillvaro. Man måste kunna se hur det man gör påverkar barnet. Det finns inget utrymme att vara "egocentrerad", det finns inte utrymme att låta ens egna besvär ta upp för mycket tid, utrymme och känslor. Barnet måste komma först. Ett barn kan inte förstå innebörden av Asperger.

Sen min pappa fick diagnosen har mycket förändrats. För både honom och mig. Först och främst så mår han så oerhört mycket bättre, kan nog till och med säga att han är lycklig (han har inte varit det innan). Personligen har det lett till att jag har fått ompröva alla mina erfarenheter. Jag kan nu se de saker min pappa sagt och gjort (och de saker han INTE sagt och gjort) i ett annat ljus. Jag har börjat inse att det inte är mig det är fel på, jag är inte en värdelös dotter, det är inte mitt fel om min pappa tar livet av sig (vilket han hotat med många gånger innan han fick diagnosen), jag har också rätt att vara lycklig. De psykiska problem jag fått till följd av min pappas Asperger är stora och djupa, men det är först sen han fick diagnosen som jag har kunnat lära mig att hantera dem. Problem som jag kanske inte haft om han fått diagnosen tidigare.

Aspergare har lika stor rätt som alla andra att skaffa barn. Men med rättigheter följer också skyldigheter. Som förälder med Asperger får man väldigt stora krav på sig, man måste kämpa lite extra. Man måste kunna sätta sitt barns känslor och behov före sina egna. Om man inte kan det, då bör man överväga om man verkligen borde skaffa barn. Detta gäller ju förstås alla blivande föräldrar, oavsett diagnos.

Har problmenatik som inte är utredd men kan varaa Nevrologiskt. Jag har själv inga barn men länktar massor till att kunna skaffa. Är presis som dig orolig att jag inte ska kunna ta hand om mitt barn, Att min deprisjon ska hindra mig får natt gå upp på morgonen eller att andra problem uppstår.

Jag har en underbar sambo som jag vet skulle stötta mig och som säkert skulle se till att jag årkade med trotts all sträss.

Sen som andra säger jag skulle kunna få hjälp via vården.

Rädslan att barnet ska behöva lida som jag gjort finns starkt men jag tänker endå att det inte kommer hända. Som flera andra skrivit så kan du hjämföra med dig själv och redan där har barnet hjälp.

Prova att vara barnvackt ohc var runt barn mycket, kanske ävne rådfråga läkare eller psykologern, barnmorska. Sen ska du ju tänka på att ditt barn komerm var en helt anan ska en någon annans, för moderskännslorna kommer säkert hjälpa dig.

Antaglignen något som sagts 100 gånger redan. =)

Hoppas att det löser sig för dig.

Glöm aldrig att det inte är en lek med barn. Man kan inte lämna tillbaka dem om det inte fungerar.

Om man har svårt att orka med vårdkontakter vad gäller en själv, hur skall det då gå när man har ansvar både för sig själv och sina barn?

Att ha barn är för de flesta starka, friska och neurotypiska människorna en stor utmaning, många förhållanden spricker när barnen är små osv, vilket inte är en slump för det är en stor påfrestning med småbarnsliv.

Att då tro att det skulle fungera bra när man från början mår dåligt och är deprimerad kan jag tycka är lite naivt. Att skaffa barn med utgångsläget att man förväntar sig att vården stöttar är riskabelt.

Hur roligt skulle det vara om det istället blir så att sociala omhändertar barnen för att man gått in i en djupare depression och inte kan ta hand om sina barn fullt ut? Det är inte helt omöjligt att man hamnar där och då kan jag lova att det blir ännu svårare att må bra efter det.

Jag jobbade en hel del som vikarie på förskolan innan jag fick barn och det fungerade jättebra, jag gillar barn och trivdes superbra, men det är inte samma sak som att aldrig få lov att vila och/eller ta hand om sig själv och göra vad man vill under flera års tid. Man har ständig jour dygnet runt, året runt.

Arbetsförhållandena som förälder skulle knappast godkännas av facket.

Alla gör sina egna val, men jag tycker man bör vara realistisk och verkligen vara medveten om vad man ger sig in på.

Hej ts! Jag tycker du inte ska oroa dig så mycket över hur det kommer gå med föräldraskapet. Jag känner några tjejer som har AS och är nu mammor..Funkar finfint.
Modersinstingten och fadersinstingten finns även hos oss med AS. Och som du säger hittar du en fin kille så hjälper ju han dig också (vad vore han för en kille annars ;D)

Men sak är inte bra, ju mer du funderar över det ju mer blir du kanske orolig över det. Lita på dig själv. som någon sa här; Lss finns till hands om man behöver stöd. du har full rätt till deras stöd. Dom hjälper med allt ! Det finns också ett as-center inne i sockholm dit man kan ta sig till om man vill få hjälp med allt man oroar sig för.

Har du suttit barnvakt någon gång? även om det inte är samma sak så skulle nog hjälpa dig en bra bit påvägen med din osäkerhet.

Men då ska du inte börja med att passa en stökig och svår unge. Utan se om du har någon släkting eller vän som som har lugna barn och behöver barnvakt.

Jag gjorde i allafall så. För jag var lika osäker som du i princip och undrade lite hur det skulle gå för mig om ja skulle skaffa brn någon gång, om jag skulle klara det ansvaret. Jag fick många av mina frågor besvarade under dom 2½ åren som jag satt barnvakt samt lite bekräftelse på vissa tankar jag haft om uppfostran och såntdär.
(Satt barnvakt på helger och kvällar när jag inte jobbade)

Tänk på det att, alla med AS är olika. Så bara för att hej123 och -hannah-s pappor har varit såna dåliga fädrer betyder det inte att alla med AS är det eller ens har risk för att bli det.

Det jag kom o tänka på  nu när jag läste -hannah-s inlägg

"Som förälder måste man kunna se, förstå och bekräfta ens barns känslor. Man måste alltid finnas där. Man måste klara av att inte alltid ha en rutinstyrd tillvaro. Man måste kunna se hur det man gör påverkar barnet. Det finns inget utrymme att vara "egocentrerad", det finns inte utrymme att låta ens egna besvär ta upp för mycket tid, utrymme och känslor. Barnet måste komma först. Ett barn kan inte förstå innebörden av Asperger."

Rättare sagt är det så att som asperiger måste man lära sig själv att göra barnet till sitt specialintresse. för så länge man gör sitt barn till sitt specialintresse så blir man mer motiveras om man har AS, att lägga sin energi på barnet. Och, det kan vara svårt, särskillt om man har AS, att försöka ta till sig ett intresse, men jag har ett motto "fake it till you make it" ;D och då menarjag alltså att man ska spela att man är intresserad av att veta hur barn fungerar, man ska låtsas att vara intresserad av sånt som man inte orkar med kring barn egentligen.

Jag tror att dom flesta med AS har specialintressen som kanske har kommit till av en slump. Men som sagt, om man lär sig att behärska sin förmåga skapa specialintressen så blir plötsligt funktionshindret ett fantastiskt verktyg!

Ni som haft föräldrar med Aspergers, och ni som har barn med det, och tycker det varit jättejobbigt, önskar ni/era barn att ni/era barn aldrig föddes? Eller att ni/era barn dog nu?

Jag tror de flesta som växt upp extremt dåligt, och de flesta som växt upp lite mindre bra, ändå är väldigt glada att de lever, för om föräldrarna bestämts sig för att inte skaffa barn så hade de inte funnits alls.

Jag tycker man ska tänka noga innan man skaffar barn, men man kan inte låta bli om man verkligen vill för en småsak. Alla människor, NT eller inte, måste offra saker, och har något form av problem, stort eller litet, som kan ställa till det.

Har man stora problem av sitt handikapp att ett barn inte får plats i ens liv, då kanske man ska stå över.

Jag påbörjar snart en utredning om AS, och jag tror starkt att min pappa även har det, men jag har aldrig haft speciellt stora problem i min familj. Min mamma tycker väl det är jobbigt med alla möten, men hon har då aldrig klagat eller önskat att jag inte fanns.

Min pappa är precis som #21 beskriver, men jag har aldrig haft några problem med det. Han har inte varit så närvarande, och han har spenderat mycket pengar på sina specialintressen. Men jag led inte mer än att jag inte hade speciellt bra kontakt med min pappa, och det led jag faktiskt inte alls av - medvetet iallafall.

Min pojkväns (som har diagnosticerats med asperger) pappa har Asperger. jag tror också att det är viktigt med självinsikt när man har Asperger särskilt.

det är väl ganska vanligt att man inte riktigt ser hur mkt ens egna beteende påverkar omgivningen. och det är just detta som är dumt att min killes pappa inte har mer insikt i. han är väldigt rutinbunden, och har väldigt bestämda åsikter. så som han lever, så ska också de som lever i hans hus göra. och om man tycker/gör annorlunda än honom i vissa avseenden, så blir han väldigt upprörd. han säger precis vad han tycker och har en väldigt speciefik smak och åsikter om mkt. därför har hans dotter blivit väldigt bunden vid vad han tycker och söker konstant erkännande hos honom.  

förutom Asperger så har han haft en jobbig barndom och är ganska depressiv och under min pojkväns barndom pratade han om att ta livet av sig då och då, när han lände att han misslyckades med ngt, tex när hans barn inte gjorde saker på det sätt han gjorde/ville. vilket har gjort att hans barn har fått ta ansvar för att han ska må bra, inte bli ledsen, arg osv. och därmed har de hindrats från att göra som de vill. det har påverkat deras självbilder väldigt mkt.   

Eftersom deras mamma också inte har haft det lätt och är väldigt "hispig" och flaxig som person så har de inte haft så mkt stöd därifrån.

men det beror mkt på vilken "sorts" Asperger man har tror jag. min pojkvän är inte alls aspig på det viset som hans pappa. men om man vet med sig att man har väldigt bestömda uppfattningar om saker så behöver man vara medveten om det och tänka på att de behöver få göra som de vill (i viss mån) och inte ta det personligt om de tycker annorlunda än man själv.

hoppas det nu går att läsa, blev lite snabbskrivande här så det är nog lite konstig text :)