Absolut finns det olika nivåer,grader osv.Sen finns det oxå ADD.Jag har en del runt omkring mig med ADHD och vi är mkt olika varandra.Sen har vi såklart oxå saker vi är lika på,men det går ej att jämnföra oss ändå,vi är för olika,trots samma funktionshinder.

icke att förglömma: det är även ofta skillnad mellan könen, tjejer vänder ibland sin hyperaktivitet inåt istället för att fara runt mellan golv och tak.

Det finns väldigt många faktorer som spelar in, så det kan mycket väl vara ADHD utan att du är lik din kamrat med den diagnosen.

Tassy; tack, det kan förklara en del :) Om det nu skulle vara så. Tyvärr tar ju utredningen lång tid.

Jo tyvärr är det jättelång kö på en del ställen runt om i landet. Men när utredningen väl är igång så brukar det gå undan.

Jag vet inte hurpass du har kikat runt här inne än så länge, men det finns någon/några kanonbra artiklar om bokstavsflickor som jag tror kan vara väldigt läsvärda för dig.

lycka till!

Tassy;jag vet, men jag klarar inte av att läsa dom just nu.jag har lite perioder.

Ok, jag förstår. Jag är likadan själv. Men då vet du att de finns och vart när du känner för att läsa dem.

Men för att komma tillbaka till din första fråga om det finns olika nivåer så jo det kan man nog kalla det. Varje enskild person är ju olika hårt drabbad och har sina personliga besvär. Sedan finns många faktorer som spelar in hur väl besvären kommer fram i dagen.

Jag själv är ganska kraftigt drabbad av Asperger, men har i kombination med bra uppväxtmiljö och annat lärt mig extremt bra att flyta in i samhället så mina problem märks inte förrän man börjar syna mig ordentligt. Detta är både en för- och nackdel eftersom visst har jag klarat mig bra i livet, men när det väl har krisat så har jag stått där utan kunnig hjälp, vilket har varit oerhört jobbigt.

Sedan kan jag nämna min bror också, han är ett riktigt yrväder som är mer högt än lågt, speedar lätt och är lättledd, men han fick ändå inte någon ADHD diagnos eftersom det är fler faktorer än bara det man "ser" som spelar in. Koncentrationssvårigheter och tankekaos är två stora punkter till exempel.

Man kan också få en extremt jobbig tonårsperiod som följd av bokstavsproblematik. Det hade jag, ush

Jag är diagnostiserad med ADHD sedan ett år tillbaka och blir uteslutande bemött med förvåning när jag berättar om min diagnos. Den vanligaste reaktionen är: "ADHD?!? Du? Nej, det hade jag aldrig trott, du som är så lugn och sansad."

Jag är sällan sådär utåtriktat hyperaktiv, men det händer. I mitt fall, är det till största delen en fråga om att jag är så medveten om vad som inte är okej i sociala sammanhang; därför sitter jag kvar på min plats utan att fara och flänga runt som en skottspoling, men om man kikar under bordet kommer man mkt riktigt att upptäcka ett ben som gungar fram och tillbaka eller ett par trummande fingrar. Subtilt, men likväl ett uttryck för hyperaktivitet. Så stressad är jag, i allra högsta grad.

Mao kan denna s k hyperaktivitet ta sig olika uttryck - och på så vis vara mer eller mindre uppseendeväckande. Men stressade, det är vi nog allihop; det är en del av ADHD:n.

Jag har dock två frågor till dig:

1. Hur kommer det sig att du tror att du har ADHD?

2. Har du alltid (d v s innan skolåldern) haft dessa symptom, eller har de utvecklats med tiden?

Fiction; jag har aldrig misstänkt det själv, utan det är min psykolog.

Alla uppfattar även mig som lugn, men jag gör som du.
Är stressad hela tiden. Och har varit våldsam sedan jag var liten.

Alla problem jag har har funnits med hela mitt liv.

#9 Okej. Ja, då låter det inte helt otroligt om så skulle vara fallet.

Men du har kommit igång med din neuropsykiatriska utredning nu, alltså?

#10 Japp. Äntligen.
Nästa månad har jag samtal med både skötare, psykolog och läkare.

Hera, jag känner också spontant att det kan röra sig om ADHD. Men det förtjänar att påpekas, eftersom de har pratat om Borderline, att de diagnoskriterierna går till en del in i varann.Jag var själv osäker till en början om huruvida det var Borderline eller ADHD.

Jag vet hur många frågor man har inför utredningen, och att man omväxlande känner  sig liten och att få en aha-upplevelse om att man kanske äntligen är på rätt väg! Men du ska veta, att när du nu äntligen har kommit till utredningen så kan det bara bli bättre!

Lycka till!

Håller tummarna för att allt ska gå bäst.. Lycka till.

Tack ni