*räcker upp en hand*
Är hel och ren Aspie. (trodde jag hade ADD, men icke.)

*jag*

Jag är (än så länge) en ren aspie :)

Då är vi åtminstone 4 här på forumet!

Ylva-Li, Spacegirl31, Tassy och jag själv, Varulv.

Om jag då får ställa frågan till er: Vilka speciella svårigheter i livet brottas ni med / och har brottats med, vilka enligt er mening gör er till aspergare? (Jag ska försöka svara själv, men vill vänta till sist).

Oj.. Ja du. Vilka svårigheter har jag.
Kortfattat (för annars blir det en bok. )
Jag har svårt att jobba. Då jag inte klarar av främmande människor särskilt väl. Jag har svårt att förstå dem, vilket tär på min energi. Jag orkar alltså inte med ett helttidsjobb och i dagsläget knappt halvtid. (studerar 50% på distans istället.) 50% för vanliga är 150% för mig i princip.
Eftersom jag blir dödstrött efter sociala sammanhang så leder det också till svårigheter att behålla jobb. Måste sova ut en hel dag efter en dag normal social aktivitet. (T.ex träffa vänner, släktingar. Är det fler än 2 så blir jag ännu tröttare och är otroligt känslig i flera dagar efteråt.)

Jag tror alltså att min största svårighet är just det är med det sociala och att jag helt enkelt inte orkar. Det påverkar så mycket i mitt liv. Vänner, släkt, jobb etc. Man känner sig aldrig "fri" nog att göra vad man egentligen vill.

Sen har vi de där små svårigheterna, som viss mat (konsistensen), klumpigheten (går in i saker, har nästan ut glas osv osv.) Blir otroligt fokuserad på saker, mina intressen t.ex. Har svårt att fokusera om när jag väl fokuserar på mitt. Pratar sambon med mig så tar det flera sekunder innan jag kan slita mig och föra över fokus till honom. Måste avsluta det jag påbörjat.
Och antagligen en mängd mer. ;)

Tack, goda Ylva-Li för din uppriktiga beskrivning. Utan att förespegla min egen, så kan jag utan tvekan säga, att du träffar nästan exakt utifrån min egen horisont. Och det stärker samtidigt min uppfattning, att dessa saker inte på något sätt är något som vi egentligen vill kännas vid, men som vi tvingas acceptera som våra men. Dessa handikapp hör således inte alls till våra pesonligheter; de känns mera som yttre begränsningar. Begränsningar som vi helst bortser ifrån, men vilka vi i längden inte kan ignorera.

Tack för ditt inlägg, Ylva-Li - det får åtminstone mig att ännu bättre förstå min asperger-problematik. Och får mig samtidigt att känna mig mera som en vanlig människa - samtidigt som jag inser att du är en helt vanlig, normal individ. Vi är inga UFO:s! Men vi brottas tappert med våra svårigheter dem, inte så många utanför vår krets förstår.

#6 Precis! :) Inte är vi ufon inte. Fast vi nog känna oss som det ibland, iaf jag. Speciellt när man försöker förklara för allmänheten varför saker inte funkar, som jobb t.ex. Och de har så svårt att förstå. För vaddå, det syns ju inte utanpå, de problemen vi kämpar med varje dag.

Jag måste bara flika in lite här i förväg i konversationen, jag hade egentligen tänkt vänta med svar tills jag orkar redogöra för mina problem. Dessa återkommer jag till vid senare tillfälle, är fruktansvärt trött efter en låååång dag med många människor.

Men, så till saken! Angående "UFO:n". Jag och min mentor (en aspergare som hjälper mig med studierna, en riktig guldklimp är hon, suverän att ha!) Vi vände och vred lite på AS-problematik kontra neurotyper, och kom fram till att egentligen är det DOM som har värre problem i vissa avseenden. De behöver socialt slöprat, dom behöver "gå ut och roa sig" för att orka med etc. De behöver omväxlande och stimulerande arbeten för att klara av att jobba alls, medan vi är mycket mer uthålliga där. Sätt en neurotyp i ett aspergersamhälle och du kommer att se att personen kommer att vara mycket handikappad! för personen kommer inte att vara uthållig nog till ett jobb, personen kommer att "drivas till vansinne" av tystnad, lugn och ro och stenhårt fokus.

Många gånger är det faktiskt just aspergarna som har det där "lilla extra" för att nå långt, för när vi hittar ett riktigt bra specialintresse och jobbar hårt med det, så kommer vi ofta längre än en neurotyp med samma intresse!

Vi lever i neurotypernas värld - på våra villkor. Vänd på det hela - och dom blir de som är handikappade! Vi är bara en minoritet

Ungefär så löd våran konversation sammanfattat

#8 Det är ju precis så. Det handlar ju om att vi är annorlunda från normen, och då passar vi ju inte in. Men om vi hade varit fler, så hade ju vi varit normen, och då hade ju inte NT:s passat in. :)

Då jag ev. har AS så undrar jag bara när och hur länge

ni Lina o Tassy känt er så annorlunda och när har det

varit som mest..Jag har nog förträngt detta till en sån

mild grad att jag inte har varit mig själv utan verkligen

försökt leva upp för det normala och även vara så social

fast jag inte är det..men har en syster som aldrig har klarat

av att ens försöka med detta sociala..tycker dock att hon

är mer autist än jag men kanske det ändå är skillnad på

om man har asberger istället..undrar också om ni var skrikiga som små då jag läst att många med autism ofta

är det men allafall inte jag..men hade svårt med sömn o

var envis till max..tacksam över svar../H.

#10 Jag har ingen diagnos än så länge, men kommer utredas för AS snart så jag ska låta bli att svara tills jag vet säkert, för det kan ju hända att jag inte har det alls, även om jag tror det.

#10 Sociala problem fanns hos mig från födseln, t.ex. så vägrade jag från start att sova i föräldrarnas säng, jag skulle vara själv. Ju äldre jag blir desto mer kan jag "härda ut" i takt med att jag (och omgivningen) lär känna mig själv, men jag föredrar fortfarande helst att vara själv.

Jag var en riktig skrikunge som barn, hade kolik. Däremellan var jag "självgående", dvs jag behövde aldrig stöd av andra i lekar etc.

Sedan går det sociala engagemanget i perioder för min del, ibland härdar jag ut, men i långa perioder isolerar jag mig helt, med undantag av familjen som ju måste få leva under samma tak. Numera lever jag dock med sambo i stället för familj, vilket underlättar. Har är mycket mer förstående och till viss del också en ensamvarg.

#10 Alla är vi ju olika aspies. :)
Jag har alltid känt mig annorlunda, så länge jag kan minnas faktiskt. Kände mig alltid lite utanför, även om jag hade vänner. Och jag var alltid osäker och orolig.
Jag var inte alls skrikig. Istället var jag tvärt om, tystlåten och lätthanterad. Enda gångerna jag skrek tills jag kräktes var vid nattningen. Jag VÄGRADE sova i min egen säng. (pinsamt nog väldigt länge..) Det gick bra om jag somnade i soffan och sen blev uppburen till sängen. Men vaknade jag så fick jag panik. Som riktigt liten hade jag min säng i mamma och pappas sovrum. Något annat fungerade inte.

Annars blev jag varken överlycklig eller skitarg. Jag var väldigt jämn i humöret, inga utsvävningar alls.

Jag har också försökt hela mitt liv att vara normal, därför tror jag också att det inte märkts så tydligt på mig att jag har AS. Inte till en början iaf. Jag har kämpat med sociala tillfällen och varit otroligt social, men det slutade med att jag krashade helt några år senare istället. Och efter sociala tillställningar så var min mage otroligt upprörd, hade diaree och ont..

"Vilka speciella svårigheter i livet brottas ni med / och har brottats med, vilka enligt er mening gör er till aspergare?"

Jag är extremt bunden till ritualer och mönster, har alltid haft specialintressen som jag kan "förlora" mig in i. Jag har avvikande humor och förstår inte ironi även om jag har lärt in att vissa standardfraser brukar vara ironiska etc. Jag tolkar saker bokstavligt och tolkar inget kroppspråk, likväl som mitt eget kroppspråk är inkorrekt.

Jag har ett stort behov av ensamhet, och sociala sammanhang plågar mig bortom alla gränser oftast. Jag förstår inte meningen med att sitta och slöprata över en kopp kaffe, eller gå på krogen och roa sig. Trots detta tillhör jag också dem som försöker passa in, och ibland tvingar jag mig. Blir jag inte direkt sjuk så blir jag iallafall totalt upmattad, trött, sur, grinig, monoton och repetiv efteråt. Ungefär som att vara "extra aspig" en stund innan jag är i balans igen.

Jag har mycket perceptionsavvikelser; svårt med lukt, smak, syn, hörsel och känsel. Högfrekventa ljud, starka lukter och allt sånt där är en evinnerlig plåga vilket medför att jag har mycket svårt att acceptera till exempel barn och vissa typer av mat.

Jag är extremt klumpig, snubblar fram och skadar mig stup i ett. River halva omgivningarna på grund av min klumpighet…

Som liten hade jag avvikande utveckling på så sätt att jag var mycket språkligt korrekt från första början, och talade långa välartade (avancerade) meningar redan vid 2 års ålder. Dessutom så kröp jag oftast inte runt, utan jag var stilla, avvaktande och för mig själv tills jag en dag reste mig upp och sprang.

Jag är en extrem härmapa: jag kopierar dialekt, hållning, gester, mimik och övrigt kroppsspråk ögonblickligen.

När jag håller på med "mitt" så är jag i princip okontaktbar i långa perioder. Struntar i mat, sömn och går endast på toa för att i sista stund förhindra en olycka. Kan utan problem hålla mig timme ut och timme in innan jag lyckas slita mig. Jag blir då även fruktansvärt irriterad om någon stör mig när jag är upptagen.

Plötsliga förändringar är något som inte alls fungerar i mitt liv. Jag brakar ihop till ett ångestfyllt nervvrak. Allt måste noga planeras och förberedas. Ibland räcker det ändå inte till, steget kan bli för stort och då fnattar jag ur i sista stund.

Jag tittar inte folk i ögonen helst, men om jag måste så blir det något konstigt idiotstirrande i stället, mycket obehagligt.

Jag har stora sammarbetssvårigheter och har svårt att förstå när jag skadar/sårar andra. När jag var liten till exempel så förstod jag inte att jag gjorde illa mina kompisar när jag sparkade på dem allt jag orkade nåväl, nu vet jag dock bättre tack och lov. Inte heller kunde jag förstå/acceptera att någon ville göra en sak annorlunda än vad jag tyckte. Det fanns ju bara ett rätt sätt tyckte jag, och det var mitt sätt. Varför ville dom göra fel? Nu vet jag bättre även med detta…

Tappar jag fokus på en pågående uppgift så tar det evigheter att återuppta det jag gjorde, och oftast kommer jag inte helt in i uppgiften igen.

Jag har svårt att ta till mig muntliga instruktioner, jag uppfattar orden som sägs, men greppar inte vad jag egentligen ska göra. Det blir black out och jag fattar inenting av det som sagts.

Skulle kunna sitta och skriva i många timmar till, men det får räcka för stunden

Tack för att ni skriver detta… för jag sitter  just nu hemkommen med en diagnos och försöker få grepp om det hela…

All min problematik kan förklaras och även de saker som gör mig extraordinär.

Men jag är i chock, jag trodde jag var lämnad rättslös, och sen visar det sig att jag faktiskt har rättigheter som aspie.

Från att ha gått ifrån att man får hanka sig själv fram i livet så ska jag helt plötsligt få hjälp!

Är inte renodlad men har mer av det än det andra, kanske inte gills riktigt då men jag kan hålla med om det du skriver.

Kan lägga till att jag känner igen allt som Tassy skriver också.

Allamej: *skickar en kram* Förstår chocken! Den lägger sig. Behöver du någon att fundera med, fråga etc, så finns jag via pm. :)

Tack Ylva-Li, jag försöker komma in i att det inte är någon annan skillnad på mig nu än för 4 timmar sen… bara att nu finns det ord för det och jag har fått rättigheter…

Allamej! Välkommen in i "aspiefamiljen" vad jag har förstått så har du haft det väldigt kämpigt(?), men nu börjar förmodligen nästa fas för dig: att upptäcka alla positiva sidor och få lugn och ro inom dig. Det är troligen nu det vänder. När första chocken har lagt sig och allt börjar sjunka in så kommer du förmodligen att se helt annorlunda på både dig själv och din omgivning gissar jag. Så blev det iallafall för mig. Jag vart först helt omskakad, vänd upp och ner och "uppryckt med rötterna", men nu känns det så himla bra, trots problematiken.

Tack Tassy :)

Jag vet inte hur många diagnoser jag har haft genom livet…. den som stämde bäst var schizoid personlighetsstörning… visar sig att det ingår i aspie…

Nä, denna nya läkare satte sig med mina neurotester och jämförde och läste… tog inte lång stund innan hon hade sett samband och vad som egentligen borde stå.

Min kusin är aspie så jag har det ju runt omkring mig,men jisses… för en gångs skull så finns det en förklaring till den jag är. Varför jag är så trött ibland, varför jag inte förstår vissa saker och varför jag snöar in fullständigt på mina intressen…

Min depp, ångest, sömnproblem allt… jag har fått en diagnos som förklarar mig.

Och ja, fortfarande i chock. Men jag är glad att det är en så go familj jag kommit in i

Du är så välkommen hit Allamej :-)

Tassy, underbar bevskrivning, om hur neurotypiska skulle ha det om de enbart ungicks med aspies :-)

#20 Gissa vilken diagnos det (till slut, efter halva registret gåtts igenom) blev även för mig hos vanliga psykiatrin? Jo just det, schizoid personlighetsstörning "been there - done that" om man säger så.

Själv var jag på kanten till typ allting ("dansade på vansinnets rand") strax innan jag först kom i kontakt med Asperger, sen var processen lång innan jag hade smällt hela bomben som släpptes i mitt huvud. Från att ha varit färdig att ge upp allt till att numera leva lugnt och tryggt, strukturerat, med gott stöd ifrån samhället och i princip ångestfritt. Depressionerna existerar inte mer. Självklart finns det tunga dagar fortfarande, men de är hanterbara. Man känner sig inte hopplöst övergiven, vilsen och oförstådd längre. Man kan börja nysta i en ände och reda ut saker, i stället för att bara krasha ihop mer och mer.

#21 Tack

En överväldigande skrivaraktivitet måste jag konstatera alltsedan jag var här för ett dygn sedan! Det gläder mig väldigt mycket!

Och även jag välkomnar dej Allamej hit till vår "aspie-klubb" givetvis!

I synnerhet dina, Tassy, beskrivningar, känns så uttömmande och bra. De kunde nästan vara hämtade ur en "typbeskrivning" av oss aspies, men här vet vi ju - och här känns det - att du talar ur eget hjärta. Jag kan bara - liksom Ylva-Li - ansluta mig till det du skriver helt och hållet.

Själv tvingas jag gång på gång konstatera att det där sociala tär på mitt kapital, och jag kan inte göra någonting alls åt det, vilket känns lika tråkigt varje gång jag tvingas medge det. Man vill ju leva ett "normalt" liv, och lyckas också för det mesta med det, men till priset av ingen ork alls till övers för någonting mer. Det är som att varje dag gå ut och springa ett maratonlopp. Man vill varje morgon, men känner sig helt uttröttad vid mål.

Detta gäller i det sociala livet. För övrigt är jag - liksom Tassy som du påpekar - betydligt uthålligare än nt när det gäller att gå upp i mina individuella uppgifter. Liksom du, skulle jag helst vilja ha en "evighet" till förfogande där jag helt ostört kunde hålla på med min grej. Då upplever jag eufori, ja flow, som det heter; går liksom in i ett högre medvetandetillstånd. Men att nå dit kräver en längre tids ostördhet - och vid senare störning, så kan allt rasa, och det blir inte helt lätt att bygga upp igen.

Vad jag tror kan känneteckna oss aspies - åtminstone oss självkännande - är det, att vi oftast lever med känslan av att vara vingklippta; vi känner vid vårt funktionshinder. Men skyfflar ofta undan de tankarna, för att ändå pröva att leva ett fullvärdigt liv. Vilket vi utåt sett i princip klarar av - men inåt kan vi uppleva vantrivsel och misär. Just detta tror jag gör det extra svårt för oss. Ingen förstår vår problematik, fastän den som oftast framstår tydligt för oss själva. Men vi förmår inte meddela den till någon nt, vilket gör att en känsla av maktlöshet kan infinna sig. Dock finns nt:s som med stark inkänningsförmågas hjälp ändå ser vår problematik åtminstone i teorin. Detta inger åtminstone mig ett slags hopp, även om jag misströstar mellan varven.

P.S. Medan jag skrev mitt inlägg slank Tassys #22 emellan. Det inlägget förändrar ju bilden av vår situation till det positiva så tillvida att där ändå tycks finnas, som i Tassys fall, möjligheter att inrätta sitt liv på ett gott sätt även för en del av oss aspies.

Tack Tassy för att du skriver det jag känthela livet, och Space :) Jag visste väl att det var något mer än pärlorna som var där :D

Men vad gör jag nu? Kommmer det äntligen att bli lugnt? Kommer jag att få den tid som jag behöver och gå ifrån när jag känner att min gräns är nådd?

Jag har varit stressad bortom vansinnet och tillbaka i sömnlösheten och det enda jag har velat ha är lugn och ro.

Jag vill ju ogärna ha den sociala biten men tar den när jag måste. Jag har några vänner som inte känns som normalt folk när jag är med dom, utan dom är helt enkelt bara bekväma.

Men jag överväger att mitt nästa smycke blir ett A, broderat. Om någon frågar kan det ju stå för både Allamej och Asperger… beroende på vem som frågar

Det sociala är ett aber, man vet att man kanske borde vara social fast man vill inte. Själv är jag social när jag känner för det och när jag har ork. Har jag ansträngt mig mycket med något så blir jag lätt liggande ett tag sen. Som förra veckan..

Bekväma människor är bra, det ska ju kännas bra när mn umgås, inte som ett tvång eller ett måste.

Jag hoppas att du får lugn & ro nu Allamej så att du kan landa i allt det nya. Ditt blivnade smycke vill jag gärna se :-)

Det är över fyra år sedna jag fick min diagnos och idag kan jag säga att jag har inrättat mitt liv såsom jag vill ha det. Det är en bra känsla.

#25 Angående smycket så är det en fin idé. Jag funderar på att gravera ett hjärta med AS, som ju står för både Asperger syndrom och är intialerna i mitt och sambons förnamn. Dubbel kärlek!

Det viktigaste nu för dig tror jag är att låta det ta sin tid och att "omanpassa dig" och låta dina behov komma fram i ljuset och ta plats. Det blir så lätt att man inte accepterar sina svårigheter innan man vet varför dom finns där. Man försöker tvinga sig in i en mall som inte alls passar!

Men sen upptäcker man även att omvärlden förändras inte nämnvärt, utan det är ditt synsätt och din förmåga att acceptera dig själv för den du är som påverkas nu. Många vet inte vad Asperger är, men du finner styrka i svaret. Dessutom kan du genom att läsa och prata om problemen lära dig att hitta lösningar som passar dig och underlättar ditt liv.

Några förändringar jag har gjort är bland annat att föra veckoschema på 3 olika vis: en planeringstavla i hemmet där både jag och sambon planerar mycket noga, sedan har jag en skolkalender där jag planerar ännu mer detaljerat, och till slut har jag ett schema på datorn som även visas i min mobil där jag planerar in hela min dag från det att jag vaknar tills jag lägger mig. Detta skapar stor trygghet och hjälper mig att få en överblick av vad som ska ske och hur snart.

Sedan har jag informerat mina närmaste anhöriga noga om vad Asperger är och vad det innebär för mig, vilket skapar trygghet och förståelse för både mig och närmsta omgivningen.

Jag har även pratat med min skola och fått en enorm uppbackning där, och ska snart skicka in min ansökan om en god man nivå ett som hjälper mig med att fylla i blanketter, informera mig om rättigheter och hjälp på olika vis. Talar om vilka fonder jag kan söka och hjälper till med det och så vidare. Me diagnos så blir det ibland en hel del jobbiga papper som går att slippa kom också ihåg att du aldrig behöver slåss ensam: samhället är till för att hjälpa dig, inte stjälpa.

Men som sagt, det viktigaste just nu är du själv och hur du hanterar det hela. Det tar tid men det är så mycket skönare att kunna sätta sig ner och pussla ihop sig igen när något har gått snett. Att man faktiskt kan förstå varför hela ens liv går i tusen spillror för att någon oanmäld försöker att släpa med dig på en fika som du inte har hunnit ladda för.

Struktur i hemmet är också viktigt här, var sak har sin plats, allt ska göras i turordning och mönster.

När mannen jag har kontakt med på soc fick veta min diagnos så drog han igång allt med LSS. Han vet att hela mitt liv har förfallit, mitt hem, jag, ja allt, pga. oro inför utförsäkring, som nu inte kommer att ske, jag blir sjukpensionär för min läkare sa (vilket jag sa för 10 år sedan) att om jag inte kan göra det på mina villkor så kan jag inte göra det alls.

Jag ska låta råd och stöd komma hit och se hur det faktiskt ligger till, utan omsvep. För hjälpen är behövd.

Min pappa trodde inte riktigt på diagnosen, sen lät han mer eller mindre som att jag blev dummare ju mer jag förklarade…. så han kan jag nog inte räkna med.

Mamma blev glad, samma med syster och vänner.

Jag tror att jag är glad över diagnosen men det överskuggas väldigt att den depression som jag har nu.

Se där, nu kommer hjälpen!

Vad skönt det låter endå Allamej, att du kommer få bli sjukpensionär. :) Det kanske minskar lite på den dagliga stressen? 
Jag kämpar än.. Har en utväg, typ jobba hemifrån med det jag vill. Går inte det.. tja.. Då har vi ett problem. För TILL ett jobb kan jag inte gå. Det funkar inte helt enkelt.

Låt det få mogna lite i din pappa. Antingen så kommer det eller så gör det inte. Inrikta dig på dig själv nu och inte på omgivningen. De får tro/tycka vad de vill. Huvudsaken är att DU får landa och känna dig bekväm i din diagnos.
Skönt ändå att mamma och syster blev glada, då har du iaf stöd därifrån?

Vet precis hur du menar med att man är glad, men ändå inte. Jag har också en depression och vissa dagar då allt är så mycket värre, så fullkomligt hatar jag min diagnos och önskar inget annat än att jag vore "normal"..

Bra att de tar tag i din hemmamiljö också. Jag kommer försöka ansöka om boendestöd, för det är något som inte funkar riktigt. Det blir lätt kaos, och jag har svårt att få saker gjorda. Som t.ex nu.. jag har haft en tvätt i tvättmaskinen i 3 dagar.. otvättad, men i väntan på att få bli tvättad. Jag glömmer bort, för jag behöver inte kläderna just nu osv. Jag behöver strukturhjälp där. Få till ett schema kanske. Att den här dagen tvättar vi, hänger tvätt, dagen efter viker osv. Låter enkelt för många, men inte för mig. Dessutom behöver jag hjälp ifall att något händer. Jag kan t.ex ha bestämt att jag ska diska efter lunch. Ringer telefonen då så blir det kaos och jag vet inte alls hur jag ska ta mig vidare för att ta mig till disken igen. För den var ju planerad då, inte efteråt! :s

Precis Ylva-Li… det enda jag sköter utan problem är djuren eftersom dom är viktigast, deras välbefinnande beror på mig och ingen av dom ska lida för att jag är fullständigt spacad.

Samtidigt så orkar jag inte ta itu med hemmet… det har gått för långt… på Fly Lady så säger dom att man ska ta en hot spot per dag…. jodå… hela mitt hem är en hot spot och jag kan inte för mitt liv komma på var jag ska börja. Jag skulle behöva riva ut allt och börja om men pga. op.skadorna så kan jag inte ens göra det…

Om nån kom hit och tog hand om allt och jag inte var här under tiden (skulle bli galen då) så skulle jag kunna hålla efter det med fly lady… men iom. att jag inte kan tvinga eller betala någon att göra detta så sitter jag där jag sitter…

Vad bra att du får hjälp med allt kring LSS nu Allamej, då får du hjälp som är anpassad till dig.