Både ja och nej. Jag har inte Asperger, men ADHD.

Jag vet inte om jag har svårt för beröring eller inte.

Det beror väldigt mycket på vem det är, om jag ska kunna tycka om en kram,  så måste jag lita på personen vääldigt mycket. Och eftersom jag inte litar på så många, så är det väl ungefär bara en-två som jag kan krama och samtidigt tycka om det.

Jag blir väl lite nervös och sånt om nån bara kramar mig, jag blir totalt stel och jag ger ingen kram tillbaks. Jag har jätte svårt att krama tillbaks. Jag står bara där helt stel och väntar på att personen ska släppa mig. (om jag inte litar väldigt mycket på personen förstås, då är ju superkramgo! ).

Något jag har märkt, är att jag har väldigt svårt att bli fasthållen i kroppsdelar om ni förstår var jag menar. Nu menar jag ställen som huvudet och ben. Håller nån fast nån av dessa saker så får jag panik och drar mig undan direkt. Då spelar det ingen roll hur mycket jag än litar på personen.

Det är ju inte så ovanligt att om nån vill fixa håret på en eller nåt, så kanske de tar tar i huvudet för at flytta det lite uppåt, eller i en annan vinkel osv osv. Sådant gör mig rääääädd och jag vill springa iväg!! Jag har liksom inte kontroll då.

Och det här med benen, hade en infekterad tå förut, och gick till skolsköterskan. Då skulle hon flytta min fot lite, och jag blev typ galen. Jag blev rädd igen, osäker, tappad kontroll. Ja, ni fattar.

HHAha, vet inte ens om jag svarade på din fråga. Förlåt isåfall! (:

Ja, jag känner igen mig till fullo. Och jag kan inte gå utan kläder någonstans på kroppen, utom huvudet och händerna. Allt annat känns hemskt.

Ja jag får blandade känslor när någon berör mig utan förberedelse. Jag får en känsla av att vilja fly av rädsla och obehag samtidigt som det gör ONT. Jag blir glad av att jag får den kramen och lite varm inombords.

Jag tål inte att personer står för nära mig eller rör mig.
Oftast inte personer som jag känner förtroende för heller.
Jag bara hatar det, och känner mig så skraj.
Kramar har jag aldrig klarat av (ett undantag: mamma).
Ibland drar jag mig undan när folk ska krama mig.

Jag slipper massage i skolan, eftersom jag inte står ut med att andra ska beröra mig.

Lärare kan plötsligt ta tag i mina axlar, lägga handen på mitt knä, röra min rygg när jag ska gå någonstans, osv.
Oftast är jag helt still, men inombords får jag panik och det känns som att jag vill fly därifrån.

En gång på mina förra skola satt jag och läste. Då kom en lärare och tog tag i mitt huvud, för att flytta det upp så att jag skulle titta rakt fram i stället för ned i boken (varför vet jag inte). Jag blev bestört och dödsförskräckt. Slutade andas.

För mig är det viktigt att folk följer mina villkor.

Ja men Asperger ha jag inte.

Jag borde ha skrivit NPF, inte bara AS märker jag nu

#3 Okej, ska sluta med mina "lägga min arm runt din hals"-gester

#6: Brukar du att göra det? Det kan jag inte minnas.

Dubbelt inlägg.

#7 Då har du förmodligen inte reagerat negativt på det eftersom du inte ens kommer ihåg det , haha!

Jag blir asförbannad om folk ska ta i mig fast de inte fått min 2tillåtelse, fast jag säger sällan någonting för jag vet att det är inte socialt accepterat att "tacka nej" till beröring, men jag gillar det INTE.

Om någon knackar mig på axeln eller tar i mig och jag inte ser vem det är elelr var de kommer ifrån, har det hänt flera gånger att personen får en riktigt saftig smäll i ansiktet. Då försvarar jag mig, för jag känenr mig verkligen angripen och attackerad.

Jag gillar inte heller när folk står för nära mig, inte ens när jag kör bil kan jag ta att någon ligger för nära, då blir jag också förbannad.

Däremot så fungerar jag väl lite tvärtom mot vad andra aspies verkar göra, jag går fram och gör anspråk på mitt utryme och slår tillbaka, istället för att gå undan. Men det tror jag är ett inlärt betéende eftersom jag abetat med så många olika djur och djurslag i mitt liv.

Och så reagerar jag som sagt alltid med ilska och aggressivitet när någon tar i mig, instället för med rädsla och panik.

#10 Jag kan också bli väldigt utåtagerande om jag fattar humör. Blir jag rädd drar jag mig undan, blir jag arg blir jag hotfull och utåtagerande. Det brukar börja med rädsla, men fortskrider det hela slår ajg snabbt över och blir sne.

Ja har ju troligtvis ADHD och känner igen mig till viss del.

Personer som jag älskar kan jag krama och vara jättego emot. Men finns undantag där också. Är ju ganska kort och hade förr en vän eller kanske inte vän, men bekant som älskade att krama. Hon var stor och med enorma bröst och gissa var dom hamnade. Blää

Är inte kul att bli kvävd på det sättet.

Känner snabbt vilka jag gillar och dom kan jag fixa men personer som jag har svårare för fixar jag inte ens att sitta brevid

Det gör ont fysiskt.

Tror att jag ser ett mönster i mitt beteende, att jag måste välja

Ingen annan väljer åt mig !!!

Jag har ingen diagnostiserad AS, däremot har jag fått diagnos på ADHD. Jag har läst mycket om aspberger och misstänker att jag antingen har diagnos för det, eller bara drag av det.

Jag tål inte heller om folk kommer och tar i mig utan att fråga eller säga till först. Jag blir jätte "äcklad" och känner mig illa till mods i hela kroppen. Tyvärr är en av mina lillasystrar väldigt kramig, men hon har lärt sig att hon ska fråga innan hon kramar mig nu förtiden. Jag hatar när folk vill krama mig utan att fråga först, dock går det jättebra med pojkvännen oftast.

En sak till som jag har väldigt svårt för är när jag ligger i sängen tillsammans med min pojkvän och han lägger benen över mina ben. Jag får totalpanik i hela kroppen, och kan knappt röra mig. Någon som känner likadant?

Ja att överhuvudtaget har något som håller fast benen ger mig panik. Värsta mardrömmen skulle vara att hamna i ett ras och får benen fastklämda. Då skulle jag få panik

Jag hade en upplevelse förra veckan. Stod på apoteket och väntade i kön, en stressad man kom bakom och ville förbi så han körde helt sonika ett finger i sidan på mig och sa tut tut… jag höll på att få en panikattack eller sätta mig ner och börja gråta. Jag mådde så dåligt av att han rörde mig.

Alltså fy f…. vad dålig stil av honom. Vilken jäkla fräckhet. Synd att du inte reagerade genom att skälla ut honom och knäa honom

Hur såg han ut, typ en frände med ADHD eller en sådan där äcklig stroper man?

#16 Han såg ut som en vanlig stressad småbarnspappa…

Jag känner igen det men det enda jag klarar av är kramar och handslag allt annat går bort och det gäller inte bara tillfälligt utan hela tiden. Kyssa min man har väll skett en gång på 1 år osv. Han accepterar dock det eftersom han älskar mig för den jag är.

#17. Det gör saken faktiskt ännu värre. Än att han hade varit lite smågalen hihi

Jag kanner inte igen mig. Oftast sa alskar jag kramar och blir valdans glad och varm inombords om jag far kramas eller far en kram. Det ar obehagligt att bli berord, t.ex. att nagon lagger handen i midjan for att flytta pa mig, tar tag i min arm osv, men just kramar ar valdigt positiva for mig, och av nagon anledning sa ser jag hellre att en framling kramar mig, an lagger handen pa min axel t.ex.

Jag gillar kramar av dom som jag vill bli kramad av

Inte en människa som jag tycker sådär om.  Eller inte känner alls. Fy tusan. Herregud lite distans borde väl vara det vanliga.

Ska vi börja kyssas till höger och vänster också hihi. Går ju faktiskt att jämnföra.

Jag älskar att bli kramad och berörd! :) Dvs av nån jag tycker om, inte av nån berusad kille jag inte känner på puben, som flinar och ska flörta genom att lägga armen om mej…

Fast jag vet förstås inte vad jag har för diagnos, eller om jag ens får nån eftersom jag inte har gjort min utredning än. Men det lutar mest åt ADD.

För att ta upp den gamla tråden igen - när jag bodde hemma hade jag oerhörda problem med att ha någon i mitt rum som jag inte bjudit in.

Om mamma öppnade dörren till min rum och pratade med mig, så var det helt okej, men om hon stod med ena foten i mitt rum kunde jag skrika åt henne tills hon inte stod där längre. Så enkelt var det.
Det spelade ingen roll om hon skällde på mig eller var glad, var hon i mitt rum brydde jag mig inte ett skvatt om vad hon sa, utan skrek bara åt henne att gå ut allt vad jag orkade.

Jag har aldrig velat krama min mamma, och har aldrig gillat att någon rör mig om jag inte vill det. Jag vill inte att folk rör i mig eller kramar mig, men jag bryr mig inte så mycket. Jag tycker det är obehagligt, och sedan känns det underligt vars de har rört mig, som att de lämnade ett avtryck, men jag har aldrig fått ångest eller så. Om jag vill att någon rör mig så har jag inget emot beröring. 

Förutom kanske på övre delen av ryggen, någonstans under nacken och mellan skulderbladen. Det är obehagligt om någon rör mig där - alltid. Och om någon prasslar med papper eller så bakom mig så tycker jag inte om det heller.

#23 oj vad jag känner iggen mig i dina första rader där. Kunde bli riktit tokig om någon kom in i mitt rum utan tillstånd. Kramar har varit förbehållna vissa personer, pappa, farmor, farfar och min sambo.

Kul eller vad man ska säga att läsa att någon mer har problem med kyssar. Min stackars gubbe få helt enkelt klara sig med någon kyss då och då. Vet inte varför jag inte gillar det, ttror det har något med kontroll att göra. Jag blir stel som en pinne och vill helst bara fly, känns inget bekvämt allas.

Ibland får gubben min för sig att busa med mig med, han kiklar mig och kan typ hålla fast eller vad man ska säga för han vet att jag blir tokig då. Det är kul på något vis samtidigt som det är obehagligt. Jag skrattar okontrolerat så jag inte får luft. När jag inte får luft skrattar jag mer. Det är ju kul och man gillar det samtidigt som man vill be honom fara och flyga och låta bli eller ge en smäll på käfften. Lite konstig reaktion.

Samma sak i köer blir jag knäpp om någon kommer för nära. en bekant har sagt en bra sak man kan använda i dessa lägen. I stället för att be personen fara och flyga kan man be dem att kliva ut ur ens aura :)

Jag kan tycka det är okej med beröring, men det beror lite på. Alltså min lillebror (1,5 år yngre) har kommit på att om han har någon konstig attityd när han kramar mig så skriker jag. Jag gillar det inte och han kramar mig endast när han här den konstiga attityden för att han tycker det är kul… Det känns liksom att han har fel anledning till att krama mig och då gillar jag inte det.
Sen är det så att vissa av mina vänner kramar mig och det gillar jag inte, och en viss tjej som vill kramas hela tiden bara gör mig galen. Jag ger ifrån mig ett svagt jämrande och försöker komma undan henen kramar för jag vill inte kramas med folk som jag ser varje dag, det behövs inte. För sånna kramar är liksom inte kramar tycker jag. Som tur är så fattar mina flesta vänner det så jag brukar slippa kramar. Men vänner som jga väldigt sällan ser dem kramar jag gärna, men endast om dem liksom sträker ut handen till en kram eller så.

Något som jag verkligen hatar är att sitta tet. Usch någon gång fick jag helt panik inom bords så jag bara puttade bak stolen så jag satt några meter från bordet och bara jämrade mig en stund, sen kom jag tillbaka… För att sitta ända där ut ensam på en stol kändes inte så bra det heller med alla dem blikarna som riktas mot en då…

Fast något som jag älskar är när någon pillar i mitt hår. Alltså jag får en så hemsk känsla så jag bara vill skrika åt personen som pillar i håret att sluta, men om jag hanterar den känslan så är det så himla härligt. :P

Jag är inte diagnostiserad, men misstänker AS.

Läser och tar in…

som mamma till barn med AS så är det så svårt att inte alltid kunna ge de där kramarna och få mysa så som man ser andra föräldrar göra ( och få) med sina barn.

Hela uppväxten , som baby och uppåt, ha var äkta kram man fått varit som en diamant man vårdat och minns …sällsynta ögonblick.

Jag brukade tom dra iväg min skolbänk så jag skulle slippa sitta för nära bredvid folk man blivit placerad ihop med, om jag inte klarade av deras närhet… kom jag precis ihåg medans jag läste den här tråden..

Kan inte med kramar eller att nån tar i mig, har misstänkt aspielika drag i min personlighet men vet inte om det är tillräckligt för att få en diagnos dock.  Men det känns igen, allt det ni skriver..