Hej Cochon (d'Inde?) !

Jag vet inte hur gammal du är, men jag minns själv hur viktigt det kändes i mina tonår att ha mycket kompisar - det var så för alla, tror jag. Satt man hemma en endaste lördag, så kände man sig som en utomjording minst.

Så din mamma skulle ju rent teoretiskt kunna ha rätt i, att du inte med naturlags nödvändighet behöver ha Aspergers syndrom, bara för att du sitter hemma på ditt rum en lördagskväll.

Nu svarade du ju din mamma (eller tänkte tyst för dig själv), att du inte kände dig annorlunda för att du inte hade den sociala gemenskap som du önskade dig, utan att det förhöll sig som så, att du faktiskt inte ville vara ute med kompisar.

Och på den grundvalen föddes dina funderingar om, utifall du skulle kunna vara behäftad med Asperger. Och jag tycker faktiskt, att dina tankar därvidlag kan vara berättigade. Fundera gärna vidare! Läs om Asperger! Skriv mera här - och få synpunkter och respons tillbaka!

Alltså, jag vill inte umgås med folk, och jag är ensam så fort jag får chansen. Så jag är ensam mer än bara Lördagskvällar. ;) Och hale sommarlavoet har jag varit iprincip ensam, och jag har bara mått så bra av att få vara själv, det är härligt!

Jo, detta är ett ganska starkt tecken tycker jag sen t.ex hatar jag att äta kött eftersom konsistensen är ju hemsk, man mår illa… Blää. Sen är det lite fler saker som när det gäller mat som ska vara typiskt AS som jag känner igen till tusen. Och jag har problem med att sortera ljud osse och mitt special intresse är djur, speciellt marsvin. Är lite tomt i huvudet just nu, men jag kommer nog på mer snart ^^

Min mor kom upp och sa att hennes kusin hade en autistisk dotter och att jag inte kunde vara det då. Och att det var trams o.s.v. Usch just nu vill jag bara försvinna… Finns det inget annat sätt som jag kan få reda på om jag har AS eller inte… För jag sa att hon bara kunde skita i det, för om hon inte förstår så pallar jag inte försöka mer utan att ha något mer som säger att jag kan ha AS.

Ojsan, skulle ju skriva mer, det klöddade…

Är 14 om det blir bättre för dig att veta det ;)

Och ja Cochon d'Inde är tanken, men det blev för långt att skriva så förkortade det lite ^^

Det kan nog vara så att många föräldrar i det längsta vill blunda för att det skulle vara något "fel" på deras barn. Jag tror till exempel att mina föräldrar till varje pris ville att jag skulle "duga", vara duktig i skolan och så. Så därför bestämde de sig tidigt för att jag skulle vara "normal". Det var inte så bra i längden. Mycket bättre är det nog då att man vid minsta misstanke går igenom en utredning, så att man så snart som möjligt kan få den hjälp och det stöd som samhället kan erbjuda en, om man har AS.

Nu börjar väl skolan i nästa vecka? Kan du inte prata då med exempelvis skolsyster eller om det finns en kurator, om dina funderingar om AS?

Kan du prova att ta en lista med symptom på asberger och skriva i vilka som passar in på dig och be dom kolla på det? Se att det faktiskt är mycket som stämmer? Orkar du inte prata med dom igen kan du kanske skriva ner det i ett brev eller mejl så behöver du inte stå öga mot öga med dom.

Annars tycker jag det är en bra ide att försöka prata med skolsköterska eller kurator. Vill du inte prata med någon på skolan kan du vända dig till ungdomsmottagningen. Därifrån kanske du kan få ett bra stöd och hjälp att ta upp frågan med dina föräldrar igen.

Finns kuratorer på ungdomsmottagningen, tycker du ska prata med dom faktiskt. Berätta om vilka problem du har och dina tankar om att du kanske har AS. Berätta varför du vill ha en utredning, varför det skulle hjälpa dig.
Där kan du antagligen få hjälp att få kontakt med något team inom landstinget som har hand om utredningar.

Ungdomsmottagingen riktar sig ju ändå till din åldersgrupp, och dit kan du gå utan att behöva prata med din mamma. De är till för att hjälpa ungdomar och kan nog hjälpa dig att prata med din mor också.

Har gått till kurator på ungomsmottagingen långe när jag var yngre, men sedan fick jag hjälp att komma till en psykolog på sjukhuset istället. Så i min stad vet jag att de har kontakt med psykiatrin på sjukhuset iaf.

Usch, mina föräldrar vill jag inte snacka med över huvudtaget. Hon bara säger till mig hela tiden 'Hur kunde du tro att du har något sånt?' 'Det är inget fel på dig' 'Du har ingen sjukdom' 'Vem har inbillat dig det?' Hon fattar inte! Hon bara utgår från att jag inte har några vänner eller 'sjukdom'… Dess utom sa min lillebror till mig 'Trodde du verklligen att du var psykiskt sjuk? Trodde du verkligen att du hade en sjukdom?!' Åhh, suck.., det är ingen sjukdom -.-
Personligen skulle jag mycket hellre stämplas som aspie än som 'normal'…

Kuratorn på skolan har jag haft kontakt med för när jag började sjuan var det fler folk än jag var van vid o.s.v. Så jag fick ganska ytliga problem, för det sociala umgänget var förstort bl.a… Men hon tog mig aldrig på alvar, trots att när jag blev orolig av alla människorna och allt så började jag skaka och usch… Hon fattade inte heller något… Så att lita på folk är dock inte min starka sida…
Hur ska jag ta reda på var ungdoms saken är då? Jga har inte koll på sånt…

Vet inte var du bor så kika här http://www.umo.se/Ungdomsmottagningar/

#7 Jag kan upplysa dej om att det där att inte bli trodd, att folk inte lyssnar på en, tar en på allvar - det hör till syndromet (det aspergska). För mej har det varit lika dant i all tid. Och allt beror på att vi aspergare är så dåliga på att meddela känslor till andra. Det är fruktansvärt, egentligen. Men kanske kan mina erfarenheter, som jag nu har delat med mig av till dig, vara förhoppningsvis stärkande för dig. Så: stå på dig! Ge inte upp.

Min erfarenhet är (tyvärr) att mammor sällan vill erkänna varken för sig själva eller sina barn att de kanske har en (neuropsykiatrisk) diagnos. Förmodligen menar inte din mamma ngt illa med detta; det är bara en form av förnekelse som baseras på att hon inte vill att ngt skall vara "fel" med dig.

Min mamma reagerade på exakt samma sätt när jag delgav henne mina misstankar om ADHD - men nu när jag är diagnostiserad har hon tagit det till sig.

Måhända har hon inte tillräckligt med kunskap om diagnosen för att veta vad den verkligen innebär och hur den yttrar sig? Jag skulle tippa på att det är så, samt att hon så gärna vill att du inte skall ha en diagnos att hon helt enkelt tror att hon lugnar dig genom att svara dig såsom hon gjorde. Med andra ord: Hon menar inget illa, men det blir bara fel.

Jag vet att själv hur ont det gör när man äntligen(!) tycker att man har funnit en diagnos som inringar ens problematik och förklarar saker om en själv som man aldrig har förstått sig på - och sedan när man delar med sig av sina tankar, blir man inte tagen på allvar. Det är tyvärr väldigt, väldigt vanligt. :(

Som jag ser det, kan du kan välja mellan två förhållningssätt gentemot din mor:

• Antingen nöjer du dig med att konstatera för dig själv att hon har bristande kunskaper i ämnet och inbillar sig att hon gör rätt (och kontaktar en läkare för att få till stånd en utredning utan hennes "medgivande").
• Eller så ger du dig in med blod, svett och tårar för att kämpa för din åsikt och inleder en slags "informationskampanj", där du helt enkelt fokuserar på att öka hennes kunskap om Asperger-diagnosen.

Jag hinner tyvärr inte skriva mer nu, då jag måste skynda iväg (är redan försenad), men jag återkommer senare under kvällen…

*brått, brått*