Jag har länge velat skriva här, men har inte vågat av ena eller andra skälet. Det var flera år sen jag skrev här sist. Ikväll känner jag dock att jag skulle behöva skriva av mig lite. Jag har ingen lust att betunga föräldrar eller vänner med mer än vad dom redan står ut med. Lite kort om mig är:

Mitt namn är Caroline, jag är 21 år gammal, bor ensam i en liten tvåa med en del djur och är diagnostiserad med Asperger och Tourette. Har även social fobi och torgskräck, men till en ganska mild grad.

Hur som helst, det känns som om jag tagit mig vatten över huvudet. Varje dag. Bara genom att vakna. Det känns som att ha en tung sten i bröstet och ett regnmoln följandes en hela dagarna. Allt som tidigare varit så kul att göra känns bara som jobbiga sysslor och plikter. Ingenting är kul längre.

Dessutom är det så mycket på gång i livet att det är svårt att hinna med och andas ibland, känns det som. Jag skrev ihop en lista för mig själv för att ha lite bättre koll, som jag klistrar in här.

1. Att sköta hushållet i lägenheten. Jag flyttade i slutet av april, väldigt hastigt, och kämpar med att ha koll på allting. Har jag matvaror hemma? Hur länge sen var det jag dammsög? Finns det rena kläder? Har jag betalat räkningarna? Är disken gjord?

Jag har ingen diskmaskin, så allt måste diskas för hand. Vilket tar jättelång tid för mig och är jättejobbigt.

2. Ta hand om djuren. Jag har 16 husdjur vilket låter väldigt mycket, men 11 av dom bor i fyra terrarium. Det är 10 salamandrar och en leopardgecko. Alla dom är +10 år gamla och verkar leva i evighet (inte för att det stör mig). Det är inte så jobbigt att sköta dom (bortsett från terrariumrengöringen), men med så mycket på tankarna är det svårt att hålla reda på när dom sist fick mat, vilket ger ångest ibland (dock, dom svälter inte, skulle jag aldrig tillåta).

Dom övriga djuren är en Golden Retriever, som är ljuset i mitt liv och som förtjänar längre promenader än vad jag orkar gå, men där hjälper min pappa mig åtminstone. Sen så är det fyra råttor, varav en precis har blivit sjuk (misstänkt förkyld) och måste in till veterinären imorgon. Det oroar mig en del och kostar pengar.

3. Jag har två daghundar som tillhör ett par goda vänner till mig som jag går ut med tre dagar i veckan tillsammans med min hund. Dock så bor hundarna över en kilometer bort, så det blir en hel del promenerande dom dagarna, vilket gör mig rätt slut. Plus att ångesten över att behöva vakna och gå upp för att passa en tid gör att jag får sömnproblem.

4. Just nu går jag också en utbildning till att bli hundinstruktör. Det var förr i tiden min största dröm, men ju mer tiden gått, desto osäkrare har jag blivit på det hela. Jag gick första helgens första dag, men sen klarade jag inte av att gå upp till resten av helgen. Vet inte om det var fysisk eller psykisk utmattning som fick mig att lägga ner.

Sen så är det tonvis med hemarbete, som innebär även saker som är svåra för mig som att kontakta människor jag inte känner. I övrigt har jag inget arbete eller övriga studier, det här är i stort sett allt.

5. Den person jag älskar har blivit portad av sina föräldrar från att träffa mig eller ens ringa till mig, vilket har lämnat mig ganska (snarare väldigt) olycklig och… hjärtekrossad, kan man kanske säga. Föräldrarna pratar om principer och disciplin… Ingen av oss förstår vad som är på gång eller varför dom gör och agerar som dom gör. Jag antar att det är vettigt i deras ögon, men inte i mina…

För mig är det bara tungt. Det känns som att allt jag gör, allt som kopplas till mig, bara blir och är fel. Jag vet att varje val man gör har konsekvenser, men… det känns som att varje val jag gör får något att rasera fullständigt.

6. Varje val jag gör och beslut jag fattar ifrågasätts och kritiseras, av alla i min omgivning. Boendestödjare och föräldrar, särskilt min pappa. Så fort jag får en idé eller kommer på någonting så får jag alla negativa sidor och aspekter om det hela upplysta, så jag tappar fullständigt intresset och lusten och sjunker ner till 0 igen.

Det värsta av allt är att jag fortfarande är så beroende av deras hjälp. Med allt, i stort sett. Fakturor, svårigheter och komplikationer med Internet och TV, autogiro (som jag knappt har koll på vad det är) och tonvis andra saker. Pappa hjälper till, men alltid under högljutt klagande och gnällande om det och sedan skuldbelägger han mig för det. Han gör uttalanden om mig som inte stämmer, skyller det på att han inte känner mig ordentligt och säger att han inte har tid eller ork att lära känna mig för att allt han behöver hjälpa mig med tar all tid.

Jösses, vilket långt inlägg det här blev! Det var inte min avsikt. Jag blir imponerad om någon faktiskt orkar läsa igenom hela, i och med längden och innehållet…

Jag menade inte att låta så gnällig och klaga (jag tycker egentligen att jag har det ganska bra), men ikväll blev saker och ting för mycket. För många bollar i luften, kanske. Motgångar blir jobbiga i längden. Särskilt när det inte finns många ljuspunkter längre… en av dom starkaste togs ju nyss ifrån mig…

Hur orkar folk?
Det finns dom som har det så mycket jobbigare, jag har läst många inlägg här, och jag blir så imponerad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Folk som har det så obeskrivligt svårt och jobbigt men ändå klarar av att fortsätta kämpa. Det är en otrolig inspiration för mig.

Okej, nog skrivet. Ska se om jag inte kan få i mig lite sömn. Som sagt, inlägget blev för långt, men det var skönt att få skriva det.

"And every time I'm having fun There's something I'm doing wrong And all these warning lights are lit But always after you need it"

Racoon - Laugh about it