Jag känner igen mig i vartenda ord du uttrycker!

Jag förstår mig inte på folk - i synnerhet inte "pöbeln". *suck*

Skönt att nåt känner igen sig!

För jag håller på att bli galen, för folk tänker inte. Frågar man hur de tänkte när de gjorde si eller så får man svaret "Det är ju så man ska göra." "Jaha, varför då?" "För att alla gör ju så.".
Folk tror hela tiden på saker de aldrig ens tänkt igenom, något nån sagt  som måste vara sant, men de har aldrig funderat över varför det skulle vara sant.

Ändå är det jag som har fel, gör fel och är konstig, fast jag är den enda som har en orsak till varför jag gör saker.

Jag förstår inte hur folk fungerar.

Jag känner också igen mig i vartenda ord!

Nej folk är märkligt!

Haller med. Folk ar bra underliga! Och en standig grogrund for irritation nar de inte gar att forsta sig pa.

Folk tänker inte rationellt, eller ja, de tänker inte alls verkar det som.

Hur klarar man det? Hur klarar man av att gå runt i världen utan att vilja veta hur saker fungerar, varför man gör som man gör och hur man kan göra saker annorlunda?

Jag vet inte när det är okej att förklara hur saker egentligen fungerar, förklara hur det om man tänker logiskt ligger till. Att saker inte bara händer, att det ofta finns logiska mönster och sanningar. Att bara för att "man alltid gjort så" och "alla andra gör så" behöver det inte vara rätt.
Ett exempel är att många säger att "min dator jävlas bara med mig, den gör inte som jag säger", men en dator är logiskt uppbyggd, den har ingen AI, den jävlas inte och den gör ALLTID som människor ber den göra.
Ett annat exempel är "min häst är dum, den ska alltid hålla på och tramsa bara för att jävlas med mig. Den har planerat detta hela dan..", vilket är omöjligt. Hästar kan inte tänka i dom banorna, den planerar inte saker och gör aldrig saker för att jävlas. Men nej, det fattar inte folk, utan det är hästens fel. Det är såklart aldrig människans fel, för den gör ju som den alltid gjort..

Jag blir så otroligt irriterad, för säger någon saker som är helt orimliga och irrationella så ses man som tråkig och jobbig om man inte håller med. Men i andra fall så är det bra att inte hålla med utan berätta vad man tycker.
När ska man göra vad!?

Det känns som att folk vet saker som inte jag vet, de ser och märker saker som jag inte har en aning om. De vet när man ska vara tyst, men hur vet man det? Hur vet man vad som ses som normalt beteende?

Hur blir man normal, och hur lär man sig hålla tyst och låtsas vara dum och hålla med om dumma uttalanden?

Är nog jag som är dum.

Varför skulle man vilja bli normal, om det är detta som är normalt?

För att de verkar må bättre, de tänker inte så mycket utan bara är. Det verkar otroligt skönt.

Tänkande och kunskap hjälper en tyvärr inte att må bättre, snarare tvärtom.

Också jag sällar mig till din "lärjungeskara" som håller med dig och förstår hur du tänker och vad du menar.

Men seriöst, Zaphix, det har aldrig fallit dig in att fundera på, om du - parallellt med din ADHD - skulle kunna ha aspergerdrag eller rent av vara aspergare? På din redovisning så får jag ofelbart sådana funderingar. Ja, jag känner mig rent av nästan övertygad om att du talar precis som en aspergare.

#9: Min bror har Asperger, och jag är inte så lik honom i sättet att hantera sociala situationer på. Jag har inte Asperger, det är jag säker på.
Däremot kan jag säkert ha drag av det, på vissa sätt är jag nog aspergare, men på många andra sätt är jag det inte på.

Har ju gjort NP-utredning, och den visade bara ADHD, iofs var det bara ADHD vi var inriktade på.
Mina föräldrar är ju van vid min bror, han är väldigt aspig av sig, så de ser mig som icke-aspergare. För i jämförelse med honom är jag duktig på det sociala.

Men drag av det kan jag tro på, men en hel diagnos uppfyller jag inte.

"Har på senare tid börjat inse att jag inte förstår hur andra tänker, hur andras tankebanor går. Jag förstår inte varför folk handlar som de gör, vad som ligger bakom deras ord.

Jag säger alltid vad jag menar, smyga runt ämnen, låtsas hålla med och såna saker förstår jag inte varför man gör. Jag förstår när andra gör det, jag förstår vad de menar, men jag förstår inte varför.

Människor gör så obegripliga saker, gör saker som de alltid gjort utan att fundera på varför de gör det. De tänker helt inte logiskt, förstår inte logiska samband.

Min terapeut tog upp det med mig igår, att jag måste lära mig hur man gör när man lyssnar. Ögonkontakt, inte värdera och vara ödmjuk. Jag är ödmjuk, det har jag inga problem med. Däremot förstår jag inte varför det ses som fel att ha åsikter som inte stämmer överrens med saker som alltid tänkts eller gjorts utan nytänkande. Förstår inte varför jag får kritik för att jag "söker konflikter", vilket jag inte ens gör. Har noll intresse av konflikter, avskyr konflikter. Jag förstår bara inte när det är okej att inte hålla med och när det är okej.

Ögonkontakt är jag mindre bra på, måste alltid tänka på hur mycket ögonkontakt man ska ha. När man ska se andra i ögonen eller inte, rädd att verka påflugen om jag råkar ha för mycket och rädd för att verka ointresserad om jag har för lite. Vet inte vad som är okej.

Har inga problem med att läsa andra, ser vilket humör de är på, vad de känner och såna saker. Men verkar missuppfatta saker stup i kvarten, tro att de menar en sak fast de menar en annan.

Jag förstår inte när det är okej att prata och inte, varför folk inte pratar i vissa situationer och gör det i andra. Vad som skiljer situationerna åt förstår jag inte.

Går ständigt runt och är irriterad på andra människor för att de inte tänker, för att de handlar utan orsak."

Nog framstår detta som mun-tal från en riktig fullblods-aspie. Åtminstone för mej, som är aspergare.

#11: Fast jag har ju inga problem att läsa av folks känslor och humör. Inga problem att läsa kroppsspåk och förstå undermeningar och läsa mellan raderna. Med mera..

Fast å andra sidan så är jag lite småkonstig, beter sig inte som andra och tycker inte som andra. Förstår ofta inte när man får prata om endel saker och inte, har mindre lätt att förstå när jag är välkommen in i ett samtal, när man räknas som med i en grupp av människor. Om det är okej att hoppa in mitt i ett samtal eller inte, om jag är välkommen eller inte helt enkelt.
Har också ofta mindre lätt att förstå när det är okej att skämta, vad som är okej att skämta om och om det är rätt människor att skämta med. Förstår ofta inte i förväg om folk kommer förstå det roliga eller inte, får ofta förklara vad som var det roliga..

Men jag är ingen typisk aspergare, det vet jag att jag inte är. Framstår för andra inte heller som en aspergare, det vet jag också.
Så AS har jag inte, däremot drag av det är fullt möjligt. Nu när jag börjar fundera över det.. Över varför jag inte förstår mig på hur folk tänker. Varför folk inte tänker som mig..

#12 Nu vill jag inte försöka bedriva någon slags övertalningskampanj om att du även bör ha en AS-diagnos, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera det du skriver. Hoppas alltså att du kan ta det för vad det är menat - d v s reflektioner på det hittills har skrivit.

Jag blev diagnostiserad med ADHD + AS-drag för lite drygt ett år sedan (det känns som om jag upprepar mig med samma mantra gång på gång här inne på forumet, men men…). Under min neuropsykiatriska utredning fokuserade de på ADHD, men när jag väl gjorde testerna, svarade på enkätfrågorna, beskrev hur jag var när var liten och de till sist även fick ta del av en text jag hade skrivit där jag skrev om min barndom, var det inget snack om att jag som barn uppfyllde en hel AS-diagnos. Det enda de inte fick ihop, var att jag "funkade för bra socialt" i dagsläget; ngt jag har kämpat med under många års tid, kanske bör tilläggas. Och det mesta jag har läst mig om andra människor, har jag lärt mig antingen via böcker eller genom att begå alla möjliga misstag - och ta lärdom av dem. Men förstå folk, det kan jag inte påstå att jag gör. Om jag plockade fram texter som jag har skrivit i word-dokument på datorn och publicerade dem jämte det du skriver här ovan, skulle vi nog båda få oss ett gott skratt. Jag har upprepade ggr skrivit om hur ologiskt jag tycker att folk i allmänhet beter sig, att jag ifrågasätter huruvida de tänker eller ej och har dagligen problem med att jag gör någon upprörd för att jag kommer med kritik som inte är inlindad i bomull. Jag har inte som syfte att såra; mitt syfte är snarare att dra slutsatser och presentera dem - i all välmening! Det tycks dock inte alltid uppskattas, men jag vete tusan när jag bör hålla tyst och när jag inte bör göra det. Samma problem som du har, alltså. Därför väljer jag att definiera mig som misantropisk - jag gillar inte folk, däremot tycker jag om individer. "Folk" (läs; den stora massan) betraktar jag snarare som en skock får och det beteende du beskriver här ovan har jag valt att definiera som "fårskocksmentalitet".

Här nedan följer ett utdrag från en text jag skrivit och som behandlar just detta fenomen.

"Fårskocksmentalitet är ett gruppbeteende som kännetecknas av följande:
1) Godtrogna
2) Lättduperade
3) Oförmåga till kritiskt tänkande
4) Att följa strömmen

Är ett får på villovägar, kommer snart hela skocken att beta grus nånstans ute på motorvägen. Och en hel skock med får på villovägar är inget man vill möta. Vare sig man är räv, eller ej. ;)"

Men, för att återgå till ämnet. Liksom vad gäller ADHD, kan AS uttrycka sig ngt annorlunda beroende på könstillhörighet. Tidigare har man ju trott att bokstavsdiagnoserna endast gällde män, men nu vet man - tack och lov - att så inte är fallet. Personligen är jag fullkomligt övertygad om att jag egentligen borde ha fått ADHD + AS (hel diagnos), men jag tror tyvärr inte att de tog hänsyn till vissa parametrar under min utredning. Dessutom är jag ganska säker på att en sådan dubbeldiagnos kan uppfattas som ganska motstridig (ett logiskt felslut, givetvis). När jag medicinerar med Ritalin, blir detta extra märkbart. När jag inte längre lider av koncentrationsproblem och hyperaktivitet, blir det som om mina AS-drag "förstärks"; eller, ja, jag blir iaf mer uppmärksam på dem. Jag har fått det förklarat för mig på så vis att en obehandlad ADHD i mga fall döljer en AS-diagnos.

Hur kan det komma sig? Det är väldigt logiskt egentligen och vi gillar ju det här med logik, så jag kör på i samma spår… Då man medicinerar bort koncentrationssvårigheterna och hyperaktiviteten, har man förmågan att sitta kvar på samma plats i längre stunder och fokusera. Det är då AS-dragen blir synliga: Man hyperfokuserar. Till dess att medicinens effekt gått ur kroppen. För min del, innebär det att jag glömmer bort att äta, gå ut med hunden etc och kan sitta och sortera filmerna på min externa hårddisk i kategorier i 8 timmar i sträck. Normalt? Nja, kanske inte. Skulle jag ha klarat av upprätthålla fokus och hålla rastlösheten i schack under en sådan lång tid utan mina Ritalin? Aldrig i livet. Men nu är det plötsligt möjligt. När koncentrationsförmågan är på plats, blir det dessutom väldigt påtagligt att jag lätt snöar in på detaljer. Detta märktes även under min utredning, men det var inget jag själv hade reflekterat över eftersom jag stördes mer av den bristande koncentrationen.

Oj, oj, oj… vad långt det blev!

Fast jag har alltid varit ett typisk ADHD-barn, om man ser till hur pojkar med ADHD är. Har alltid gillar att umgåtts med människor. Har väl aldrig riktigt förstått varför folk gör si och så och sånt, men det har alltid fungerat.
Folk har väl alltid tyckt att jag är lite knepig, men det har nog snarare med adhd'n att göra, att jag pratar konstant, inte kan vara tyst, säger alltid vad jag tycker och sånt.

Men ja.. Känns som att jag aldrig brytt mig om att jag inte förstår mig på folk utan kört mitt race ändå. Nu på senaste året börjar jag dock undra.. Men det är senaste året jag ätit Concerta.. Hmm. Samband? ;)

Men hel AS-diagnos tror jag fortfarande inte på. Men visst, jag vet ju inte hur det visar sig när man har ADHD också.

Hoppas få återkomma till kommentar om Fictions intressanta inlägg.

Vill bara inflika nu till dig, Zaphix, att det faktum att du tvivlar på att du "är" en aspergare, skulle kunna ha med det att göra att du kanske jämför dig med din bror? Och då kommer fram till att ni ju är så olika - så AS har ju han men då utesluts det för din del. Men detta behöver inte vara säkert. Vad jag tror just nu i alla fall är att man kanske inte "är" aspergare (även om också jag brukar säga så ibland), utan att man har vissa neurologiska specialiteter. Hur dessa kommer till uttryck i personligheten, torde då vara individuellt. Därför kanske det finns lika många aspergerpersonligheter som det finns aspergerindivider - och dessa behöver inte nödvändigtvis skilja sig från andra människor i några märkbara avseenden.

#14 Ja men väldigt intressant! Jag hade nog själv kunnat skriva under på det, eller iaf på det mesta. Nåja, jag vet ju inte hurdan jag blir med Concerta/Ritalin, men får jag medicin så ska det bli intressant att se. Jag tror trots allt att i mitt fall så har ADHD-dragen dolt dragen av AS. Sen behöver jag inte nämna att jag enligt utredningen hade "en oerhört logisk förmåga, så att så logisk finns inte!" Men jag var "alldeles för social" för att de skulle tro AS…

Jag har fler teorier än så om min ADHD och eventuella aspie, men det tar vi en annan gång!

#16: Du har rätt i det du skriver, är nog så att jag jämför med min bror. Men jag är inte en typisk aspergare heller, men ja.. Jag kanske saknar självinsikt?

Får nog fundera lite mer på detta..

Kan de verkligen missa AS totalt vid en npf-utredning?

Det du berättar Zaphix, att känna sig främmande från människor som inte ifrågasätter, tänka mer logiskt än andra, missa andras förställdhet… Du kanske helt enkelt är smartare och ärligare än andra! Fast Varulv och Fiction m.fl. som har AS kanske argumenterar att det betyder att man är smartare och ärligare…

Vad gäller sociala färdigheter kan man ju komma ihåg att man bara blir bättre och bättre ju mer människor man träffar, och du är väldigt ung. Att berätta fel saker i fel situationer, missa skämt eller inte göra egna skämt förstådda m.m. det är sånt som man blir bättre på. Är man intresserad av människor blir man mer och mer lyhörd.

De koncentrationssvårigheter som hör ADHD till kan ju göra att den sociala biten blir svårare också? Det vet jag att flera andra här inne berättat.

Jag känner igen väldigt mycket i dina inlägg, särskilt från när jag var ung. Det gör väl att jag inte tror det behöver vara AS. (Men jag kan inte svära på att jag inte har drag av autism själv. Jag tror bara inte det.)

Men det går väl alltid att kolla med läkaren som gjorde utredningen om AS är uteslutet? Jag tror det är bra att veta, i vilket fall.

#19 Ja dom kan missa. Min utredning är ENBART gjord med frågeställningen ADHD och enbart dom testdelar som berör ADHD är gjorda. Eventuell Asperger hade med säkerhet inte hittats.

#19: Jag tror att de som jobbar med utredningar av NPF och läkare som jobbar endast med NPF märker om någon har AS. De är så erfarna och mött så många ned AS att de bör märka sånt under en utredning som ändå pågår i väldigt många timmar. Min tro är så iaf. :)

Ärligare är jag iaf, smartare är jag inte, de andra som är dummare. :)

Jag är ändå 23 år, jag har träffat en massa människor i mitt liv. Men jag hoppas att jag blir bättre, att jag lär mig ju mer erfarenhet jag får.
Skönt att höra att du känner igen dig, ger hopp! :)

#20 Okej, jag trodde man gjorde någon överblick innan den egentliga utredningen satte igång, eller att man testade något lite för andra NPF än där huvudmisstankarna låg. Så hade det gjorts om jag hade varit ansvarig.

#21 23 är väldigt ungt, från min synvinkel. Du är ju bara fem år från att räknas som ett barn! Och även om du var äldre, eller mogen för din ålder, min stora förhoppning är att det händer saker med en hela livet, så att man blir förstår mer. Av andra och av sig själv.

#22 Nej inte om det enbart finns misstanke om ADHD och remissen är skriven så. I alla fall inte där jag utreddes. Det är lite tårkigt för jag hade gärna blivit helt utredd även för AS eftersom folk fortsätter påpeka för mig att jag har en hel del drag. Ingen diagnos, det tror jag inte men det finns saker som inte är ADHD.

#22: Hah, man tycker nog alltid att man är gammal och vis oavsett ålder. Även när man var i småbarnsåldern tyckte man att man var sååå gammal och så vis. :)

#23 Det låter jättedumt. Synd att du missade den biten. Jag vet inte om du hade behövt den, men man vill ju veta?

#24 Och jag tycker jag är gammal och klok… Men har man vett att respektera äldre människors erfarenhet är man kanske inte så väldigt illa ute?

#25 Haha ja jag vill ju veta, skitsamma egentligen om det finns något eller ej men veta är viktigt för mig.

Men är inte det ett typiskt svenskt drag att alla i en grupp ska nå konsensus? Om man sticker ut med sina åsikter så anses man vara provocerande. Men utomlands råder det ofta andra regler, där skilda meningsutbyten är stimulerande. I Frankrike/Italien ex. hade du ansetts som ett introvert fån om du inte vore beredd att munhuggas lite.

#27: Ingen aning faktiskt, men hoppas att det är så, för då kan jag ju bara flytta till Italien och då vore det löst iaf. :)

Inte nog med det, jag får dessutom värme! :)

Men det beror nog också på i vilka umgängen man umgås i, med vissa personer känns det helt okej att säga vad man tycker, med andra är det helt tabu..