Hur ska jag tänka ang. min bror..
Jag har en bror som har AS och jag är orolig för honom. Inte nog med det så är jag ofta totalt oförstående för hans handlingar och hans tankegångar. Jag förstår dom inte, och han ser dom så självklara att han inte kan förklara dom. Han blir lätt sur om man ifrågasätter och blir då väldigt tjurig och vägrar säga nåt.
Det är jobbigt för mig, försöker mitt allra bästa för att förstå honom, men det går inte så bra.
När han var yngre var han mycket lättare att förstå, han var inte lika underlig. När han var yngre så hade han absolut inte samma grad av AS, åtminstone märktes det inte lika mycket för oss andra.
Han har alltid skiljt sig från mängden, han har inte följt de sociala normerna helt enkelt.
Men hans AS har märkts mycket mer med åren, numera kan han vara mindre lätt att prata med. Vet inte hur jag ska beskriva det, men jag förstår mig inte på hans tankegångar och hans handlande i många situationer.
Han är helt enkelt väldigt AS'ig. Typexempel på AS.
Jag och mina föräldrar står rätt handfallna inför honom i många avseenden, vi vet inte hur vi ska tänka ang. många saker som han gjort.
Jag blir arg och frustrerad över honom emellanåt då han kan göra rejält taskiga saker emot min pappa. Saker som att inte låtsas se honom fast pappa tydligt sett att min bror sett honom. Pappa har ropat på honom och min bror har inte låtsas hört det, pappa har sprungit ikapp och knackat på min brors axel och försökt få kontakt med honom.
Han fick tillslut gå runt min bror och ställa sig framför honom, då är min bror jättetrevlig och som vanligt. Han säger att han inte hört eller sett pappa, fast det är omöjligt att det skulle vara så. Han är inte döv eller blind..
Jag står väldigt nära mina föräldrar, vi har en jättebra relation så jag blir arg över det, tycker att man inte behandlar någon så, det är taskigt gjort av min bror.
Men å andra sidan så står jag mest förundrad över hur han tänker, liknande saker händer ofta och jag begriper lika lite av dom.
Hur ska man tänka?
Hur ska jag hantera att min bror blir mer och mer socialt obegriplig?
Ska jag acceptera hans handlande som att han har AS, han beter sig annorlunda, eller ska man ifrågasätta det?
Ett annat problem är att min bror ofta luktar illa, jag klarar inte av lukter som luktar illa. Blir tokig på sånt.
Oftast talar jag om för min bror att han luktar illa och att han borde göra nåt åt det.
Jag är kass på att linda in ord, säger alltid saker rakt ut. Det kanske är elakt.
Men hur ska jag hantera det?
Vara tyst eller ska jag berätta det?
Jag behöver hjälp, jag vet inte hur jag ska reagera på min bror, vet inte hur jag ska tänka runt hans agerande..
Hur tänker egentligen personer med hög grad av AS?
Har dock en känsla av att det inte bara är AS i hans fall, utan snarare än mer autistisk.
En (antagligen två med pappa) ADHD'are, en AS'are och en normal tillsvidare i en familj är upplagt för komplikationer..
Hej! det låter verkligen som att du skulle behöva någon
anhörig stöd eller kanske gå på någon familjedag för bokstavsfolk…
googla efter sånt i din kommun.(portalen)Det är ju helt klart
att han din bror "känner av" dåliga vibbar och oacceptansen.(AS folk är ju ofta jätte känsliga för sånt)
Man behöver ingen som är otrevlig i största allmän-
het och man är ju inte normal med autism riktigt och ska
inte behöva bli mer social om man inte själv vill det.
Då finns de ju olika grupper och träffar som säkert
är bäst för AS folk men där familje medlemmar oxå kan vara med ibland och få stöd o råd.
Spektrat är ju ganska brett inom autismen och man trivs
väl bäst med folk som har liknande diagnos om man
inte umgås med folk med spec.intressen och annat där de oftast ju
finns alla möjliga typer med o utan diagnos..Ta och hitta
ditt Eget liv och få vila i det och jobba på detta och att vara rak utan att fördömma måste ju
vara klart bäst, helst om man har AS.Om man inte klarar av att tala om att man kanske inte VILL se någon t.e.x eller prata med den personen och inte klarar av att kommunicera eller säga detta till den förståss så blir det ju tyvärr
knepigt oftast och man måste TRÄNA hela tiden på sånt om man upplever det som svårt, men det
måste ju vara frivilligt när man är vuxen…
(En som troligen har både AS/ADHD men mer åt AS hållet)
#1: Ska kika om attention har anhörigträffar, de är väldigt aktiva i min stad iaf. Fast jag har ju ADHD, så jag kan ju gå på deras vanliga träffar iofs. :)
Fast han vill ha kontakt med pappa, för samma kväll ringde han pappa och bad honom komma och hjälpa honom med nån elsladd. Så handlar nog inte om det, och handlar det om att han inte vill se eller prata med pappa så är det ännu taskigare av honom att sedan utnyttja pappa när han behöver hjälp. Oavsett AS eller inte är det inte speciellt snällt.
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Zaphix. Jag känner mig övertygad om att det finns en stor samdiagnostik mellan ADHD och AS. Men där finns även och samtidigt en del fundamentala skillnader. Dessa finns, men bör inte överdrivas. Jag tror att likheterna överväger skillnaderna. Men man bör ha skillnaderna i minne.
Ni ADHD:are är i grunden sociala, men har sociala problem i större eller mindre mån. Vi AS:are har inte ett lika stort socialt behov som ni ADHD:are, och gemensamt med er har också vi sociala problem. Viktigt i detta sammanhang är att påpeka att de sociala problemen är någonting som uppstår (eller kan uppstå), på ett eller annat sätt - på olika sätt från fall till fall - på grund av en bakomliggande neuro-psykisk orsak. Alltså ett neuro-psykiskt problem, inte ett renodlat psykiskt problem.
En viktig sak för aspergeriet, men som skiljer oss aspergare från er ADHD:are, är vår speciella perception. Denna är neurologisk, och går inte att förändra. Det, att din bror (med asperger) inte såg din far, och "oartigt" inte hejade på honom, ser jag som ett utslag av hans Asperger. Han registrerade helt enkelt inte sin far, i den situation han då befann sig i.
Denna vår annorlunda perception tycks vara mycket svår att förklara för en utomstående. Jag har inte lyckats förklara mina perceptuella särarter för min sambo, exempelvis. Det går bara inte in. Hon har ingen förståelse för att jag blir oändligt trött efter en dag med intensiva nya intryck. Ty hon blir ju inte trött av det i samma mån. Och genom sig själv känner man ju andra.
En annan märklig sak, som jag knappast har varit medveten om själv tidigare, är min speciella hörsel. Hur kan man höra superbra och samtidigt uruselt? Den ekvationen går väl bara inte ihop? Men så är det med oss aspergare. Och det märkligaste av allt: i vissa sammanhang hör vi inte alls! (Jag tillhör den skaran - fast det vet man givetvis inte om själv! Man kan ju inte veta, det man inte hör…!)
#3: Det där med perceptionen är jag förstående för, definitivt-
Jag blir disträ när jag är inne i mina egna tankar, jag varken ser eller hör nån annan.
Men..
Jag litar även på min pappas iakttagelse i denna situation, man ser på en person om den upptäcker en och sedan går åt andra hållet. Det märks, man får ögonkontakt en kort stund och sedan viker den andra av och går åt andra hållet.
Och jag tror inte ens en person med AS inte märker när en annan person lägger handen på en axeln och högt säger ens namn. För mig känns det orimligt, men det kanske bara är så jag fungerar.
Jag blir också ruskigt trött efter en dag med nya intryck eller många intryck över huvud taget. Jag blir helt slut i huvudet och håller mig sedan hemma ett par dagar för att jag är tömd på energi.
Där är det min ADHD som är orsaken, kan inte sortera intrycken då jag saknar filtret som andra har. Intrycker bara kommer rakt på en utan att man kan fokusera på nåt utan hjärnan håller fokus på allt samtidigt.
Alltså kaos, det drar energi.
Det där med sociala problem har jag fullständig förståelse för, jag vet att han behöver få vara ensam, han behöver sin självständighet.
Jag har också lärt mig att han tycker om endel personer (i alla fall mig! :) ) men har mindre lätt för att visa det. Men han är väldigt snäll, väldigt omtänksam, men på sitt sätt.
#4 Att bli disträ, gå upp i sin egen värld etc. är en sak - annorlunda perception är en annan sak.
Oki - den där incidenten med din bror som inte såg (eller ville se) din pappa, framstår som lite märklig. Kanske det inte var AS som spökade där då, utan något som hade med relationen mellan far och son i det fallet? Det kan vi andra inte få reda på så mycket om. Allt "konstigt" behöver inte bero på Asperger.
Mycket intressant med din iakttagelse om kaoset som följer på en dag av intensiva intryck. Där är vi tydligen helt lika, ADHD:are och Aspergare. Men nu avslöjar du en viktig skillnad, och här skriver vi kanske historia. För dig (ADHD) innebär många intryck fokus på allt samtidigt? Då kan jag berätta att för mig (asperger) innebär samma stimuli mer och mer tunnelseende. Exempelvis i en högljudd och intensiv festlokal - där är jag tvungen att avskärma mig, för att över huvud taget kunna överleva i detta brus. Och har jag tur, så lyckas jag till nöds. Men på bekostnad av även det som jag fokuserar på, exvis en samtalspartner. Jag får oerhört svårt att ta in vad vederbörande säger. Mestadels försätter jag mig i sådana situationer i ett slags "Faraday´s bur".
Men jag är med dig i det, att jag, som du, mestadels har möjlighet att ta in oerhört mycket intryck - du och jag upplever helt enkelt ovanligt mycket, när vi är ute och rör oss i terrängen, verkar det som. Du, i ditt fall, tycks inte klara av alls att rikta din uppmärksamhet; jag, i mitt fall, lyckas till nöds skärma av - men då på bekostnad av alltihop…
Skillnaden är nog att i alla fall jag inte kan avskärma mig, allt bara kommer utan att jag kan skärma av mig ifrån det. Kan inte koncentrera mig på nåt, för allt pockar på hela tiden så mina tankar hela tiden byter riktning.
Därför det inte fungerar för mig att vara på föreläsning på skola och sånt. Föreläsaren säger nåt, men sedan rör sig nån i sin stol och min uppmärksamhet kommer dit, och sedan låter det nån stans ifrån och fokus hamnar där, sånt går jättefort. Kan inte stoppa fokus ifrån att ändras, så för att föreläsaren ska kunna få mitt fokus måste det vara korta föreläsningar och väldigt spännande. Gärna med powerpoint, då finns det fler alternativ att fokusera på.
Jag kan helt enkelt inte skärma av mig, intrycken kommer utan att jag har koll på det.
#6 Och bakom denna perceptionsfasad sitter en jättetrevlig, skärpt, vacker(? Kan ej säga ty har ej sett), genomnormal och på alla sätt och vis begåvad hyperfantastisk människa!
Att en sådan - kan man tycka - bagatellartad dysfunktion på det perceptuella området ska få ställa till det så till den grad… Det är helt enkelt inte fair…!
Så till mig - aspergaren - då. Kärnan i min problematik är, att jag får stora svårigheter med att "vaska fram" ett enskilt stimulus ur ett brus av en massa olika stimuli. Något, som neurotypiker inte har några större svårigheter med. Men som jag såsom aspergare har väldigt stora svårigheter med. Mitt problem är inte vilket stimulus av olika som jag ska välja. Mitt problem är istället att försöka få in just det stimulus, som jag fokuserar på. Jag önskar således fokusera på ett visst stimulus, men störs enormt av omkringliggande dito. Det uppstår med andra ord kraftig distorsion.
Jag skulle tro, att skillnaden mellan oss inte består i kvalitet utan i kvantitet, som man säger. Vi distraheras båda av ovidkommande intryck, men hanterar på olika sätt. Inget av sätten är en framgångsrik strategi.
Starta ny diskussion